HS-omvårdnad – Sida 3 – Minor Field Studies

13 maj, 2014 av Anna-Sarah och Emelie - Inga kommentarer

Vecka 6

Så kom vi till slut till paradiset.

I Stone Town var vi på kryddsafari och stadsvandring. I torsdags begav vi oss öster ut till Paje, en kustby i sydöstra delen av Zanzibar. Eftersom ön är ganska liten gick det snabbt att åka. Vi hade bestämt oss för att titta på minst två hotell innan vi bestämde oss, men när vår chaufför tog oss till det första boendet sa vi ja direkt. Vi har en egen bungalow på stranden, 30 meter från där vi bor svallar havet och solsängar väntar under palmparasollerna. Hängmattorna dinglar i vinden, sanden är vit och vattnet klart turkost. Det är som på film.

På torsdagen regnade det och fredagen var inte mycket bättre. I lördags fick vi ett par timmars fint väder och igår var det regn och storm. Eftersom det inte finns några fönsterrutor utan bara myggnät i fönsterkarmarna regnade det in och vi fick fixa ett regnskydd med hjälp av två stolar, gardiner och en vattenflaska. Idag har det varit strålande sol hela dagen och vi har legat på stranden och gottat oss.

Det tredje utkastet skickade vi till vår handledare igår. Vi fick tillbaka det med små kommentarer och den sista rättningen hoppas vi få gjort idag eller imorgon, sen kanske den äntligen är redo för inlämning!

Det är med andra ord bra dagar på vår resa som snart lider mot sitt slut. Idag är det 13 dagar kvar tills vi kommer hem, tiden har gått väldigt fort. Vi trivs!

/Sarah och Emelie

Jaws Corner i Stown Town

En blåsig kväll i Paje.

Obligatorisk!

6 maj, 2014 av Anna-Sarah och Emelie - 2 kommentarer

Vecka 4 och 5

Vi har nu varit på resande fot i fem veckor. Sedan vi lämnade Tanga har vi dock haft väldigt begränsad tillgång till internet och har därför inte kunnat skriva här.

Vi lämnade Tanga för Arusha och var där fem dagar. Vi var runt i staden, vi blev hembjuda på middag av vår chaufför vi har skaffat oss och vi skulle till ett vattenfall vid Mt. Merus fot. Vägen var tyvärr så dålig att bilen fastnade så vi fick gå en bra bit istället och eftersom vi hade varit i kyrkan innan vi åkte hade vi långklänningar på oss. Vi kom aldrig fram till vattenfallet.

Det blev dags för att åka på safarin vi hade fått levererad på rumservice utan att anstränga oss. Vi var iväg fem dagar och besökte Lake Manyara, Serengeti och Ngorongoro kratern. Det kan ha varit dom bästa fem dagarna i våra liv, inte nog med att vi fick se dom stora fem gånger flera, den fantastiska naturen och den underbara tystanden av att åka runt ensamma på savannen var otrolig.

Vi åkte sedan tillbaka till Arusha och checkade in på lodgen vi nu befinner oss i. Kanske den bästa sängen än så länge och rummet. I söndags bestämde vi oss för att göra ett nytt försök att se ett vattenfall. Vi åkte denna gång med vår chaufför och hans fru till Moshi för att sedan köra vidare mot Mt. Kilimanjaro. Vi besökte först Marungu vattenfall som var ca 50 meter och det var en sägnen om en flicka som hade blivit gravid innan giftermål och att hon skulle hoppa därifrån men när hon stod på toppen kom en leopard och hon hamnade i någon sorts mindfulness och genomförde det inte. Det var ganska jobbigt att ta sig ner till botten men det var värt det. Vi åkte sedan till nästa, Ndoro vattenfall. Detta var ungefär dubbelt så högt och det var värsta bestigningen för att ta sig ner (och upp ska vi inte tala om) men stället var helt otroligt. Naturen är så vacker här och vi är ganska ensamma på dom flesta ställena vi åker. Vi har verkligen fått uppleva både natur och kultur. På vägen tillbaka stannade vi till vid starting pointen för de som bestiger Mt. Kilimanjaro men detta var vi inte särskilt sugna på efter vi hört norskorna prata om sin tur och efter vår lilla bestigning vid vattenfallet!

Så, varför vi egentligen är här. Uppsatsen är under process och vi är i princip färdiga med utkastet. Vi ska göra det sista nu och sen får vi se vad handledaren tycker om vår prestation.

