Nice…ii!

Massa känslor här i Afrika. Man blir så lycklig och glad och samtidigt så frustrerad ibland. Just nu sandvatten, och tillgång på el är väl si och så. Känner dock att det är ngt beroendeframkallande med det här stället. Jag lyssnar på musik och tänker på allt vi upplever här i Zambia. Jag är så tacksam. Våra intervjuer är klara och vi transkriberar för fullt och försöker ta till vara på våra vänner från all over. Naturen är obeskrivligt vacker och jag önskar att bilderna gav lika mycket djup som det jag ser. Jag känner mig djup dock och fylld av längtan både efter livet hemma, men också en längtan efter att stanna och redan en saknad. Tiden går för fort och jag önskar vi hade mer tid och mer pengar. Antar att vi är rika dock, på många vis. Jag måste skölja lite kläder i det sparade regnvattnet nu. Hoppas vattnet i kranen kommer snart. Dödade just en gräshoppa. Skulle kanske släppt ut den, som Sabina skulle gjort. Dock stolt att jag ens klarar det här stället med alla småkryp. Tänker inte ens på dem längre. Eller kanske lite då, när man bara här ficklampa till toan på natten. Kommer nog sakna det här rummet lite när vi åker härifrån. Känns som jag tittar på mig själv utifrån lite här där jag sitter. Jag ser mig sitta i sängen på det rosarandiga täcket och på väggen sitter en bild på systerdottern Alice som blev 2 månader i 1 januari. Så upprymd av känslor som även innefattar en viss del smärta pga tandvärk. Fullkomligt hanterbart dock. Nä jag bara måste skölja tvätten nu. Later guys! Love to y’all!

Gott Nytt Ar!

Jul och nyarshelgen har varit super. Snart tillbaka till arbetet med intervjuer och transkribering. Alive and kicking helt enkelt. Inte mycket tid nu, men hej hopp och gott nytt ar. /C

förguldelser

Livet i zzambigggaa förguldas av himlagråten, förtvivlande tåraforsar som regnar över varje litet ensamt barn i världen, varje barn som saknar en trygg famn, en godnattkram eller att känna sig ovillkorligt älskad. Jag älskar störtregnen, de är så frigörande, så innerliga. Så från torra jordsprickor och sinande brunnar till grönkullar o spirande majsfält. Oavsett vad regngudarna har för baktanke, känns det som att även himlarna med sina ös vet att inte göra sitt yttersta, men sitt innersta. Datz nice..

Vad som förgyller, förutom regnen, är barnen. Dessa små förundrande varelser som så ofta går rakt in i mitt hjärta. Efter min förra resa valde jag att bygga en trädgård runt min själ o hjärta för att inte beröras för starkt. Människor är varmt välkomna att komma in o leka, men ibland måste man få säga thanx mates, nu äre dags att gå hem och stänga grinden i gärdesgården. Men ungarna, shit vad svårt det är att fösa ut dem. Särskilt när de inte har ett hem att gå till. Jag kan inte den balansdansen. Om någon kan och vill lära mig konsten, vänligen berätta.

barnen på avdelningen är fantastiska. Det som de står ut med… det kan bara förstås om man ser med egna ögon. Eller förmodligen inte ens då. En sexårig flicka med svåra brännskador över rygg, rumpa och lår efter att ha ramlat baklänges i en balja med hett vatten. Hon ramlade i baljan på måndagen och togs till sjukhuset på torsdagen med redan infekterade sår. Daglig såromläggning utan smärtlindring förutom lite paracetamol per os.

Min förra vända här vid sjukhuset hade jag en åttaårig tjej med motsvarande brännskador, samma procedur med daglig sårtvätt o omläggning. Efter tre månader var såren läkta. Tre månader. Tolv veckor. Nittio dagar. Tänk att vara sex eller åtta år och varje kväll under tre månader somna med vetskapen om att imorgon bitti sker det igen. tror du att du kan somna på kvällen? Tror du att du drömmer mardrömmar? Mardrömmar som du vaknar från utan att kunna inse att det bara var en dröm, det är din verklighet.

Varje morgon under tre månader, vakna och veta att du ska genomgå något så smärtsamt att du knappt klarar det. Du blir fasthållen och nedhållen, din mamma och en sjuksköterska hänger över dig för att hålla undan dina sparkar, dina försök att bitas, klösa medan en sjuksköterska tvättar dina öppna sår. Tänk att din mamma måste se skräcken, smärtan i dina panikslagna ögon och ändå fortsätta att hålla fast dig.

Det är svårt att jaga ut dessa barn ur sin trädgård. Men på någe vis måste man rensa sin själ varje dag för att inte bli så tung att man inte kan gå. Men jag kan inte helt den konsten. Och det gör mig orolig ibland.

Där finns också en ljuvlig nioårig liten underbaring så väldigt blyg, men samtidigt så nyfiken. Häromdagen tog vi med en sådan där liten mini-legopåse som goa tjejerna på leksaksaffären Hamleys i nacka forum skänkte. legopåsarna är helt grymma för ungarna att pyssla med. Den här lille killen har aldrig byggt lego i sitt liv… han visste inte alls hur man skulle sätta bitarna. De hamnade upponer, bakofram och på fel plats men han lärde sig så fort. vi byggde ihop bilen tillsammans och sicket leende han fick…över att ha byggt ihop den lilla legobilen själv… vi övade sedan på att skriva hans namn, från att inte kunna till att kunna, under den lilla stunden.. åh vad barn lär sig fort…

så har vi en liten drygt tvåochetthalvtårig flicka som kom till avdelningen med sår i munnen, avmagrad och svag. mamman förstod egentligen inte vad som var fel förrän hon hittade sin makes undangömda bromsmedicin för HIV och konfronterade honom då eftersom hon insåg att han dolt sin sjukdom från henne. Hon tog sedan dottern till sjukhus för att testa sig själv o flickan o det visade sig att de båda hade hiv. Flickan är väldigt mager o ser väldigt svag ut och hänger mest på mammans rygg. Alla rörelser hon gör är väldigt långsamma, trötta, svaga. En liten tjej i början av sitt liv, snart tre år, borde vara pigg, aktiv, nyfiken, men denna lilla tjej orkar inte. Hon t.o.m blinkar långsamt. Jag har inte sett henne le eller skratta en enda gång, inte förrän igår…

vi stod o blåste såpbubblor för några andra barn o ser då denna lilla tjej sträcka ut sin hand för att nå en bubbla. Jag blåser några till mot henne o hon sträcker handen mot dem o skrattar, hon skrattar men utan ljud, hon har ingen röst, orkar inte formulera ord. Men hon ler sitt skratt. Den glädjen jag såg i hennes ögon var ovärdelig. Så rörande. Vi leker en stund med bubblorna. Jag ser att hon inte orkar röra handen mot bubblorna, hon bara håller ut den. Lilla lilla tjejen, så orättvis att börja livet med en sjukdom hon fått genom föräldrarna. Senare sitter hon på sängen o vi blåser bubblor igen o busar lite försiktigt, hon sträcker sig efter dem och tappar nästan balansen eftersom hon knappt orkar hålla sin kropp uppe.

Men hon visar intresse. Intresse, nyfikenhet. Det är otroligt värmande. Det är så lätt att tro att de svårt sjuka, nästan apatiska barnen inte vill eller orkar leka, att de inte har något intresse eller behov, .

de har en kids club i körkan här varje fredag eftermiddag för alla byaongar, vi tänkte vi ville vara med o se vare var för skoj så vi traskade dit med vår vän martha, längs landsvägen började barnen springa ikapp oss o ville gå med o hålla handen… de visste nog att vi var på väg till veckans höjdpunkt.

