Lite random reflektioner

Nu har jag alltså befunnit mig i Bolivia sedan fredag morgon. I skrivande stund är det söndag kväll och har hunnit ta del av en del vardagsliv under helgen och har redan hur mycket som helst att reflektera över.

Varje gång jag har varit i Bolivia har det känns som om jag kommit i turbulenta politiska tider.  Spänningen känns i luften och det aktuella temat diskuteras överallt och undgår knappast någon. Det känns som om något stort händer. Förra gången var det omröstning gällande konstitutionen, gången innan det upptakten till vattenkriget och denna gång storstrejk bland arbetarna kring Titicacasjön, vilket inneburit att man inte genomfört sitt traditionella påskfirande där för första gången på jag vet inte hur länge. TV och radio pumpar ut historier om strejkande, pilgrimer som blir tillbakavisade och dagslånga förhandlingar. Wow, tänker jag och känner genast att den postpolitiska känslan som ibland kladdas på en i Svea knappast kan få fäste här. På gott och ont.

Hemma lyssnar vi på radio till frukost och el tesito. Vi kollar på TV, läser tidningen och deltar med andra ord i debatten. Som tur är sitter spanskan rätt bra vid det här laget och jag känner att jag kan tillgodogöra mig nyanser, ironi och diskurser. Det är välbehövligt. Den media som jag hittills har konsumerat är enbart den privatägda, vilket upptar ca 90% av landets mediautbud. Som ni kanske gissat så råder det ingen tvekan om hur denna är vinklad och vilka röster som hörs här. Förbluffande, är nog ett ord jag skulle använda om det fanns i mitt vardagliga ordförråd. Och samtidigt inte alls. Mitt utgångsläge inför mitt arbete är ju att Bolivia starkt präglas av koloniala uppfattningar som lett till vithetsprivilegier och förtryck mot ursprungsfolk. Det visste jag ju liksom. Men ändå, att höra detta konstanta hånande, detta nedlåtande uttryck, dessa förringande formuleringar och totala avsaknad av respekt gentemot allt som kan förknippas med Evo, MAS eller indigenos får mig att bli helt perplex. Ännu ett ord jag borde använda mer.

Högern är rörande överens. Indianer vill inte jobba. Det är därför de strejkar/blockerar/demonstrerar/organiserar. Det är av samma anledning folk tigger på gatorna, såklart.

För ett par år sedan infördes en lag, Ley contra el racismo y toda forma de discriminacion. Den förbjöd bland annat nedsättande tal eller bildspråk mot olika folkgrupper. I själva verket innefattar den en stor mängd andra diskrimineringsgrunder också, och är nog rätt unik i sitt slag när man ser till dess bredd. Med denna kom starka reaktioner från högern då man menade att man blev censurerad och att staten tog över massmedierna. Jag kan ju bara tänka mig hur det lät innan den sjösattes. Nu använder man till exempel sig av hånfulla imitationer av Evo eller av random cholita, man pekar ”objektivt” på de katastrofala följderna strejker har på ”vanligt folk”. Man kommer runt denna lag med antingen spelad opartiskhet eller en satir som skulle få Dan Park att kissa på sig av pur lycka. Bitar från denna lag proklameras emellanåt på alla radiokanaler. Komiskt, men inte roligt.

Rasismen finns alltså överallt i den polariserade diskursen. Det får mig att känna mig ännu mer säker på att mitt projekt är skitviktigt, men det ger också en jävla dålig magkänsla. Jag måste ju ändå förhålla mig till släkt och vänner, som till exempel uppmanar mig att aldrig åka till El Alto med förklaringen att det bara bor dåligt folk där. Jaha.

