Nu sitter vi här i ett varmt Dar es Salaam. Allt har än så länge gått väldigt smidigt. Vi bor nära havet i ett rum, i en stor lägenhet, tillsammans med en kille från China. Lägenheten ligger på 12e våningen och har en stor balkong med utsikt över både havet och staden. Vi har redan spenderat många timmar på den balkongen och fler kommer det bli, perfekt för uppsatsskrivning. Det finns en skakig hiss upp till lägenheten men med tanke på att det finns risk för powerbreaks i staden så tar vi ofta den enormt långa trappan upp.
Igår åkte vi till Muhimbili National Hospital, sjukhuset vi ska göra intervjuerna på. Vi blev visade runt av sjuksköterskan Estack, som ska hjälpa oss under tiden vi är här. Det var en del administrativt som skulle fixas och alla som har varit i Afrika vet att sådant tar tid. Nu har vi i alla fall fått ett Id som ger oss tillgång till sjukhuset under tiden vi är här. Vi blev så bra bemötta på sjukhuset och det kändes verkligen som att de hade sett fram emot att vi skulle komma.
Idag har vi varit på sjukhuset på förmiddagen och börjat med intervjuerna. Vi hann klart med fyra stycken och kolorna som vi bjöd på efter blev en succé!
I veckan ska vi fortsätta med intervjuer och transkribering, vi trivs med livet här nere!
Ha det gött hemma i kylan!
På återseende,
Ellinor och Klara
Nu är vi i Lima! Det har varit en låååång flygresa, närmare bestämt 24 timmar. Under dessa 24 timmar har vi hunnit mellanlanda i både Frankfurt och Panama. Kollat på två olika filmer, ätit mat och försökt att sova.
Vi landade i Lima 00:00 och tog en taxi till vårt hostel som ligger i området Miraflores. Miraflores är ett område som är väldigt modern och lyxigt. Det kryllar av Starbucks, barer, klubbar och restauranger här. Det kanske inte är vad man har tänkt sig om ett U-land, men vi fick höra av en ”local” att det finns enorma klyftor i Lima. Vilket också märks när man åker med bussen till andra delar av Lima.
Vi är extrem jetlaggade därav har vi somnat klockan 19:00 de första dagarna och vaknat vid 04:00. Vi har också hunnit med att träffa vår kontaktperson Julia och besökt organisationen. Det var väldigt spännande att träffa henne och hennes kolleger. Det kändes häftigt att stå framför Julia som vi har mailat med fram och tillbaka med i över ett år. Vi kommer att berätta mer om organisationen i ett annat inlägg, ni får nöja er så länge med lite bilder.
Besos!
Från mötet med Red SidaBöcker som organisationen har skrivit.Fint graffiti på gatornaInkamarket, där det finns massor med fina mönsterKaktusar i varje hörn
Informationsmöten inför höstens ansökningsomgången med deadline 1 november 2016 kommer att ske:
Tisdag 27/9, 12:15-13:00, sal A0602, Niagara Torsdag 29/9, 12:15-13:00, sal U217, Hälsa och Samhälle Onsdag 5/10, 12:15-13:00, sal C233, Orkanen
På höstens möten får du all nödvändig information gällande din MFS-ansökan och kan passa på att ställa frågor till MFS-handläggarna. Vi rekommenderar starkt att du kommer på mötet för att kunna göra en så bra ansökan som möjligt.
Nu börjar resan snart dra sig mot sitt slut. De nio veckor vi varit borta har flytit på oerhört fort. Vilka upplevelser vi har haft, både arbetsrelaterade och personliga.
Vi har utvecklat många kontakter med allt från bananförsäljare på gatan nära vårt boende till vårdgivare som ihärdigt arbetande ägnar hela sin själ till sitt yrke och de barn de behandlar. Vi har lärt oss att alltid ha perspektiv på vår tillvaro och att det i varje situation, om än svårt och sorgligt på ytan, finns mängder av positiva aspekter bara man tillåter sig att se dem. Ta till exempel en ettåring vi träffade på en voluntär klinik för barn födda med gomspalt. Hon var född med en ovanlig gentiskt syndrom som gjorde att halva ansiktet var deformerat med medföljande gomspalt. Hon hade även ihopväxta tår och fingrar. Den här lilla flickan kom till kliniken för en uppföljning efter tidigare operation, i sällskap med sina föräldrar som kärleksfullt tog hand om henne. Hon var ett riktigt energiknippe och kröp runt på golvet och charmade oss alla i omgivningen. Kliniken som anordnas två ganger i månaden var imponerande av sitt slag. Lokaler görs tillgängliga av den Sri Lankesiska staten men allt annat är i form av donerade medel med vårdgivare som arbetar ideellt. I genomsnitt opererar man ca 300 barn om året som sedan följs i kliniken. Vårdlaget består av plastikkirurg, barnläkare, tandläkare, genetiker, talpedagog och ett antal sköterskor och medicinstuderande.
