Om den bolivianska högerns behov av den andre

Nu är jag tillbaka i La Paz!

Åkte hit för ca två veckor sedan med hoppet att göra massa intervjuer på kort tid och sedan åka hem till cocha igen och bara chilla sista tiden med farmor o farfar o pappa som också kommit hit. Så blev det såklart inte. Efter min första intervju så blev jag hysteriskt magsjuk o kunde varken äta eller gå. Jättekul. Pappa kom från cocha till La Paz efter 3 dagars sängliggande o hjälpte mig att få i mig lite mat o att överhuvudtaget komma ut, vilket jag inte orkade göra själv (var rädd för o svimma) men efter två dagar till så bestämde vi oss för att åka tillbaka till cocha för att jag skulle få friskna till där. Sagt o gjort så drog vi hem, åkte till sjukhuset där jag fick dropp o mediciner o bekräftat att jag i alla fall inte hade salmonella eller ngt annat osoft utan bara akut maginfektion typ. Det var på tisdagen förra veckan, sedan låg jag hemma o vilade till söndagen o under den tiden lyckades jag bli mer eller mindre frisk. Äter fortfarande lite medicin för magen men mår gött i övrigt.

Tyvärr fick detta mig att tappa fart, framför allt eftersom att jag missade 1a maj i La Paz, något som jag sett fram emot sjukt mycket. Ska jag missa 1a maj-firandet i Malmö så var ju tanken att jag skulle vara med o demonstrera här i alla fall. Men jag låg bara hemma o avundades alla. Den bästa dan på året ju! Fuck julafton.

Har i alla fall kommit ur det traumat nu o är back on track så att säga. Idag har jag ringt runt samt gått till diverse organisationer vilket har resulterat i att jag imorgon har 3 intervjuer samt 2 till under kommande vecka. Då blir det nog en uppsats av det här också.

Det bästa med att pappa är här är (förutom att han e min papi o därför en gullunge) att jag har någon att ventilera med. Vi har båda hjärtat på vänster sida och resonerar väldigt lika vilket är skönt eftersom att resten av släkten är av en annan uppfattning.  Något jag tänkt väldigt mycket på i samband med familj/bakgrund/rasism är behovet av disidentifikation. Vad vill jag säga med det? Jo, att det finns ett så starkt behov av att visa vem man inte identifierar sig med, vem man inte är och vad man inte vill bli förknippad med. Av de höger/mestizo-sympatiserande resonemang jag hittills tagit del av ser jag ”den andres” roll väldigt tydligt. Den andre får stå för allt du själv vill ta avstånd från; lathet, smuts, fattigdom, offerroller, fulhet, etc etc. Vad jag dock inte (ännu i alla fall) lyckats klura ut är hur ingruppen ser ut, det vill säga Vi, de inkluderade, de som inte är den andre. Vilka är de? Vilka egenskaper står de för? Det är lite oklart. Jag gör såklart min egen analys men den de själva verkar inte jättebenägna att påvisa samhörigheter. Min uppfattning är att denna grupp inte har så stort behov av att identifiera sig inom sig själv utan att det snarare är just desidentifikation som är det viktigaste. Man vet vem man inte är men mer än så verkar inte viktigt att belysa. VARFÖR? Är det ett naturligt utgångsläge som ingruppen ser sig själva i? Är man så pass bekväm i sin roll som inkluderad att man inte ens orkar claima egenskaper och karaktärsdrag?Jag vet inte! Men har såklart teorier ändå, pga inte mycket som kan stoppa mig från att fundera.

De senaste typ åtta åren har Bolivias sociala klimat genomgått värsta metamorfosen. Vem som hörs, syns och inkluderas har förändrats radikalt. Jag tänker mig att det tidigare inte funnits skäl för de välrepresenterade att definiera sig, det har liksom kommit ganska naturligt genom rasism, machismo och klassförtryck (ja addera gärna andra intersektioner här om ni vill). Helt plötsligt kommer en indian till makten och man vet inte vem man är längre. Identitetskris för högern! Sedan 2005 har det alltså kommit fram andra röster och allt man vet i denna grupp är att sådan som de här nya uppstickarna är man iallafall inte.