En annan tematik jag upptäcker i högerns illa dolda förakt är dikotomin historia/framtid. Man pratar sig varm om modernisering och utveckling och sätter detta i direkt motsats till historisk förståelse. Bolivia kommer aldrig bli modernt om vi ska hålla på o klänga oss fast vid gamla personer, händelser eller tankesätt. På så vis blir all fixering vid Che, Tupak Katari, Bolivar eller andra personer som figurerar i vänsterns retorik skrattretande. Likaså alla ursprungsfolks traditioner. Man menar att allt sånt är förlegat och att vi bör se framåt istället. Jag fick en bok av min farfar som heter Basta de Historias! (Nog med historier) och som handlar om universitet som anses framstående i världen. Jag började läsa kapitlet om Chile. Ja, Chile. Man prisade universiteten, inte bara för deras förmåga att se vad arbetsmarknaden ville ha utan också för hur inkluderande och grymma de var som gav ut så många stipendier. Jovisst, det var lite dyrt, det erkände man, och vissa hade inte råd men å andra sidan var alla studenter så ambitiösa och väldisciplinerade. Kalla kårar någon? Chile är alltså ett av de länder i världen med störst klassklyftor, en efterleva av Pinochet och Friedmans nyliberala projekt som numer ivrigt byggs ut av president Piñera. Studentprotesterna i Chile under 2011 är bland de största och mest uppmärksammade i världen under de senaste åren. Protesterna var delvis ekonomiska, man menade att det var alldeles för svårt att ha råd med universitetsstudier och att privatiseringen måste stoppas då dessa successivt höjer avgifterna.

Men detta är alltså en av den bolivianska högerns inspirationskällor. Man menar överhuvudtaget att Bolivia borde sluta bråka med Chile och istället börja ta efter landet lite mer då man ser Chile som modernt och framstående och inte alls nedkladdat med ursprung och traditioner. Klassförakt och rasism i en vacker harmoni.

Så, det var lite om de bolivianska högern. När jag frotterat mig med vänstern så återkommer jag med lite andra perspektiv, får vi hoppas.

För er som kommit såhär långt kan jag berätta att jag nu har mobilt bredband efter många om och men (hann bli ganska orolig att det inte skulle fungera) och ett bolivianskt nummer. Jag nås på 00591 779 72175 om tex mormor eller mamma vill ringa mig.

Besitos

i cochabamba

framme hos farmor o farfar efter en sjukt lang resa till cochabamba. har haft en dag att ta igen mig pa nu o har hittat en rimlig dygnsrytm tror jag.

resan gick bra, var dock tvugnen att mellanlanda i miami vilket gor totalt kaos med en. koer i timmar o en massa mobbare som ba: jaha o vad ska du gora i BOLIVIA?! halsa pa familjen, varfor har du svensk familj i BOLIVIA?!? mhm…. tyvarr e det billigast att aka den vagen sa ska gora det pa vagen hem ocksa. kom i alla fall fram hel o med allt bagage, grat till o med lite nar jag flog over anderna. skyller allt pa jetlag.

ar nu i full fard med att forsoka fixa praktiska grejer som telefon och internet, forhoppningsvis ar det lost pa mandag. ska dessutom borja kontakta organisationer och universitet for att paborja mina intervjuer snart, sa fort jag har internet (!!).

annars ar allt som det ska har, klockan ar 14 o jag har redan atit tre mal mat. kollar pa familjebilder och catchar upp med slakten. det ar 25 grader idag, en helt ok hostdag i cbba.

besos

 

Första inlägget

Hej hej, nu testar jag bloggen här för att se att jag förstår mig på den.

Har ju inte åkt iväg ännu, men drar på torsdag och har en hel del resfeber redan. Har vaccinerat mig, varit på kursen i Härnösand och har mest en del praktiska grejer kvar att göra innan det bär av. På fredag kommer min släkt och hämtar upp mig i Cochabamba och jag önskar att jag kunde spola fram tills dess så jag har hela 30 timmarsresan och allt nojjande bakom mig.

