Permission Day!

Från & med nu kommer denna dagen, i alla fall för oss, alltid vara Johannas & Lottas Permission day. Idag har vi äntligen fått vårt tillstånd att börja med intervjuerna! Vi gick raka vägen till sjukhuset & fick vår första intervju direkt. Vi kunde även påbörja ytterligare en intervju som tyvärr fick avbrytas då deltagaren var tvungen att springa till operation. Men nu är vi i alla fall igång, så himla skönt! Vi firade i kväll med en löprunda följt av en god middag & ett glas öl. I morgon blir det transkriptering & eventuellt någon intervju till.

I söndags var vi med om en häftig grej. Vi gick till kyrkan på den sedvanliga “högmässan”, här håller den på i blygsamma tre timmar, trots detta är kyrkan knökfull med hela byns invånare. En man som är född & uppvuxen här i Zambia men vars föräldrar kom från Sverige, översatte hela predikan för oss, som bara den tog drygt en timme. Resten av tiden var fylld med sång, dans, klapp & jubel. Ganska långt ifrån den svenska kyrkan vi är vana vid. Eftersom att det var första gången för oss i denna kyrkan fick vi, enligt tradition, resa oss upp så att vi kunde hälsas välkomna av hela församlingen.

Efter högmässan var det dags för ett tiotal unga att döpas efter ett antal månaders utbildning i den kristna tron. Inom Baptismen döps man först som vuxen då man själv tagit en aktiv ställning, dopet kallas därför troendedop eller omvändelsedop. Vi gick hela församlingen ungefär en kilometer på en grusväg tills vi kom till Mpongwe river, som visade sig vara ett mindre vattenhål. Alla samlades runt vattnet för att sjunga, jubla och fotografera de som skulle döpas. De fick två och två gå ner i vattnet, där väl valda ord sades, varpå de doppades baklänges i vattnet.

I går fick vi, i väntan på vårt tillstånd, skjuts till Ndola som är den största staden i “Copparbelt Province”. I ungefär två timmar dit & hem kunde vi sitta på flaket och betrakta landskapet utanför, ett ganska trevligt sätt att uppleva landet på, i lagom dos. Nu har vi hela skafferiet & kylskåpet fullt av varor som vi aldrig trodde vi skulle hitta här. Så ingen där hemma behöver oroa sig för vårt näringsintag i alla fall!

Permission Day

Vandring mot dopDopDop

Mot Ndola

Vilka människor det finns!

I måndags hade vi ett möte med MBA*-direktören för att planera hur vi skulle lägga upp vårt arbete här. Vi var mycket imponerade hittills eftersom att vi fått svar nästan direkt på de mail vi skickade till honom från Sverige. Han bekräftade i dessa mail att det inte skulle bli några som helst problem att hålla intervjuer med sjuksköterskorna på sjukhuset och att vi kunde planera allt när vi var på plats. Sagt och gjort, mötet i måndags startade exakt på utsatt tid kl 8.00. Vi som t.o.m. kom lite försent eftersom att vi trodde att vi ändå skulle få sitta och vänta ett par timmar, pinsamt! Vi fick redovisa vår plan vecka för vecka och berätta vad vi behövde för hjälp.

Direkt efter mötet följde direktören med oss till sjukhuset, som ligger ett par minuters promenad bort, där han presenterade oss för ”Nurse in charge”. Under mötet med henne, fick vi veta att det tillstånd vi fått av direktören för att hålla intervjuer inte alls räckte. Vi var tvungna att söka ett annat tillstånd från ”regeringen”, vilket man gör via myndigheten ”Ministry of health”. Under hela veckan som gått har vi nu försökt jobba på detta tillstånd som vi tydligen måste ha. Som tur är ligger detta ställe bara 5-10 minuters promenad från vårt boende. Vad hade vi gjort annars? Det är ju inte så att det går snabbtåg till huvudstaden Lusaka härifrån direkt. Varje gång vi är där får vi höra att det inte kommer att ta lång tid, att vi kanske tom kan få det i morgon. De lovade att ringa till oss idag med besked, vi får väl se hur det blir med det.. Suck!

Som tur är har vi skaffat en hel del vänner här, så vi passar på att lära oss lite Lamba och planerar inför en liten resa vi tänkte göra om några veckor. Vi har även lärt känna ett finskt par som kom i början på veckan. Dessa har ägnat sitt liv åt att operera ögon i flera olika länder i Afrika, bl.a. Kenya, Sudan och här i Zambia. Igår fick vi var med när de opererade en liten flicka med Trachoma. Trachoma är en infektion i ögat som orsakas av Klamydia, detta leder ofta till att ögonlocket viks inåt så att ögonfransarna irriterar och skadar linsen i ögat. Flickan och hennes familj är väldigt fattiga, så utan denna gratis operation hade hon med all säkerhet blivit blind inom en snar framtid. Det finska paret berättade för oss att de för närvarande reser runt och gör dessa operationer utan någon som helst lön. De sparar pengar hemma för att sedan kunna resa runt och operera. Idag måste de tyvärr åka hem till Finland igen och jobba eftersom att pengarna är slut. Helt fantastiskt, vilka människor det finns!