Idag har vi landat på Zanzibar och har äntligen tillgång till internet, det var ungefär två veckor sedan sist men vi har det bra!

/ Emelie och Sarah

Vägen upp till vattenfallet, vi kom aldrig upp eftersom
bilen körde fast och det var ca 8 mil kvar.

Hemma hos vår chaufför och hans fru efter lunchen.

Vi hade ett underbart äventyr på safarin!

21 april, 2014 av Anna-Sarah och Emelie - Inga kommentarer

Tanzania, tredje veckan.

Nu har vi varit i Tanzania i tre veckor. Sedan sist vi skrev har det inte varit speciellt många händelserika dagar. Vi har jobbat på med uppsatsen som bara den och har nu producerat ett första utkast som är skickat till handledaren hemma i Sverige. Nu väntar vi spänt på hennes kommentarer för att se om vi är på rätt väg.

Det har varit en lugn påsk här på TICC. De flesta av norskorna har antingen varit på Zanzibar, på safari eller vandrat på Kilimanjaro. Det har bara varit vi, ett par norskor och en norsk lärare på plats tillsammans med paret som driver stället. Den annars inkluderade buffén byttes ut mot a la carte och det har inte gått nöd på oss. Det har också varit mycket sol vilket vi har försökt utnyttja.

Vi åkte in till Tanga city med de två norskorna som var kvar i fredags men pga. påsken var de flesta supermarkets stängda men vi hitta en tillslut som var öppen och Sarah fick äntligen sin efterlängtade glass! Efteråt gick vi runt i kvarteren och tittade lite i alla småaffärer som finns längs gatorna. Ljudnivån i städerna är otroligt hög och alla ropar när vi går förbi. Vi svarar med de fraser swahili vi har lärt oss och de verkar uppskattas att man försöker.

Imorgon ska vi in till staden igen för att köpa en bussbiljett till en ca 9 timmar lång resa som ska ta oss till Arusha på onsdag. Därifrån ska vi sedan åka på en safari!

En sen glad påsk hälsning från oss i Tanga!

// Emelie och Sarah

14 april, 2014 av Anna-Sarah och Emelie - Inga kommentarer

Vecka två!

Nu har vi varit i landet i två veckor. Vi bor fortfarande kvar på centret med de norska sjuksköterskestudenterna. Vi har bra internet här och det finns bra utrymmen att jobba med uppsatsen samt en del litteratur/artiklar, vilket såklart underlättar.

Planen för veckan har varit att komma igång rejält med uppsatsen vilket vi också har gjort. Det har ju varit ganska lite annat att göra då det regnat mer eller mindre varje dag. Det känns skönt att ha kommit igång och att lägga tiden här till att faktiskt skriva uppsatsen.

Nästa vecka planerar vi att lämna TICC för Arusha och Moshi och lite nya äventyr. Tills dess tänker vi jobba vidare med uppsatsen och njuta av internet. Det börjar bli dags för oss att skriva ihop resultatet vilket ska bli väldigt intressant.

I veckan har vi utöver uppsatsskrivande varit inne i Tanga city och tittat runt och handlat. För någon dag sen kom det hit en kille från landsbygden till TICC som skulle hålla i en danslektion för oss studenter som bor här. Killen kunde verkligen dansa(!) och vi stod mest och var imponerade av honom snarare än dansade själv!

Vecka två slog inte vecka ett, vi hörs om en vecka igen!

// Emelie och Sarah

30 mars, 20141 april, 2014 av Anna-Sarah och Emelie - 13 kommentarer

This is us!

Hej! Vi är två sjuksköterskestudenter från Malmö som har fått ett MFS-stipendie. Vår studie går ut på att intervjua sjuksköterskor på mobila sjukvårdsteam i Tanzania, och det är dit vi är på väg nu.

Båda två blev intresserade av MFS under termin ett på sjuksköterskeprogrammet men våra livssituationer gjorde det svårt att resa under en längre tid så vi la det åt sidan. I termin tre bestämde vi oss för att söka ändå och i Mars 2013 lämnade vi in vår ansökan. Vi sökte en termin tidigare än vi hade behövt för att se så att vi faktiskt fick stipendiet beviljat men också för att få mer förberedelsetid, det har verkligen behövts!

Det har varit många turer fram och tillbaka med kontaktpersoner, destinationer och att försöka planera från andra sidan jorden. Men nu har vi lämnat våra sambos hemma och är äntligen på väg! Nästa stopp: Kairo och sedan vidare till Dar es Salaam.