Reflections on Sida’s MFS-course in Härnösand

 In the beginning of last week I attended Sida’s MFS-course in Härnösand. On Sunday I travelled by train from Malmö 7 o’clock in the morning. I hardly got any sleep but managed to get myself up in the morning anyway. Somehow when I know that I have something important to do in the morning it wont matter how much sleep I get, I still manage to get up. So the trip took me about 10 hours with a stop in Stockholm. On the way to Härnösand I just noticed how the amount of snow kept on increasing as we got further north and closer to Härnösand, which was really nice to see (never been this far up north!!). When the train finally arrived in Härnösand, around 5 o’clock in the afternoon I got off the train and took a look around.. confused as I was, I was still happy thinking YESS!! there were other students looking as confused as myself. So I asked one of them if they were on their way to the MFS-course and they said yes. The group grew and we were about 20-25 students walking together through the snowy town of Härnösand, trying to find the place that we were supposed to be at. It wasn’t that far away from the train station. So we walked  and walked with our bags and everything…when we finally got to the place, we first arrived to the main building where we got our passage cards/keys to our rooms, main building and the “guest house” where we stayed. I really liked the rooms, nice and clean! 🙂

Sunday evening started with a short introduction, mingling and dinner…

The following days were really educative and I learnt so much, especially about Swedish development aid and the history behind it. We also got to see a little bit of Härnösand on our way to restaurant “vägg i vägg” where dinner was served every evening. Härnösand is a very nice town.

I think not only MFS grantees needs this course but everyone that is interested in carrying out field work of some sort, or is going to do such. I don’t want to reveal details about the course because there might be others who are attending soon. But let’s just say that the lecturers were so passionate about what they were doing which was so inspiring for me who is now planning my project.

I got so many new ideas for my thesis and developed new ways of viewing certain issues.

Overall this course was so worth it, I would attend again and again if it was possible. I’m happy that I got the opportunity to see the northern parts of Sweden and meet other intelligent and driven students who are just as passionate about what their doing as I am, but also the passionate lecturers. Priceless experience! Now, I feel more prepared than ever and I can’t wait for this field study to start!

Preparations for Ghana!

So I planned to post my first blog post when the preparations for my trip had started so that one can follow every step of the experience. Since I’ll be travelling to Ghana I thought that I might as well blog in english so that my supervisor, interviewees, my fellow students and family abroad can follow my experiences. Also since my program is in english. Anyways, all the preparations have seriously started now and I’m very excited! I’ve booked my train ticket to Härnösand for the course that’s taking place there. Also these last 2 weeks I’ve taken all the necessary vaccines. (Which was scary by the way, cause I’m truly scared of needles!). I also figured I need to learn how to operate the dictaphone for my interviews, so I’m now trying to acquaint myself with that. And some days ago I finally booked my ticket! Took me about 2 weeks to decide on that so I’m happy and relieved that it’s done.

Well, for now I’m trying to organize and plan the studying part and I’ve found tons of useful literature. So now I’m planning and hoping that the most important parts that could be done in advance like introduction, previous research, theory, method etc. will be completely finished before departure.

Other than this there’s not much happening when it comes to the preparations. Meanwhile I have a paper to be handed in soon, so I’ll have to work on that. Will keep you posted, so stay tuned! 🙂

Hemresa

I går morse tog jag och en av killarna från min värdfamilj en promenad till ett annat bostadsområde inte allt för långt härifrån. Vid ett tillfälle gick vi längs med en väg där två stora träd stod på varsin sida om den röda jordvägen. Träden var placerade precis där vägen slutade och övergick i en fyrvägskorsning. Träden ramade in bilden perfekt och tycktes markera slutet på den här vägen, och övergången till någonting annat. En liten kille på kanske fem år stod mitt emellan träden och såg sig omkring, till synes osäker vilken väg han skulle fortsätta på. Detta ögonblick rörde mig djupt. Det var inte bara det att vyn var så fantastisk, jag tror det mer handlade om känslan när någonting man vistats i en tid övergår i någonting nytt. Sådana transformeringar kan definitivt skrämma mig, men lyckligtvis vet jag vad jag har för planer för de två kommande åren (jag ska läsa en master i international development and management) och ser verkligen fram emot det, men det känns väldigt sorgligt att lämna Gambia bakom mig när jag flyger tillbaka till Sverige ikväll. Jag hade tänkt ägna detta blogginlägg åt att sammanfatta mina upplevelser här, men jag finner verkligen inga ord. Jag har dock utvecklats på ett personligt plan och när jag flyger hem ikväll har jag med mig ett viktigt perspektiv på livet. Jag flyger också hem och känner mig inspirerad att fortsätta arbeta med frågor kring utveckling och mänskliga rättigheter. Jag är evigt tacksam för att jag fick göra den här fältstudien, jag är även tacksam över att de intervjupersoner jag har träffat har varit så pass öppna och villiga att dela med sig av sina erfarenheter. Intervjumaterialet kommer att utgöra grunden för min kandidatuppsats, för den som är intresserad av vad jag har kommit fram till kommer jag troligen att publicera uppsatsen via Malmö högskolas webb (MUEP:http://dspace.mah.se/handle/2043/599) i juni.