sedan lekte vi lekar med alla hundra ungarna… så goa, men guuh så högljudda. dansade, lekte, o alla små lortiga tvååringar som vill vara med inte fattar så mkt av allt galej o skrik o stim o tjoande…de står plötsligt mitt på körkgolvet o gråter o behöver sin storasyrra eller brorsa som släpat tid dem, men storasyskonet vill ju ha kul, så kommer ngn annan större unge o lyfter upp o bär iväg o lägger ungen i famnen på oss…haha, så lugnar plutten sig när den får sitta i en vuxen famn en stund.. o vågar sig sedan ut i crazy dance floor igen, blir puttad, trillar, reser sig, dansar lite, knuffas undan, haha..de är så tuffa, men kärleksfulla också, mot varandra. o sen kommer nästa snoriga gråtande tvååring haha,,,en liten pöjk bara grät o grät o hamnade i cecilias famn o somnade på två sekunder o sedan kände hon hur det blev alldeles varmt på låret…hehe. låter ju som barnen mest grät, men det var ju självklart tvärtom. Det var bara de små som det gick lite för vilt till för.

Vad som förguldar, förutom barnaongarna, är mina här närmaste vänniskor cecilia, matros, martha, gifti m.fl.

Vi hade en så fin luciaafton cecilia o jag o våra gäster. aftonen började egentligen med att cecily o jag redde ut ett missförstånd som uppstått under dagens intervju. En intervju som för övrigt var väldigt spännande. Kvinnan som berättade var så generös med sina tankar och känslor och vi bara sög in allt hon sa, så ivriga att vi började fråga i mun på varandra. Vi har hittills hela tiden delat upp så att vi varannan gång är huvudntervjuare och varannan gång är sidekick. Har funkat väldigt bra. Av någon anledning beslutade vi oss idag för att göra tillsammans. Det blev lite mindre bra och en irritabel känsla uppstod för en kort stund, intervjuflowet fick sig en liten törn och vi blev båda plötsligt blockerade i våra tankar o kom av oss. Efter en stunds trevande tystnad hittade vi tillbaka till vår tråd och så fort vi kom hem pratade vi igenom den lite märkliga känsla som uppstått.

Vår utredning av dagens irritabilitet slutade med en varm kram och en töntig tribal lucia-indiandans runt en cementpelare i vår trädgård och en high five glad lucia nu bakar vi lussekatter o bjuder våra zambiska polers. Sagt o gjort. Musik på hög volym o köksbak fort som sjutton innan elen eller vattnet försvinner.

Våra inbjudna zambier började dyka upp och vi käkade nchima, bönor och rape och hade busroligt, dansade i köket, knådade saffransdegen och skojade. Halv elva gick alla hem och cecily och jag släckte ner, tände ett stearinljus och tog en hink upponer och trummade till hög musik och dansade röyven av oss så fritt man bara gör när man är ensam. Jag kände skrattet klucka i magen och sista lussebullen ( egentligen en fet lussebullelimpa..vi gjorde ett lussebullsbröd när plåtarna o lussekattslusten tog slut) degade sig i ugnen.

Vår hustomte Matros är ett guldkorn. Han är över fyrtio men har ett så fritt kroppsspråk, armarna hänger o slänger fritt, benen kan ibland gå i kors. Han är så go-rolig utan att själv veta om det. Hans språk är så fritt, engelska ord som är så enkla o finurliga o blir så lustiga. “those people like to sting” sa han med allvarlighet o pekade på några bin i köket.  eller efter att vi bjudit honom på fika: “now i dont think i have to look for any teabreak. yesterday by this time i was running up and down to look for any teabreak but today..today im just fine”. Han tycker så mycket om cecilia o mig o vi tycker så mycket om honom. Att få lära känna hans tjugo-nånting-åriga dotter martha är också en privilegium. De bor bakom den grönspirande kullen mittemot vårt hus. Förutom att jobba heltid här vid studentboendet bygger han sitt hus bakom kullen. Han hämtar tegelstenar och fönster och bär dem till sin gård.

Vad som förguldar, förutom mina vänniskor, är the bedsiders (mammor, pappor, mormödrar, aunties osv) på barnavdelningen. Som varje dag hälsar oss med feta leenden och långa handslag. Som under intervjuerna så generöst delar med sig av sina tankar, känslor och upplevelser. Jag känner mig ibland helt rörd över deras liv o hur de berättar för oss. Så ofta vi känner att vi vill höra mer om så mycket annat, men måste försöka hålla fokus på vårt syfte.

Åh, nu åskmullrar det och himlen borta vid grönkullarna är alldeles gråtung, rain’s on its weeey!

/Sabina

 

God Jul och Gott Nytt År!

Hej alla! Finns ett tidigare inlägg som kommer efter det här från den 16:e, men varit svårt med uppkoppling osv här nere. Vi har gjort många intervjuer och börjar känna oss riktigt duktiga och nöjda. Vi njuter av tiden här och träffar massa härliga människor. Det är tufft ibland att se hur svårt vissa har det pga av fattigdom och sjukdomar dock. Det är ju regnsäsong vilket innebär att fler drabbas av Malaria. Många har HIV och TBC och det finns ständigt barn som lider av undernäring såklart. Dock sååå mycket glädje och kärlek och fina stunder. Ungarna är så fina och gosiga. Det är så lätt att glädja dem och de ger oss många skratt. Regnen har gjort att allt börjar bli otroligt grönt och fint och det händer sååå mycket så snabbt i naturen. Vi har även lärt oss att det inte alltid är så lätt att lita på tekniken när man inte riktigt vet hur det fungerar, varför vårt internet plötsligt ”tog slut”. Idag anlände en sjuksköterska från Australien till området och i morgon lämnar läkarna från UK. Blir en liten julledighet i Livingstone och sedan tillbaka för att jobba på med intervjuer så det står härliga till. Nyss åt vi pannkakor som blev mycket goda. Vi finner oss själva lyckas med improviserad bakning ganska ofta. Mycket stolta över det. Igår bjöd vi våra Zambiska vänner på lite korv Stroganoff och sockerkaka med mango. De lagade nshima till oss och grönsaker och så äter vi med händerna såklart och dansar i köket. Känns som man lär sig ngt nytt varje dag vilket är sååå härligt. Idag pratade vi än en gång om att vi faktiskt är här nu. Det känns overkligt ibland och vi måste ta tillvara på varje stund. Ibland är man trött och lite sliten, kanske mest av värmen, men det är skönt att vårt boende ligger i slänten ganska nära bäcken, så det blir lite vindrag och svalare här nere. Mycket varmt och fuktigt idag dock. Tvättat kläder som fått torka i solen efter regnet. Nehe, nu är det snart jul och nyår vilket känns overkligt. En liten tomte står på natthuksbordet vilket känns bra. Vi har ju faktiskt lite glögg, peppakakor och lussebullar som får julkänslan att infinna sig en aning så här i värmen. Vi saknar vänner och familj väldigt mycket. Vi önskar alla en riktigt GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR. Tiden rusar förbi och snart ses vi igen. Kärlek från oss till er alla! Kwa siya buti!

Äntligen här!

Hej alla! Äntligen framme i Zambia och äntligen tillgång till nätet. Blivit lovade tillgång varje dag sedan ankomst och äntligen idag. :-).  Vi har det superbra. Väntar på mer regn i värmen dock. Kan behövas. Vi träffar fantastiska människor, lagar mat, sover, jobbar med studien och njuter av natur och kultur. Sitter under myggnätet och skriver en kortis idag. Vi har träffat alla “viktiga” personer för att genomföra studien och vi upptäcker nya saker varje dag som gör att vi blir inspirerade, men även känner viss frustration. Det kommer bli bra det här dock, det är väl vår förhoppning. Har nyss reflekterat över dagens pilotintervju. Det är mycket att ta in och det känns som tiden går väldigt fort. I dag kan vi inte skriva så mycket men det kommer mer snart igen hoppas vi. Tack så mycket, eller twalumba kapati som det heter på Tonga, för stöd hemifrån. Stora kramar från oss i 30- gradiga Zambia till er i vinter-Sverige. 🙂