Kram! Sarah och Emelie

5 juni, 2013 av Johanna och Charlotte - Inga kommentarer

Nu åker vi hem!

Nu börjar det närma sig hemfärd med stormsteg, närmare bestämt går flyget 13.00 idag. Sista 1,5 veckan efter vår “semester” har vi haft fullt upp med uppsatsen med siktet inställt på att försöka bli klara i tid till inlämning om en knapp vecka. Efter gårdagens handledning på skype börjar vi faktiskt känna en visst hopp om att även vi ska kunna bli godkända, men det blir nog att skriva både under flygresorna och på flygplatserna för att vi ska hinna och dessutom bli hyfsat nöjda..

Vi lämnar såklart Mpongwe och Zambia med blandade känslor. Vår resa till Lusaka och Livingstone gjorde att vi fick lite distans till livet I Mpongwe. Att efter 6 veckor i en liten by på landsbygden mitt I Afrika komma till ett Backpacker-ställe med enbart vita, är lite av en kulturchock. Stöddiga Amerikanare gör att man känner en stor kärlek till det Zambiska folket, som även om de är ganska rättfram, är allt annat än stöddiga de flesta av dom!

När vi kom till Livingstone och hörde hur amerikanerna pratade om bungee jump och hur coolt det var, bestämde vi direkt att det ska vi INTE göra bara för att det verkade var något alla gör, men vi är ju inte “vanliga” turister.. ;). Efter några dagar började dock suget smyga sig på och vi kunde inte hålla emot längre, det verkade ju ändå ganska häftigt. Sagt och gjort “110 meters of Big African Air” avklarades och det ångrar vi inte. Men vem gör egentligen det när man väl överlevt..?

Vi vill såklart passa på att dela med oss av några semesterbilder nu när vi tagit si sådär 2000 stycken. Dels några bilder från Viktoriafallen där vi var tillsammans med Jens (Lottas bror) och så lite safaribilder såklart… 🙂

I helgen tog vi en liten paus från uppsatsen och åkte några timmars bussfärd till SOS Barnby i Kitwe för att hälsa på och se hur det fungerar. Fantastiskt många barn på en och samma gång och tosiga allihop, fast mycket söta, som vanligt. Varje mamma har hand om 12 barn oftast med hjälp av en “aunt” (assistent), men ändå, 12 barn!! De är helt fantastiska, så mjuka och vänliga, men vilken pli de har på barnen samtidigt. Barnen bor tillsammans 4 och 4 i våningssängar som bäddas bättre än på de striktaste logement, direkt efter uppgång varje morgon ska det vara gjort. De flesta mammorna är änkor eller ensamstående lite äldre damer med utflugna barn. Det var kul att se hur det ser ut i en SOS by och fantastisk att träffa mammorna och alla deras barn, men efter ett dygn var vi helt slut och åkte tillbaka till Mpongwe igen, vilket var ett äventyr i sig. Men det är en annan historia…

Vi har haft en fantastisk resa innehållande allt det vi önskade oss, vi känner oss därför ganska nöjda med att snart trampa svensk mark igen. Vi undrar lite hur det kommer att vara att komma hem igen, förmodligen kommer det att dyka upp en och annan känsla vi inte har tänkt oss. Men just nu känner vi i alla fall så här:

Kommer inte att sakna:
All uppmärksamhet
Det dåliga samvetet (när man inte kan köpa av alla som vill sälja på marknaden)
Kalla duschar
Strömavbrott

Kommer sakna:
Hur nära till skratt Zambierna har
Gästvänligheten
Klimatet
& såklart våra nyfunna vänner!

Hejdå Zambia!

19 maj, 2013 av Johanna och Charlotte - 1 kommentar

Ut pa tur aldrig sur

Hej hopp! Nu har vi antligen fatt tag i internet sa att vi kan skriva ett inlagg. Vi har sedan en vecka tillbaka varit pa resande fot for att se lite andra delar av landet och koppla av fran uppsatsen innan sista rycket. Vi befinner oss for narvarande i Livingstone som nog ar Zambias mest turistiga stad. Staden ar inte sa mycket att se, men har finns mycket att gora i omgivningarna. Den storsta attraktionen ar formodligen Viktorifallen som vi var och sag har om dagen, verkligen maktigt! Pa vagen har vi passerat huvudstaden Lusaka, som egentligen inte har sa mycket att erbjuda men anda ar kul att ha varit i. Dar hamtade vi upp Lottas bror som ville insupa lite Afrika-kansla i drygt en vecka.