Sedan tror jag också att denna grupp inte heller riktigt vet vem man vill definiera sig med utanför landets gränser. Man vårdar gärna landets koloniala historia, ser gärna mot Europa med gråtmild blick samtidigt som man omfamnar den rätt vulgära amerikaniseringen som i många sammanhang går stick i stäv med det konservativa. Man har liksom ingen tydlig förebild och jag tror att det skapar splittring, eller i alla fall förvirring inom högersympatiserande grupper. Var ska vi vända oss om det händer något?

Jag tänker mig den bolivianska oppositionen som en osäker tonåring med nyfärgat hår (som blev katastrofalt fult), som smäller i dörrar och byter musiksmak en gång i veckan. Eller så hoppas jag bara att de inte har en jävla aning om vad det är de vill egentligen. Tyvärr är de överens om vad de inte vill och det räcker ganska långt det med. Plus att när jag pratar om och tänker på vänsterrörelsen brukar jag tycka att det är positivt med mångfald (obs hatar det ordet) i rörelsen så deras lösryckta samhörighet kanske inte alls skadar dem. Så då var vi tillbaka på noll efter hela detta långa blogginlägg! Haha. Tråkigt för er som har läst allt. En sak jag kan göra klart är i alla fall att de behöver de andra, de människor de inte vill vara för att veta vilka de själva är. Jag blir ledsen och hänfaller nästan till att tycka synd om dem, och jag tycker aldrig synd om folk då jag tycker att det är en ganska äcklig maktposition. För att återknyta detta till min familj så syns detta till exempel i språkbruk. Min farmor snackar quechua eftersom att hennes mamma var cholita och knappt pratade spanska MEN farmor ville inte lära sina barn det eftersom hon ser det som något gammalt och förlegat, något hon inte vill kännas vid riktigt. Jag kan inte förstå den positionen eftersom jag ser på mig själv, min historia och mina erfarenheter som avgörande och definierande i vem jag är o var jag befinner mig. Jag skäms inte, utan det är det som ger mig styrka o gå vidare när jag ser ännu en skitstruktur som jag tvingas möta. Hade jag inte haft min historia vet jag inte vem jag hade varit, och det är lite där jag ser dem. Vad det måste vara svårt att förneka sin bakgrund och sina rötter, men likväl gör de det.

 

 

 

Myanmar!

Jag bor, sedan i lördags, på golvet hemma hos ett par gamla bekanta i Yangon. Tyvärr insåg jag först idag att krypen jag hittat i min “säng” då och då förmodligen bosatt sig i madrassen jag sover på, så dagen har ägnats åt att spraya mitt rum med insektsmedel och försöka rengöra allt… Tyvärr har vi inte haft någon ström på hela dagen, så tvätta lakan och kläder hoppas jag kunna göra imorgon.

Strömavbrotten är dagliga. Det är extremt varmt här, 45c sägs det, och väldigt fuktigt, så fläkten i mitt rum (som naturligtvis är beroende av el) är min bästa vän, när den fungerar!

Imorgon ska jag göra min första intervju. Det känns både lite läskigt och roligt. Jag har inga bestämda frågor att ställa utan kommer att göra djupintervjuer, styrda av de teman som jag kopplat ihop med mitt ämne. Min fd. kollega kommer att fungera som tolk, vilket blir ett intressant (och förmodligen kortlivat) experiment…

Tack vare att jag varit väldigt förutseende (för ovanlighetens skull) när jag varit här i Yangon tidigare, har jag nu en fullspäckad vecka framför mig med luncher, middagar och intervjuer. Dessutom har min bästa vän här och tillika handledare på plats, erbjudit mig att använda hennes assistent som tolk till de intervjuer jag behöver- GRATIS!

