Om den bolivianska högerns behov av den andre

Nu är jag tillbaka i La Paz!

Åkte hit för ca två veckor sedan med hoppet att göra massa intervjuer på kort tid och sedan åka hem till cocha igen och bara chilla sista tiden med farmor o farfar o pappa som också kommit hit. Så blev det såklart inte. Efter min första intervju så blev jag hysteriskt magsjuk o kunde varken äta eller gå. Jättekul. Pappa kom från cocha till La Paz efter 3 dagars sängliggande o hjälpte mig att få i mig lite mat o att överhuvudtaget komma ut, vilket jag inte orkade göra själv (var rädd för o svimma) men efter två dagar till så bestämde vi oss för att åka tillbaka till cocha för att jag skulle få friskna till där. Sagt o gjort så drog vi hem, åkte till sjukhuset där jag fick dropp o mediciner o bekräftat att jag i alla fall inte hade salmonella eller ngt annat osoft utan bara akut maginfektion typ. Det var på tisdagen förra veckan, sedan låg jag hemma o vilade till söndagen o under den tiden lyckades jag bli mer eller mindre frisk. Äter fortfarande lite medicin för magen men mår gött i övrigt.

Tyvärr fick detta mig att tappa fart, framför allt eftersom att jag missade 1a maj i La Paz, något som jag sett fram emot sjukt mycket. Ska jag missa 1a maj-firandet i Malmö så var ju tanken att jag skulle vara med o demonstrera här i alla fall. Men jag låg bara hemma o avundades alla. Den bästa dan på året ju! Fuck julafton.

Har i alla fall kommit ur det traumat nu o är back on track så att säga. Idag har jag ringt runt samt gått till diverse organisationer vilket har resulterat i att jag imorgon har 3 intervjuer samt 2 till under kommande vecka. Då blir det nog en uppsats av det här också.

Det bästa med att pappa är här är (förutom att han e min papi o därför en gullunge) att jag har någon att ventilera med. Vi har båda hjärtat på vänster sida och resonerar väldigt lika vilket är skönt eftersom att resten av släkten är av en annan uppfattning.  Något jag tänkt väldigt mycket på i samband med familj/bakgrund/rasism är behovet av disidentifikation. Vad vill jag säga med det? Jo, att det finns ett så starkt behov av att visa vem man inte identifierar sig med, vem man inte är och vad man inte vill bli förknippad med. Av de höger/mestizo-sympatiserande resonemang jag hittills tagit del av ser jag ”den andres” roll väldigt tydligt. Den andre får stå för allt du själv vill ta avstånd från; lathet, smuts, fattigdom, offerroller, fulhet, etc etc. Vad jag dock inte (ännu i alla fall) lyckats klura ut är hur ingruppen ser ut, det vill säga Vi, de inkluderade, de som inte är den andre. Vilka är de? Vilka egenskaper står de för? Det är lite oklart. Jag gör såklart min egen analys men den de själva verkar inte jättebenägna att påvisa samhörigheter. Min uppfattning är att denna grupp inte har så stort behov av att identifiera sig inom sig själv utan att det snarare är just desidentifikation som är det viktigaste. Man vet vem man inte är men mer än så verkar inte viktigt att belysa. VARFÖR? Är det ett naturligt utgångsläge som ingruppen ser sig själva i? Är man så pass bekväm i sin roll som inkluderad att man inte ens orkar claima egenskaper och karaktärsdrag?Jag vet inte! Men har såklart teorier ändå, pga inte mycket som kan stoppa mig från att fundera.

De senaste typ åtta åren har Bolivias sociala klimat genomgått värsta metamorfosen. Vem som hörs, syns och inkluderas har förändrats radikalt. Jag tänker mig att det tidigare inte funnits skäl för de välrepresenterade att definiera sig, det har liksom kommit ganska naturligt genom rasism, machismo och klassförtryck (ja addera gärna andra intersektioner här om ni vill). Helt plötsligt kommer en indian till makten och man vet inte vem man är längre. Identitetskris för högern! Sedan 2005 har det alltså kommit fram andra röster och allt man vet i denna grupp är att sådan som de här nya uppstickarna är man iallafall inte.

Sedan tror jag också att denna grupp inte heller riktigt vet vem man vill definiera sig med utanför landets gränser. Man vårdar gärna landets koloniala historia, ser gärna mot Europa med gråtmild blick samtidigt som man omfamnar den rätt vulgära amerikaniseringen som i många sammanhang går stick i stäv med det konservativa. Man har liksom ingen tydlig förebild och jag tror att det skapar splittring, eller i alla fall förvirring inom högersympatiserande grupper. Var ska vi vända oss om det händer något?