Det basta sa har langt har helt klart varit det mobila safarit vi var pa i tre dagar. Vi hade formodligen tur dubbelt upp, var guide verkade vara en av de mest offensiva och erfarna, men han erkande att han aven haft en del tur. Vi fick namligen se i princip alla de djur som ar mojliga att se. Forst och framst var det helt fantastiskt hur nara vi kom alla djur, pa ett satt vi aldrig trodde vi skulle. Pga att man har strikta regler for hur man ska hantera djuren, har det byggts upp en omsesidig respekt mellan djuren och alla de fordon som vistas i parken. Eftersom att tjuvjakt ar ovanligt har, kanner djuren sig trygga och kommer valdigt nara bilarna. Vi har sett flera hundra giraffer, elefanter, antiloper, buffalos, flodhastar och babianer. Har finns aven mangder av haftiga faglar, odlor, krokodiler och vartsvin, det ar galet vad lik pumba dom ar! 🙂 Tack vare guiden fick vi aven se en lejonhona med ungar samt en leopard. Sista kvallen nar vi var pa vag tillbaka till lagret stotte vi pa en stor hjord med sakert 200 antiloper. De betedde sig annorlunda och plotsligt vande sig alla om mot skogsbrynet. Nar vi tittade at samma hall sag vi en stor lejonhane. Han kommunicerade med antiloperna eftersom att de redan hade sett honom, han traskade sedan lugnt mot vart hall och markerade revir pa vagen. Till sist gick han ut pa vagen framfor oss och borjade vandra bortat. Har trodde vi nog alla tre att guiden skulle avvakta pa hall, men ack nej. Han korde efter lejonhanen hack i hal och lyste med helljuset for att vi skulle se honom battre i morkret. Han verkade dock inte sarskilt stord av oss utan tittade mer ut over vidderna. Nar guiden till slut kande att vi skulle forsoka ta oss forbi honom gick jaktinstinkten in och han borjade jaga var (oppna!) jeep. Ett tag var han sakert inte mer an 1-2 meter snett bakom sidan pa bilen. Helt absurd haftig och samtidigt laskig kansla! Tillslut orkade han inte hanga med langre, men vi fortsatte i hog fart hela vagen fram till vart lager, vilket inte var allt for langt… Lagret lag mitt ute i nationalparken dar vilka djur som helst kunde ta sig, men sa lange vi holl oss inom lagret skulle det inte vara nagra problem. Nar vi satt runt lagerelden och at var middag kunde vi hora lejonhanen pa ganska nara hall och det var inte utan att man undrade hur langsinta lejon egentligen ar! 😉 Det ar helt fantastiskt att ligga i taltet och hora djuren pa andra sidan taltduken och anda kanna sig trygg pa nagot satt. Detta var absolut en av hojdpunkterna i livet hittills, do it!

Nu stannar vi nagra dagar till i Livingstone for att ta det lugnt innan de tva sista veckorna av hart arbete med uppsatsen tar fart, phu! Vi har saklart massor av bilder, men dessa far vi lagga upp nar vi ar tillbaka i Mpongwe.

5 maj, 2013 av Johanna och Charlotte - Inga kommentarer

Time of the wind

Nu har hösten kommit, eller “Time of the wind” som de säger här. Det är inte direkt som hösten där hemma eftersom att det på dagen är högsommarvärme, men löven börjar falla och på morgnar och kvällar är det så pass kyligt att man oftast behöver en lite tjockare tröja. Vakten som patrullerar här nattetid har tjock jacka och vintermössa på sig när han kommer inom på kvällen och säger hej inför sitt pass. Nu är det riktigt kallt säger han. En kväll visade han sitt hemliga vapen, en slangbella, som han kallar katapult. Han bär med sig ammunition till den hela tiden, dvs några stenar. Han har tydligen använt katapulten i skarpt läge mot tjuvar, så det känns mycket tryggt.