Ja, det var väl allt för denna gång.. Over and out.

Då var jag på plats!

Med ganska kort varsel planerade jag min resa till Sierra Leone. Efter påsk fick jag besked om att jag fått ett MFS och nu 4 veckor senare är jag på plats. Däremellan hann jag med MFS-förberedelsekurs i Härnösand som var mycket givande. Sida tillhandahöll en landinformatör som kopplade ihop mig med en svensk student från Göteborg som redan var på plats i Sierra Leone. Genom henne fick jag tag i ett rum i Freetown och ska nu bo där under en kortare tid. Planen är att jag ska bege mig norrut till Tonkolili district. Detta är området där African Minerals utvinner järnmalm. Jag har kommit i kontakt med en organisation här som utreder kontraktet mellan det utländska företaget och landets regering, och genom dem hoppas jag på att komma i kontakt med drabbade människor i gruvdistriktet.

To be continued…….

Äntligen framme

Flyget från Helsingfors till Bangkok tog 9 timmar. Då skulle en ju kunna tro att alla passagerare skulle komma fram relativt utvilade, med en liten släng av den sedvanliga jet-lagen bara. På flygningen AY089 fylldes dock 90% av tiden med maniska barnskrik och högljutt snarkande. Jag sov ingenting utan tvingades titta på filmer med finska (för mig alltså obegripliga) undertexter. Men tro inte att jag misströstar; jag är bara mycket tacksam över att jag varken är förlovad med någon som snarkar eller har barn!

Fantastiskt nog har jag också lyckats tajma min resa så väl att jag imorgon kommer att kunna delta i ett seminarium på mitt gamla universitet (Thammasat) om just mitt uppsatsämne (konflikten mellan Arakanese och Rohingya i Myanmar), så mitt arbete startar helt oväntat redan imorgon här i Bangkok.

Imorgon kväll flyger jag till Yangon och kommer spendera kvällen med att återse så många nära och kära som möjligt…sen börjar den riktiga resan!

På återseende (eller återskrivande eller vad det kan tänkas kallas)!

Demonstrations?

Today while studying I heard something sounding like demonstrations. Sounded like a large mass of people singing something. I thought that must be demonstrations or something like that. Last week in town I saw demonstrating people singing and dancing (seemed much more fun than demonstrations at home). I was thinking that this must have something to do with the political parties or so because there has been debates on the news about the elections that took place in December about the counting of the votes. Anyway, thought it was something related to that, so I asked E if that was a demonstration or something. Not knowing that it was the choir of a nearby church. They kept on singing and I had almost forgotten how Ghanaian churches are! Very lively and I love it! The place I’m staying at also has three mosques. So after the choir was done the calls for prayers began. Very beautiful and it’s so nice to see that both Christians and Muslims live side by side like this.

18:25 so I’m done with studying for today. Finally I’ll eat my dear coconut that has been waiting for me all day!

IMG_2981

Interesting experiences

Last week I was recommended by S to meet up with R at the Ghana institute of Journalism (GIJ) that could help me get in contact with a few people that I need to interview for the thesis. I got to the place and waited for her at the school (not for a long time thank God ). After a while I saw someone by the road getting out of a taxi with a huuuuuuuge smile. I was not sure who she was smiling at but when she came up to me I understood that she was R.  A really friendly girl who is a student at the GIJ. So she introduced me to a few people. It’s so funny when you are in another country how people are so interested in who you are and what you are doing there. For instance, while waiting for R someone just came up to me and started talking about education and a bunch of other things. I could tell that this person was really smart and he told me that he really wants to study in Europe and asked a few questions about our educational system.

Anyway, the people I was introduced to were nice, I wouldn’t say that they were supernice (since most of them are professors and educated to PhD level and I’ve noticed that some of them can be really difficult in terms of feeling big for some weird reason). But they were OK. The last person I was introduced to was really something….

