Sista (fast långt ifrån fullständiga) reflektioner

Det börjar dra ihop sig för hemfärd. Just som när jag skriver detta så sitter jag på mitt favorittorg Gudiashvilis moedani i området  Gamla Tbilisi. Torget är uppkallt efter Lado Gudiashvili som är en känd georgisk målare. Torget är ett litet “vardagsrum” inklämt mellan små gränder gator. På torget leker barn under trädens skuggor som skyddar dem från den varma vårsolen. I torgets ena hörna sitter ett gäng gubbar från ottan till sena kvällen och spelar domino, zeka (sovietiskt hasardspel där man använder en rysk kortlek dvs. kortlekens lägsta kort är en sexa) eller backgammon. I andra hörnan så finns det ett hål i en husvägg ungeför i knähöjd där man kan sticka in huvudet och skrika “Puri gakvt?” vilket betyder “har ni något bröd?” Här bakas det färska naanliknande bröd som kallas “lavash” eller “tones puri” och de bakas i en “tone” som är en ugn som som påminner om en tandoor (en ugn som man bakar just naanbröd i). Områdets tanter, gubbar, barn och numera jag brukar knalla dit någon gång under dagen och betala två kronor för ett bröd som lätt hade kostat femtio kronor i Östermalmshallen i Stockholm. Jag bor ungefär två minuter därifrån. Runt torget stryker det omkring små katter och ibland en och annan hund. Jag brukar sitta på det här torget någon gång varje dag och gubbarna känner igen mig och hälsar på mig. Ibland så pratar vi om ditt och datt och de har flera gånger frågat om jag vill spela tillsammans med dem. Runt spelborden är det en en salig blandning av nationaliteter. Armenierna är i majoritet följt av georgier, greker och en och annan ryss. Många av de som bor i det här området har armenisk bakgrund och man ser deras skriftspråk lite härvarstans på husväggarna. Språket de pratar vid spelboden är en blandning av alla språk tillsammans. En ställer en fråga på georgiska, den andre svarar på ryska och den tredje kommenterar spelets gång på armeniska. Språken går in och ut i varandra och skapar ett eget “socio”-kreolspråk kopplat just till den sammansättning människor som spelar på torget. Backgammon i sig har också en helt egen terminologi fick jag förklarat för mig. Bland annat har varje tärningskombination har ett eget namn. Detta innebär alltså att man inte benämner tärningsslagen med nummer så som “en tvåa och en femma” utan just den kombinationen heter något eget precis som alla andra tärningskombinationer. En armenier förklarade för mig att dessa benämningar kommer från gammal azeriska då spelet kom till Georgien med azeriska köpmän som reste längs Sidenvägen. Låter som en lite väl “romantisk” förklaring för min smak men jag hoppas på att det finns någon sanning i det han sa. Mitt på torget står det en liten staty staty som föreställer ett förälskat par som kysser varandra gömda under ett paraply. Denna staty är en viktig påminnelse om ett Tbilisi som sakta försvinner. Det har till exempel lagstiftats om ett förbud om att kyssas på offentlig plats i Tbilisi. Man vill inte att människor ska uppföra sig oanständigt utan mer “civiliserat” eller “så som i väst”. Något som gjort mig konfunderad när jag suttit på torget är när jag tittar upp på balkongerna är att det inte hänger någon tvätt på tvättlinorna som det gör på alla andra ställen i Tbilisi. Det visar sig att kommunen har köpt ut de människor som bodde på torget och givit dem lägenheter någon annanstans i Tbilisi. Man vill göra torget mer turstvänligt och renovera eller riva de hus som är “i för dåligt skick för att räddas” och bygga nya hotell och hippa kaféer. Detta för att frächa upp Tbilisi och visa att man minsann är på rätt väg utvecklingsmässigt. Man har redan gjort detta på ett annat torg i närheten och nu fungerar det torget som en parkeringsplats för hotellens taxibilar. Gudiashvilis moedani andas sina sista andetag… Torgets situation påminner mycket om Georgiens situation i övrigt. I många ekonomiska rapporter och andra observationsrapporter som berör Georgien pratar man om den snabba tillväxt som skett under de tjugo år som landet varit självständigt trots krig och oroligheter. Otaliga frivilligorganisationer och andra västerlnädska intressenter finns i Georgien och med deras arbete och inflytande så skapas det en länk till väst  och en idé om Georgien ur ett västligt perspektiv som börjar få fotfäste i framförallt Tbilisi. Självklart gör vissa av dessa organisationer ett bra arbete men i samband med västs närvaro så förändras Georgien på ett annat sätt. Det är otaliga “quick fix” i Tbilisi (upprustning, utbildningar osv.) som ska hjälpa till att förstärka Georgien. Dessa processer förstärker också länken mellan Georgien och väst. Genom att visa att Tbilisi blir mer västerländskt och att man implementerar västerländk struktur och kultur (jag pratar inte om julafton, halloween och andra ytliga kulturella uttryck utan om mer subtila tankesätt som smyger sig in i det tbilisisika/georgiska samhället) så görs det på bekostnad av det som gör Tbilisi och Georgien till vad det är.  I Georgiens strävan att frigöra sig från sin historia i kopplat till Sovjetunionen och rysk imperialism så tror jag dessvärra att “frigörelsemetoden” snärjer Georgien än en gång på ett sätt som man inte kan slå sig fri ifrån. Ett subtilare förtryck som inte är lika uppenbart. Flera människor i detta landet är minst tvåspråkiga ibland kan de tre eller fyra språk flytande. Ryska är det största andraspråket. Många kan också armeniska och azeriska. Det finns områden i Georgien där du tex. bara hör armeniska eller azeriska. Det språk som officiellt värdesätts mest numera är engelska. Det är tex. en stor merit vid arbetsansökan om du kan engelska. Om du tex. söker ett jobb i Akhaltsike (en stad med en armenisk majoritet och där man uteslutande talar armeniska) så är det fortfarande din kunskap i engelska som kan vara avgörande om du får jobbet ellet ej. Om du som grek eller ryss kan armeniska är således inte viktigt utan det är din kunskap i engelska som inte kommer hjälpa dig ett dyft i Akhaltsike. Dessa effekter av västerländskt inflytande syns allt mer i det georgiska samhället och kommer sannolikt att eskalera mer med tiden. Tror jag blivit lite väl personligt engagerad i denna utveckling då jag har vänner här som får lida just på grund av denna nya skiftning i vilken kunskap som anses “vara viktig”. Hoppet finns trots allt kvar i Tbilisi. fler och fler unga börjar reagera då de ser hur det moderna samhället utesluter främst den äldre generationen men även den stora majoriteten georgier. En aktion planeras just nu bland många unga i Tbilisi där man planerar att “ockupera” Gudiashvilis moedani genom att spela musik och anordna en öppen konstarena för att bevara torget som det är. Förhoppnigsvis kommer man snart att se liknande, mer kraftfulla aktioner bland de unga, som berör mer mer än bara just detta torg. Om jag får chansen så skulle jag vilje göra större studie någon gång i mitt liv där jag studerar den här subtila kolonisationen mer ingående.