Vi har varit med på förskolor där man utfört karies “screening” av runt 300 barn på en förmiddag och blivit imponerade av hur snabbt och effektivt det hanterats. När barnen sedan kommit till kliniken för behandling har vi reflekterat över hur väl omhändertagna de verkat vara och att båda föräldrar varit med vid besöket. Trots låg socioekonomisk bakgrund är barnen över lag väldigt rena och välklädda.
Vi hade även möjlighet att vara med på en “screening” som hålls för gravida kvinnor med syfte att remittera till tandläkare för behandling av karies med medföljande kostinformation och munhygieninstruktioner. Vi blev imponerade av att en del av mödravården fokuserar just på tandvård och att det av rutin ingår att en kontroll måste göras och signeras på det formulär som följer en gravid kvinna.
I övrigt fick vi lära oss att i Sri Lanka är tandvården en del av sjukvården och att tandläkarkliniker gärna finns som en del av ett sjukhus. Med insikt om att munnen är en del av kroppen och flera kopplingar har gjorts mellan orala tillstånd och övriga sjukdomar känns det som om Sri Lanka ligger lite steget före i detta avseende. I motsats till Sverige där tandvård och sjukvård behandlas som två separata entiteter. Då det är uppmärksammat inom tandvården att de två bör gå ihop, känns det som vi kan ta lärdom av Sri Lanka hur det kan genomföras.
Vi har medvetet fokuserat mycket på det postiva med vår resa men givetvis har vi även stött på ett fåtal problem under resans gång. Vi har varit tacksamma för varandras sällskap och att vi har kunnat diskutera och reflektera med varandra över situationer som uppkommit. Vi kan definitivt rekommendera att åka två på en MFS. Som vi nämnt i tidigare blogginlägg, så har vi dels haft problem med vår handledare och dels med att genomföra vår studie och med att samla material till vår kandidatuppsats. Även om vi hade en noga genomtänkt projektplan så hade vi ingen fast frågeställning innan vi åkte utan var relativt flexibla så att vi kunde anpassa oss efter vad som faktiskt fanns för material och möjligheter på kliniken. Det har i efterhand visat sig klokt. Så även om det känts som om vi borde överge projektet vid några tillfällen, så måste vi säga: ta det lugnt, det ordnar sig! För på något sätt ordnar sig allt bara man har rätt inställning.
Våra erfarenheter av vår Minor Field Study har lärt oss hur viktigt det är att ha ett öppet sinne och att varje situation kan leda till nya möten och tillfälligheter att vidga sina kunskaper. Vi har fått minnen för livet som vi kommer vårda med omsorg.
Nu efter 2 månaders uppehållstillstånd i Nepal börjar detta äventyr lida mot sitt slut och snart är det dags för grabbarna grus att sparkas ut. Kaffet slinker ner och väskorna vägs gång på gång. Enligt flygbolaget får vi bara ha 30 kg per person och detta har vi självklart räknat, vridit och vänt in och ut på utefter bästa förmåga. De senaste dagarna tu har resulterat i att vi just nu landat på en viktfördelning som ser ut som följer:
Jakobs väskor vägde 29.8 kg
Jonas väskor vägde 29.7 kg
Vi kan säga såhär: hoppas de inte väger handbagaget….och att MFS ”to-whom-it-may-concern” faktiskt berör någon då de 250 enkäterna tar upp en hel del av handbagagevikten…
Vad har vi lärt oss från 2 månader i Nepal då? Listorna kan göras långa men då tröttnar nog våra läsare här och vi måste återgå till vårt förra jobb som krönikörer på ”Min häst” och inhoppare för vår folkkäre Ernst Kirchsteiger när hans soffmyscharm inte räcker till bland Sveriges familjer.