Curious terrain

så… då var vi hemma igen.
vi jobbade på som satan och skrev färdigt resultatdelen, hade ett bekräftande samtal med vår handledare och sedan packade väskorna efter midnatt och drog iväg tidigi morgon. det var mer änb två veckor sedan. två veckor som har känts som två månader. v ihar hunnit med så mycket. vi åkte till livingstone, botswana, lusaka… vi har träffat människor från många av världens hörn, som vi generöst delat upplevelser, te, mat, öl, tobak, kontakter, skratt och glädje med. vi är så extremt nöjda och tacksamma för denna tid i Afrika, Zambia. “do you have love for Africa?” JA.

folk, ffa amerikaner, blir helt ställda och fascinerade över vår möjlighet att göra det. att svenska staten ger stipendium för att studenter ska kunna åka ut och uppleva något sådant här. de tycker det är helt fantastsikt. och om dem inte redan hade uppgfattningen om att sverige är ett av världens bästa och mest generösa l’änder, så har detta definitivt hjälpt till att få dem att tycka det nu. det är bra att vara svensk när man reser. folk tycker gott om svenskar.

men det är skönt att var hemma och vara en i mängden igen. att kunna gå pa gatan utan att “alla” stirrar och penkar, och säger Musungo”. det är skönt att komm ahem till ett land där jag får klä mig hur jag vill (även om vissa våldtäkter fortfrande skylls på kvinnans beteene och/eller klädsel även i sverige), att jag får tro/tycka/tänka som jag vill om religion o politik, att jag fr bestämma över min egen sexuella aktivitet (med vem och hur jag vill ligga) etc. men det är samtidigt tragiskt att komma hem till ett land där många människors huvudsyssla är fåfänga, ytlighet och konsumtion. där utseende och kommer före insida, där flärd kommer före ålder och visdom. där barn inte lär sig värdet av tillgångar och leksaker, snarare tvärtom, där allt är utbytbart och kan slängas utan större eftertänksamhet. där vi har ett överflöde av allt, till den grad att vi ser allt som vår rättighet att äga, konsumera, ta del av. där tid styr våra liv i sådan minitös detaljering att vi kan låta humanitära essenser nedprioriteras för att vi “inte har tid” att stanna och hjälpa en annan människa, “inte har tid” att stanna och prata eller lyssna, “inte har tid” att vänta på bussen som är 4 minuter försenad, “inte har tid” att sitta och vänta på ett läkarbesök i 40 minuter.
VI ÄR SÅ JÄVLA BORTSKÄMDA. det är fruktansvärt men samidigt så fantastiskt.

jag känner mig väldigt rik. jag kände mig rik när jag ställde mig i nytt nyrenoverade (lilla) badrum och varmvatten sköljde över min trötta kropp. rik, när jag insåg att csn kommit in på kontot igen. rik, när jag hade kylen till lagom mängd full av mat. rik, när fönstrena är täta, trappuppgången fri från urinlukt och smuts. rik, att jag har en något så när fungerande cykel som tar mig till mitt universitet, där utbildningen jag läser är gratis. jag känner mig rik när jag vet att abort är min lagliga rätt här. rik, när jag inser att jämställdhet är inte målet, det är utgånspunkten. mellan rika och fattiga, mellan män och kvinnor.

Tack Malmö Högskola, tack SIDA. Ni har berikat våra liv med möjligheten till en enorm upplevelse. Tack till oss själva för att vi gjorde upplevelsen större än vi någonsin kunnat ana.

Nu ska vi bara skriva färdigt uppsatsen och bli godkända.

6 veckor mot syftet

hej hej

vi är mitt uppe i analys och resultatkreativitet. som inte alltid känns så kreativt. det är inte lätt, det här. för oss båda är det första kandidatuppsatsen, och som vanligt ger övning färdighet, men vi har ingen än. men men, det går framåt.

annars så rullar livet på i byn. vi trivs. vi var på kakkalas igår. vi bakar mycket. kladdkaka, choklad-banankaka, scones, paj, lagar mat med fräskt närodlade fantastiska grönsaker… ja… förkylnigen har börjat släppa, så nu är det ut o springa igen, och ladda för nästa äventyr – livingstone. vi satsar på att lämna mpongwe och uppsatsarbetet om en vecka cirka, för att ge oss ut o resa o upptäcka mer av zambia.