This was the BIG guy at school.. The Vice Rector holder of a PhD. My new found friend R had to go in and have a little chat with him before I even could come in and introduce myself. While waiting, I could hear them briefly talking and she really put herself out there in order for me to be able to come in. Seems like this R has got in good with most of the professors. However! And I say this with an exclamation point. He clearly said that “I do not give out information for free and you know I am very serious about that”. Despite his snotty comment I decided to go inside his office to see what kind of person he was (maybe he was a joker of some kind, you can never know unless you see for yourself). He sat in his air-conditioned office didn’t even bother to shake my hand or greet, while analyzing me. (very creepy moment I must say). So I introduced myself and all of that. However during the 10 or 15 minutes I spent in his office he kept on making small indications that he needs to be paid to participate as an interviewee in my thesis (basically a BRIBE). I said that I couldn’t do that since this was for study purposes and that I am a representative for not only Malmö University but SIDA as well.  As if this episode was not enough, R told me that he is known for having relations with students at the school. If that was a rumor, I do not know.  So I had to drop that one as fast as I could. I do not think that his opinions on the democratic process in Ghana is much more valuable than any other plus, it’s just not worth it trying so hard to have contact with someone  that probably would give me the same views as any other pan-African advocate . I just had a really bad feeling about this guy.

However the other ones that I was introduced to are still eligible candidates…That day really got me thinking on how easy things are in Sweden compared to here. It’s really exhausting having to deal with the “big guys”.

I mean EVERYTHING is easier in Sweden, set prices in taxis and most shops, dealing with professors and authorities, no problems with electricity when studying, people are in time for meetings, facilities for students (libraries and such). All these things we take for granted. Goooosh, I think I’m starting to feel a bit homesick…

Oh well, thought I’d share 12 interesting things I’ve learnt so far

1)      Ghanaians are really friendly and helpful when you are lost in Accra

2) Traffic is CRAZY, cars, taxis and buses can literally drive almost anyway they like

3)      Taxis always try to overcharge you (negotiating is fun but you need to be seriously skilled)

4)      People ambush you trying to sell various things (watches, water, fruit, mirrors, clothes etc) when the traffic lights turn red. So when if you have forgotten something on you way to an interview, just get on the road!

5)      African time is really not a joke (people can delay 5 hours or more)

6)      Some people can try to bribe you for interviews (even professors)

7)      Educated people are just a bit more difficult to deal with than us “commoners”

8)      Ghanaians are not as stressed about things  as we are

9)      Wall geckos are common (So far I’ve had three in my room, 2 small ones and 1 bigger)

10)   Electricity comes and goes (not ideal when writing on my thesis or transcribing interviews)

11)   Every radio station plays the type of music I LOVE!

12)   Last but not least, Shoprite sells Swedish breakfast food!!!  (Havregryn and alpro soya and other European things, that’s my place when I’m homesick :D)

And oh! I was so focused on narrating the GIJ experience that I almost forgot to say that I met up with a professor yesterday. My new supervisor! Since my previous one hardly shows up and really had a serious problem with time. (Time that he himself had set up). So in any case I’m happy about that! And I’ve finally purchased tiGO Internet modem that works from time to time 🙂

During my stay I’ve also visited Cape Coast Castle  that was used in the transatlantic slave trade. Even Sweden had a share of that among nations like Great Britain, the Netherlands, Denmark and Portugal (don’t know if I’ve forgotten any other countries).  On my way to Cape coast I asked when the bus was supposed to leave. So one friendly man told me that the STC buses have set times but we must wait until the bus is full. Frustrating situation for a person who’s always on time! So instead of departing at 8:30 the bus departed at 9:35.