Men summa summarum; Nepal slutar aldrig att förvåna. När du väl tror dig hitta i staden visar det sig att du är helt ute och cyklar. När du väl vet hur du ska beställa mat, får du in något helt annat och missförstånden beundras ideligen då man på bästa sätt försöker ha roligt istället för att tyngas ner av de små missödena. Glömmer du paraplyet börjar det alltid regna, har du det med dig blir det solsken, eller regn.
Vädret i Nepal är inget att rekommendera under den svenska sommaren. Monsunperioden här försvårar för den redan mycket ansträngda infrastrukturen. Vårat tips som förstahandsutövare och överlevare från en, enligt nepaleserna, kraftig monsunperiod är att inte besöka Nepal om du är intresserad av vacker natur då möjligheten att göra mer än endags-utflykter begränsas beroende på de senaste dagarnas väder. Vi har inte gjort några systematiska studier på detta ämne men vår hypotes är att det är många spindlar som lever och dör i en tiomiljoners-stad, vilket i sin tur resulterar i stor risk för regn för den vidskeplige… Fortsättning följer.
Människorna är extremt nyfikna på västerlänningar, Engelska är ett enkelt verktyg för att ta sig runt, speciellt i turistområdet Thamel, folket är generellt väldigt tillmötesgående och gentila av sig så det är sällan att det blir några problem. Skulle oturen vara framme så hjälps man däremot utefter bästa förmåga.
Studien är avklarad med bravur och allt har gått enligt planerna. Medans vi sitter här och räknar timmarna fram mot avgång hemåt så har vi reflekterat över saker som gått bra, kunnat göras bättre och saker som inte alls gått bra. Och det är först nu det slår oss att vi inte har någonting att nämna på den tredje punkten. Om detta beror på ren och skär tur, rätt vänner i värdlandet, bra kontakter eller vår ”exeptionella” planering är inget vi tänkt utforska vidare med er kära läsare, istället riktar vi blickarna mot himlen medans solen sakta rör sig ner mot horisonten, fyrverkerier avfyras och en trubadur sjunger serenader om våra många bragder. Mission accomplished, nu åker vi hem!
Over and out!
*Författarna har inget ekonomiskt intresse av bloggandet, vissa delar kan vara smått överdrivna. / J & J
Vanan för Nepals ovanor har börjat etablera sig ordentligt i ryggmärgen, våndan över långsamt internet, strömavbrott och kalla duschar börjar numera bli ett minne blott trotts att det mer eller mindre tillhör vardagen.
I dagarna avslutade vi våran datainsamling på tandvårdskliniken efter att ha nått 250 ifyllda enkäter från vårat till början uppskattade mål på 50-150 patienter under 2 månader. En riktig jordskredsseger!
Detta firades, något i förväg, då vi blev inbjudna till avgångselevernas ”MEGA EVENT” där alla firar att deras BDS(grundutbildning för tandläkare) är färdig genom att bjuda lärare och yngre-kursare på dans och underhållning under ett flera timmar långt program som avslutas med middag och dans. När det var dags för dans var det säkert, utan att överdriva, en syn för gudarna att se två européer studsa runt på dansgolvet en huvudlängd längre en resten av klientelet.
En skillnad här från våra traditionella svenska studentfester som är värd att nämna är att alkoholkulturen i Nepal är otroligt olik vår. Hela eventet var alkoholfritt, något som tog lite tid att känna sig bekväm i när man vanligtvis ytterst sällan dansar nykter till nepalesisk klubbmusik (???). Efter att resten av rummets lycka smittats av sig lite så lossnade maskineriet och natten mynnade ut i en av de trevligaste i Nepal hittills.
Dagen efter, helt utan ångets, besökte vi Bakthapur. En mycket tempeltät stadsdel i kathmandu valley där vi följde en slinga som våra evigt uppskattade guide, The Lonely Planets Nepal pocket, rekommenderade. Solslickade gator, smala gränder och pyttesmå tunnlar tog oss på en häftig tur runt om i staden och bjöd på otroliga sevärdheter av varierande grad. Allt från tempel, Buddha statyer, ödeläggelse från jordbävningen 2014 och pågående restaurationsarbete.
Bhaktapur, följande Lonely Planets route.Buddha staty i utkanten av stadenDet största templet i detta kulturarv: Bhaktapur. Templet är från 1200-talet isch.
I nuläget har vi påbörjat vårat statistikarbete för att få se vilka resultat vår studie ger oss. Just nu är det både spännande och långsamt traskande i statistikens djungler bland fyrkantigt chi, t-test, signifikans och datavariabler men med våran stora machete ”Excel 2013” skall vi nog ta oss igenom detta också… så länge man har roligt!
