På besök i verkligheten

480610_462787667124459_367619578_n

Garbage city är ett område i Kairo där det bor ca 70 000 sop-samlare. Dessa människor samlar sopor, sorterar dem, rengör och förädlar dem för att sedan sälja materialen vidare till exempelvis Kina. Det som pågår här är helt självorganiserat och utan statens hjälp eller inblandning. Ändå servar de hela mångmiljon-staden på ett fantastiskt sätt. Stadsdelen visar misär och hjärtskärande scener av kvinnor och barn som står bland soporna och sorterar för hand. Här finns mängder av skadedjur som råttor, och vitt spridda sjukdomar som hepatit a, b och c som drabbat upp till 80% av populationen. Men mitt i misären så visar dessa människor också på innovation och uppfinningsrikedom, hur vi finner vägar även ur den mest hopplösa situation. Om man vill veta mer så finns en bra dokumentär som heter Garbage dreams.

426437_462788793791013_1685026275_n

487564_462781753791717_1336047355_n

317702_462785900457969_442420535_n

Min vän som visar mig runt i garbage city och som är väl medveten om syftet med mitt besök frågar mig med ett leende: – So, do you see any sustainability around here? Och jag kan inte låta bli att skratta och se det absurda i situationen. Vi studerar hållbarhet, eller konceptet “sustainability” inom universitetsvärlden, sätter fina ord och definitioner, men kanske är det så att vi distanserar oss själva i processen. Efter ett besök i garbage city i Kairo har i alla fall jag omvärderat begreppet och börjar allt mer se det som ett western construct byggt på kapitalistiska idéer om tillväxt. “Sustainable growth” – vad är det egentligen? Allt för ofta görs så kallade hållbara insatser på andras människors bekostnad och brist på resurser. Vi gör punktinsatser för att tafatt försöka lappa ihop ett system som i grunden måste förändras, utan att vi i själva verket ifrågasätter det ohållbara system eller paradigm vi befinner oss i.

72334_462785727124653_191417741_n

1746_462784660458093_1938877049_n

Intervjuerna fortgår smärtfritt och jag får fantastisk information. Känner mig så lyckligt lottad som får vara med om det här. Det här stället på jorden är precis rätt plats att vara på, just nu. Oavsett om man är intresserad av politik, sociala frågor, kultur, religion, miljöfrågor… Det finns en sådan stark dynamik i det här samhället efter revolutionen, och i väntan på nästa, som många tror kommer att inträffa inom ett år. Återstår att se vad som kommer att ske.

Intervjuer pågår

Första intervjun är avklarad och den blev fantastisk! Jag är så glad för den info jag fick. Oväntade svar, vilket är högst intressant. Jag kämpar lite med mitt ursprungliga research purpose, som jag inser nu i efterhand är allt för brett och baserat på västerländskt tänkande. Hur mycket får man ändra sina ursprungsplaner…? Jag vill ju göra ett bra jobb i slutändan, vilket innebär att man måste vara öppen för det man möter. Vi får väl se var det landar.

Matemwe, Zanzibar

Vi har kommit på god väg med arbetet. Intervjuerna är färdiga, likaså resultatet. Jag var aldrig med under intervjuerna utan jag satt på rummet med transkriberingen. Beslutet grundades av flera anledningar, som jag inte behöver gå närmare in på här. I alla fall, jag har gått igenom 5-6 timmars intervjutid och känt mig rätt nedstämd emellanåt. Dessa tjejer, som alla har hoppat av vår motsvarighet till åttan och nian, har från olika håll blivit svikna och motarbetade. Vare sig det rör sig om pengabrist, sjukdomar, trakasserier eller/och allmänna svårigheter att klara av skolan, så är varje historia gripande att höra. Framtidsdrömmar som inte längre är möjliga, där motgångarna säger åt varje tjej: ”tillbaka på din plats, tillbaka till fattigdomen”

Förra blogginlägget kunde ni läsa om min optimistiska syn på Tanzania, men landet har utmaningar. För att lyfta Tanzanias femton miljoner människor (en tredjedel av befolkningen) ur fattigdomens grepp, behövs bl.a. en rejäl satsning på utbildning, vilket jag starkt tror på. Vår uppsats och dess ämne känns därför väldigt viktig, men samtidigt är den så fruktansvärt betydelselös. Vår uppsats kommer inte förändra ett skvatt för de åtta tjejerna i Matemwe, heller inte för alla de tjejer och killar som i framtiden kommer att hoppa av sin utbildning i Matemwe.

Jag är nog inte den enda som känner mig maktlös i den lilla byn med de femstjärniga hotellen.

Svåra svårigheter

Vårt liv och vår studie här i Windhoek rullar på och ju fler intervjuer vi genomför desto mer komplex och svår blir den bild vi får av vårt valda uppsats-ämne. Samtidigt blir ämnet också allt mer intressant ju fler aspekter vi får av det. Även om vi redan innan vår avresa visste att hbt-frågan i Namibia är väldigt komplex och att livet för hbt-personer här inte alltid är så lätt blir det en helt annan sak att höra personer berätta om situationen och dela med sig av sina personliga upplevelser. Exempelvis fick vi under en intervju berättat för oss om hur en lesbisk kvinna som inte hade någonstans att sova, eftersom hon som öppet lesbisk inte kunde spendera natten hos någon av sina kvinnliga vänner, och därför sov över hos en manlig vän. Under natten tvingade sig mannen på kvinnan. På morgonen gick kvinnan gick till närmsta polisstation för att anmäla våldtäkten men fick till svar att ”Om hon hade uppträtt som en kvinna hade det aldrig hänt”. Resultatet blev alltså att ingen anmälan gjordes eftersom  polisen ansåg att det var hennes eget fel att hon blivit våldtagen.

Personen som berättade den här historien för oss är själv öppet homosexuell och efter att hon kommit ut offentligt har hennes telefon blivit buggad, hon har fått ta emot flera hotfulla telefonsamtal och stött på flera människor som inte vill bli sedda tillsammans med henne offentligt.

Ytterliggare en svårighet som flertalet namibiska NGOs möter är att Namibia sedan 2008 klassas som ett Upper Middle Income Country av Världsbanken. Detta innebär att flera av de länder som tidigare gav stöd till Namibia nu har dragit sig tillbaka, vilket givetvis påverkar organisationernas arbete och gör att många av dem idag kämpar för sin överlevnad. Flera organisationer arbetar idag under väldigt osäkra ekonomiska förhållanden, man vet inte om, när eller från vem man kan få ekonomiskt stöd för att kunna fortsätta bedriva sin verksamhet. Organisationer som arbetar med frågor som hbt, som inte direkt är prioriterade eller ens uppmärksammade av landets styrande, kan inte räkna med att få något stöd från statligt håll. I ett land där tre av fyra namibier har problem med att få sin privatekonomi att gå ihop kan de av förståeliga skäl inte heller räkna med att få privata bidrag. Trots den svåra situationen lyckas många NGOs göra ett otroligt bra arbete och vi hoppas verkligen att dom kan och orkar fortsätta kämpa!

En bitter eftersmak efter de sista intervjuerna

Det är blandade känslor av stolthet och skam som sköljer över mig när jag vandrar till bilen den varma lördagskvällen.

Efter att precis ha avslutat min sista intervju känner jag en viss känsla av tillfredsställelse över att ha lyckats med mitt uppdrag. Samtidigt skäms jag. Jag har precis, med bestämd röst, sagt nej till min sista intervjupersons vädjan om lite ekonomisk hjälp. Han var dock förstående och accepterade den alternativa gåvan, i form av en ficklampa, som jag gav honom efter intervjun. Men jag skäms. Min sista intervjuperson är en gammal man vars hus mer eller mindre blev totalförstört förra året. Han berättade i intervjun om hur han nyligen rest 10-tals mil bara för att jobba en kväll och tjäna ihop runt 70 kronor. Han jobbar några få dagar i månaden, mer jobb finns det inte. Hans mål är att så snabbt som möjligt köpa en säck ris till sin familj, en säck ris kostar ungefär 225 kronor och räcker i ungefär två veckor.