On my way home from Cape Coast to Accra I had a real adventure using all forms of collective traffic there is. Buses, tro-tros (mini-buses stuffed with people which costs only 1 cedi 8 pesewas, very student friendly), and at last taxi. A journey that was supposed to take 2 hours took me 5 hours from Cape Coast to the center of Accra and back home to the bumpy roads of Ashaley-Botwe and the bus didn’t really have any stops in Accra. Instead the driver told us in twi that we should shout out where in Accra we wanted to get off since he would not be able to hear us due to a noisy engine.

Stay tuned for the next episode from the homesick, exhausted Ghanaian/Ethiopian/Swedish student… 🙂

 

 

 

SILVIO, Santa Cruz, Cotoca och lite annat

Kom igår hem från Santa Cruz. Åkte dit i lördagskväll. Det var en nice resa.

Åkte dit först och främst för att se Silvio Rodriguez som är en cubansk trubadur som betytt massa för den latinamerikanska protestmusiken. Det e liksom han, Victor Jara, Violetta Parra o Mercedes Sosa som jag lyssnar på när jag är revolutionsromantisk o saknar Latinamerika. Av dessa är han den enda som lever så det har varit lite av en dröm o se honom live. Men nu minsann blev det av! Mer om det snart.

Åkte redan lördagkväll eftersom min kontakt på organisationen som hjälpt mig massa med intervjuer sa att det fanns möjlighet att delta i workshops o intervjua folk även i Santa Cruz så jag tänkte yes, vamos. På söndagen när vi kom drog vi direkt till en liten by utanför SC som heter Cotoca. Asmysigt o fint, vi hängde på MAS-kontoret (MAS är alltså Movimiento al Socialismo, regeringspartiet här) o han höll i sin workshop. Tyvärr var det inte så många närvarande så det blev ingen intervju då. I alla fall. Senare på kvällen drog vi hem till han som arbetade för MAS i den byn för o äta o sova. Alltså, hade jag inte varit socialist så vette fan hur det här arbetet hade gått. Det finns verkligen en vacker solidaritet mellan oss över hela jorden o utan den hade jag nog inte kommit åt många av de intressanta människorna jag träffat här. I alla fall, det var ett sjukt fint ställe, massa fruktträd, djur o palmer. Vi satt o snackade till sent på kvällen o jag fick lära mig massa om MAS uppbyggnad o diverse andra maktförhållanden. En spännande grej var hur polisen behandlas här i landet. Jag som vänsteraktivist har en minst sagt spänd relation med snuten hemma (pga fascismen ni vet) så mitt utgångsläge var att de var lika mycket chanchos här. Men tydligen så består polisväsendet här i första hand indigenos, eller kanske framför allt campesinos som gått polisutbildningen då det är ett säkert sätt att få ett bra betalt jobb. Därmed blir de också behandlade som campesinos av de lite finare klasserna, som tydligen anser sig ha rätten att köra för snabbt/köra full/småbryta lagen lite närsom och säga något i stil med “jojo men min pappa äger det här företaget så försök inte ge mig nån böter” när de blir tagna. Intressant. För mig sitter så mycket makt i polisuniformen, men här är rasismen så pass stark att den ändå väger mer än våldsmonopol och polisväsende.

Dagen därpå drog vi in till Santa Cruz, en fruktansvärd stad. För det första är detta oppositionens högborg, Santa Cruz är känt för sin ledande position och den mest drivande regionen när man för ett par år sedan ville bryta sig loss och skapa en egen stat utan de västra, mer ursprungsfolkstäta delarna. Det är ju tillräckligt för att man ska få kalla kårar men gillade heller inte känslan o uppbyggnaden av stan. Den är byggd runt anillos, ringar, vilket innebär att det knappt finns ett tydligt centrum med raka små gator utan mest trefiliga stora avenyer o man hittade ingenstans. Dessutom fanns det massa stora shoppingcenter lite här o var. Nej tack. Vi tog oss i alla fall till en organisation som arbetar som ett nätverk för olika indigenos-rörelser och jag gjorde en intervju där, så fick dessutom lite jobb gjort!