Dagarna rullar på och vi acklimatiserar oss mer och mer hela tiden. Tålamod är en bra egenskap här, men än så länge har vi funnit oss bra i det nya tempot. Just nu känns det väldigt onödigt att ta sig till en större stad med allt vad det innebär, det är så lugnt och skönt här!

* = Mpongwe Baptist Association

Skolbarn i Mpongwe
Skolbarn i Mpongwe
Våra finska vänner
Våra finska vänner
Stora operationssalen
Stora operationssalen

Mutende Mwane = Peace (Hej)

Idag har vi fått tag i ett eget internet-modem som faktiskt fungerar okej, i alla fall till & från. Vi kan tom sitta i vårt lilla hus & surfa, mitt i den afrikanska buschen, helt fantastiskt! Nu hoppas vi på att kunna komma igång med bloggandet mer på på allvar.

Resan hittills har varit fylld med de flesta tänkbara ingredienser. Fortfarande i Sverige hade vi förmodligen inte riktigt förstått vad vi gav oss in på. Efter 15 timmar & en mellanlandning på Heathrow, var vi på flygplatsen i Johannesburg. Att vi var i Afrika kunde man bara förstå på souvenirbutikerna med träfigurer & färgglada korgar.

Sista flygturen tog oss mellan Johannesburg & Ndola i Zambia, en resa på ca två timmar i ett pytteplan med ”riktig flygkänsla”. Dock slocknade vi båda nästan innan start. Det var nog först när vi började närma oss Ndola & såg hur barnen sprang på den röd/bruna marken som jag förstod att vi var i Afrika. En sådan häftig känsla, nu var vi verkligen här!

Ndola flygplats är en av de minsta flygplatser jag sett. När vi landade hade vi en del publik & det kändes som att vissa var lika nyfikna på oss som vi på dom. När vi kom igenom den lilla passkontrollen fanns det bara två väskor på golvet framför oss i det lilla skjulet, det var våra. Eftersom att vår skjuts från Mpongwe dröjde en aning, typ 2 timmar, så hann vi bekanta oss lite med personalen på flygplatsen. Två herrar med G4S-skjortor på sig mötte oss efter passkontrollen & la våra väskor på en vagn. De körde sedan vagnen ungefär 3,5 meter tills de kom ut ur skjulet. Tydligen jobbar dessa män 18 timmar om dygnet på flygplatsen både som servicepersonal & väktare.

När vi väl blev upphämtade var det kolmörkt ute. Färden till Mpongwe gick genom flera små byar längs högst bristfälliga vägar. Först efter ca 1 timme kom den första hastighetsskylten som visade 60 km/h, vi körde då i ca 120-130.. Men det gick ju bra.

Den första chocken kom då vi var framme i Mpongwe & vår lilla hydda som vi skulle bo i två månader. Utanpå ser dessa hyddor väldigt fina ut, men inuti var i alla fall denna ”hut” helt full med mögel. Dessutom väldigt trångt, skitigt & mörkt. Vi kom båda i någon form av chockfas & bestämde oss bara för att ta oss igenom natten. Då ville vi nog helst ta första bästa flyg hem igen. VAD HAR VI GETT OSS IN PÅ???

På morgonen nästa dag kom MBA*-direktören & hälsade oss välkomna. Hans två små söner visade oss till marknaden så att vi kunde köpa vatten, bröd & framförallt SIM-kort till våra mobiler. Direktören visade oss sedan runt i byn & på sjukhuset. Han presenterade oss för alla möjliga & alla hade olika sätt att hälsa på & sa olika saker på Lamba som vi inte förstod.

Vi trodde att vi skulle vara en av ganska många ”vitingar” i byn, men det visade sig att vi är ganska få. Första dagen blev vi väldigt uttittade både på marknaden & på sjukhuset, men nu tycker vi att intresset för oss har svalnat lite. Eller så vill vi bara så gärna passa in..

Redan efter den första mindre angenäma natten i vår första hydda, blev vi erbjudna att byta boende. Att vi nappade på detta direkt är kanske inte så förvånande, så nu bor vi ett lite större hus med flera rum där vi delar kök & vardagsrum med andra. (Fast just nu är det bara vi här). Inte i närheten så mycket mögel & mycket trevligare! Duschen är inte varm men där finns oftast vatten, vilket inte ska underskattas. Vi har tom kyl & frys, även om den inte helt går att lita på, men ändå. Vi har det jättebra här!