Tack alla ni som har stöttat mig både innan och under mitt MFS-uppdrag, och tack alla ni som har läst den här bloggen!

/ Daniel Wallinder, Gambia 2012

Sista (fast långt ifrån fullständiga) reflektioner

Det börjar dra ihop sig för hemfärd. Just som när jag skriver detta så sitter jag på mitt favorittorg Gudiashvilis moedani i området  Gamla Tbilisi. Torget är uppkallt efter Lado Gudiashvili som är en känd georgisk målare. Torget är ett litet “vardagsrum” inklämt mellan små gränder gator. På torget leker barn under trädens skuggor som skyddar dem från den varma vårsolen. I torgets ena hörna sitter ett gäng gubbar från ottan till sena kvällen och spelar domino, zeka (sovietiskt hasardspel där man använder en rysk kortlek dvs. kortlekens lägsta kort är en sexa) eller backgammon. I andra hörnan så finns det ett hål i en husvägg ungeför i knähöjd där man kan sticka in huvudet och skrika “Puri gakvt?” vilket betyder “har ni något bröd?” Här bakas det färska naanliknande bröd som kallas “lavash” eller “tones puri” och de bakas i en “tone” som är en ugn som som påminner om en tandoor (en ugn som man bakar just naanbröd i). Områdets tanter, gubbar, barn och numera jag brukar knalla dit någon gång under dagen och betala två kronor för ett bröd som lätt hade kostat femtio kronor i Östermalmshallen i Stockholm. Jag bor ungefär två minuter därifrån. Runt torget stryker det omkring små katter och ibland en och annan hund. Jag brukar sitta på det här torget någon gång varje dag och gubbarna känner igen mig och hälsar på mig. Ibland så pratar vi om ditt och datt och de har flera gånger frågat om jag vill spela tillsammans med dem. Runt spelborden är det en en salig blandning av nationaliteter. Armenierna är i majoritet följt av georgier, greker och en och annan ryss. Många av de som bor i det här området har armenisk bakgrund och man ser deras skriftspråk lite härvarstans på husväggarna. Språket de pratar vid spelboden är en blandning av alla språk tillsammans. En ställer en fråga på georgiska, den andre svarar på ryska och den tredje kommenterar spelets gång på armeniska. Språken går in och ut i varandra och skapar ett eget “socio”-kreolspråk kopplat just till den sammansättning människor som spelar på torget. Backgammon i sig har också en helt egen terminologi fick jag förklarat för mig. Bland annat har varje tärningskombination har ett eget namn. Detta innebär alltså att man inte benämner tärningsslagen med nummer så som “en tvåa och en femma” utan just den kombinationen heter något eget precis som alla andra tärningskombinationer. En armenier förklarade för mig att dessa benämningar kommer från gammal azeriska då spelet kom till Georgien med azeriska köpmän som reste längs Sidenvägen. Låter som en lite väl “romantisk” förklaring för min smak men jag hoppas på att det finns någon sanning i det han sa. Mitt på torget står det en liten staty staty som föreställer ett förälskat par som kysser varandra gömda under ett paraply. Denna staty är en viktig påminnelse om ett Tbilisi som sakta försvinner. Det har till exempel lagstiftats om ett förbud om att kyssas på offentlig plats i Tbilisi. Man vill inte att människor ska uppföra sig oanständigt utan mer “civiliserat” eller “så som i väst”. Något som gjort mig konfunderad när jag suttit på torget är när jag tittar upp på balkongerna är att det inte hänger någon tvätt på tvättlinorna som det gör på alla andra ställen i Tbilisi. Det visar sig att kommunen har köpt ut de människor som bodde på torget och givit dem lägenheter någon annanstans i Tbilisi. Man vill göra torget