Innan intervjun har jag och min tolk förklarat mitt syfte med intervjun och att jag inte är där för att bevilja honom framtida bistånd eller ej, jag är bara intresserad av hans åsikter kring donatorernas eventuella ansvar att bistå. Hans vädjan om lite ekonomisk hjälp kommer ändock fram i slutet av intervjun när jag har fått honom att berätta om sin till synes hopplösa situation. Jag vet att de få pengar som jag har i min plånbok är av mycket större värde för honom än för mig och jag hade utan att känna av det kunnat ge honom 50 kronor. Samtidigt vet jag att jag de 50 kronorna inte kommer att lyfta den här mannen ur fattigdom. De 50 kronorna hade kanske främst lättat på mitt dåliga samvete över den vardag jag är van vid, en vardag som den här mannen troligen aldrig kommer att få uppleva. Mitt främst skäl till att inte ge honom lite pengar, och det var också det jag sa till honom, är dock att det skulle vara i konflikt med mitt uppdrag i Gambia. Genom att ge honom lite pengar skulle man kunna argumentera för att jag plötsligt blir en donator, och då har jag helt tappat den objektivitet som jag hoppas att jag har.

På vägen till bilen, i ett försök att undvika skuldkänslor, intalar jag mig själv att jag hjälper på mitt sätt. Jag intalar mig själv att mitt arbete här och i framtiden kommer att hjälpa fler personer och mer långsiktigt än någonting annat jag skulle kunna göra just nu. Kanske är det en lögn jag försöker banka in i mitt huvud, men hur ska man annars kunna möta så mycket fattigdom utan att det påverkar en så till den vida grad att man i slutändan inte kan fokusera på sin uppgift?

I övrigt gick resan och alla intervjuer bra. Det enda missödet var när vi skulle tillbaka med färjan från Barra till Banjul. För mycket lera i hamnen gjorde att en färja fastnade och blockerade hela hamnen så att inga andra färjor kunde lasta på eller av. Efter lite drygt en timme och trots försök att bogsera loss färjan, släppte dock leran taget på egen hand. Nu, hemma hos min värdfamilj igen, ska jag försöka jobba så mycket som möjligt på min uppsats innan avfärd nästa vecka. Jag har dock planerat in lite ledighet och besök i ett naturreservat här i närheten, vilket jag ser fram emot.

/ Daniel

Mina sista intervjuer

Jag drar igen dragkedjan och spänner åt remmarna på ryggsäcken, den är fullpackad med anteckningsblock, diktafon, myggnät, övernattningsprylar och annan utrustning som kan vara bra att ha under en helg på fältet. Imorgon åker jag, min tolk och vår förare ut för att genomföra mina fem sista intervjuer. Vi kommer att genomföra intervjuerna i Kerewan och Farafenni, orter som båda två ligger på norra sidan om Gambiafloden. För att komma dit kommer vi att först åka till huvudstaden Banjul, för att sedan ta en färja över till orten Barra. Senast vi tog den färjan var när vi var på väg hem från mina senaste intervjuer, och det var färjetur som var minst sagt unik – åtminstone för min del. När vi kom till färjeterminalen senast, sent en söndagskväll, talades det om att färjan ”nog skulle avgå om två-tre timmar”. Tre timmar senare står vi fortfarande och väntar ovisst. Ännu en timme senare börjar det bli kaos, färjan är här och den är på väg att avgå snart. Det är den sista färjan för dagen, nästa kommer att gå tidigt nästa morgon, och alla vill med. Vi börjar bli nervösa, vi står inte längst bak i kön, men det är många bilar framför oss.. kommer vi att få plats på färjan? På något mirakulöst sätt, och 50 dalasis (runt 12 kronor) som min tolk gav i ”dricks” till en av färjekillarna, blir vår bil den sista bilen som tas ombord på färjan. För att vår bil skulle få plats var man dock tvungen att bokstavligen lyfta en annan bil åt sidan, det var en syn. När vi sedan hade kommit ombord på färjan var vår bil så tätt packad bredvid andra bilar att de båda framdörrarna inte gick att öppna. Trots att vågorna slog höga under den en timmes långa färjefärden till Banjul intalade jag mig själv att det skulle gå bra. Oavsett vad som hade varit tillåtet i Europa eller ej lär detta knappast vara den första gången denna färja är så tätt packad, tänkte jag tyst för mig själv. För säkerhets skull hade jag dock vindrutan nedvevad så att jag snabbt skulle kunna klättra ut om något gick snett. Allt gick dock bra och det ska bli spännande att se hur färjefärden kommer att gå den här gången, jag längtar verkligen efter att komma ut på fältet. Att skriva uppsats är i all sin ära intressant, men att komma ut och träffa de människor vars vardag och moraliska ståndpunkter det är man försöker göra rättvisa i en uppsats är ändå vad som driver min lust att skriva.