Uppsatsen går det dock lite trögt med, men det får ni höra mer om en annan dag!

*= Mpongwe Baptist Association

Nu är vi på plats!

Efter snart två dygn i Mpongwe har vi nu fått vårt hem för två månader, vars en lokal telefon & nu ÄNTLIGEN tillgång till ett i alla fall halvfungerande internet.

Vi har blivit väl mottagna, speciellt av sjukhusdirektören & hans familj som idag tog med oss  på en dagsutflykt med kyrkobesök & lunch hos släktingar där vi fick smaka Nshima för första gången. Nshima är majsmjöl som rörs i kokt vatten till en fast konsistens med en särskild teknik. Till det fick vi en grönsaksröra gjord på övriga delar av majset, kyckling & fisk (med ben i). Vi har fått höra att när vi smakat Nshima kommer vi inte vilja åka tillbaka till Sverige igen. Vi vet inte riktigt om vi känner så än, men gott var det absolut.

Nu måste vi snart lämna MBA-kontoret där vi har tillgång till internet. Så vi får skriva mer om vår resa hit en annan dag.

Nyckelord hittills: Kulturkrock, frustration, spänning, huvudvärk, gråt & glädje.

Hörs snart!

Moving on a bit!

Går vidare mot analys av transkriberade texter. Går vidare och djupare in i livet och livsstilen här. Det är sååååå spännande och underbart att vara här, men dock tidskrävande att transkribera intervjutexter, jur intressant det än må vara. Nu är den biten snart över dock. Vi har sååååå härliga stunder med alla fina Zambier, UK-människor, svenskan, dansken, the aussie-girl and our lovely US-peace girl. New amazing times ahead. Need more tiiiiiimmmmmeeee. <3<3<3. /C

hälsa, pumpa, spring!

tänkte på en grej, man blir så infernaliskt hälsosam när man är här i zambia, det ska hälsas till höger o vänster o länge o väl. ibland tröttsamt men oftast så fint. det känns som folket inte är rädda för att se varandra här. hemma är vi så skraja för att någon ska tro att vi har tittat på honomhenne, det är fult att se på varandra, läskigt att bekräfta varandra. men här är folket ett folk (well..det finns sprickor i krukan så klart), “we are together” hör jag ofta. hemma är vi mer individer, minding our own business, minding our own busy-ness. and mending our loneliness, den där yttersta innersta oändliga ensamheten. kan inte riktigt tänka ut en enda situation då folket här är för busy för att hälsa o se varandra.

…eller kanske…en morgon kom cecilia o sa till mig ‘sabina, vet du vad jag såg tidigt imorse!? zambier som sprang!!’ woow, det hör inte till vanligheterna. de springer inte vid emergencies på sjukhuset i alla fall. jag sprang för att hämta blod till en baby på barnavd. min förra vistelse i zambia. mötte en personal i dörren som undrade vad det var frågan om. jag ropade i farten “a child needs blood urgently!” han skrattade; thats not a reason for running, you know us zambians we rarely run. o när jag tänker efter har jag nog aldrig sett en zambier springa i sjukhuset. jo, en gång en pappa som kom med sin livlösa flicka i famnen… men aldrig personal. så varför sprang de idag? en gammal tant med ett stort bylte på huvudet, efter henne några barn och ett par andra kvinnor med skvalpande vattendunkar på huvudena. så såg vi plötsligt ännu en kvinna utanför köksfönstret komma springande. efter henne en liten flicka. vi ropade genom vår trasiga glasruta “whyyyy are you people running!?!?” “bees!!!!!” var svaret.

har hittat en motionsform som passar mig så bra. långpromenixer upp över kullarna mellan byarna, stanna vid alla vattenbrunnar jag passerar och pumpa vatten med folket, särskilt som många ungar blir nyfikna o blir ivriga att komma hämta vatten när de från låångt håll ser en viting stå o pumpa, de kommer springande med sina flaskor, dunkar  o hinkar o det blir mycket armträning och många gos&busmöjligheter med lortiga underbara byungar. sedan brukar de vilja slå följe en bit, vi pratar o håller handen alla på rad. vi kollar på kameleonter o kossor o fiskarna i dammen som egentligen inte syns för vattnet är så brunt.

nu ska vi gå till marknaden en sväng, därefter fortsätta transkribera, käka lurreburre o i e.m traska mot ett vattenfall som sägs finnas någonstans bortom kullarna.

saboi

 

Nice…ii!

