Sista skolbesöken

Nu är fältarbetet i stort sett klart. Jag har spenderat tre dagar i min andra skola, följt två skolklasser under deras undervisning i Social science och Civics och intervjuat de två lärare som undervisar i ämnena. Just de ämnena valde jag för deras betydelse för kunskaper om demokrati, mänskliga rättigheter och andra länder och kulturer. Hur det står till med mänskliga rättigheter och demokrati i Etiopien ifrågasätts ju titt som tätt av olika organisationer. Och det är uppenbart att detta inte alls problematiseras i undervisningen. Det konstateras bara att mänskliga rättigheter gäller alla och att det finns många demokratiska system i Etiopien.

Fältarbetet har varit tröttande. Först krävs en ca 45 minuter lång minibussresa från min stad till grannstaden. Därifrån en motorcykelfärd på någon kvart. Om det regnat blir vägen lerig och svår. I skolan går all energi först åt till att vara uppmärksam på vad som händer på lektionerna, sen till att få till en bra intervju. Och sen är det ju samma resa hem igen på eftermiddagen. Under dagarna är det svårt att hinna äta när det behövs.

Jag hade tänkt använda veckans två sista arbetsdagar till att samla in den sista informationen jag behöver. Men tyfusen och fältarbetet tog nog knäcken på mig så jag har vilat och skjutit materialinsamlingen till nästa vecka. Och då tänker jag varva den med lite semester.

På söndag morgon plockar jag fram den där pocketboken som ligger längst ner i resväskan och tar bussen till Addis Abeba. Jag får celebert besök från Sverige för några dagar. Dags att passa på att göra annat än att läsa teori, samla material och sortera fältanteckningar. Om vi har tid åker vi till staden Arba Minch och nationalparken Nechisar. Ett hörn av Etiopien som jag ännu aldrig sett. Sägs vara speciellt.

Matemwe, Zanzibar

Enligt våra planeringar kommer vi att bli ”färdiga” med uppsatsen på lördag. Tanken är att vi ska lämna in slutversionen då, men självklart kommer det bli en del justeringar efter det. Vi hoppas i alla fall att vi blir färdiga innan vi åker hem den 31 oktober.
På helgerna tar vi ledigt från arbetet och lämnar den lilla byn Matemwe. Förra helgen var vi i Kendwa – en väldigt vacker plats med kritvit strand och turkosblått hav. På stranden finns det ett volleybollnät som ofta är upptaget. Jag och några andra killar spelade en match, men jag fick känslan av att det inte var några vänskapliga band emellan mina medspelare och dem vi mötte. Jag frågade Ibrahim från Dar es Salaam vad det hela handlade om. Han svarade att de inte gillade honom och heller inte några andra från fastlandet. – De påstår att vi tar jobben ifrån dem. Att vi inte har någon rätt till att vara här, fortsätter han. På väg hem från Kendwa, sittandes i en taxi, ser jag ett gäng killar som signalerar till oss att köra in till vägkanten. Lite längre fram på vägen förstår jag varför. Över tusen människor i ett stort tåg går rakt emot oss. Jag förstår ganska snabbt att det är den islamistiska gruppen uamsho och hoppar till baksätet. Bakom tonade ruter kan vi främst se unga män med flaggor och i vissa fall med kulsprutor och batonger. De sjöng ”Vi behöver inte någon union. Vi är inte rädda för era bomber och gevär”. Där i baksätet satt jag och Josefhin ganska skräckslagna. Vetskapen om att uamsho ogillar massturismen på Zanzibar gjorde mig inte tryggare och heller inte att jag vid ett tidigare tillfälle läst om både brända bilar och kyrkor i organisationens frammarsch. Efter att ”tåget” passerat, fortsatta vi att åka. Taxichauffören tyckte det var fruktansvärt roligt att jag hoppade bak. Jag skrattade inte.