Som jag skrev om i förra blogginlägget hoppades jag i förra helgen att få chansen att följa med WFP och observera matdistributionen. Dessvärre lyckades man inte skaka fram någon plats åt mig någonstans, men jag vet att de verkligen försökte och jag uppskattar ändå gesten. Det hade varit oerhört intressant att få observera distributionsarbetet, men min uppsats står och faller lyckligtvis inte med det. Det viktigaste är intervjuerna, något som jag kommer vara helt klar med efter helgen. Nu är det förresten bara två veckor kvar innan jag anländer i Sverige igen, tiden går så snabbt.

Ett blogginlägg om intrycken, upplevelserna, och färden med färjan kommer efter helgen!

/Daniel

 

working progress

sedan sist vi skrev har en hel del saker fallit på plats. vi har fått tillstånd och till och med genomfört två intervjuer. helt fantastiskt!
vi har även fått lite mer skinn på näsan och lärt oss att skita i all uppmärksamhet och förfrågningar vi får.
vi har lärt oss lite av det lokala språket.
vi har åkt minibuss, public transp, där slidedörren trillade av 4 ggr och vi såg det som något inte helt onormalt – vi har alltså acklimatiserat oss.
vi har slutat noja över myggbett – mest erika, troligen har vi haft malaria flera gånger om redan.
vi har hittat vår favo öl av det lokala sortimentet.
vi har välkomnat 10 andra svenskar i byn. vi är ju inte på något sätt unika, även fast vi verkligen sticker ut.
vi har kommit igång med transkribering och vidare planering av projektet och fått bra kontakter på sjukhuset.
vi har äntligen kommit till punkt där vi inte behöver ha att göra med besvärliga macho-doktorer som klyddar, utan vi kan enbart fokusera på att interagera med sjuksköterskorna.
vi har fått lite solbränna, men inte nog enligt en av macho-doktorerna.
vi äter gott, faktiskt, vår fantasi och kreativitet på två kokplattor har lett till några ritkiga smakfulla rätter.

jodå, så att, det går framåt här, sakta men säkert.
och när det inte går som vi vill, har vi lärt oss att luta oss tillbaka och konstatera “I go Bombay” vilket med andra ord betyder – vi skiter i.

Hoppas ni alla andra har det bra.
hej så länge

“Those who help are those who have knowledge”

Klockan är 03:53 när bilmotorn går igång, elektriciteten försvann igår igen och en av de få lampor som finns utomhus lyser inte, det är mörkt, vi är trötta, men hoppfulla. Jag, min tolk och en kille från min värdfamilj som har ställt upp som förare, beger oss ut på en bilresa genom Gambia med destination Central Gambia River Region. Jag har för avsikt att genomföra fem intervjuer under den här resan. Eftersom WFP inte har något projekt verksamt för tillfället ska jag intervjua personer som var mottagare av matbistånd för ett år sedan. I april hoppas jag senare kunna intervjua fem personer som precis har börjat motta matbistånd, min tanke är att jag ska kunna göra ytterligare analyser mellan de två grupperna.

Klockan 06:53, solen är på väg upp, en grupp med apor sprang precis över vägen. Jag njuter.

Klockan 10:05, för två timmar sedan stannade vi i den lilla staden Soma för att äta frukost. Vi fick vänta nästan 45 minuter innan vi kunde äta och när vi efter ytterligare 15 minuter gick till bilen för att fortsätta vår resa såg vi att vi hade fått en punktering. Runt sex mil av den väg vi reste hit på var väldigt dålig och punkteringen kommer inte som en chock för någon av oss. Vi betalar några mekaniker runt 20 kronor för att fixa punkteringen och vi är på väg igen, bara för att fem minuter senare fastna i en poliskontroll, eller ”police checkpoint”. Dessa checkpoints finns överallt, ibland går det kanske 20 minuter innan man kommer fram till nästa, ibland är det en checkpoint var femte minut. Checkpointsen har blivit ett störningsmoment och i den här checkpointen börjar polisen jiddra om att vi inte har någon mini-brandsläckare i vår bil, något som man tydligen måste ha. Vi är fast vid checkpointen i runt 20 minuter innan min tolk och killen från min värdfamilj slutligen lyckas snacka oss ur situationen, polisen ville egentligen ha lite pengar, men vi vägrade.

En och en halv timme senare har vi anlänt till det lilla samhället Jareng, där jag genomför två av mina intervjuer. Efter det åker vi vidare till staden Bansang där jag genomför ytterligare tre intervjuer, med två kvinnor och en man. Just nu är jag mitt i arbetet med att transkribera intervjuerna och jag har inte kunnat göra några djupare analyser. Klart är dock att samtliga var väldigt tacksamma för den hjälp de fick, hjälp som kom i tider som var allra svårast. Några av intervjupersonernas hem hade totalförstörts i översvämningar, en annans skörd hade förstörts. En av intervjupersonerna uttryckte att ”those who help are those who have knowledge”, med andemeningen att ”om någon har insikt och kunskap om vilka utmaningar vi genomgår kommer de att sympatisera med oss och hjälpa oss”.

Efter hemkomsten har jag börjat transkribera mina intervjuer och jag håller fortfarande på att läsa in mig på fler teorier jag kan använda i min uppsats. Jag väntar även på besked från WFP när de beräknar komma igång med distributionsarbetet för de 700 000 som är i behov av matbistånd just nu, fram till dess kommer jag försöka skriva så mycket som möjligt på uppsatsen.

NOTE: min oro kring de kulturella barriärerna med att intervjua kvinnor har hittills visat sig obefogad. Samtliga av de tre kvinnorna har talat öppet om sina situationer, jag är faktiskt förvånad över hur öppet samtliga av intervjupersonerna talade om sina situationer och fattigdomen. Jag var rädd att fattigdom skulle kunna vara något som man inte gärna vill tala högt kring, men jag antar att på något sätt ses fattigdom som något av en vardag i Gambia – ett av Afrikas fattigaste länder.

/ Daniel

Mycket är intressant med MFS, en del är frustrerande, annat helt nytt och vissa saker gammal skåpmat.

Det svänger kraftigt från ena dagen till den andra och även inom samma dag.

De kulturskillnader jag kunde förutse och läsa mig till, är ok. Det handlar om skillnader i skolorna, att landsbygden är fattig, vissa delar av städerna är väldigt rika och olika klimat/kulturer vad gäller arbete och arbetsinsatser och så vidare. Jag kunde tänka mig olika företeelser som skulle kunna hända, baserat på den erfarenhet jag har, men ibland så dyker det upp små guldkorn som jag inte kunde tänka mig…

Det är då jag hamnar i situationer där jag har liten kunskap eller ingen alls och lär mig nytt. Elever berättar om saker som jag inte vet något om. Då blir det svårt både med språket och förståelsen. Jag har ju ingen aning om jag missförstår dem, hör fel eller bara är ute o snurrar. Då ber jag dem oftast att skriva i min anteckningsbok och förklara mer ingående. Det ger en annan kontakt när jag faktiskt säger att jag inte ens känner till det, som de pratar om. Eleverna fnissar lite förläget, skriver prydligt och snirkligt i min bok, och tycker säkert att jag är märklig men sen lägger de sin blyghet åt sidan och berättar. Då blir de spontana och hjälper varandra och en diskussion uppstår. En härlig känsla.

Samma sak gäller lärarna. De är dock mer övertygade om att jag inte hör ordenligt, så de upprepar oftast samma ord om och om igen. Dock utan resultat – dvs jag begriper inte mer eller bättre för det. Sen händer samma sak här som med eleverna. Det är inte längre någon situation där jag ställer frågor o sen antecknar ett svar – utan en situation som går ut på utbyte. Dessa situationer, både med eleverna och lärarna, uppstår alltid utanför själva intervjutillfället då samtalet är mindre tvunget eller mindre uppstyrt – men inte mindre viktigt.

Och så får jag googla när jag kommer till internet. Det visar sig att jag verkligen inte hade en aning om vad de berättade för mig o jag känner tacksamhet för att jag blivit lite rikare på kunskap.

