Mina sista intervjuer

Jag drar igen dragkedjan och spänner åt remmarna på ryggsäcken, den är fullpackad med anteckningsblock, diktafon, myggnät, övernattningsprylar och annan utrustning som kan vara bra att ha under en helg på fältet. Imorgon åker jag, min tolk och vår förare ut för att genomföra mina fem sista intervjuer. Vi kommer att genomföra intervjuerna i Kerewan och Farafenni, orter som båda två ligger på norra sidan om Gambiafloden. För att komma dit kommer vi att först åka till huvudstaden Banjul, för att sedan ta en färja över till orten Barra. Senast vi tog den färjan var när vi var på väg hem från mina senaste intervjuer, och det var färjetur som var minst sagt unik – åtminstone för min del. När vi kom till färjeterminalen senast, sent en söndagskväll, talades det om att färjan ”nog skulle avgå om två-tre timmar”. Tre timmar senare står vi fortfarande och väntar ovisst. Ännu en timme senare börjar det bli kaos, färjan är här och den är på väg att avgå snart. Det är den sista färjan för dagen, nästa kommer att gå tidigt nästa morgon, och alla vill med. Vi börjar bli nervösa, vi står inte längst bak i kön, men det är många bilar framför oss.. kommer vi att få plats på färjan? På något mirakulöst sätt, och 50 dalasis (runt 12 kronor) som min tolk gav i ”dricks” till en av färjekillarna, blir vår bil den sista bilen som tas ombord på färjan. För att vår bil skulle få plats var man dock tvungen att bokstavligen lyfta en annan bil åt sidan, det var en syn. När vi sedan hade kommit ombord på färjan var vår bil så tätt packad bredvid andra bilar att de båda framdörrarna inte gick att öppna. Trots att vågorna slog höga under den en timmes långa färjefärden till Banjul intalade jag mig själv att det skulle gå bra. Oavsett vad som hade varit tillåtet i Europa eller ej lär detta knappast vara den första gången denna färja är så tätt packad, tänkte jag tyst för mig själv. För säkerhets skull hade jag dock vindrutan nedvevad så att jag snabbt skulle kunna klättra ut om något gick snett. Allt gick dock bra och det ska bli spännande att se hur färjefärden kommer att gå den här gången, jag längtar verkligen efter att komma ut på fältet. Att skriva uppsats är i all sin ära intressant, men att komma ut och träffa de människor vars vardag och moraliska ståndpunkter det är man försöker göra rättvisa i en uppsats är ändå vad som driver min lust att skriva.

Som jag skrev om i förra blogginlägget hoppades jag i förra helgen att få chansen att följa med WFP och observera matdistributionen. Dessvärre lyckades man inte skaka fram någon plats åt mig någonstans, men jag vet att de verkligen försökte och jag uppskattar ändå gesten. Det hade varit oerhört intressant att få observera distributionsarbetet, men min uppsats står och faller lyckligtvis inte med det. Det viktigaste är intervjuerna, något som jag kommer vara helt klar med efter helgen. Nu är det förresten bara två veckor kvar innan jag anländer i Sverige igen, tiden går så snabbt.

Ett blogginlägg om intrycken, upplevelserna, och färden med färjan kommer efter helgen!

/Daniel

 

Sommarvärme och improduktivitet

Det har blivit varmt i Tbilisi. Runt 30 grader och vinden gör sig i bästa fall påmind  som en stilla bris som knappt är märkbar. Jag har det bra här i Tbilisi och dessvärre känner jag att tiden håller på att ta slut. Jag upplever att min studie har utvecklats i en riktning som nog kan leda till en bra text. Jag har märkt att mitt ursprungliga mål med att täcka megrelska representationer i samhäller kräver en längre tids studie. Jag har fokuserat ner mina informanter till studenter med megrelsk bakgrund både från Abchazien och Samegrelo. Dessa elever kan i vissa fall megrelska och i andra fall inte. Jag har intervjuat elever som går på Chavchavadzdeuniversitetet och min kontakt har lovat fixa intervjuer med elever från Sochumiuniversitetet. Det har varit påsk och mid term finals så mitt arbete har stått lite stilla senaste en och en halv vecka. 

Gemensamt för studenterna från Abchazien som jag intervjuat är att de inte upplevt livet i Abchazien. Bland studenterna från Samegrelo så har de antingen flyttat till Tbilisi för att plugga eller är uppvuxna här fast har kvar de flesta av sina släktingar i Samegrelo och upplever sig som megreler snarare än Tbilisibor. Informationen som jag kommit över är komplex och det finns väldigt få raka svar på de frågor som jag ställer. Det verkar som att det som jag är intresserad av (megrelskhet) är något som tas för givet utan att det finns några direkta klara svar på vad det är egentligen. Alla nämner språket men många säger också att du kan vara megrel även om du inte kan megrelska. Det hänger på efternamnet och om du älskar Samegrelo. Ett intressant påpekande som jag har hört från ungefär hälften av de studenter jag intervjuat med bakgrund i Samegrelo är att megreler från Abchazien inte är riktiga megreler. Deras familjer är för uppblandade med tex. abchazier, ukrainare eller ryssar. Detta har jag främst stött på i Tbilisi. Megrelska elever från Abchazien ser inte den här primordiala kopplingen som särskilt relevant. De ser livsstilen som man hade i Abchazien som den yttersta formen av en megrelsk livsstil där gästfriheten att inkludera alla oavsett bakgrund var fundamentet för megrelskhet. “Megrelsk” i den här situationen och från detta perspektiv är snarare något socialt som inkluderar även andra som inte är “riktiga” megreler. MInnet av den abchaziska livsstilen är väldigt närvarande även bland de studenter/elever som aldrig upplevt den. Livsstilen är väldigt romantiserad och utgör en stor del av vad de förlitar sitt identitetsskapande på.

Annars så har det varit påsk och den firas lite annorlunda jämfört med hur vi gör det hemma i Sverige. Först och främst så är människor generellt mycket mer religiösa här överlag än hemma i Sverige. Då det inte är påsk så är alla kyrkor välfyllda under gudstjänsterna. Ibland är det  så många människor i kyrkan att det står hoper med människor utanför ingången. Under påsken så är det ännu mer människor. Många georgier fastar i 40 dagar innan påsk och då är det helt förbjudet att äta under vissa dygn och andra dagar så utesluter man vissa produkter så som kött- och mjölkprodukter.  Under gudstjänsten på på påskafton, som börjar klockan 00.00 och vara fram till 08.00 på påskdagen, så befann jag mig utanför en georgisk kyrka som ligger granne med en rysk större kyrka. Klockan tolv börjar klockorna från båda lyrkorna ringa och det dånande ljudet från klockorna som varar i 25 minuter gör att man blir helt yr i huvudet. Människorna runt om dig gör korstecknet otaliga gånger. Man skrattar och gråter om vartannat. Georgierna sjunger påskböner i gemensam ton och prästen välsignar alla närvarande. Ljudet, ljusen, kyrkoklockorna, människorna, liturgiska sången /bönen, ikonerna och krucifixet som bärs i en procession runt kyrkan bidrar till en stämning och upplevelse som är svår att beskriva i ord. Slutligen tystar klockorna för en kort stund och prästen kommer ut ur kyrkan och ropar “Kristus är uppstånden” alla svarar i en kör “Sannerligen uppstånden”. Sedan börjar klockorna och bönerna igen. Var man än gick så hörde man människor säga Jag stannade runt en timme sedan så var jag helt utschasad av upplevelser och intryck. På vägen hem hörde jag människor som gratulerade varandra och “Kristus är uppstånden-Sannerligen uppstånden” hördes överallt.

På påskdagen så sker det inte så mycket men på annandagen så besöker man sina avlidna släktingar på lyrkogården. Denna traditione skiljer sig lite från när vi besöker gravarna under allahelgonahelgen. Man dukar ofta upp picknick vid den avlidne släktingens grav och man spenderar hela dagen där och man dricke, äter, umgås och minns de avlidna. Jag var och besökte en av Tbilisis äldsta kyrkogårdar och var rädd at jag skulle störa i sörjandet. Så fel jag hade… Det var människor överallt, vid varje grav var det en familj eller kompisgäng som dukat upp mat och vin. Otaliga gånger blev jag bjuden att deltaga i måltider vid någons grav. Jag fick vin och mat i mängder och skålade med människor som jag aldrig sett förut. När jag försiktigt frågade om jag störde så var det som om ingen förstod min fråga utan de betonade hela tiden att jag som gäst var mer än välkommen. Jag stannade hos en familj lite längre (tre timmar) och det var väldigt trevligt. De som bjudit mig till sin släktings grav  sjöng, läste dikter, skålade och grät om vartannat. På det hela taget var det en varm tillställning och man mindes den avlidne/de avlidna med att hylla och skåla för dem.  När jag vänligt berättade att det var dax för mig att gå så tog avskedsritualen åtminstone en timme. Alla skule skåla (i vin, hemgjort sådant) till min ära och till slut så fick jag chansen att säga min skål. Jag sjöng en snapsvisa och berättade en historia om broderskap över nationsgränser. Detta föll alla i smaken vilket bidrog till vi skulle skåla och sjunga lite mer. Sedan fortsatte skålandet, diktrecitationerna samt  sjungandet. Till slut lyckades jag frigöra mig från mina nya “bästa vänner/bröder”. Otaliga välsignelser skjöldes över mig när jag lämnade det muntra sällskapet. 

Senaste veckan har varit full av intryck och jag hoppas på att denna vecka kommer bli en lika effektiv som förra var munter.

Fortsättning följer!!!

 

 

I väntans tider

Nu har det kanske gått lite väl länge sedan bloggen uppdaterades. Sedan mitt senaste blogginlägg har jag dock väntat och väntat på besked för när WFP:s planerade matdistribution ska komma igång, för att jag på så sätt ska kunna göra upp en plan för mina sista veckor i Gambia. I skrivande stund vet jag i alla fall att matdistributionen ska påbörjas på söndag och till största del äga rum i Central River Region (där jag genomförde mina fem första intervjuer). I och med det gick mina planer på att intervjua fem personer som precis har börjat ta emot matbistånd , i en annan region än den redan nämnda, i stöpet. Jag har därför tvingats prioritera; vill jag intervjua fem på personer på en annan geografisk plats än den förra, eller vill jag intervjua fem personer som precis har börjat motta matbistånd? Som en vän uttryckte det; man kan argumentera för eller emot båda alternativen. Jag har hur som helst beslutat mig för att intervjua personer på en annan geografisk plats eftersom jag är intresserad av att se om det råder olika förutsättningar för food security i olika regioner. I helgen ska jag dessutom förhoppningsvis,  som det var planerat sedan tidigare, följa med och observera matdistributionen. I skrivande stund väntar jag dock fortfarande på besked om jag kan få plats i något av de fordon som ska åka.

Sedan det senaste blogginlägget har jag emellertid, utöver att vänta, tagit lite semester i några dagar, då jag hade en kompis från Sverige som var här på besök, samt jobbat på uppsatsen. Det var minst sagt intressant att ta ett break och bara vara turist i några dagar. Turistnäringen är en ganska viktig sektor i Gambia och bidrog med runt 83 miljoner US dollar under 2008. Utöver fantastiska stränder är Gambia som turistland kanske mest känt för sin sexturism då det är en del, mestadels medelålders kvinnor, som åker hit och ärligt talat gynnas av fattigdomen. För det är ofta fattigdom som har lett till att gambiska män blir så kallade bumsters. Nu handlar det inte alltid om sex, ibland kanske det handlar om sällskap eller andra tjänster, men prostitutionen utgör en stor del av det och ibland finansieras hela familjer i Gambia via den verksamheten. Regeringen har visserligen försökt erbjuda alternativa försörjningsmöjligheter, men bumsters är fortfarande en ganska vanlig syn (åtminstone i turistområdena) i ett land med runt 80 % arbetslösa.

När det kommer till uppsatsen känner jag mig relativt tillfreds med var jag befinner mig, i brödtext har jag i princip skrivit hälften av de 15 000 ord vi ska skriva. Då strömmen går i princip dagligen, ibland flera gånger om dagen, har det dock stundtals varit ganska svårt att vara produktiv. Detta på grund av två anledningar, för det första att fläkten på mitt rum stannar, vilket gör det väldigt varmt och jag blir ärligt talat väldigt dåsig då, samt att mitt datorbatteri har en kapacitet på några timmar innan datorn dör. I och med att situationen endast är temporär har jag dock inga större problem med det, det går trots allt att anpassa sig till en annan levnadsstandard och det är ganska bra att få lite perspektiv på livet i Sverige.

En uppdatering kommer i nästa vecka om hur helgen har fortskridit!

/Daniel


På plats

Nu har vi varit i Windhoek i drygt en vecka och hittills stortrivs vi. Dom vardagliga rutinerna, inkluderat mycket uppsatsskrivande men även en del pool-häng, börjar falla på plats.
Sedan vi skrev MFS-ansökan och vår presentation här på bloggen så har vi ändrat och anpassat vårt syfte en del. Det vi nu vill undersöka är vilken betydelse mänskliga rättigheter har för namibiska hbt-organisationers arbete. Använder de sig av mänskliga rättigheter i sitt arbete och i så fall på vilket sätt? Är mänskliga rättigheter ett effektivt verktyg? Varför/varför inte?
Att undersöka vilken betydelse mänskliga rättigheter kan ha för organisationer och hur dom kan användas praktiskt känns som en bra avslutning på tre års studier som, undantaget praktiken, huvudsakligen har belyst mänskliga rättigheter ur ett teoretiskt perspektiv.
För att få svar på våra frågorna vill vi intervju personer som är engagerade i namibiska hbt-organisationer. Än så länge har det gått lite trögt med att boka in intervjuer men vi har kontakt med flera organisationer som vi hoppas på att kunna intervjua folk ifrån och en hel del tid kvar att göra det på så det löser sig. Så länge skriver vi på övriga delar av uppsatsen vilket innebär att vi lär oss mer om bland annat sociala rörelser, Namibia, hbt-rörelsen i Namibia och kopplingen mellan sociala rörelser och mänskliga rättigheter och mellan mänskliga rättigheter och hbt-frågor. Kunskaper som vi ändå behöver för vår uppsats och som kan vara bra att ha innan vi genomför intervjuerna.

Vi har hunnit se oss omkring i Windhoek en del och det som gör oss mest förvirrade och som vi har svårt att se hur vi ska kunna förstå eller vänja oss vid är trafiken. Det är vänstertrafik, vilket gör det väldigt rörigt, det saknas övergångsställen i princip överallt och där dom väl finns är det grön gubbe i två sekunder innan det börjar blinka rött så att man får springa över, taxibilarna som kör förbi tutar konstant för att påkalla uppmärksamhet och folk kör allmänt lite hur dom vill och väldigt fort. Så promenaderna blir inte särskilt lugna och sköna utan snarare mer stressade och förvirrade.
Men det är sånt som är lättare att stå ut med när det varje dag är 25-30 grader varmt och solen skiner från en klarblå himmel!

Vårvärme och produktivitet

Vår, värme och romantik har kommit till Tbilisi! Alla förfrusna tbilisibor börjar sakteliga tina och staden lever som alrig förr. Unga förälskade par promenerar gatorna fram eller sitter på parkbänkar och tittar trånande på varandra. Kärleksrelationer är ett känsligt ämne i Georgien och trots alla västliga influenser i landet så är det sällan man flyttar ihop innan man gift sig. Att flytta ihop är inte riktigt heller så som vi är vana vid. Denna situation innebär att man allt som oftast som tjej/fru flyttar in hos sin killes/makes familj. Att gifta sig ung hör också vanligheterna till. De jag pratat med säger att det inte är ovanligt att gifta sig som femton- sextonåring. Efter ett till ettochetthalvt år anses det vara på tiden att gifta sig. Det råder ett romantiskt skimmer över giftermålet i Georgien som inte känner lika starkt hemma i Sverige. Denna romantik och giftermålspraxis kopplat till första förälskelsen bidrar sannolikt till tidiga äktenskap bland unga Georgier. Man kan tycka vad man vill om detta såklart men det ger en angenäm och hoppfull stämning till staden!

Ur studiesynpunkt kan jag tillägga att jag varit produktiv då jag intervjuat ett flertal megreler med rötterna i Abchazien. Dessa har aldrig levt i Abchazien då de är för unga för att minnas men de av föräldrarna och andra äldre släktingars överförda känslor och minnen av ett förlorat hemland är påtaglig. Mina senaste intervjuer har särskilt riktats till megreler med Abchazisk bakgrund och deras tankar och berättelser är mycket intressanta. INtervjuerna görs alt som oftast på ryska då jag märkt att abchaziska megreler ofta pratar utmärkt ryska. Att de får uttrycka sig på det språk som de känner sig mest bekväma i gör mycket för kvaliteten på det som de berättelser de förmedlar. Har pratat med min kontakt på universitetet här och de har lovat att hjälpa mig med fler personer att intervjua. Känns som att det går framåt!!!

Då Tbilisis människor vaknat till liv så har det även skett en markant skillnad i innerstadens djurliv. Det är på inga sätt som i Zugdidi men stadens katter är lite mer framme och rör på sig. Jag har märkt att vartannat foto i min kamera är på tbilisika katter i olika positioner och situationer. Bland mina georgiska vänner så har det numera blivit känt att jag hyser speciella känslor för dessa små djur och jag går under namnet “katt-Bobby” eller “Bobby som bara fotograferar katter”, eller Bobby- han som gillar katter så mycket du vet”.  Tror jag saknar mina katter hemma lite… (Ingen djup självanalys men högst sannolikt att det är så…). Det finns en katt som jag speciellt gilar. Den är lite ruffig och stryker omkring utanför dörren där jag bor. Den syns allt oftare nu när jag börjat ge den lite korv vid de tillfällen jag ser den. Min matning av denna katt baseras på ett helt ologiskt subjektivt urval då jag helt enkelt “tycker lite synd om” just denna katt. Ägaren till mitt boende har sagt till mig upprepade gånger att han inte vill ha någon kringstrykande katt utanför sitt etablissemang men jag nekar bestämt till att jag är inblandad i något som kan uppmuntra till detta. Jag matar den i smyg och det verkar alltid som att den är jättehungrig. Den är ganska skygg men den vågar komma fram till mig nu och den jamar alltid högt och ljudligt när den ser mig. Precisi som om den tycker om just mig. Har tänkt på att variera kosten lite men när jag gav katten bröd såg den lite besviket på mig och sniffade endast snabbt på skalken innan den började jama lite förtretet. Jag förstod genast att denna katt är en finsmakare och jag hämtade lite korv som den genast satte i sig med god aptit. Nu har jag testat och märkt att katten föredrar korv framför bröd. Detta innebär att jag inte behöver känna mig villrådig i fortsatta situationer när jag går till affären för att handla mat till den. Känns skönt.

När det gäller min studie så blir det inte lika intensivt framöver då det snart är påsk och mid term finals för eleverna på universiteten. Ska själv antagligen fira påsk i Zugdidi nästa vecka. Georgien är ett ortodoxt kristet land vilket innebär att deras kyrkoår ser lite annorlunda ut. Det verkar som att jag ska fira påsk med en georgisk familj och det ska bli kul att se hur deras påsktraditioner ser ut.

Fortsättning följer och glad påsk!

 

 

 

“Those who help are those who have knowledge”

Klockan är 03:53 när bilmotorn går igång, elektriciteten försvann igår igen och en av de få lampor som finns utomhus lyser inte, det är mörkt, vi är trötta, men hoppfulla. Jag, min tolk och en kille från min värdfamilj som har ställt upp som förare, beger oss ut på en bilresa genom Gambia med destination Central Gambia River Region. Jag har för avsikt att genomföra fem intervjuer under den här resan. Eftersom WFP inte har något projekt verksamt för tillfället ska jag intervjua personer som var mottagare av matbistånd för ett år sedan. I april hoppas jag senare kunna intervjua fem personer som precis har börjat motta matbistånd, min tanke är att jag ska kunna göra ytterligare analyser mellan de två grupperna.

Klockan 06:53, solen är på väg upp, en grupp med apor sprang precis över vägen. Jag njuter.

Klockan 10:05, för två timmar sedan stannade vi i den lilla staden Soma för att äta frukost. Vi fick vänta nästan 45 minuter innan vi kunde äta och när vi efter ytterligare 15 minuter gick till bilen för att fortsätta vår resa såg vi att vi hade fått en punktering. Runt sex mil av den väg vi reste hit på var väldigt dålig och punkteringen kommer inte som en chock för någon av oss. Vi betalar några mekaniker runt 20 kronor för att fixa punkteringen och vi är på väg igen, bara för att fem minuter senare fastna i en poliskontroll, eller ”police checkpoint”. Dessa checkpoints finns överallt, ibland går det kanske 20 minuter innan man kommer fram till nästa, ibland är det en checkpoint var femte minut. Checkpointsen har blivit ett störningsmoment och i den här checkpointen börjar polisen jiddra om att vi inte har någon mini-brandsläckare i vår bil, något som man tydligen måste ha. Vi är fast vid checkpointen i runt 20 minuter innan min tolk och killen från min värdfamilj slutligen lyckas snacka oss ur situationen, polisen ville egentligen ha lite pengar, men vi vägrade.

En och en halv timme senare har vi anlänt till det lilla samhället Jareng, där jag genomför två av mina intervjuer. Efter det åker vi vidare till staden Bansang där jag genomför ytterligare tre intervjuer, med två kvinnor och en man. Just nu är jag mitt i arbetet med att transkribera intervjuerna och jag har inte kunnat göra några djupare analyser. Klart är dock att samtliga var väldigt tacksamma för den hjälp de fick, hjälp som kom i tider som var allra svårast. Några av intervjupersonernas hem hade totalförstörts i översvämningar, en annans skörd hade förstörts. En av intervjupersonerna uttryckte att ”those who help are those who have knowledge”, med andemeningen att ”om någon har insikt och kunskap om vilka utmaningar vi genomgår kommer de att sympatisera med oss och hjälpa oss”.

Efter hemkomsten har jag börjat transkribera mina intervjuer och jag håller fortfarande på att läsa in mig på fler teorier jag kan använda i min uppsats. Jag väntar även på besked från WFP när de beräknar komma igång med distributionsarbetet för de 700 000 som är i behov av matbistånd just nu, fram till dess kommer jag försöka skriva så mycket som möjligt på uppsatsen.

NOTE: min oro kring de kulturella barriärerna med att intervjua kvinnor har hittills visat sig obefogad. Samtliga av de tre kvinnorna har talat öppet om sina situationer, jag är faktiskt förvånad över hur öppet samtliga av intervjupersonerna talade om sina situationer och fattigdomen. Jag var rädd att fattigdom skulle kunna vara något som man inte gärna vill tala högt kring, men jag antar att på något sätt ses fattigdom som något av en vardag i Gambia – ett av Afrikas fattigaste länder.

/ Daniel

შვედეთიდან DJ (DJ från Sverige)

Då har man varit i Zugdidi och kommit tillbaka till Tbilisi igen, “There and back again” så att säga (obs. nördreferens till The hobbit 🙂 Zugdidi är megrelernas (ni borde veta vilka de är vid det här laget) huvudort i i Georgien. “Staden” är belägen i ett bördigt subtropiskt område på gränsen till de facto självständiga Abchazien. Zugdidi är en ort med ungefär 130 000-150 000 invånare och ungefär hälften av invånarna är IDP:s (Internally displaced persons) som flydde från oroligheterna i Abchazien under början av 1990-talet. Mitt syfte med besöket var att insupa atmosfären i Zugdidi samt att träffa personer att intervjua. Ville se huruvida perspektivet hos en megrel i Zugdidi skiljer sig från en Tbilisimegrel.
     “Staden” i sig är ett speciellt ställe. Jag har valt att sätta begreppet stad inom situationstecken då det snarare kändes som en stor by/trädgård/lantställe/bondgård. Stadens bebyggelse utgörs främst av megrelska tvåplanshus med en stor trädgård som vetter mot vägen. I trädgården odlas det vilket innebär att grönsaksland och frukträd är ett måste i en megrelsk trädgård.
     Överallt i Zugdidi ser man djur som antingen betar, tar det lugnt i något gatuhörn eller strosar i diket längs vägarna. Bland den semidomesticerade faunan inkluderar jag byrackor (i mängder), kalkoner, höns och tuppar, kor, grisar (ulliga/pälsiga sådana) samt katter så klart. Efter att förbryllat frågat vilka dessa kor, grisar etc. tillhör så förklarades det att invånarna i Zugdidi har en bonde-/lantmentalitet och då är det är brukligt att hålla sig med kreatur. Däremot så har man anpassat sin livsstil till det faktum att betesmarkerna är inne i själva orten. Kreaturen släpps ut på morgonkvisten innan man går till jobb, djuren betar i trädgårdar, diken, parker, väggrenar samt bekantar sig med andra  djur från övriga områden i Zugdidi. När kvällen kommer styr de kosan hemåt och väntar snällt vid grinden tills husbonden släpper in dem (obs. denna beskrivning inkluderar ej byrackor, då de på ett mer fritt sätt strövar omkring i staden. De betar inte och verkar sakna husse och matte. De har således heller inte någon “egen” trädgård som de kan referera till som  “hem”. Detta hindrar dem dock inte från att smita in i trädgårdar när tillfälle ges).
     Vikten av att stänga grinden till sin trädgård betonades .Kreaturen kan ibland tycka sig se något gott och denna glupskhet kan i värsta fall ödelägga de grödor man så omsorgsfullt har planterat och kultiverat. Det faktum att man i en “stad” samsas om utrymmet med kreatur bidrar till en känsla och amosfär som jag inte upplevt tidigare.    
     När det gäller min studie så har jag tack och lov haft en sådan tur att jag råkade ha en svensk bekant (numera vän) i Zugdidi vilket gjorde att jag med lätthet kom i kontakt med megreler som var villiga att bli intervjuade. Således gick allt som jag hade planerat för min studie smärtfritt. Alla svar hjälpsamma och tyckte bara att det var kul att någon så långt ifrån intresserade sig för megrelernas histora, seder och bruk, språk osv.
     En intressant incident är värd att beskriva lite mer ingående. Efter att ha ätit en megrelsk middag hemma hos min kompis värdfamilj bestämde jag mig för att ta mig tillbaka till mit boende i utkanten av “staden”. På vägen träffade jag en ansenlig mängd byrackor och de var alla intresserade av nykomlingen som strosade gatan fram. När jag väl kom fram till mitt vandrarhem visade det sig att det hade varit fest. Jag tänkte att jag var trött och ville lägga mig tidigt för att vara utvilad för morgondagens intervjuer. Då jag hade svårigheter att på ett obemärkt sätt smyga förbi de berusade georgierna som hade kraschat festen tilldrog jag mig deras uppmärksamhet då jag artigt råkade hälsa på en av dem. Då det visade sig att jag kunde prata ryska vägrade de låta mig att vara ifred och lovade mig guld och gröna skogar bara jag hängde med dem in till “staden” lite snabbt. Efter många om och men satt vi i en taxi och hela tiden förklarades det för mig vilken fin, klok, och bra person jag var. Spritdoften var påtaglig. I vilket fall som helst så var de mycket trevliga och de ville verkligen att jag skulle känna mig bekväm i deras sällskap.
    Väl framme vid destianationen för vår nattliga utflykt (klockan var kanske runt ett-halv två) så visade det sig att de jobbade på en radiostation som sänder dygnet runt. De förklararde att på grund av att jag var en så hedervärd gäst så skulle jag få nöjet att spela en låt under radiosändning. Jag träffade radioprataren och han berättade att denna kanal nådde ut till hela Samegrelo (nordvästra Georgien). Jag valde att spela Timbuktus nya låt “Fallskärm” vilket visade sig falla mina nya “bästa vänner/bröder” väl i smaken. Vi dansade och sjöng och det blev en påtaglig feststämning i radiobåset. Efter det spelade vi sovjetiska barnvisor som vi alla kunde sjunga med i. Efter en stund så började mina nya vänner spela teater och dansa efter en koreografi som de övat på tidigare för speciella tillfällen. Allt va mycket muntert, glatt och högljutt!
     Efter några timmar lyckades jag övertyga dem att det minsann fanns en morgondag och att jag var tvungen att gå upp tidigt vilket de motvilligt accepterade. De ringde efter en taxi och plötsligt var vi sex personer i taxin som alla skulle se till att jag kom hem ordentligt. Vi stannade för lite mat och jag fick med mig lite ostbröd och annat gott hem. Jag lovade att höra av mig igen nästa gång jag kommer till Zugdidi.
     Faktum är at jag har tänkt att åka till Zugdidi om ungefär två veckor och det ska bli kul att träffa dem och alla andra som jag blev bekant med där igen. Många andra saker hände i Zugdidi men jag håller mig till denna incident då den står ut lite. Kontentan är att återigen så uplever jag georgisk gästfrihet. Vart man än kommer så är alla justa och intresserade av att lära känna och hjälpa en i den mån det är möjligt. Känns bra!!

Denna vecka ska jag intervjua några fler ungdomar med megrelska rötter på ett universitet här i Tbilisi. Ska bli kul!!!

Nedräkning!

Nu är det nedräkning på allvar, idag är det fredag och på måndag åker vi! Jag tror att det är först under förra veckan som vi verkligen började förstå att vi ska åka och att vi ska åka väldigt snart! En bidragande orsak till det tror jag var att vi fick klart med boende under förra veckan. Det har inte varit så lätt att via internet hitta ett boende som var billigt, säkert, hyfsat centralt och som hade plats för oss i ett rum vi ville ha under den period vi ville, men nu är det alltså fixat och det känns så himla skönt!

Det känns faktiskt som att det var ganska länge sedan som jag satt och grät i frustration över att vår stipendieansökan inte blev så bra som jag ville (uppenbarligen blev den iaf tillräckligt bra för att få stipendiet) och som att det har hunnit hända en hel del sedan dess. Vi har bland annat avslutat vår praktiktermin och två delkurser på vårterminen, vaccinerat oss, varit på förberedelsekurs i Uppsala och träffa vår handledare några gånger. Denna sista veckan innan avfärd har både Lina och jag också hunnit med att vara rejält sjuka så nu hoppas vi att vi har fått vår beskärda del av sjukdomar och kommer att vara friska och pigga i två månader!

Det bästa är att vi verkligen känner oss redo och peppade på att åka nu! Det känns som att alla bitar har fallit på plats så nu längtar vi bara efter att det ska bli måndag så fort som möjligt! Eller allra helst tisdag så att vi har klarat av flygresan och landat i Windhoek.

Hej så länge och hörs igen när vi är framme i Windhoek, Namibia!

Akut matbrist i Gambia

Siffrorna kring hur många som har drabbats av den senaste säsongens torka varierar, klart är dock att väldigt många människor har drabbats och att situationen är väldigt allvarlig. I en lokaltidning i förra veckan vittnades det om att över en miljon människor har drabbats, organisationen ActionAid släppte dock i dagarna ett pressmeddelande:
”FN estimerar att över 700 000 människor i Gambia, runt 45 procent av befolkningen, är drabbade och nu går hungriga. Kvinnor och barn drabbas extra svårt i katastrofer.” – http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/actionaid/pressrelease/view/akut-matbrist-i-vaestafrika-700-000-gaar-hungriga-i-gambia-743091

Så sent som igår var jag återigen på WFP:s kontor, denna gången för ett möte med en annan av deras anställda, Sarah. Sarah uppgav bland annat att WFP hoppas att i början på april kunna sätta igång ett stödprogram till de som har drabbats av torkan, men man väntar på fler donatorer och arbetet kan bli försenat. Jag har blivit lovad att få följa med och observera distributionsarbetet så snart det börjar.