Vid 18 går solen ner här och 18.30 är det kolmörkt. De tycker inte att vi ska vara ute efter klockan 19, även om de i samma mening säger att ”Zambierna” är ett osedvanligt vänligt och icke våldsamt folk. Vi har visserligen inte heller råkat ut för några direkt aggressiva typer, det mesta handlar som vanligt om pengar. När vi går på marknaden här Mpongwe får man allt som oftast höra ”Muzungo” (viting) ropas efter sig. Ibland dyker det även upp lite mer bittra män (vi har aldrig träffat en otrevlig kvinna) som gärna vill påtala hur oförskämt rika vi är. Här är det ju verkligen så att vit person = rik person. De som vi har kontakt med inom missionsområdet har en helt annan förståelse för att vi är här genom ett stipendie och att vi inte har fickorna fulla med pengar. De ger oss tom rabatter för olika tjänster eftersom att vi är unga (!) studenter. Marknaden ligger endast några minuters promenad från missionsområdet, ändå känns områdena nästan helt separerade från varandra. Så fort man kommer tillbaka till missionsområdet blir vi behandlade i princip som alla andra, man hälsar och säger några ord till varandra. Det går ju inte att förneka att det är väldigt skönt att bara vara en i mängden!

Vi har fått ihop alla våra intervjuer nu, transkriberat dom och börjat analysera så smått. Vi har hittat några små guldkorn i texterna som vi hoppas kan bli en del av resultatet. Det är riktigt mysigt att sitta och lyssna på sjuksköterskornas engelska dialekt. Engelska är det officiella språket I Zambia, men runt om i landet talas det drygt 70 olika språk i de olika etniska grupperna. Om man inte går i skolan lär man sig oftast inte engelska har vi förstått det som. Här i området är det tyvärr fortfarande en del som inte har råd eller möjlighet att gå i skolan. De som kan engelska pratar gärna och med stort självförtroende. Vi har gjort en egen liten snabbanalys och kommit fram till följande. I Sverige läggs stor vikt på grammatik, i Zambia läggs mindre vikt på det. Dock kan de väldigt många ord som vi aldrig ens hört talas om. Detta gör att intervjuerna inte alltid är de lättaste att förstå så här när man sitter och lyssnar på dem i efterhand. På sjukhuset verkar sjuksköterskor och läkare oftast prata engelska med varandra. Detta beror nog dels på att de blir placerade hit under en bestämd tid från olika delar av landet. Få av de läkare och sjuksköterskor vi pratat med har frivilligt sökt sig hit. Det gör att de har problem med att behålla personal på sjukhuset en längre period, särskilt läkarna.

När man är här får man en konstig känsla av att samtidigt som man inte vill se allt elände på sjukhuset så vill man samtidigt hjälpa till. Den personal vi har träffat verkar vara välutbildade, erfarna och kunniga. Dock har de såklart helt andra förutsättningar med bl.a. lite personal och dåligt med utrustning. Som sagt det är mycket splittrade känslor, man skulle både vilja komma tillbaka och jobba här samtidigt som frustrationen kanske hade blivit för stor. Vilket även en del av personalen säkert känner.

Byn börjar kännas väldigt liten nu efter drygt fyra veckor. Det händer inte överdrivet mycket i byn och vi är mer eller mindre inlåsta i vårt hus med uppsatsen för tillfället. Vi var iväg på en mini safari i förra veckan, vilket var väldigt kul. Vi fick inte se ”The big five” direkt, men väl några krokodiler, antiloper och zebror. Ett litet smakprov inför det tre dagars safari vi ska på om någon vecka, då vi ska sova två nätter i tält ute i en nationalpark, det ska bli så himla spännande, vi längtar! ☺

Denna veckan har den stora händelsen varit en tur till Luanshya, den stad som ligger närmst Mpongwe. Där fick vi förnyat vårt visum och inhandlat mat. Där ligger en grönsaksmarknad med helt enormt stora avokados, en sådan är nog lika stor som tio ”Svenska”. Vi köpte två kassar fulla med olika grönsaker, det kostade knappt 40 svenska kronor. I de större mataffärerna kostar dock matvarorna ungefär samma som hemma, kanske något billigare.

Nu måste vi återgå till analyserna.

Tjingeling!

25 april, 201325 april, 2013 av Johanna och Charlotte - Inga kommentarer

Barn, barn & åter barn!