Helt nya insikter tar lite längre tid och har inte samma aha-känsla men de kommer med hårt arbete och tankeverksamhet. Insiktsdagar avslutas alltid med ett leende på läpparna.

Annars så händer typ ”inget” denna vecka. Hela veckan stavas ”transkribering”.

//Åsa

PS: Skickar med en annons från en stor, indisk morgontidning – för hälsa o goda skolresultat.

PS2: Igår mötte jag ett Indien jag inte vill möta. Tog rickshaw-taxi hem och det visade sig att föraren var ordentligt berusad. Taxistoppet är precis utanför byns bar och många gör (nog) ett pitstop där, innan de sätter sig bakom ratten eller styret. Det höll på att gå riktigt illa flera gånger på den lilla sträckan på 2 km, mellan affären och där jag bor. Jag klarade mig helskinnad men med hjärtat i halsgropen! Han fick ingen dricks…

Hälsa o framgång i Indien
Hälsa o framgång i Indien

 

Härliga Indien…

Två veckor har förflutit och jag är flitig, men oj vad tid saker och ting tar. Det finns tid och det finns indientid. Det har jag lärt mig. Inte helt lätt. Och rådet att ha en bok med överallt är bra. Den behövs emellanåt men ibland så pausar jag bara o njuter en kort stund av stilla väntan.

Jag besöker skolor av helt olika slag. Det är otroligt intressant (och tankeväckande) att träffa dessa lärare, elever och se deras skolor. Ibland tror jag inte att det är sant, det jag ser. Ute på landsbygden, den riktiga landsbygden, är läget så illa att jag nästan inte orkar intervjua lärarna. Men alla elever är sprudlande glada hur smutsiga de än är, hur trasiga deras kläder än är och hur små o smala de än är. Det är en djupt rörande upplevelse som går rakt in i hjärtat. Må dessa små liv få behålla detta livet ut…

Vad som annars (fortfarande) är förvirrande är att uppgifter som jag kan få fram angående olika skolor och skolsystem, läroplaner och kursplaner är så olika. Svaren beror på vem jag frågar. Tur jag har några veckor kvar att bli mer förvirrad – kanske kommer det en lösning upp ur all förvirring.

En del andra praktiska ting börjar falla på plats också. Ett indiskt simkort sitter numera i min gamla avlagda mobiltelefon. Inte lätt som utlänning att få mobiltelefon i Indien. Det behövs ett intyg på att jag bor någonstans (typ på ett hotell eller som i mitt fall, att jag tillhör en organisation) ett passfoto och så tid. Sen är det bara att ringa och skicka sms… Annars så finns allt att köpa här i Indien. Oftast till ett lägre pris än hemma. Men tiden det tar att handla är lång. Långa avstånd, prutning, olika butiker för olika ting kräver tid och tålamod.

Jag försöker koppla av lite på söndagarna. Få lite tid för mig själv. Jag har varit i Bangalore, mitt i stan, två söndagar nu och gått guidade turer. Det är trevligt och intressant. Sen hänger jag på stan, fikar, kollar folk, fotograferar, shoppar lite och bara tar det lugnt. Här är det jobb 6 dagar i veckan som gäller och jag hänger på. Fast nu kanske tröttheten har inträtt – jag är sjuk o vilar. Ont i halsen o feber. Nåt litet hoppas jag på. Kan bli värre – halsfluss o nödvändigt doktorsbesök? Ännu värre – malaria?? Jag blir myggbiten varje dag. Går inte att värja sig. Får väl se hur jag mår i kväll…

Nedan en bild från landet, 3 timmars bilfärd norrut från centrala Bangalore. Barn får komma, från den intilliggande byn, till ett ställe som heter Vedike och där kan de få lite mat och stimulans. Det är gatubarn som kommer. Gatubarn som har föräldrar och som lever som nomader. Denna gång så fick de måla med fingerfärger. Innerbörden ”fingerfärg” blev en annan än den gängse…

Andra bilden är en bild på en skola i byn där jag bor, men som jag inte besökt eller gjort intervjuer på.

 

//Åsa

Fingerfärdig med fingerfärg
Fingerfärdig med fingerfärg
En skola i en by i Indien, utanför Bangalore
En skola i en by i Indien, utanför Bangalore