Jag tänker mig den bolivianska oppositionen som en osäker tonåring med nyfärgat hår (som blev katastrofalt fult), som smäller i dörrar och byter musiksmak en gång i veckan. Eller så hoppas jag bara att de inte har en jävla aning om vad det är de vill egentligen. Tyvärr är de överens om vad de inte vill och det räcker ganska långt det med. Plus att när jag pratar om och tänker på vänsterrörelsen brukar jag tycka att det är positivt med mångfald (obs hatar det ordet) i rörelsen så deras lösryckta samhörighet kanske inte alls skadar dem. Så då var vi tillbaka på noll efter hela detta långa blogginlägg! Haha. Tråkigt för er som har läst allt. En sak jag kan göra klart är i alla fall att de behöver de andra, de människor de inte vill vara för att veta vilka de själva är. Jag blir ledsen och hänfaller nästan till att tycka synd om dem, och jag tycker aldrig synd om folk då jag tycker att det är en ganska äcklig maktposition. För att återknyta detta till min familj så syns detta till exempel i språkbruk. Min farmor snackar quechua eftersom att hennes mamma var cholita och knappt pratade spanska MEN farmor ville inte lära sina barn det eftersom hon ser det som något gammalt och förlegat, något hon inte vill kännas vid riktigt. Jag kan inte förstå den positionen eftersom jag ser på mig själv, min historia och mina erfarenheter som avgörande och definierande i vem jag är o var jag befinner mig. Jag skäms inte, utan det är det som ger mig styrka o gå vidare när jag ser ännu en skitstruktur som jag tvingas möta. Hade jag inte haft min historia vet jag inte vem jag hade varit, och det är lite där jag ser dem. Vad det måste vara svårt att förneka sin bakgrund och sina rötter, men likväl gör de det.

 

 

 

Jasenko och alla andra, nu ska vi prata om offerrollen

Igår träffade jag för mina första informanter på en organisation som jobbar med alla möjliga frågor, jättepeppande och roligt. Träffade dem genom två andra tjejer från MAH som också är i Cochabamba så nu känner jag mig lite lugnare inför projektets utveckling. Yay!

I alla fall. Något som slagit mig här när jag lyssnar på rasistisk och högertillvänd diskurs är hur pass många av de använda argumenten jag kan känna igen från Sverige. Ja, jag vet, rasismen är densamma världen över men också: den är ju verkligen densamma! HUR obehagligt är inte det? Har verkligen slagits av hur övergripande den rasistiska strukturen verkligen är och det slog mig i ansiktet som en sverigedemokrats järnrör. Det kändes en stund fruktansvärt deprimerande att höra se och inse att man kämpar mot något så enormt och samtidigt så abstrakt och luddigt. Men det gick över och jag blev arg istället, som sig bör.

Det var i detta mode som jag läste Lawen Mohtadis miniintervju med Jasenko Selimovic efter hans svar till Jonas Hassen Khemiri. Jasenko är rädd för vilken riktning Sverige går i. Så långt är vi överens. Men han menar istället att vi tenderar att skylla ifrån oss på allt och alla och spela offer istället för att klippa oss och skaffa ett jobb. Helt plötsligt är vi inte så överens längre.

I Bolivia är strejker och blockader två frekventa metoder i all typ av kamp. Man är inte rädd för att för att inte vara Den Goda Medborgaren som bidrar var dag till samhället utan skiter i det och säger ifrån istället när man ser orättvisor eller diskriminering. Reaktionerna från reaktionen (hehe) är oftast ett fnysande, ett suckande och ett snack om varför man inte bör vicitmizarse (göra sig till offer). ”Vad vi de ha nu då? Alltid ska de bara ha och ha, och aldrig vill de jobba”. I denna diskurs blir ju all typ av kamp alldeles skrattretande.

Samma ton för Selimovic fram i sin artikel. Sluta skyll på massa strukturer, de är ändå bara navelskåderi, jag har minsann klarat mig i Sverige så då kan alla göra det! Se på mig, hur långt jag har kommit med hårt slit! Han gör oss till och med tjänsten att visa vilka andra som bär offerkoftan och som inte tar sitt eget ansvar; ”Ungdomar, övertygade att polisen hatar dem, att de aldrig bereds utrymme i samhället. Romer, som inte kan ens hyra bil. Äldre. Samer. Katoliker. Svarta. Muslimska kvinnor. Funktionshindrade. Hemlösa. Tornedalingar. Överviktiga. Landsbygdens folk. Transsexuella. Anorektiska. Afrikaner.”

Med enkelhet för vi campesinos, indigenos, cholitas, cocaleros eller bara generellt pobres till denna lista. Ja, jag är fortfarande lite skrämd över hur enkelt den rasistiska diskursen kan appliceras i olika delar av världen med det enkla utbytet av offersubjekt. Men Selimovics meddelande är fortfarande: Sluta klaga, mina fellow svartskallar!

Jodå, Jasenko. Jag kommer att klaga. Klaga, väsnas, göra motstånd, blockera, strejka och om och om igen uppmärksamma all jävla skit som finns runt omkring oss. I motstånd och kamp är ingen ett offer. Där är vi alla medvetna varelser som istället för att ta emot spott och slag vägrar acceptera någon underlägsenhet. Det är nog så långt bort från en gnällig klagosång man kan komma. Och nej, Jasenko, att påstå att rasismen är strukturellt och genomsyrar Sverige såväl som andra länder är knappast navelskåderi. Det handlar snarare om att förena sig men andra människor i kamp världen över som också vägrar finna sig i de påklistrade egenskaper rasismen så gärna vill lägga på dem. Gå nu och käka en god middag med Erik Ullenhag och gläd dig åt Den Fria Viljan så fortsätter vi med vårt.