mer turstvänligt och renovera eller riva de hus som är “i för dåligt skick för att räddas” och bygga nya hotell och hippa kaféer. Detta för att frächa upp Tbilisi och visa att man minsann är på rätt väg utvecklingsmässigt. Man har redan gjort detta på ett annat torg i närheten och nu fungerar det torget som en parkeringsplats för hotellens taxibilar. Gudiashvilis moedani andas sina sista andetag… Torgets situation påminner mycket om Georgiens situation i övrigt. I många ekonomiska rapporter och andra observationsrapporter som berör Georgien pratar man om den snabba tillväxt som skett under de tjugo år som landet varit självständigt trots krig och oroligheter. Otaliga frivilligorganisationer och andra västerlnädska intressenter finns i Georgien och med deras arbete och inflytande så skapas det en länk till väst  och en idé om Georgien ur ett västligt perspektiv som börjar få fotfäste i framförallt Tbilisi. Självklart gör vissa av dessa organisationer ett bra arbete men i samband med västs närvaro så förändras Georgien på ett annat sätt. Det är otaliga “quick fix” i Tbilisi (upprustning, utbildningar osv.) som ska hjälpa till att förstärka Georgien. Dessa processer förstärker också länken mellan Georgien och väst. Genom att visa att Tbilisi blir mer västerländskt och att man implementerar västerländk struktur och kultur (jag pratar inte om julafton, halloween och andra ytliga kulturella uttryck utan om mer subtila tankesätt som smyger sig in i det tbilisisika/georgiska samhället) så görs det på bekostnad av det som gör Tbilisi och Georgien till vad det är.  I Georgiens strävan att frigöra sig från sin historia i kopplat till Sovjetunionen och rysk imperialism så tror jag dessvärra att “frigörelsemetoden” snärjer Georgien än en gång på ett sätt som man inte kan slå sig fri ifrån. Ett subtilare förtryck som inte är lika uppenbart. Flera människor i detta landet är minst tvåspråkiga ibland kan de tre eller fyra språk flytande. Ryska är det största andraspråket. Många kan också armeniska och azeriska. Det finns områden i Georgien där du tex. bara hör armeniska eller azeriska. Det språk som officiellt värdesätts mest numera är engelska. Det är tex. en stor merit vid arbetsansökan om du kan engelska. Om du tex. söker ett jobb i Akhaltsike (en stad med en armenisk majoritet och där man uteslutande talar armeniska) så är det fortfarande din kunskap i engelska som kan vara avgörande om du får jobbet ellet ej. Om du som grek eller ryss kan armeniska är således inte viktigt utan det är din kunskap i engelska som inte kommer hjälpa dig ett dyft i Akhaltsike. Dessa effekter av västerländskt inflytande syns allt mer i det georgiska samhället och kommer sannolikt att eskalera mer med tiden. Tror jag blivit lite väl personligt engagerad i denna utveckling då jag har vänner här som får lida just på grund av denna nya skiftning i vilken kunskap som anses “vara viktig”. Hoppet finns trots allt kvar i Tbilisi. fler och fler unga börjar reagera då de ser hur det moderna samhället utesluter främst den äldre generationen men även den stora majoriteten georgier. En aktion planeras just nu bland många unga i Tbilisi där man planerar att “ockupera” Gudiashvilis moedani genom att spela musik och anordna en öppen konstarena för att bevara torget som det är. Förhoppnigsvis kommer man snart att se liknande, mer kraftfulla aktioner bland de unga, som berör mer mer än bara just detta torg. Om jag får chansen så skulle jag vilje göra större studie någon gång i mitt liv där jag studerar den här subtila kolonisationen mer ingående.

