Tentaplugg o munhugg

det där med att förbereda sig inför resan,

det är ingeting vi sysslar med.

vi bara tentapluggar som två speedade försöksmöss

och förskjuter allt som är Zambia-relaterat till mån o tis.

Vi åker på onsdag.

Ansökningar mars 2012

Vi har mottagit 25 ansökningar om MFS-stipendium i vårens ansökningsomgång. Beslutsmötet går av stapeln den 3:e april och beslut meddelas här på bloggen samma dag.

Det är en stor dominans av sökande från Fakulteten för hälsa och samhälle denna omgången. Vanligtvis brukar Kultur och samhälle dominera, framförallt institutionen GPS (Globala politiska studier), vore spännande att analysera HS dominas… Vad tror ni att den beror på?

Kulturkrockar

Nu när vi har inlett vår tredje vecka i detta underbara land, känner vi oss berättigade att identifiera och redogöra för de största kulturkrockarna.

#1: Tidpunkligheten. Den existerar nämligen inte. Största orsaken till detta är säkerligen den redan omskrivna aspekten med trafiken – det kan ta antingen 45 minuter att åka en sträcka, eller 2,5 timmar. När vi bestämmer träff med intervjupersoner är det därför omöjligt att komma vid en viss tidpunkt. Den akademiska kvarten får en helt annan innebörd här.

#2: Klädsel. Axlar och knän bör inte visas. Även om det bara är i buddhistiska tempel som man blir portad om man blottar dessa kroppsdelar, kan man räkna med att bli rejält uttittad om man inte följer denna dresscode även på andra offentliga platser. Fötterna får man däremot gärna visa upp, majoriteten av lankeserna bär flip-flop eller sandaler.

#3: Toalettbesöken. Nu har vi turen att bo på ett internationellt hostel, där toaletten innehar både toapapper och tvål. På universitetet och andra offentliga toaletter, sitter det nämligen bara en slang i väggen och inget annat. När man kommer in på toan är golvet och sitsen alltid genomblöt. Vi har fortfarande inte räknat ut hur de bär sig åt vid denna procedur. I stället envisas vi med att ha toapapper och handdesinfektion i väskan för att slippa ta reda på det.

#4: Äta med händerna. Med tanke på #4 känns denna punkt ganska ofräsch. Lankeserna äter allt med händerna. Detta gäller även ris och currygryta, vilket ser lite komiskt ut när de slafsar som små barn med att försöka få in riskornen i munnen. Inte heller denna tradition har vi försökt oss på att tillämpa, utan ber snällt om sked och gaffel, som de i bästa fall har.

#5: Te. Här dricks inte kaffe. De få ställen som har kaffe, bjuder på någon sörja av ett pulverliknande koncept utspätt med alldeles för mycket vatten. När vi lyckades hitta det allra första stället med espressomaskin förgyllde det hela vår dag. Synd att det caféet ligger två mil bort…

#6: Förflyttningen av huvudet i sidled. Efter noggrann research har vi nu funnit att detta, något orientaliska, rörelsemönster är menat i jakande form. Efterforskning har gjorts dels genom att ställa frågor som har ett uppenbart ja- eller nejsvar för att därefter se reaktionen hos respondenten, dels genom Saras skönlitterära bok som lyckligtvis råkar utspela sig i Indien där de verkar ha samma uttryckssätt.