När detta var klart drog vi vidare till stadion, där vi var ca 3 timmar innan utlovad starttid. Det var nog bra, vi fick bra platser på läktaren rakt framför scenen. Det var dock långt till scenen men det fanns flera storbildsskärmar så inga problem. Efter ett par timmar så dök han upp! Lille Silvio. Precis framför scenen fanns typ ett VIP-område där alla viftade med bolivianska, venezuelanska o cubanska flaggor accentuerat av la whipala och diverse Che-banderoller. Gud, blir typ tårögd bara av o tänka på det. Han spelade nästan alla mina favoritlåtar och dedikerade El Necio till nuestro presidente (som satt längst fram o tackade). GUD SÅ FINT!! Han sa inte så mycket mellan låtarna, men fick ur sig ett Viva Venezuela och en dedikering till de fem fängslade cubanerna. Hansalbin hade varit så nöjd!

Åkte sedan hem tidigt på tisdagmorgon o kom hem efter 14 timmars resa. Först var det bloqueo i Chapare o då var det bara snällt att hoppa ur o hoppas att det skulle lösa sig. Där var vi ca 2,5 timmar o när bussen körde igen var jag glad över att komma iväg. VI körde i ca 3 timmar till när något händer med bussen o chauffören hoppar ut o börjar krångla med det, vad det nu var. Efter ca en timme börjar folk ledsna o liftar istället. Då tar jag o ett par andra en trufi (en stor taxi typ) till en liten ort utanför Cochabamba där Tia Monica sen får hämta mig. Kom hem vid nio o åt mat samt duschade för en vecka typ. SKÖNT!

På måndag drar jag nog till La Paz o börjar intervjua där. Besos!

 

 

 

 

 

 

Varför man ändrar sig lite o varför man ljuger för sin familj

Igår var en mycket fin dag. Jag skulle in till stan och köpa en väska tänkte jag, när jag kommer fram till torget så är det minnesstund för Hugo Chavez. Talare från framför allt syndikaten från Chapare och kringliggande områden, samt MAS och från andra organisationer. Asså talen här. Talar direkt in i mitt blödiga socialistlatinohjärta. Man är inte rädd för att ta i, stora ord och mycket viva latinoamerica unida. När jag efter en stund hade torkat tårarna över vår förlorade kamrat så träffade jag min första informant, som bara: ja asså om du vill ha en intervju med någon från Bartolina Sisa så kan du nog få det idag, vi väntar tills de går ner från scenen så kan jag presentera dig. OK. Bartolina Sisa är en organisation för ursprungsfolkskvinnor som kämpar från gräsrotsnivå upp till ministerier. Totala jävla hjältar alltså. Blev lite starstruck men fick min intervju i alla fall till slut. De har en lokal som är helt bisarr med en 10 meters väggmålning av nämnda kvinna, Tupak Katari och Evo, önskar att jag hade haft kamera. Idag gjorde jag en till intervju med en från samma nätverk som min första informant, så har 3 intervjuer redan, vilket känns bra.

Kommer dock byta lite fokus på mitt arbete. Jag tänkte först fokusera på universiteten men det kommer troligen inte bli så, i alla fall inte i den ursprungliga formen. Jag kommer istället antagligen fokusera på antirasistiskt motstånd och hur detta formuleras i den bolivianska kontexten hos sociala rörelser. Är rädd att det fortfarande är lite brett men jag tror att det kommer att smalnas av med tiden. Det är dock många som pratar med mig om varför just utbildning är clave, asså nyckeln till antirasistiskt motstånd. Här finns inte någon studentrörelse att tala om, och universiteten är till största delen privata vilket gör att ideologin fortsätter vara högervriden. Det finns med andra ord föga möjlighet till studentkamp just nu. Det har införts lagar och skolreformer, men dessa gäller grundskolan och har ännu inte nått universitetsnivå. Därför är denna institution fortfarande nyliberal till form och innehåll och av den anledningen används inte universitet som verktyg i kampen. Men jag tror ändå att just utbildning kommer att spela en viktig roll i mitt material och i min analys, men annan typ av utbildning. Här känns det som om folkbildning och statushöjning av kunskap kring ursprungstradition spelar en större roll så det kommer jag antagligen spinna vidare på. Så, när man är på plats får man en större insikt i vad som är viktigt, varför och hur man ska gå tillväga för att få fram det.