När det gäller min studie så har det visat sig att jag gjort ett bra arbete (hoppas jag) allt som alt. Jag har intervjuat runt 35 personer i olika åldrar, blandat kvinnor och män. Jag har senaste veckan varit i Zugdidi och träffat en specialist i kartvelianska (Georgiska, megrelska och svan) språk. Återigen så tittades det konstigt på mig i Tbilisi när jag nämde att jag skule åka till denna “Vilda västern-stad”. I Georgien så finns det en väldigt etablerad primordial (kultur och etnicitet är kopplat till blodsband dvs. du är grek om båda dina föräldrar är greker eller du är georgier om båda föräldrarna är georgier och med denna förståelse finns det en klar koppling till karaktärsdrag, religion och fenotyp dvs. hur man ser ut. Rasbiologi het enkelt) förståelse. Man gör en klar skillnad mellan georgier och armenier, greker och azerier tex. Däremot så är svanmännikor och megreler georgier. Trots detta så kopplar man ihop vissa fenotypiska drag med svaner och megreler. Megreler är ljushyade, blonda och det är sannolikt att de är blåögda. De har vissa karaktärsdrag som jag nämt innan. Detta innebär ju således att det existerar en primordial förståelse bland georgierna själva också. Samhället i sig är redan ganska rasistikt och när man kopplar ihop beteende och utseende bland de “egna georgierna” så blir de stereotypa representationerna understödda av rasbilogiska aspekter. I Samegrelo så finns det många mörka personer likväl som man stöter på ljushyade och blåögda människor. Intressant är att alla som jag hade mer eller mindre att göra med i Zugdidi den här gången hade blå ögon och var blondiner. Självklart ska jag som inte är en stor supporter av primordiala förhållningssätt träffa precis sådana personer som faller inom ramen för den fenotypa stereotypen av megreler. Intressant är att man i Georgien, trots de primordiala skillnaderna (som man har som stöttepelare för att skilja på en georgier eller icke-georgier), mellan olika georgier inte ser Georgien som ett land med interetniskt mångfald bland georgierna själva. Trots att detta är den officiella synen och den mest etablerade bland georgierna, så  existerar det rasistiska konnotationer kopplat till tex. megreler eller andra “intergeorgiska” etniciteter.  Diskussionen med dem jag talar med blir således att det inte existerar någon rasism mellan georgier för att de alla är av samma etnicitet. Däremot är det ingen som ser effekten av rasism georgierna emellan som något allvarligt, i och med att de är “samma”, trots rasismens effekter i samhället. Detta på grund av att rasismen inte kan stödjas av primordiala faktorer. Ur mitt perspektiv som grundar sig på social konstruktion av etnicitet, nationalitet osv. så existerar rasismen i högsta grad och dess effekter är påtagliga i människors vardagliga förhållningssätt till sin omgivning. Den primordiala förståelsen finns även hos de megreler jag träffat och man talar ofta om “renblodiga” hit och “halvblodiga” dit. Jag är övertygad om att det är detta etablerad förhållningssätt till etnicitet som gjort att jag haft det svårt att nå fram till mina lokala handledare när jag försökt förklara vad min studie går ut på för att i deras världe kan en georgisk folkgrupp inte missgynnas på  grund av att de alla är “renblodiga georgier”.

Jag tror att jag får fortsätta denna diskussion i min uppsats då jag känner att jag har svårt att knyta ihop diskussionen just nu. Hoppas att ni pallat läsa och att ni fattat mina tankar något sånär. Ju mer jag jobbar med min uppsatts ju mer märker jag att jag bara skrapar på ytan på något större och mer komplext som jag bara fått en första aning om.

Detta blir mitt sista inlägg från Tbilisi då jag åker hem via Istanbul på onsdag. Jag kommer ta bussen från Tbilisi till Istanbul. Ett par sköna 27 timar räknar man med. Ska träffa en kompis som lovat att visa mig runt lite. Jag kommer sakna Tbilisi och Georgien för trots allt som jag märkt och reflekterat över i min studie så är Tbilisi och Georgien ett land fullt av varma och välkomnande människor. Hoppas bara det förblir så i framtiden.

Farväl Georgien, det lilla landet men med det stora hjärtat. Hoppas vi ses igen!