Villovägar

Ja, då har ytterliggare lite tid förflutit. Har stött på några smärre hinder som gjort att min tidigare “glida på räckmacka”-status fått sig en törn. Några intervjuer har blivit uppskjutna och min planerade visit till en liten by på gerorgiskturkiska gränsen blev inte riktigt som jag tänkt mig. I denna by bor ett turkiskt folk vars språk “laz” springer ur samma urspråk “zan” som det språk som talas av megrelerna, dvs. den folkgrupp som ligger som fokus för min undersökning. Jag ville prata med dem och se om de kände något släktskap eller upplevde megreler som fränder. Men… På min jakt efter lämpliga intervjuoffer gick jag vilse uppe i bergsbyn. Jag kom längre och längre ifrån själva byn utan att märka det själv. Plötslig så märkte jag att jag började pulsa runt i snö och då antog jag att jag kommit “lite” vilse. Jag virrade omkting bland frusna citrusfrukter och granatäpplen i ett landskap som är ett av de mest storslagna jag nånsin sett. Berg,dalgångar, Svarta havet… Tack och lov var jag inte själv utan en amerikansk kille som jag träffat på mitt boende ville slå följe med mig vilket gjorde det lättare att hålla modet uppe. Efter flera timmars strapatser såg vi en klosteliknande byggnad som vi bestämde oss för att besöka. Bara för att sitta ner lite. Det visade sig att en ensam munk bodde i detta övergivna kloster och han har gkort så i fyra år. Varannan vecka kommer hans “hjälpreda” från byn med lite förnödenheter som naturen och trädgården inte kan bistå honom med. Munken bodde väldigt anspråkslöst och vi märkte att han varit isolerad från omvärlden ett bra tag. I vilket fall, han bjöd oss på middag vilket bestod av potatis, bröd, någon typ av soppa, te, massor av vin (i Georgien dricker man vin på längden och tvären), vinteräpplen och andra frukter. I den georgiskortodoxa kyrkan är det fastetid nu så man äter inget animaliskt under 40 dagar innan påsk, om man är troende vill säga. Ni kan ju gissa om den här killen fastade eler inte då han var en djupt religiös eremitmunk 🙂 Då han kunde ryska så var det inga problem med kommunikationen. Han erbjöd oss fristad i detta otillgängliga område och vi kunde stanna så länge vi ville. Artigt tackade vi nej men det kändes fel på något sätt, då han erbjöd oss allt han hade men vi inte ens kunde erbjuda honom lite mer av vår tid. Vi stannade hos honom i fyra-fem timmar. Vi fick med oss en flaska vin och massor av frukt som present. Jag lovade att komma och hälsa på honom en gång till innan jag återvänder hem. Även om jag inte hittade det jag sökte så fann jag något annat. Den georgiska gästfriheten som genomsyrar även den fattigaste och mest utsatte. Munken underströk gång på gång att gäster är en gåva från Gud och det är med största nöje man emmotar Guds gåvor. Jag vågade inte berätta för honom att vi inte är religiösa, kändes inte riktigt som att läget infann sig. Precis när vi skulle försöka gå ner igen så kom hans “hjälpreda” med lite förnödenheter. Hjälpredan erbjöd oss att han kunde visa vägen ner till byn så vi kände oss inte helt utelämnade. Tog runt enochenhalv  timme att ta sig ner. Väl nere i byn tog vi en minibuss tillbaka till den närliggande lite större orten varifrån man tar tåget till Tbilisi.

Nästa vecka så kommer jag förhoppningnsvis göra lite intervjuer och på torsdag tar jag nattminibussen till Zugdidi, megrelernas huvudort i landskapet Samegrelo där jag ska ta del av hur de megreler som bor där ser på sin situation i Georgien

 

 

Miljöombyte till 100%

Under några dagar har jag bytt miljö, träffat andra människor och funderat lite. Jag har varit norrut i Indien på ”sista-minuten-resa” och fick ihop en trevlig tur. Under dessa dagar har jag sett platser och företeelser, jag aldrig tidigare sett eller varit med om. Det har varit så många intyck att en del av förra veckans händelser bleknade bort. Jag har ridit elefant i Jaipur upp mot Amber Fort, precis som förr i tiden. Jag har sett Taj Mahal som är en otroligt imponerande byggnad och så har jag sett liv och död i Varanasi.

Jag har verkligen fått ny inspiration till mitt arbete med uppsatsen, fältarbetet och mina kontakter. Under den tid som är kvar, två veckor, kommer jag enbart att arbeta självständigt och försöka få ihop den lilla information som saknas, på egen hand, för att kunna skriva en del av bakgrundsarbetet. Jag är återigen full av hopp att få ihop det som behövs.