Uamsho är en snabbt växande islamistisk rörelse här på Zanzibar, men att organisationen är religiös, är inte det viktigaste i sammanhanget. Religionen används mer som ett redskap för att samla folket, tror jag. De vill att Zanzibar ska bli självständigt från Tanzania, vilket grundar sig i flera olika anledningar. Utan att gå närmare in i diskussionen, handlar det hela främst om att människorna i rörelsen känner sig orättvist behandlade av fastlandet.

Volleybollmatchen, där fenomenet ”vi och dom” blev synligt, i kombination med människorna vi mötte med vapen, känns inte alls bra. Jag upplever situationen som en tidsinställd bomb som bara kan stoppas av stora politiska beslut.

Johannes

Lyckat fältarbete trots sjukdom

Vad är ett fältarbete i fjärran land om man inte drabbas av åtminstone någon liten tropisk sjukdom. Jag slog till på tyfus den här gången, något jag har erfarenhet av från tidigare Etiopienvistelser. I dagens Etiopien är det inte så som det påstås i Emil i Lönneberga, att man blir alldeles blå och sen dör. Det finns effektiva mediciner och behandlingen tar en vecka.

Trots tyfusen var jag tvungen att jobba på med fältarbetet. Nu hade jag ju äntligen tillgång till både elever och lärare i mina skolor. Det blev tre lyckade dagar i skola 1, där jag genomförde åtta observationer av undervisning och intervjuade två lärare. Men gissa om jag var trött när jag kom hem på eftermiddagarna. Som tur i oturen var mina två lärare i skola 2 på kurs under slutet av veckan så jag fick två välbehövliga vilodagar istället för att jobba vidare med fältarbetet. I helgen jobbar jag med transkribering och på måndag påbörjar jag de tre sista dagarnas skolbesök. Om allt går som det ska.

Materialet jag har samlat in så här långt är mycket intressant. Men det kommer ta tid att transkribera och översätta allt. Och det kommer bli svårt men nödvändigt att göra en rättvis analys. Trots alla brister jag sett i undervisningen, alla språkproblem och allt som saknas i skolorna så känner jag en stor respekt för de lärare som öppnar sina klassrum för mig och som har gett sig in i läraryrket trots alla svårigheter. Tänk er själva att undervisa en klass på 60 elever på ett språk som ni inte till fullo behärskar och som de flesta av era elever inte alls förstår. Jag är full av beundran och menar att elevernas lärande visserligen är lärarnas ansvar, men det yttersta ansvaret att ge lärarna en bra utbildning som förbereder dem för yrket ligger på skolpolitiker, lärarutbildare och skolledning.

Half-way there

Today marks the exact half-way point of my field-trip in Nepal. How fast time flies. It feels like yesterday that I had that kid-on-Christmas-day feeling as my plane descended into Kathmandu Airport. Now with my notebooks already getting full and so many thoughts, impressions and hours of interview recordings I start to wonder if maybe I have actually been here a very long time! In the last week I have met many inspiring individuals, from women working in empowerment programs through garment manufacture, to expats who have come here to try to make a difference on the ground, to NGO project managers that know they need more knowledge to do things right but are not sure where to turn to. Their stories are sometimes sad but always inspiring. So many insights and much data to sort through… I thought I would be able to begin writing my actual thesis by this point but things take time here, so my patience will need to extend to my drafting also. In my daily life here in Nepal I have been lucky to combine field research with reading, yoga, meditation, and many many cups of chai! I’m wondering how I will leave this place come November. But for now, I have planned a ten-day vacation. A self-imposed holiday break to mark the half-way point. It will be off to a remote region where internet access will be limited and I will have much time to gather and sort all the information that is accumulating in my brain before I head off for the last 4-weeks research voyage in more isolated areas to visit and interview local NGOs. A wonderful opportunity to see a little more of this spectacular country, a nation very small in comparison to its giant neighbours but so big when it comes to generosity, kindness and culture.

 Meeting Womens Empowerment Project workers in Pokhara

Mountain traffic jams – travelling with patience

Making new friends along the way to enjoy
cups of spicy masala chai and the amazing Himalayan views