Auf winerbrötchen, pözz.
Jak n’ Jns
Efter några koppar kaffe är allt möjligt!Tältläger i centrala Kathmandu, för alla som förlorat sina hem i jordbävningen förra året
4 year old girl screened for caries at a preeschool in Colombo
Nu har vi snart varit i en månad på vår MFS i Colombo, Sri Lanka. Under den tiden har vi fått erfarenheter från olika kliniker som arbetar preventivt med ECC, early childhood caries, och barntandvård. Vi har också varit med vid screeening av karies hos 2-5 år gamla förskolebarn i socioekonomiskt utsatta områden. Av de barn vi träffade där har ca 2/3 olika stadier av karies. Förutom screening ges information om förebyggande tandvård, munhälsa, tandborstteknik och kostrekomendationer till föräldrar och lärare. Det delas också ut tandborstar till alla förskolebarn. De med behov remitteras till en statlig klinik för restaureringar och för fortsatt preventiv behandling för att hämma utvecklingen av kariessjukdom, tex fluorbehandling, kostråd och drillning i tandborstteknik.
Men allt blir inte som man tänkt sig! Vårt råd är att vara flexibel och förvänta sig att det kan bli förändringar i ens planering, precis som de sa på SIDA-kursen i Härnösand! Vi som tänkte; det där gäller inte oss! Vi hade goda och täta kontakter med vår handledare i Sri Lanka. Projektet verkade vattentätt och var planerat i minsta detalj. Allt skulle gå som på räls. Men så kom vi dit, och det började med att vi fick en utskällning av vår handledare för att hon var stressad och inte hade tid med oss och vi fick två nya handledare på stående fot. Den data som vi behövde till vårt projekt fanns inte pga att kliniken flyttats för någon vecka sedan och de flesta dokument fanns någon annanstans. Pga flytten var verksamheten heller inte igång och de hade inga patienter. Vi kom överens om att komma tillbaka efter två veckor, då de kommit i ordning. Så var beredd på förändringar och gör det bästa av situationen!
Vi ägnade följande två veckor delvis åt studiebesök på andra barnkliniker (bl.a. en ortodontiavdelning och en barnklinik med specialistvård inom läpp-, käk- och gomspalt). Redan innan avresan hade vi etablerat kontakt med en annan tandläkare i landet. Det var mycket bra! Det var tack vare honom vi kunde komma i kontakt med andra kliniker. Folk i Sri Lanka är i allmänhet mycket hjälpsamma och trevliga, vår första handledare sticker ut som ett undantag. Hittills är vi imponerade av vad man kan åstadkomma med små resurser, hur tandläkasystemet fungerar, med ex fri tandvård, hög utbildningsnivå och kunniga tandläkare. Trots det finns ett stort behov hos många och det behövs mer preventiva insatser, speciellt hos socioekonomiskt utsatta familjer med låg utbildnig, extremt låga löner och ökande sockerkonsumtion. Ett exempel är att många föräldrar har uppfattningen att chokladmjölk, eller mjölkdryck (med tillsatt socker) är en viktig daglig näringskälla för barnet. Det görs mycket reklam för dessa drycker i affärer och faktiskt även på en av förskolorna vi besökte. Den sötade mjölkdrycken i småförpackningar delas också ut vid lunch i vissa förskolor.
Vi kunde också vända situationen till något positivt genom att passa på att göra en resa med våra familjer. Vi möttes av vacker natur och ett fantasktiskt djurliv! Att ta med sig familjen är jättekul och fungerar hitttills väldigt bra. Sri Lanka är ett barnvänligt land. Det har också rik historia och en massa gamla vackra byggnationer och tempel. Det är en fördel att de flesta kan engelska. Om man inte hyr en bil med chaufför är det dock mycket tidskrävande att transportera sig till olika delar av landet med tåg och bussarna är ofta fullsatta och kör i hög hastighet. Vi har provat på lite olika transportmedel, både tåg, bil, tuk tuk, buss och elefant. Att rida på elefant kändes väldigt tryggt jämförelsevis med buss! Det, och att se leoparder vid vattenhålet, var det roligaste hittills enligt barnen.
Hej igen alla rara, nu är tandläkarstudenterna från Malmö tillbaka och rör runt i grytan, i detta fall ingen svensk kalops utan inhemsk beige-gul kyckling-gryta.