//Åsa

En vecka på motorcykel

Njuter av en fantastisk vecka i Masaya. Åker motorcykel runt till olika ekologiska lantbrukskooperativ och gör intervjuer och observationer. Ordet monokultur finns inte i detta diverisfierade land. Får vara med på utbildningar om hur organiskt gödningsmedel tillverkas. Jag har också fått delta i utbildning om vad, varför och hur jämställdhetsperspektiv kan och ska integreras hos de kooperativ som organisationen jag är hos nu får stöd ifrån. Igår kväll, i kollsvart mörker fick jag lära mig att hämta honung från miljoner surrande bin.
Har med min dator men jag är för trött för att skriva på kvällarna. På lördag och söndag ska jag försöka skriva hela dagarna.

Deadline för vårens ansökningsomgång!

Idag är det deadline för vårens ansökningar. Ansökningar kan lämna in i receptionen på Studentcentrum innan kl 16.30, alternativt läggas i brevlådan utanför Studentcentrum på Matrosgatan. Om ni skickar in ansökan måste den ha poststämpel 15 mars och vara mig tillhanda imorgon fredag.

Ser fram emot att läsa alla ansökningar och kommer uppdatera bloggen med information om antalet ansökningar så fort jag kan.

Jag vill också passa på att säga att det är otroligt roligt att läsa alla MFS-studenters inlägg från hela världen! Fortsätt med ert fantastiska arbete!

Skymning i Gambia och kontakt med World Food Programme

Jag är inte säker på att en blogg kan göra en upplevelse rättvisa. Hur ger man uttryck för smaken, vyerna, ljuden och känslan? Ta bara ett exempel som en upplevelse jag hade igår, jag och en av killarna från min värdfamilj var ute på en promenad i grannskapet. Det var precis innan skymning, ni vet när ljuset och temperaturen börjar bli precis sådär alldeles perfekt lagom. Folk sitter och pratar i små och stora grupper längs med den långa jordvägen som går genom grannskapet, barnen är ute och spelar fotboll och längre ned längs med vägen, där det tätbebyggda området övergår i åkermark, reser sig ett träd upp majestätiskt, bara ett, stort, träd. Bilden är perfekt, och det slår mig, jag har inte tagit med mig min kamera på den här promenaden. Men med ens accepterar jag faktumet och inser att en kamera ändå inte skulle kunna rama in känslan i den här stunden. Det är de där små stunderna jag har kommit att tycka mest om här i Gambia, stunder här då allting bara är vardag och folk gör vad folk brukar göra.

Min fältstudie går sakta men säkert framåt, igår hade jag ett möte med World Food Programmes (WFP) Country Director här i Gambia. Jag presenterade mig själv, mitt projekt, och att jag hoppas att de kan hjälpa mig komma i kontakt med intervjupersoner. Jag letar efter 10-12 intervjupersoner, hälften kvinnor och hälften män. WFP:s Country Director, en kvinna vid namn Vitoria, verkade vara positiv till mitt projekt och uttryckte, till min stora glädje, att resultaten av min studie kunde vara av intresse för dem. Vitoria bad mig att skicka dem ett mer utförligt mail om exakt vad jag behövde hjälp med och de lovade att hjälpa mig komma i kontakt med rätt personer som kan hänvisa mig till lämpliga områden där jag kan genomföra mina intervjuer. Jag hoppas att jag kan komma igång med intervjuerna i början på nästa vecka.

I övrigt har jag haft ett bra flyt när det kommer till övriga förberedelser för intervjuerna. Jag bad min kontaktperson vid universitet här i Gambia, Ansumana, om hjälp att hitta en lämplig person som kan agera som tolk på mina intervjuer. Jag sa till honom att jag letar efter en person som talar de två största lokala språken här, wolof och mandinka, samt engelska flytande. Jag vet inte hur Ansumana gjorde det, men han lyckades hitta en väldigt bra tolk åt mig, en kille vid namn Abubacan. Abubacan inte bara talar de tre språken flytande, han är även senior student på universitet här, han läser development studies, och därtill har han vid ett antal tillfällen jobbat med WFP under olika naturkatastrofer. Mitt enda huvudbry, som jag också uttryckte till Abubacan innan jag beslöt mig för att anlita honom, är att den rådande kulturen här i Gambia kan innebära en risk för situationer där kvinnor inte kan tala öppet inför främmande män. Detta skulle såklart kunna vara djupt problematiskt för min studie, men Abubacan betygade att även om vi kan stöta på sådana problem, kommer det troligen inte att vara några stora problem att hitta kvinnliga intervjupersoner som är okej med att öppenhjärtigt uttrycka sina åsikter. Jag hoppas att han har rätt, men har beslutat mig för att analysera kring detta efter några intervjuer.