Bobby

Svåra svårigheter

Vårt liv och vår studie här i Windhoek rullar på och ju fler intervjuer vi genomför desto mer komplex och svår blir den bild vi får av vårt valda uppsats-ämne. Samtidigt blir ämnet också allt mer intressant ju fler aspekter vi får av det. Även om vi redan innan vår avresa visste att hbt-frågan i Namibia är väldigt komplex och att livet för hbt-personer här inte alltid är så lätt blir det en helt annan sak att höra personer berätta om situationen och dela med sig av sina personliga upplevelser. Exempelvis fick vi under en intervju berättat för oss om hur en lesbisk kvinna som inte hade någonstans att sova, eftersom hon som öppet lesbisk inte kunde spendera natten hos någon av sina kvinnliga vänner, och därför sov över hos en manlig vän. Under natten tvingade sig mannen på kvinnan. På morgonen gick kvinnan gick till närmsta polisstation för att anmäla våldtäkten men fick till svar att ”Om hon hade uppträtt som en kvinna hade det aldrig hänt”. Resultatet blev alltså att ingen anmälan gjordes eftersom  polisen ansåg att det var hennes eget fel att hon blivit våldtagen.

Personen som berättade den här historien för oss är själv öppet homosexuell och efter att hon kommit ut offentligt har hennes telefon blivit buggad, hon har fått ta emot flera hotfulla telefonsamtal och stött på flera människor som inte vill bli sedda tillsammans med henne offentligt.

Ytterliggare en svårighet som flertalet namibiska NGOs möter är att Namibia sedan 2008 klassas som ett Upper Middle Income Country av Världsbanken. Detta innebär att flera av de länder som tidigare gav stöd till Namibia nu har dragit sig tillbaka, vilket givetvis påverkar organisationernas arbete och gör att många av dem idag kämpar för sin överlevnad. Flera organisationer arbetar idag under väldigt osäkra ekonomiska förhållanden, man vet inte om, när eller från vem man kan få ekonomiskt stöd för att kunna fortsätta bedriva sin verksamhet. Organisationer som arbetar med frågor som hbt, som inte direkt är prioriterade eller ens uppmärksammade av landets styrande, kan inte räkna med att få något stöd från statligt håll. I ett land där tre av fyra namibier har problem med att få sin privatekonomi att gå ihop kan de av förståeliga skäl inte heller räkna med att få privata bidrag. Trots den svåra situationen lyckas många NGOs göra ett otroligt bra arbete och vi hoppas verkligen att dom kan och orkar fortsätta kämpa!

En bitter eftersmak efter de sista intervjuerna

Det är blandade känslor av stolthet och skam som sköljer över mig när jag vandrar till bilen den varma lördagskvällen.

Efter att precis ha avslutat min sista intervju känner jag en viss känsla av tillfredsställelse över att ha lyckats med mitt uppdrag. Samtidigt skäms jag. Jag har precis, med bestämd röst, sagt nej till min sista intervjupersons vädjan om lite ekonomisk hjälp. Han var dock förstående och accepterade den alternativa gåvan, i form av en ficklampa, som jag gav honom efter intervjun. Men jag skäms. Min sista intervjuperson är en gammal man vars hus mer eller mindre blev totalförstört förra året. Han berättade i intervjun om hur han nyligen rest 10-tals mil bara för att jobba en kväll och tjäna ihop runt 70 kronor. Han jobbar några få dagar i månaden, mer jobb finns det inte. Hans mål är att så snabbt som möjligt köpa en säck ris till sin familj, en säck ris kostar ungefär 225 kronor och räcker i ungefär två veckor.

Innan intervjun har jag och min tolk förklarat mitt syfte med intervjun och att jag inte är där för att bevilja honom framtida bistånd eller ej, jag är bara intresserad av hans åsikter kring donatorernas eventuella ansvar att bistå. Hans vädjan om lite ekonomisk hjälp kommer ändock fram i slutet av intervjun när jag har fått honom att berätta om sin till synes hopplösa situation. Jag vet att de få pengar som jag har i min plånbok är av mycket större värde för honom än för mig och jag hade utan att känna av det kunnat ge honom 50 kronor. Samtidigt vet jag att jag de 50 kronorna inte kommer att lyfta den här mannen ur fattigdom. De 50 kronorna hade kanske främst lättat på mitt dåliga samvete över den vardag jag är van vid, en vardag som den här mannen troligen aldrig kommer att få uppleva. Mitt främst skäl till att inte ge honom lite pengar, och det var också det jag sa till honom, är dock att det skulle vara i konflikt med mitt uppdrag i Gambia. Genom att ge honom lite pengar skulle man kunna argumentera för att jag plötsligt blir en donator, och då har jag helt tappat den objektivitet som jag hoppas att jag har.