Här är barn precis överallt och så söta dom är, precis allihop! I genomsnitt föds det 6,3 barn per kvinna och 52 % av Zambias befolkning är under 18 år. Nästan alla kvinnor, gamla som unga, bär ett barn i sin sjal på ryggen. De har ett ”talesätt” här som lyder ungefär att den dagen du tar hand om ett barn är du en mor, även om du inte har egna barn. Det spelar ingen roll om du är endast några år eller väldigt gammal. Detta kan vi se överallt, det är ofta ganska svårt att lista ut vem som är mamma till vilket barn. Dessutom kallar sig kusiner ofta för syskon, så då är det ännu svårare att reda ut vilka som hör ihop med vilka. Så härligt på något sätt. ”It takes a village to raise a child”. Uttrycket kommer väl från någonstans i Afrika om jag inte minns helt fel. Dessutom är alla barn vi hittills stött på, fattiga som lite rikare, väldigt artiga och väluppfostrade, i alla fall mot oss.

I söndags när jag satt längst bak i kyrkan och väntade på att gudstjänsten skulle sätta igång (Johanna kände sig inte lika kallad denna gång), kom ett helt gäng med barn mellan 2 och 10 år in. All barnen hälsade artigt på mig genom att ta i hand och le, utan att någon vuxen sa till dem att göra så. De fattigare barnen kommer ofta fram till oss och frågar efter ballonger och ibland Kwacha, den Zambiska valören. När vi säger att vi tyvärr inte har något till dem brukar vi istället erbjuda att vi kan ta en bild på dem. Alla barn som vi hittills stött på älskar att bli fotograferade för att sedan få se hur bilden blev, egentligen precis som hemma!

Tyvärr så far ju många barn illa även här, inte sällan i sjukdomar vi inte ens har en tanke på att barnen där hemma skulle bli sjuka i, eller tom dö av. Vi sitter ofta på sjukhuset och väntar på att den sjuksköterska som vi ska intervjua ska få en stund över. Undertiden får vi se och höra en del. Det skär verkligen i hjärtat när man hör en kvinna skrika ut sin sorg när hon förlorat sitt barn. Detta har vi tragiskt nog fått uppleva nu tre kvällar i rad. Häromkvällen var en sjuksköterska fullt upptagen med att få tag i blod till fem barn som var i stort behov, vilket gjorde att hon inte hade tid med oss. Tydligen var blodet slut på sjukhuset och hon fick då beställa nytt från Kitwe, en stad som ligger två till tre timmars bilfärd från Mpongwe. Ett barn hade redan hunnit bli så dåligt att det tyvärr dog undertiden vi var där. Varje dag känner vi oss så otroligt lyckligt lottade över att, trots allt, ha de förutsättningar vi har där hemma vad det gäller bl.a. tillgång till sjukvård och utbildning. Mpongwe Mission Hospital ligger verkligen långt ute på landet med många små fattiga byar runt omkring. Många barn kommer därför tyvärr till sjukhuset alldeles försent.

På sjukhuset har de tre avdelningar för inläggning, ”Male ward”, Female Ward” och ”Childrens ward”. Alla rymmer drygt 30 sängar som står i en enda stor sal. Varje avdelning har oftast en tillgänglig sjuksköterska och en sjuksköterskeassistent (motsvarande undersköterska). På varje avdelning har de en tavla där de skriver upp all statistik över skador och sjukdomsfall per månad. Vi har fått titta lite närmre på barnens statistik och här ligger, kanske mindre förvånande, malnutrition (undernäring) högt upp på listan. Från december tom mars är malaria den stora anledningen till att sjukhuset blir överbelamrat. Diarré är en vanlig anledning till inläggning liksom, pneumoni (lunginflammation) och luftrörsinfektioner. De vanligaste anledningarna till att barn dör på avdelningen är undernäring, lunginflammation & malaria.

Igår när vi var ute och sprang följde två små pojkar med oss nästan hela rundan, barfota med skitiga och söndriga kläder. De kunde i princip ingen engelska, men vi förstod att de nog skulle följa med oss hem för att kanske få en slant eller två. Mycket riktigt, när vi kom fram visade de med kroppsspråket att de ville ha pengar till sina hungriga magar. Det är ju såå svårt, men vi kan inte börja ge några barn, då är snart alla byns barn här, det går ju inte. Vi har tänkt att vi istället ska ge dem några presenter precis innan vi åker hem. Nu fick de istället en vattenflaska av oss, innan vi vinkade hejdå och gick in till vårt välfyllda kylskåp. Usch vad livet är orättvist!