Som ni redan vet står vi med stora bloggerfarenheter och hoppas ni kommer njuta minst lika mycket av detta inlägg.
Om inte Kathmandus himmel täcks av mörka, gråa, tunga och blöta moln till vardags, täcks staden av samma askgråa färg, dock på lägre altitud, i form av avgasmoln inne i denna stora 10 miljoners stad. Staden är enorm, även om vi åkt runt en del blir vi lika överraskade varje dag så fort vi kör runt kvarteret på en ny outforskad gata. Det går nämligen inte att orientera sig i staden, det finns inga landsmärken som man kan utgå från. Alla hus ser identiska ut och varje kvarter går knappt att urskilja från de andra.
Förra veckan bestämde vi oss för att komma utanför staden och ta del av den vackra naturen och se de enorma vitklädda topparna likt grädden på en somrig svensk jordgubbstårta, för att lapa såren efter våran uteblivna midsommar.
Resan började med bussfärd som skulle tagit 4 timmar men slutade tyvärr med en 1a framför 4an dvs 14h. Viskningar gick mellan busschaufförerna att det var orsakat av jordskred längs de små slingriga vägarna mellan Kathamandu-Pokhara. Detta verkade inte vara annorlunda för lokalbefolkningen och när trafiken tids nog rullade på syntes ingen förklaring till den långa väntetiden längre.
Såhär satt vi fast i 35 grader, utan AC i drygt 14 timmar.
Fyra killar varav en taxichaufför, en Sherpa och två alltför långa svenskar fick klämma sig in i en liten mysig vit Subaru och transportera oss från Pokhara i 2 timmar bort till Annapurna området.
Väl i Annapurna började vår vandring mot målet Annapurna Base Camp(ABC), baslägret för att nå världens tionde högsta berg som slingrar sig mot en hisnande höjd på 8091 m ö.h. Annapurna är ett av 14 berg i världen som kan unna sig att vara över 8000 m .ö.h. Det finns även en del rykten och sägner att det är det berg som skövlar flest människoliv. Statistik på detta har våra källkritiska sinnen ej hittat.
Från början var målet egentligen Everest Base Camp, men vi blev avrådda från detta då det beräknas ta 14 dagar och inte är direkt en vacker vandring. Tyvärr verkar denna leden påverkas av en alltför stor turism som längtar att få skymta världens högsta topp och glömskan att ta med sig avfall hem. Därav valde vi att ta en tur i Annapurna området.
Trekkingen eller vandringen på vardagssvenska var inte riktigt vad vi hade tänkt oss. Vi såg vackra dalar och fin vandring längs med en bergsrygg framför oss. Trekkingen visade sig istället vara lite av ett träningsläger med alltför många djupa dalar att ta sig ner och upp ur. Redan efter två dagar beräknande vi höjdskillnaderna vi hade kämpat oss igenom, det motsvarade att bestiga vår svenska högsta topp Kebnekaise 3 gånger på 2160 m ö.h. De flesta av våra stigningarna skedde mha stentrappor. Utan att skryta för mycket kan vi ju gladeligen meddela att vi aldrig kommer behöva nyttja gymmets stairmaster-5000 igen.
Ett liten paus på starten av vandringen.-Vägen mot ABC, ca halvvägs.Risfälten stod gröna på 2500 m ö.h.
Jakob fick även känna på AMS(Altitude Mountain Sickness) när han kommer över gränsen på 4000m. Symptomen han fick var migränliknande huvudvärk som ej släppte och extrema sömnsvårigheter. Trots allt nåddes tillslut målet ABC på 4130 m ö.h.
Väl framme på ABC – 4130 m ö.h.
Väl nere fick vi höra att turen vi tog normalt brukar ta mellan 8-11 dygn. Medans vi på något mirakel gjorde den på fem. Inte konstigt att man behövde rehab efteråt. Det blev alltså en snabb vandring med fina vyer och växlande väder mellan spöregn och 35 grader sol. Därpå turistade vi några dagar i Pokhara och återhämtade oss innan vi återvände till Kathmandu. Återresan skedde med flyg i form av ett litet tvåmotorigt propellerplan då vägen vi tagit nu tydligen var i ännu sämre skick. Resan som tidigare tagit oss 14h avverkades nu istället på 35 minuter sörplandes på apelsinläsk och gräddkolor.