Massa känslor här i Afrika. Man blir så lycklig och glad och samtidigt så frustrerad ibland. Just nu sandvatten, och tillgång på el är väl si och så. Känner dock att det är ngt beroendeframkallande med det här stället. Jag lyssnar på musik och tänker på allt vi upplever här i Zambia. Jag är så tacksam. Våra intervjuer är klara och vi transkriberar för fullt och försöker ta till vara på våra vänner från all over. Naturen är obeskrivligt vacker och jag önskar att bilderna gav lika mycket djup som det jag ser. Jag känner mig djup dock och fylld av längtan både efter livet hemma, men också en längtan efter att stanna och redan en saknad. Tiden går för fort och jag önskar vi hade mer tid och mer pengar. Antar att vi är rika dock, på många vis. Jag måste skölja lite kläder i det sparade regnvattnet nu. Hoppas vattnet i kranen kommer snart. Dödade just en gräshoppa. Skulle kanske släppt ut den, som Sabina skulle gjort. Dock stolt att jag ens klarar det här stället med alla småkryp. Tänker inte ens på dem längre. Eller kanske lite då, när man bara här ficklampa till toan på natten. Kommer nog sakna det här rummet lite när vi åker härifrån. Känns som jag tittar på mig själv utifrån lite här där jag sitter. Jag ser mig sitta i sängen på det rosarandiga täcket och på väggen sitter en bild på systerdottern Alice som blev 2 månader i 1 januari. Så upprymd av känslor som även innefattar en viss del smärta pga tandvärk. Fullkomligt hanterbart dock. Nä jag bara måste skölja tvätten nu. Later guys! Love to y’all!

tiden springer iväg…

Tiden går och går och om mindre än en vecka är vi hemma igen. Det har hänt mycket sedan vi sist skrev. Vi har hunnit fira både jul & nyår. Har kanske inte haft så mycket julkänsla som man hade haft hemma eftersom det är så himla varmt här. Inte heller har vi ätit någon julmat, men vi klagar inte vi tycker fortfarande maten här är underbar 🙂

Vi har rest runt lite mer på Sri Lanka, besökt fina stränder. Har dock hållit oss i söder. Nu gäller det att njuta av resten av tiden vi har kvar, vilket innebär sol & bad, färska frukt juicer och god mat 🙂

Ha de fint!

Nu går det åt helvete, kompis

Det går INTE bra nu, pengarna rullar INTE in som de ska nu. Vi är tillbaka i Manila efter vår vistelse i södern. Det har varit en omtumlande tid med mycket intryck som tagit hårt på krafterna. Vi visste sedan tidigare att Filippinerna är ett låginkomstland, men att se fattigdom som är så utbredd och som skapar en så total hopplöshet hade vi inte kunnat förbereda oss på. Efter Bopha-katastofen har medierna konstant rapporterat om förödelse; förstörda hem, saknade personer, uppgivenhet och sorg. Det är bara ett år sedan Sendong drog in över Mindanao och tog över 1000 liv. Enligt Cecilias morbror Bobo dog antagligen många fler, men fattiga som bor i avlägsna bergsområden finns inte registrerade i någon folkbokföring och saknas inte. Cagayan de Oro, en stad nära Malaybalay där vi bott har fortfarande inte repat sig utan återuppbyggnadsarbetet pågår än. Det kommer ta en oändlighet innan staden och människorna återhämtat sig, om det någonsin är möjligt.

Bobos familj har drabbats av en annan sorg. För tre dagar sen dog hans fru Amys bror av levercirros orsakad av schistosomiasis, eller snäckfeber. Sjukdomen orsakas av en parasit, är en typisk fattigdomssjukdom och är vanligt förekommande i framförallt i Afrika och delar av Asien och Sydamerika. Den sprider sig via främst via stillastående sötvatten, Amys bror arbetade på risfält och drabbades därigenom. Han var den tredje personen i Amys familj som dör till följd av den förbannade parasiten. Det är så sjukt orättvist och så jävla fel.Det är en helt jävla onödig sjukdom som skulle kunna förebyggas endast med rent vatten och bra mat. Det finns ingen ursäkt och ingen tröst.

En annan notis som världen helt glömt är att RH-bill (reproductive health bill) gått igenom. Katolikerna är skräckslagna och har in i det sista motarbetat förslaget. Rh kommer innebära att preventivmedel kan skrivas ut och bekostas med offentliga medel för “den fattiga befolkningen”. Den ska även öppna upp för information om reproduktiv hälsa vilket katolska kyrkan befarar kommer leda till moraliskt förfall och sinnesförvridna barn. Vi pratade med en kvinna (läkare!) från ” the provincial health department” som berättade att de de undervisar kvinnor att följa sin menscykel genom att ta tempen, att detta var deras preventivmetod. Vi frågade om abort någonsin skulle bli lagligt och hon förstod inte ens vad vi menade. När hon tillslut uppfattade vår fråga, att kvinnor ska kunna avsluta en graviditet svarade hon att abort diskuteras inte ens på det sättet.

Det är så mycket som är knas och borde vara annorlunda.