På vägen till bilen, i ett försök att undvika skuldkänslor, intalar jag mig själv att jag hjälper på mitt sätt. Jag intalar mig själv att mitt arbete här och i framtiden kommer att hjälpa fler personer och mer långsiktigt än någonting annat jag skulle kunna göra just nu. Kanske är det en lögn jag försöker banka in i mitt huvud, men hur ska man annars kunna möta så mycket fattigdom utan att det påverkar en så till den vida grad att man i slutändan inte kan fokusera på sin uppgift?

I övrigt gick resan och alla intervjuer bra. Det enda missödet var när vi skulle tillbaka med färjan från Barra till Banjul. För mycket lera i hamnen gjorde att en färja fastnade och blockerade hela hamnen så att inga andra färjor kunde lasta på eller av. Efter lite drygt en timme och trots försök att bogsera loss färjan, släppte dock leran taget på egen hand. Nu, hemma hos min värdfamilj igen, ska jag försöka jobba så mycket som möjligt på min uppsats innan avfärd nästa vecka. Jag har dock planerat in lite ledighet och besök i ett naturreservat här i närheten, vilket jag ser fram emot.

/ Daniel

დღეს მე მივდივარ ზუგდიდში – Idag åker jag till Zugdidi

En liten kort update från veckans aktiviterter. Som jag hade hoppats så blev denna vecka effektivare än förra i och med att påskhelgen är över. Har varit effektiv och intervjuat flertalet megreler med varierad bakgrund. Vissa är uppvuxna i Tbilisi, några kommer från Samegrelo och andra tvingades flytta hit efter abchazienkriget. För att få en djupare inblick i megrelernas situation i Georgien så är det ett måste att inkludera IDP-megreler. Det vore orättvist gentemot megrelska IDPs att utesluta dem ur undersökningen samt att man exkluderar viktiga aspekter i samhället som genererar och bekräftar essentiella megrelska representationer.

Jag har besökt ett område där främst IDPs från Abchazien fortfarande bor, 20 år efter abchazienkriget. De människor jag pratade med där  berättade om  hur de hittat en vardag i en ständigt oviss tillvaro. Det som först slog mig var deras positiva bemötande. De tre kvinnorna jag pratade med var alla mycket belevade, utbildade, vältaliga (på ryska), stolta och varma i sitt sätt gentemot mig. De gav ett mycket värdigt intryck. Det var svårt att koppla ihop dem med deras omgivning och att de bodde i hyddliknade hus utan isolering, bristfällig el, inga ordentilga vägar etc. Trots deras förhållande så bjöd de mig på mat och kaffe. Den georgiska gästfriheten återigen! Jag hade ett mycket intressant samtal med dem som bidrog mycket till min förståelse för hur megreler lever i Tbilisi. Ikväll innan jag åker till Zugdidi ska jag träffa några andra IDPs fast i ett annat område i Tbilisi.

Min plan i Zugdidi är att prata med fler megrelska IDPs samt att träffa personal på Zugdidiuniversitetet som jobbar med liknande frågor som jag är intresserad av.

Tror Zugdidi är vackert nu när våren kommit med tanke på alla trädgårdar som finns överallt i staden.

En annan sak som inte riktigt hör min studie till är att jag tror att “min” katt varit ute på någon slags galej. Hon har en oroväckande stor mage sedan sist och jag tror minsan att hon har en kille någonstans bland grännderna i mitt område. Hon verkar förvisso glad och lika glupsk som vanligt så allt står nog rätt till!!!

Skickar en update från Zugididi om några dagar.

Fortsättning följer!!!