20 april, 2013 av Johanna och Charlotte - Inga kommentarer

Skyfall

I natt vaknade vi av världens dån, det tog en stund innan vi förstod att det var vårt första skyfall här i Zambia. Det höll väl på ett par timmar sen slutade det tvärt. I morse var där små vattenpölar överallt men annars var det lika soligt och lagom varmt som det brukar vara på morgnarna. Här är väldigt grönt och lummigt och de säger själva att de är välsignade i Zambia eftersom att de får dessa regn med jämna mellanrum så att växterna kan hålla sig gröna och fina. Det är höst här nu, eller som de kallar det ”time of the wind”. Det innebär att det kommer att bli kallare och kallare och när vi åker hem i juni kommer det att vara jättekallt, dvs ca 23 grader i skuggan, kallare än så blir det inte, då är det vinter.

Vår största utmaning här just nu är faktiskt att försöka få någon form av färg innan vi åker hem till Sverige igen. Det kan tyckas vara den enklaste saken i världen, men i solen är det alldeles för varmt och skuggan verkar vara väldigt effektiv på sitt sätt. Dessutom har vi nya trädgårdsmästare här som inte är vana vid oss västerlänningar än. De har vars en trädgård som de jobbar i hela dagen och när de pausar så gör dom det här. Det innebär att i veckorna ska vi helst inte vara mindre avklädda än vanligt, dvs kjol över knäet och minst linne, även om vi är i ”vår” insynsskyddade trädgård. På helgerna däremot, när de inte är här, är det fritt fram. Så idag gäller det! Vi får väl se hur länge vi orkar…

Intervjuerna går över förväntan för tillfället, igår kväll fick vi ytterligare en, så nu har vi totalt fem inspelade intervjuer som ska transkripteras. De blir tyvärr ganska korta trots uppmaningar att berätta mer och följdfrågor, så därför kommer vi att behöva hålla lite fler intervjuer än vi räknade med. Men oftast är det inga problem att få sjuksköterskorna att ställa upp, vissa har dock svårt att få tid över. Hittills har alla föredragit att bli intervjuade under arbetstid, vilket är en upplevelse och utmaning i sig.

Igår när vi gick runt och letade efter sjuksköterskorna, träffade vi på den barnmorska som vi bara fick en halv intervju med häromdagen. Hon stod inne på en större förlossningssal och ropade ut till oss när vi gick förbi: ”Kom in så får ni se hur mycket jag har att göra!”. Sagt och gjort, vi gick in i salen och där inne låg tre kvinnor bredvid varandra, alla på olika stadier i förlossningsarbetet. På andra sidan salen stod en läkare som vi träffat på tidigare och undersökte ett litet prematurt barn, en liten fågelunge, inte större än ett smörpaket med en vikt på uppskattningsvis knappt 1000g. Han vinkade in oss för att samtidigt höra hur det gick för oss och våra intervjuer. Det känns så fel att gå in på en sådan sal med allt vad det innebär av infektionsrisk för det lilla barnet och kvinnornas privata sfär där de ligger helt utblottade.

Vi diskuterar liknande dilemman hela tiden och kommer fram till att detta är deras verklighet, hur vi har det hemma är inte en självklarhet här och kanske inte ens önskvärt. Är det vi har hemma verkligen alltid det ”rätta”, vad är rätt och vad är fel?

Här där vi befinner oss förklaras mycket som ”Guds vilja”, detta kan vi se som en förklaring på mycket av det ibland extremt långsamma arbetet. Ett exempel är ”våra” trädgårdsmästare som oftast jobbar från tidig morgon till sen eftermiddag i trädgården. Under denna tid kan det totala utförda arbetet vara att alla rabatterna blivit vattnade och några kvadratmeter gräs har blivit klippt med en typ av machete. Resten av tiden går de mest omkring, tuggar på ett strå, sätter sig ner i skuggan, pratar med kompisen på andra sidan staketet osv. Visst hjälper värmen till, men hos oss kliar det i fingrarna bara av att se dem. MEN vad är det som säger att vårt sätta att leva är det rätta? Vi är effektiva, vi kommer på lösningar på problem snabbare, vi underhåller våra byggnader bättre, vi räddar fler liv, vi blir äldst i världen… Men till vilket pris? Personligen föredrar jag fortfarande vårt ”effektiva” sätt att leva i västvärlden, men jag kan helt klart se skillnader i den harmoni, glädje och gemenskap som de flesta utstrålar här, trots ibland skitiga kläder och hungriga magar. Just detta tror jag att vi har förlorat någonstans på vägen till våra effektiva och “hälsosamma” liv.

Trevlig helg!