När det gäller min studie så har det visat sig att jag gjort ett bra arbete (hoppas jag) allt som alt. Jag har intervjuat runt 35 personer i olika åldrar, blandat kvinnor och män. Jag har senaste veckan varit i Zugdidi och träffat en specialist i kartvelianska (Georgiska, megrelska och svan) språk. Återigen så tittades det konstigt på mig i Tbilisi när jag nämde att jag skule åka till denna “Vilda västern-stad”. I Georgien så finns det en väldigt etablerad primordial (kultur och etnicitet är kopplat till blodsband dvs. du är grek om båda dina föräldrar är greker eller du är georgier om båda föräldrarna är georgier och med denna förståelse finns det en klar koppling till karaktärsdrag, religion och fenotyp dvs. hur man ser ut. Rasbiologi het enkelt) förståelse. Man gör en klar skillnad mellan georgier och armenier, greker och azerier tex. Däremot så är svanmännikor och megreler georgier. Trots detta så kopplar man ihop vissa fenotypiska drag med svaner och megreler. Megreler är ljushyade, blonda och det är sannolikt att de är blåögda. De har vissa karaktärsdrag som jag nämt innan. Detta innebär ju således att det existerar en primordial förståelse bland georgierna själva också. Samhället i sig är redan ganska rasistikt och när man kopplar ihop beteende och utseende bland de “egna georgierna” så blir de stereotypa representationerna understödda av rasbilogiska aspekter. I Samegrelo så finns det många mörka personer likväl som man stöter på ljushyade och blåögda människor. Intressant är att alla som jag hade mer eller mindre att göra med i Zugdidi den här gången hade blå ögon och var blondiner. Självklart ska jag som inte är en stor supporter av primordiala förhållningssätt träffa precis sådana personer som faller inom ramen för den fenotypa stereotypen av megreler. Intressant är att man i Georgien, trots de primordiala skillnaderna (som man har som stöttepelare för att skilja på en georgier eller icke-georgier), mellan olika georgier inte ser Georgien som ett land med interetniskt mångfald bland georgierna själva. Trots att detta är den officiella synen och den mest etablerade bland georgierna, så  existerar det rasistiska konnotationer kopplat till tex. megreler eller andra “intergeorgiska” etniciteter.  Diskussionen med dem jag talar med blir således att det inte existerar någon rasism mellan georgier för att de alla är av samma etnicitet. Däremot är det ingen som ser effekten av rasism georgierna emellan som något allvarligt, i och med att de är “samma”, trots rasismens effekter i samhället. Detta på grund av att rasismen inte kan stödjas av primordiala faktorer. Ur mitt perspektiv som grundar sig på social konstruktion av etnicitet, nationalitet osv. så existerar rasismen i högsta grad och dess effekter är påtagliga i människors vardagliga förhållningssätt till sin omgivning. Den primordiala förståelsen finns även hos de megreler jag träffat och man talar ofta om “renblodiga” hit och “halvblodiga” dit. Jag är övertygad om att det är detta etablerad förhållningssätt till etnicitet som gjort att jag haft det svårt att nå fram till mina lokala handledare när jag försökt förklara vad min studie går ut på för att i deras världe kan en georgisk folkgrupp inte missgynnas på  grund av att de alla är “renblodiga georgier”.

