Is this a man’s world….

Ibland börjar man fundera… Inte på om det i själva verket är så, utan snarare det faktum att många män måste vara fullständigt övertygade om att detta är en plats där män får agera hur det än behagar. Om så ändå var fallet för alla… Så är det tyvärr inte här. I nästan 6 veckor nu har mitt lankesiska ”mans tålamod” sakta men säkert börjat sina. Jag är ledsen att generalisera alla män i detta land nu, och jag är väl medveten om att många män här inte alls beter sig på det här viset. Men dessa stunder när jag önskar att jag inte hade vart en sån idiot att placera fickkniven i handbagaget vid incheckning från Stockholm, utan istället haft den i min väska börjar komma med kortare tidsintervall (alla gånger en hört om att folk gått igenom med diverse olika ”icke tillåtna” saker genom säkerhetskontrollen…).

När jag var 19 och reste runt i Sydostasien svor jag över alla skrik och busvisslingar som haglade över mig medan jag spatserade runt i ett tublinne och kjol. Så är inte fallet nu då jag snarare går med underkjol under, ifall de skulle lysa igenom en bit hud. Ta seden dit en kommer, eller undvika oönskad uppmärksamhet, kalla det vad en vill (och detta ska sannerligen inte behöva spela någon roll), klädkod i all ära, men när detta inte har betydelse utan snarare det faktum att en bär på det kvinnliga könet…

De första veckorna svarade jag trevligt på alla ”hey, you, where you from?”, ”you, where you go?”, ”hey, where you stay?”, men sakta men säkert har detta börjat övergå i ren frustration. Inte det faktum att människor undrar vart jag kommer ifrån, eller vad jag gör här, utan att män frågar. Nej skriker. Män, och bara män som tycker sig alltid och ständigt ha rätten till denna uppmärksamhet, till en reaktion, ett leende, ett svar på alla frågor som haglar. Ofta eskalerar det sig likt ett domino spel mellan dom, vem kan skrika högst, vem kan busvissla eller ge ett tillräckligt högt pussljud så hon vänder sig om. Det bör tilläggas att det vanligen är män i grupp. Och avslutas oftast om inte alltid med ett gapskratt, oberoende av hur en besvarar uppmärksamheten. Att äta ute innebär vanligen att ha en publik på 10 män som tittar på en.

Jag har ett flertal gånger kommit på mig själv med att undvika vissa resetransporter, vissa sträckor, vissa platser, ställen att äta på, resa till eller bo på. Och detta helt naturligt, som att det vore en självklarhet att inte resa som kvinna när mörkret faller för en då befinner sig i en utsatt situation. Dessa begränsningar gör mig fly förbannad rent ut sagt. Men om möjligt mer ilsken gör det mig att varje dag behöva befinna mig i männens offentliga toalett. Loskor som haglar ur bussfönster, hostningar, snorkråkor som skjuts iväg och toalettbesök i varje gatuhörn. Detta utan ett uns av respekt för omgivningen.

Många kvinnor i Sri Lanka rör sig hyfsat fritt på gatorna, det vill säga när det är ljust. Men situationen ser så annorlunda ut. Under mina intervjuer har jag fått lära mig att en av de vanligaste orsakerna till många kvinnors förtvivlan efter en bröstcancer diagnos är rädslan att förlora sitt bröst då detta kan innebär att deras man inte längre vill stanna i äktenskapet. Många kvinnor är rädda för att förlora sitt hår, illamåendet, gå ner i vikt, alla de biverkningar som cellgifter orsakar, för att ens utseende inte längre är attraktivt för sin man. Män som slutar hälsa på sina fruar på sjukhuset.. jag kan inte låta bli att önska att mitt syfte kunde vinklas lite mer år detta problem.

Med detta sagt bör även tilläggas att jag träffat många trevliga män under veckorna som gått. Men ja kan inte låta bli att fullständigt koka av ilska när jag dagligen ser denna orättvisa skillnad. Summan av kardemumman är kanske att det var en förbannad tur att den där kniven togs till vara på där på Arlanda och inte fick följa med hit.

I övrigt sliter jag hår och naglar över skrivandet. Skulle vilja skriva att det sakta men säkert går framåt men måste nog formulera om till sakta men osäkert.. I övrigt har jag rest lite senaste tiden och sett ett helt annat Sri Lanka på den nordöstra sidan. Fantastiskt vacker, med färgglada hindutempel som avlöser varandra. Det bästa med att resa ensam måste vara alla märkliga människor man träffar. Bilder från buss, färg till bindi och Newara Eliya.

IMG_8899 IMG_8991 IMG_9069

Ett svar på ”Is this a man’s world….”

  1. Jag hör dig Anna.
    Häromdan flippade jag på alla män som bara inte kan sluta prata. De bara pratar å pratar å pratar. Frågar inga frågor, är så o-inkännande att de inte ens märker att jag sittar å gäspar och tittar åt ett annat håll. Kärlek och kamp till dig!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *