Det har blivit varmt i Tbilisi. Runt 30 grader och vinden gör sig i bästa fall påmind som en stilla bris som knappt är märkbar. Jag har det bra här i Tbilisi och dessvärre känner jag att tiden håller på att ta slut. Jag upplever att min studie har utvecklats i en riktning som nog kan leda till en bra text. Jag har märkt att mitt ursprungliga mål med att täcka megrelska representationer i samhäller kräver en längre tids studie. Jag har fokuserat ner mina informanter till studenter med megrelsk bakgrund både från Abchazien och Samegrelo. Dessa elever kan i vissa fall megrelska och i andra fall inte. Jag har intervjuat elever som går på Chavchavadzdeuniversitetet och min kontakt har lovat fixa intervjuer med elever från Sochumiuniversitetet. Det har varit påsk och mid term finals så mitt arbete har stått lite stilla senaste en och en halv vecka.
Gemensamt för studenterna från Abchazien som jag intervjuat är att de inte upplevt livet i Abchazien. Bland studenterna från Samegrelo så har de antingen flyttat till Tbilisi för att plugga eller är uppvuxna här fast har kvar de flesta av sina släktingar i Samegrelo och upplever sig som megreler snarare än Tbilisibor. Informationen som jag kommit över är komplex och det finns väldigt få raka svar på de frågor som jag ställer. Det verkar som att det som jag är intresserad av (megrelskhet) är något som tas för givet utan att det finns några direkta klara svar på vad det är egentligen. Alla nämner språket men många säger också att du kan vara megrel även om du inte kan megrelska. Det hänger på efternamnet och om du älskar Samegrelo. Ett intressant påpekande som jag har hört från ungefär hälften av de studenter jag intervjuat med bakgrund i Samegrelo är att megreler från Abchazien inte är riktiga megreler. Deras familjer är för uppblandade med tex. abchazier, ukrainare eller ryssar. Detta har jag främst stött på i Tbilisi. Megrelska elever från Abchazien ser inte den här primordiala kopplingen som särskilt relevant. De ser livsstilen som man hade i Abchazien som den yttersta formen av en megrelsk livsstil där gästfriheten att inkludera alla oavsett bakgrund var fundamentet för megrelskhet. “Megrelsk” i den här situationen och från detta perspektiv är snarare något socialt som inkluderar även andra som inte är “riktiga” megreler. MInnet av den abchaziska livsstilen är väldigt närvarande även bland de studenter/elever som aldrig upplevt den. Livsstilen är väldigt romantiserad och utgör en stor del av vad de förlitar sitt identitetsskapande på.
Annars så har det varit påsk och den firas lite annorlunda jämfört med hur vi gör det hemma i Sverige. Först och främst så är människor generellt mycket mer religiösa här överlag än hemma i Sverige. Då det inte är påsk så är alla kyrkor välfyllda under gudstjänsterna. Ibland är det så många människor i kyrkan att det står hoper med människor utanför ingången. Under påsken så är det ännu mer människor. Många georgier fastar i 40 dagar innan påsk och då är det helt förbjudet att äta under vissa dygn och andra dagar så utesluter man vissa produkter så som kött- och mjölkprodukter. Under gudstjänsten på på påskafton, som börjar klockan 00.00 och vara fram till 08.00 på påskdagen, så befann jag mig utanför en georgisk kyrka som ligger granne med en rysk större kyrka. Klockan tolv börjar klockorna från båda lyrkorna ringa och det dånande ljudet från klockorna som varar i 25 minuter gör att man blir helt yr i huvudet. Människorna runt om dig gör korstecknet otaliga gånger. Man skrattar och gråter om vartannat. Georgierna sjunger påskböner i gemensam ton och prästen välsignar alla närvarande. Ljudet, ljusen, kyrkoklockorna, människorna, liturgiska sången /bönen, ikonerna och krucifixet som bärs i en procession runt kyrkan bidrar till en stämning och upplevelse som är svår att beskriva i ord. Slutligen tystar klockorna för en kort stund och prästen kommer ut ur kyrkan och ropar “Kristus är uppstånden” alla svarar i en kör “Sannerligen uppstånden”. Sedan börjar klockorna och bönerna igen. Var man än gick så hörde man människor säga Jag stannade runt en timme sedan så var jag helt utschasad av upplevelser och intryck. På vägen hem hörde jag människor som gratulerade varandra och “Kristus är uppstånden-Sannerligen uppstånden” hördes överallt.
På påskdagen så sker det inte så mycket men på annandagen så besöker man sina avlidna släktingar på lyrkogården. Denna traditione skiljer sig lite från när vi besöker gravarna under allahelgonahelgen. Man dukar ofta upp picknick vid den avlidne släktingens grav och man spenderar hela dagen där och man dricke, äter, umgås och minns de avlidna. Jag var och besökte en av Tbilisis äldsta kyrkogårdar och var rädd at jag skulle störa i sörjandet. Så fel jag hade… Det var människor överallt, vid varje grav var det en familj eller kompisgäng som dukat upp mat och vin. Otaliga gånger blev jag bjuden att deltaga i måltider vid någons grav. Jag fick vin och mat i mängder och skålade med människor som jag aldrig sett förut. När jag försiktigt frågade om jag störde så var det som om ingen förstod min fråga utan de betonade hela tiden att jag som gäst var mer än välkommen. Jag stannade hos en familj lite längre (tre timmar) och det var väldigt trevligt. De som bjudit mig till sin släktings grav sjöng, läste dikter, skålade och grät om vartannat. På det hela taget var det en varm tillställning och man mindes den avlidne/de avlidna med att hylla och skåla för dem. När jag vänligt berättade att det var dax för mig att gå så tog avskedsritualen åtminstone en timme. Alla skule skåla (i vin, hemgjort sådant) till min ära och till slut så fick jag chansen att säga min skål. Jag sjöng en snapsvisa och berättade en historia om broderskap över nationsgränser. Detta föll alla i smaken vilket bidrog till vi skulle skåla och sjunga lite mer. Sedan fortsatte skålandet, diktrecitationerna samt sjungandet. Till slut lyckades jag frigöra mig från mina nya “bästa vänner/bröder”. Otaliga välsignelser skjöldes över mig när jag lämnade det muntra sällskapet.
Senaste veckan har varit full av intryck och jag hoppas på att denna vecka kommer bli en lika effektiv som förra var munter.
Fortsättning följer!!!