det har börjat bli kallt, tro det eller ej.

hoppas ni alla har det bra.
Haj

holiday

sååå
vi har varit lite off the radar den senaste veckan. alla i byn har undrat, då de inte sett oss. men vi har varit på äventyr! välbehövligt underbart upplyftande nedkylande onyktert varmt socialt fantastiskt etc etc ÄVENTYR!

vi drog till lusaka över helgen, som blev till nästan en vecka. bodde på hostel och träffade massa intressanta människor, allt fårn zambier till andra resande. vi hamnade på bröllop, markander, nattklubb…

ja ritkgit skönt att komma bort från byn och arbetet. bara lägga projektet på hyllan i några dagar och bara stimulera oss själva med umgänge och allt vad det innebär att resa, backpacka och festa.

Kampai hentai!
Hoppas alla ni andra har det bra och ser till att ni också får lite njutbara avbrott i uppsatsandet!
Hej

When it rains, it pours.

nu rasslar det till. som en ketchup flaska.. först inget, sen ALLT.
har haft 5 intervjuer denna vecka. otroligt spännande och lärorikt. hur de upplever sitt arbete och sin situation på ett litet fattigt sjukhus på den zambianska landsbygden. vi undersöker upplevelsen/erfarenheten av att informera hiv-patienter om sexuell hälsa och säker sex. vi har hittils lätt kunnat konstatera att WHO’s definition av sexuell hälsa inte riktigt överensstämmer med den vardag som zambiska kvinnor upplever – “utan tvång”, nja… ett nej är oftast inte ens uttalat. utan här gäller det att släppa till när, och hur, mannen helst behagar. gör oss mörkrädda. sen gäller det inte alla förhållanden, men det är inte ovanligt. inte alls.

och på sjukhuset, häromveckan dog två barn, tvillingar, vid födslen för att det inte fanns nål och tråd, så kejsarsnittet kunde ej utföras. kvinnan överlevde.
en verklighet än på sus malmö. de jobbar hårt här och gör så gott de kan med knappa resurser och liten personalstyrka.
får en att tänka, gör en ödmjuk.

Men nu är det helg och vi ska fira veckans produktivitet med vin och middag. en svenska kommer över och joinar i festligheterna. skönt att känna att det är helg! TGIF.

Hej så länge.
Dagens låt: Moby – summer.

working progress

sedan sist vi skrev har en hel del saker fallit på plats. vi har fått tillstånd och till och med genomfört två intervjuer. helt fantastiskt!
vi har även fått lite mer skinn på näsan och lärt oss att skita i all uppmärksamhet och förfrågningar vi får.
vi har lärt oss lite av det lokala språket.
vi har åkt minibuss, public transp, där slidedörren trillade av 4 ggr och vi såg det som något inte helt onormalt – vi har alltså acklimatiserat oss.
vi har slutat noja över myggbett – mest erika, troligen har vi haft malaria flera gånger om redan.
vi har hittat vår favo öl av det lokala sortimentet.
vi har välkomnat 10 andra svenskar i byn. vi är ju inte på något sätt unika, även fast vi verkligen sticker ut.
vi har kommit igång med transkribering och vidare planering av projektet och fått bra kontakter på sjukhuset.
vi har äntligen kommit till punkt där vi inte behöver ha att göra med besvärliga macho-doktorer som klyddar, utan vi kan enbart fokusera på att interagera med sjuksköterskorna.
vi har fått lite solbränna, men inte nog enligt en av macho-doktorerna.
vi äter gott, faktiskt, vår fantasi och kreativitet på två kokplattor har lett till några ritkiga smakfulla rätter.

jodå, så att, det går framåt här, sakta men säkert.
och när det inte går som vi vill, har vi lärt oss att luta oss tillbaka och konstatera “I go Bombay” vilket med andra ord betyder – vi skiter i.

Hoppas ni alla andra har det bra.
hej så länge