Då har man varit i Zugdidi och kommit tillbaka till Tbilisi igen, “There and back again” så att säga (obs. nördreferens till The hobbit 🙂 Zugdidi är megrelernas (ni borde veta vilka de är vid det här laget) huvudort i i Georgien. “Staden” är belägen i ett bördigt subtropiskt område på gränsen till de facto självständiga Abchazien. Zugdidi är en ort med ungefär 130 000-150 000 invånare och ungefär hälften av invånarna är IDP:s (Internally displaced persons) som flydde från oroligheterna i Abchazien under början av 1990-talet. Mitt syfte med besöket var att insupa atmosfären i Zugdidi samt att träffa personer att intervjua. Ville se huruvida perspektivet hos en megrel i Zugdidi skiljer sig från en Tbilisimegrel.
“Staden” i sig är ett speciellt ställe. Jag har valt att sätta begreppet stad inom situationstecken då det snarare kändes som en stor by/trädgård/lantställe/bondgård. Stadens bebyggelse utgörs främst av megrelska tvåplanshus med en stor trädgård som vetter mot vägen. I trädgården odlas det vilket innebär att grönsaksland och frukträd är ett måste i en megrelsk trädgård.
Överallt i Zugdidi ser man djur som antingen betar, tar det lugnt i något gatuhörn eller strosar i diket längs vägarna. Bland den semidomesticerade faunan inkluderar jag byrackor (i mängder), kalkoner, höns och tuppar, kor, grisar (ulliga/pälsiga sådana) samt katter så klart. Efter att förbryllat frågat vilka dessa kor, grisar etc. tillhör så förklarades det att invånarna i Zugdidi har en bonde-/lantmentalitet och då är det är brukligt att hålla sig med kreatur. Däremot så har man anpassat sin livsstil till det faktum att betesmarkerna är inne i själva orten. Kreaturen släpps ut på morgonkvisten innan man går till jobb, djuren betar i trädgårdar, diken, parker, väggrenar samt bekantar sig med andra djur från övriga områden i Zugdidi. När kvällen kommer styr de kosan hemåt och väntar snällt vid grinden tills husbonden släpper in dem (obs. denna beskrivning inkluderar ej byrackor, då de på ett mer fritt sätt strövar omkring i staden. De betar inte och verkar sakna husse och matte. De har således heller inte någon “egen” trädgård som de kan referera till som “hem”. Detta hindrar dem dock inte från att smita in i trädgårdar när tillfälle ges).
Vikten av att stänga grinden till sin trädgård betonades .Kreaturen kan ibland tycka sig se något gott och denna glupskhet kan i värsta fall ödelägga de grödor man så omsorgsfullt har planterat och kultiverat. Det faktum att man i en “stad” samsas om utrymmet med kreatur bidrar till en känsla och amosfär som jag inte upplevt tidigare.
När det gäller min studie så har jag tack och lov haft en sådan tur att jag råkade ha en svensk bekant (numera vän) i Zugdidi vilket gjorde att jag med lätthet kom i kontakt med megreler som var villiga att bli intervjuade. Således gick allt som jag hade planerat för min studie smärtfritt. Alla svar hjälpsamma och tyckte bara att det var kul att någon så långt ifrån intresserade sig för megrelernas histora, seder och bruk, språk osv.
En intressant incident är värd att beskriva lite mer ingående. Efter att ha ätit en megrelsk middag hemma hos min kompis värdfamilj bestämde jag mig för att ta mig tillbaka till mit boende i utkanten av “staden”. På vägen träffade jag en ansenlig mängd byrackor och de var alla intresserade av nykomlingen som strosade gatan fram. När jag väl kom fram till mitt vandrarhem visade det sig att det hade varit fest. Jag tänkte att jag var trött och ville lägga mig tidigt för att vara utvilad för morgondagens intervjuer. Då jag hade svårigheter att på ett obemärkt sätt smyga förbi de berusade georgierna som hade kraschat festen tilldrog jag mig deras uppmärksamhet då jag artigt råkade hälsa på en av dem. Då det visade sig att jag kunde prata ryska vägrade de låta mig att vara ifred och lovade mig guld och gröna skogar bara jag hängde med dem in till “staden” lite snabbt. Efter många om och men satt vi i en taxi och hela tiden förklarades det för mig vilken fin, klok, och bra person jag var. Spritdoften var påtaglig. I vilket fall som helst så var de mycket trevliga och de ville verkligen att jag skulle känna mig bekväm i deras sällskap.
Väl framme vid destianationen för vår nattliga utflykt (klockan var kanske runt ett-halv två) så visade det sig att de jobbade på en radiostation som sänder dygnet runt. De förklararde att på grund av att jag var en så hedervärd gäst så skulle jag få nöjet att spela en låt under radiosändning. Jag träffade radioprataren och han berättade att denna kanal nådde ut till hela Samegrelo (nordvästra Georgien). Jag valde att spela Timbuktus nya låt “Fallskärm” vilket visade sig falla mina nya “bästa vänner/bröder” väl i smaken. Vi dansade och sjöng och det blev en påtaglig feststämning i radiobåset. Efter det spelade vi sovjetiska barnvisor som vi alla kunde sjunga med i. Efter en stund så började mina nya vänner spela teater och dansa efter en koreografi som de övat på tidigare för speciella tillfällen. Allt va mycket muntert, glatt och högljutt!
Efter några timmar lyckades jag övertyga dem att det minsann fanns en morgondag och att jag var tvungen att gå upp tidigt vilket de motvilligt accepterade. De ringde efter en taxi och plötsligt var vi sex personer i taxin som alla skulle se till att jag kom hem ordentligt. Vi stannade för lite mat och jag fick med mig lite ostbröd och annat gott hem. Jag lovade att höra av mig igen nästa gång jag kommer till Zugdidi.
Faktum är at jag har tänkt att åka till Zugdidi om ungefär två veckor och det ska bli kul att träffa dem och alla andra som jag blev bekant med där igen. Många andra saker hände i Zugdidi men jag håller mig till denna incident då den står ut lite. Kontentan är att återigen så uplever jag georgisk gästfrihet. Vart man än kommer så är alla justa och intresserade av att lära känna och hjälpa en i den mån det är möjligt. Känns bra!!
Denna vecka ska jag intervjua några fler ungdomar med megrelska rötter på ett universitet här i Tbilisi. Ska bli kul!!!