Den rådande situationen med så många som är i akut matbrist här i Gambia ställer min studie på sin spets. I världen finns det tillräckligt med mat för att alla ska kunna få sina nutritionella behov tillfredsställda, men innebär det automatiskt att de som har ett överskott ska dela med sig till de som saknar? Om ja, i så fall: varför? Handlar det om rättvisa? Eller handlar det om att göra upp med det förflutna (läs kolonialismen)? Om de som har ett överflöd inte har ett ansvar, i så fall: varför inte? Jag hoppas kunna påbörja mina intervjuer nu i helgen och detta är frågor som jag ska ställa till de som är mottagare av matbistånd. Jag försöker avstå från att själv väga in några värderingar i detta blogginlägg då hela min poäng är att lyfta fram åsikterna från de människor som dessa frågor rör allra mest. Jag hoppas även att kunna lyfta fram mottagarnas tankar och åsikter kring vilka långsiktiga åtgärder som bör vidtas för att uppnå ”food security”, ett läge då människor inte behöver matbistånd.

Fler uppdateringar kommer!

/ Daniel

Villovägar

Ja, då har ytterliggare lite tid förflutit. Har stött på några smärre hinder som gjort att min tidigare “glida på räckmacka”-status fått sig en törn. Några intervjuer har blivit uppskjutna och min planerade visit till en liten by på gerorgiskturkiska gränsen blev inte riktigt som jag tänkt mig. I denna by bor ett turkiskt folk vars språk “laz” springer ur samma urspråk “zan” som det språk som talas av megrelerna, dvs. den folkgrupp som ligger som fokus för min undersökning. Jag ville prata med dem och se om de kände något släktskap eller upplevde megreler som fränder. Men… På min jakt efter lämpliga intervjuoffer gick jag vilse uppe i bergsbyn. Jag kom längre och längre ifrån själva byn utan att märka det själv. Plötslig så märkte jag att jag började pulsa runt i snö och då antog jag att jag kommit “lite” vilse. Jag virrade omkting bland frusna citrusfrukter och granatäpplen i ett landskap som är ett av de mest storslagna jag nånsin sett. Berg,dalgångar, Svarta havet… Tack och lov var jag inte själv utan en amerikansk kille som jag träffat på mitt boende ville slå följe med mig vilket gjorde det lättare att hålla modet uppe. Efter flera timmars strapatser såg vi en klosteliknande byggnad som vi bestämde oss för att besöka. Bara för att sitta ner lite. Det visade sig att en ensam munk bodde i detta övergivna kloster och han har gkort så i fyra år. Varannan vecka kommer hans “hjälpreda” från byn med lite förnödenheter som naturen och trädgården inte kan bistå honom med. Munken bodde väldigt anspråkslöst och vi märkte att han varit isolerad från omvärlden ett bra tag. I vilket fall, han bjöd oss på middag vilket bestod av potatis, bröd, någon typ av soppa, te, massor av vin (i Georgien dricker man vin på längden och tvären), vinteräpplen och andra frukter. I den georgiskortodoxa kyrkan är det fastetid nu så man äter inget animaliskt under 40 dagar innan påsk, om man är troende vill säga. Ni kan ju gissa om den här killen fastade eler inte då han var en djupt religiös eremitmunk 🙂 Då han kunde ryska så var det inga problem med kommunikationen. Han erbjöd oss fristad i detta otillgängliga område och vi kunde stanna så länge vi ville. Artigt tackade vi nej men det kändes fel på något sätt, då han erbjöd oss allt han hade men vi inte ens kunde erbjuda honom lite mer av vår tid. Vi stannade hos honom i fyra-fem timmar. Vi fick med oss en flaska vin och massor av frukt som present. Jag lovade att komma och hälsa på honom en gång till innan jag återvänder hem. Även om jag inte hittade det jag sökte så fann jag något annat. Den georgiska gästfriheten som genomsyrar även den fattigaste och mest utsatte. Munken underströk gång på gång att gäster är en gåva från Gud och det är med största nöje man emmotar Guds gåvor. Jag vågade inte berätta för honom att vi inte är religiösa, kändes inte riktigt som att läget infann sig. Precis när vi skulle försöka gå ner igen så kom hans “hjälpreda” med lite förnödenheter. Hjälpredan erbjöd oss att han kunde visa vägen ner till byn så vi kände oss inte helt utelämnade. Tog runt enochenhalv  timme att ta sig ner. Väl nere i byn tog vi en minibuss tillbaka till den närliggande lite större orten varifrån man tar tåget till Tbilisi.

Nästa vecka så kommer jag förhoppningnsvis göra lite intervjuer och på torsdag tar jag nattminibussen till Zugdidi, megrelernas huvudort i landskapet Samegrelo där jag ska ta del av hur de megreler som bor där ser på sin situation i Georgien