MEN! Till min familj och släkt här har jag ju sagt att jag ska jobba med studenters rättigheter, för att dra en vit lögn som jag tänkte skulle hjälpa mig ur att diskutera rasism och sånt. Tänkte ju dock inte på att alla skulle vara gulliga och vilja hjälpa till med kontakter och liknande, som jag nu måste typ snällt försöka tacka nej till. Det börjar bli lite svårt. Jag säger dessutom aldrig namnen på de organisationer som jag har kontaktat och är intresserad av för jag vet att det inte kommer mottas väl. Men det börjar också bli svårt. Jag kan låtsas som om jag inte hänger med när nyheterna diskuteras men när jag får direkta frågor går det liksom inte undvika. Kanske snart får börja outa mig som socialist och antirasist, och låtsas som om det känns hur naturligt som helst. Det roliga är att det finns ett uttryck om att låtsas som att man inte förstår, eller göra sig dum o det är hacerse el sueco, dvs göra sig svensk. Jaja, ironi.

Vad tror ni om att gå en kurs i quechua förresten? Då kan jag lära mig vad Quisbert betyder.

Jasenko och alla andra, nu ska vi prata om offerrollen

Igår träffade jag för mina första informanter på en organisation som jobbar med alla möjliga frågor, jättepeppande och roligt. Träffade dem genom två andra tjejer från MAH som också är i Cochabamba så nu känner jag mig lite lugnare inför projektets utveckling. Yay!

I alla fall. Något som slagit mig här när jag lyssnar på rasistisk och högertillvänd diskurs är hur pass många av de använda argumenten jag kan känna igen från Sverige. Ja, jag vet, rasismen är densamma världen över men också: den är ju verkligen densamma! HUR obehagligt är inte det? Har verkligen slagits av hur övergripande den rasistiska strukturen verkligen är och det slog mig i ansiktet som en sverigedemokrats järnrör. Det kändes en stund fruktansvärt deprimerande att höra se och inse att man kämpar mot något så enormt och samtidigt så abstrakt och luddigt. Men det gick över och jag blev arg istället, som sig bör.

Det var i detta mode som jag läste Lawen Mohtadis miniintervju med Jasenko Selimovic efter hans svar till Jonas Hassen Khemiri. Jasenko är rädd för vilken riktning Sverige går i. Så långt är vi överens. Men han menar istället att vi tenderar att skylla ifrån oss på allt och alla och spela offer istället för att klippa oss och skaffa ett jobb. Helt plötsligt är vi inte så överens längre.

I Bolivia är strejker och blockader två frekventa metoder i all typ av kamp. Man är inte rädd för att för att inte vara Den Goda Medborgaren som bidrar var dag till samhället utan skiter i det och säger ifrån istället när man ser orättvisor eller diskriminering. Reaktionerna från reaktionen (hehe) är oftast ett fnysande, ett suckande och ett snack om varför man inte bör vicitmizarse (göra sig till offer). ”Vad vi de ha nu då? Alltid ska de bara ha och ha, och aldrig vill de jobba”. I denna diskurs blir ju all typ av kamp alldeles skrattretande.

Samma ton för Selimovic fram i sin artikel. Sluta skyll på massa strukturer, de är ändå bara navelskåderi, jag har minsann klarat mig i Sverige så då kan alla göra det! Se på mig, hur långt jag har kommit med hårt slit! Han gör oss till och med tjänsten att visa vilka andra som bär offerkoftan och som inte tar sitt eget ansvar; ”Ungdomar, övertygade att polisen hatar dem, att de aldrig bereds utrymme i samhället. Romer, som inte kan ens hyra bil. Äldre. Samer. Katoliker. Svarta. Muslimska kvinnor. Funktionshindrade. Hemlösa. Tornedalingar. Överviktiga. Landsbygdens folk. Transsexuella. Anorektiska. Afrikaner.”

Med enkelhet för vi campesinos, indigenos, cholitas, cocaleros eller bara generellt pobres till denna lista. Ja, jag är fortfarande lite skrämd över hur enkelt den rasistiska diskursen kan appliceras i olika delar av världen med det enkla utbytet av offersubjekt. Men Selimovics meddelande är fortfarande: Sluta klaga, mina fellow svartskallar!

Jodå, Jasenko. Jag kommer att klaga. Klaga, väsnas, göra motstånd, blockera, strejka och om och om igen uppmärksamma all jävla skit som finns runt omkring oss. I motstånd och kamp är ingen ett offer. Där är vi alla medvetna varelser som istället för att ta emot spott och slag vägrar acceptera någon underlägsenhet. Det är nog så långt bort från en gnällig klagosång man kan komma. Och nej, Jasenko, att påstå att rasismen är strukturellt och genomsyrar Sverige såväl som andra länder är knappast navelskåderi. Det handlar snarare om att förena sig men andra människor i kamp världen över som också vägrar finna sig i de påklistrade egenskaper rasismen så gärna vill lägga på dem. Gå nu och käka en god middag med Erik Ullenhag och gläd dig åt Den Fria Viljan så fortsätter vi med vårt.

Akwaaba!!

The first word that I saw when I arrived at Kotoka (meaning welcome).Tomorrow I’ve been in Ghana for a week I’ve had some trouble getting access to internet but have found a temporary way to access it through my mobile for the moment.

So, flying from Copenhagen and Frankfurt I arrived at Kotoka Airport 7:45 pm. On the flight we got to fill in forms that was for the immigration service at the arrival. While filling in the forms I was just hoping that the lines would not be too long.. well that didn’t work, it took me 2 hours to get to the immigration service at the airport. TWO hours standing in my boots and my blazer, HOT does not even begin to describe it. So 2 hours in the line, not because the line was too long, it was because the queue was not organized. Imagine standing in a queue and the person standing 100 m behind you magically now happens to be 200 m in front of you. It was really like “the survival of the fittest” mode. Any chances people had to come forward in the queue were taken. When it finally was my turn to get to the immigration service I was surprised that the officers were so nice and polite. The process was quite easy I got my stamps and everything and was practically good to go. Next step, I picked my bags up and went to the place where all the families were waiting when somebody grabbed my shoulders. That was my brother and outside was my sister waiting to pick me up. Before we even reached the car at least five people had offered to take my bags and a taxi ride. My first impression was that Ghana is hot hot hot… Surprise huh?

Anyways as I said I’ve been staying at my sisters house for a week and now I’m looking for a cheap accommodation that is nearer the University of Legon where my supervisor is at. So far I’ve been trying to acquaint myself with the environment and getting access to the basic things I need. D has shown me around Accra and Tema, I’ve eaten REAL Ghanaian made fufu. Other things I’ve experienced are the blackouts (that can be really inconvenient at times), heat heat heat, Ghanaian hospitality and some azooonto dancing. I was supposed to meet my supervisor today but had to reschedule so we’ll meet on Thursday morning. Tomorrow D has offered to show me some hostels for international students nearer Legon.  Other than the blackouts and trouble with the internet, Ghana is a really lovely place to be at and the people are so friendly.

Later!!!!!!!!!!