/ Daniel

Nu är fältstudien igång

Igår träffade vi en av våra handledare för första gången. Innan mötet besökte vi stadsdelen Linh Dam, som är ett av områdena vi ska studera. Vi tog lokalbussen dit, vilket kostade ca 1 kr per person. I Sverige reser man sig ofta och lämnar plats åt äldre resenärer, men här i Hanoi räcker det att en person är bara några år äldre för att en yngre person ska resa sig och erbjuda sin plats. Åsa blev erbjuden att få sitta i knäet på en kvinna igår på bussen, men hon tackade artigt nej. Att stiga på och av bussen kräver lika mycket is i magen som att korsa en gata här. Bussen stannar nämligen aldrig helt, utan man får hoppa av och på i farten och vara glad om man inte blir klämd i dörren!

Linh Dam är ett mycket lummigt bostadsområde och relativt trafikfritt för att vara i Hanoi. Området är fortfarande under konstruktion, även om stora delar färdigbyggt.

På bilden ser vi en sjö som håller på att täppas igen. I Vietnam finns inte någonting som är i närheten av svenska miljölagar och internationella konventioner.  Känner en exploatör för att flytta, anlägga eller rent av täppa igen en sjö så är det i stort sätt fritt fram.

I förmiddags fick vi besöka Vietnam Institute of architecture , urban and rural planning (VIAP) där vår även vår svenska handledare arbetar när hon är i Hanoi. Vi fick titta på detaljplaner över område 1 som vi ska studera. Inga kartor var digitaliserade och alla detaljplanerna låg huller om buller i en plastkasse! Dokument som finns att tillgå är de flesta på vietnamesiska och bara i pappersform. Vi har blivit lovade att få översatta kopior tills nästa vecka. Vi känner oss väldigt ivriga att få börja på riktigt, men allt tar sin lilla tid.

 

/Sofie & Åsa

 

Konsten att åka buss i Colombo

Att åka buss i Colombo med omnejd är en utmaning. Första steget är att lyckas hitta en busshållplats, de saknar nämligen oftast skyktar. Enklaste sättet att finna en, är att leta efter en bunt människor som tycks stå och vänta på något – förhoppningsvis en buss. Därefter gäller det att vara uppmärksam på samtliga bussar som passerar. Så fort man ser rätt bussnummer – vilket visas genom en liten, liten papperslapp i framrutan – måste man snabbt upp och fäkta med armarna. Har man tur saktar bussen in, och har man ännu mer tur så är det fler människor från samma plats som ska på.

Nästa svårighet är att hinna hoppa på bussen innan den kör iväg. Så fort siste man satt sin ena fot på trappsteget, sätter nämligen chauffören gasen i botten. Väl inne (åtminstone med halva kroppen) kan det vara svårt att hitta sittplats. Samtidigt som man står i världens vingligaste fordon, ska man även leta upp växel till biljettmannen. Balanssinnet tränas flitigt på detta sätt.

Sist men inte minst är det dags för själva avstigningsprocessen. Här vet vi fortfarande inte riktigt vad som gäller för att få stopp på bussen. Ibland ska man plinga, ibland dra i ett snöre och oftast bara ställa sig upp. Säkrast är att ställa sig upp när någon annan passagerare gör det, då kommer det med största sannolikhet snart en “hållplats”. Precis som vid påstigning kör bussen iväg i samma sekund som man satt foten på gatan, så även här gäller det att vara snabb.

Det är inte heller helt ovanligt att bussen kör ett litet sidospår för att tanka, tillsammans med alla passagerare. Som ni förstår är det, på grund av ovan skrivna riktlinjer, tämligen svårt att veta hur lång en resa kommer att ta. Att titta på sträckans längd är helt onödigt, tidtabeller existerar inte och hastigheten kan variera enormt beroende på trafikens läge. Ibland saknar man Skånetrafikens fina speaker som säger “Nästa hållplats: Hööuuur!”