Jag tror att jag får fortsätta denna diskussion i min uppsats då jag känner att jag har svårt att knyta ihop diskussionen just nu. Hoppas att ni pallat läsa och att ni fattat mina tankar något sånär. Ju mer jag jobbar med min uppsatts ju mer märker jag att jag bara skrapar på ytan på något större och mer komplext som jag bara fått en första aning om.

Detta blir mitt sista inlägg från Tbilisi då jag åker hem via Istanbul på onsdag. Jag kommer ta bussen från Tbilisi till Istanbul. Ett par sköna 27 timar räknar man med. Ska träffa en kompis som lovat att visa mig runt lite. Jag kommer sakna Tbilisi och Georgien för trots allt som jag märkt och reflekterat över i min studie så är Tbilisi och Georgien ett land fullt av varma och välkomnande människor. Hoppas bara det förblir så i framtiden.

Farväl Georgien, det lilla landet men med det stora hjärtat. Hoppas vi ses igen!

Bobby

დღეს მე მივდივარ ზუგდიდში – Idag åker jag till Zugdidi

En liten kort update från veckans aktiviterter. Som jag hade hoppats så blev denna vecka effektivare än förra i och med att påskhelgen är över. Har varit effektiv och intervjuat flertalet megreler med varierad bakgrund. Vissa är uppvuxna i Tbilisi, några kommer från Samegrelo och andra tvingades flytta hit efter abchazienkriget. För att få en djupare inblick i megrelernas situation i Georgien så är det ett måste att inkludera IDP-megreler. Det vore orättvist gentemot megrelska IDPs att utesluta dem ur undersökningen samt att man exkluderar viktiga aspekter i samhället som genererar och bekräftar essentiella megrelska representationer.

Jag har besökt ett område där främst IDPs från Abchazien fortfarande bor, 20 år efter abchazienkriget. De människor jag pratade med där  berättade om  hur de hittat en vardag i en ständigt oviss tillvaro. Det som först slog mig var deras positiva bemötande. De tre kvinnorna jag pratade med var alla mycket belevade, utbildade, vältaliga (på ryska), stolta och varma i sitt sätt gentemot mig. De gav ett mycket värdigt intryck. Det var svårt att koppla ihop dem med deras omgivning och att de bodde i hyddliknade hus utan isolering, bristfällig el, inga ordentilga vägar etc. Trots deras förhållande så bjöd de mig på mat och kaffe. Den georgiska gästfriheten återigen! Jag hade ett mycket intressant samtal med dem som bidrog mycket till min förståelse för hur megreler lever i Tbilisi. Ikväll innan jag åker till Zugdidi ska jag träffa några andra IDPs fast i ett annat område i Tbilisi.

Min plan i Zugdidi är att prata med fler megrelska IDPs samt att träffa personal på Zugdidiuniversitetet som jobbar med liknande frågor som jag är intresserad av.

Tror Zugdidi är vackert nu när våren kommit med tanke på alla trädgårdar som finns överallt i staden.

En annan sak som inte riktigt hör min studie till är att jag tror att “min” katt varit ute på någon slags galej. Hon har en oroväckande stor mage sedan sist och jag tror minsan att hon har en kille någonstans bland grännderna i mitt område. Hon verkar förvisso glad och lika glupsk som vanligt så allt står nog rätt till!!!

Skickar en update från Zugididi om några dagar.

Fortsättning följer!!!

Sommarvärme och improduktivitet

Det har blivit varmt i Tbilisi. Runt 30 grader och vinden gör sig i bästa fall påmind  som en stilla bris som knappt är märkbar. Jag har det bra här i Tbilisi och dessvärre känner jag att tiden håller på att ta slut. Jag upplever att min studie har utvecklats i en riktning som nog kan leda till en bra text. Jag har märkt att mitt ursprungliga mål med att täcka megrelska representationer i samhäller kräver en längre tids studie. Jag har fokuserat ner mina informanter till studenter med megrelsk bakgrund både från Abchazien och Samegrelo. Dessa elever kan i vissa fall megrelska och i andra fall inte. Jag har intervjuat elever som går på Chavchavadzdeuniversitetet och min kontakt har lovat fixa intervjuer med elever från Sochumiuniversitetet. Det har varit påsk och mid term finals så mitt arbete har stått lite stilla senaste en och en halv vecka. 

Gemensamt för studenterna från Abchazien som jag intervjuat är att de inte upplevt livet i Abchazien. Bland studenterna från Samegrelo så har de antingen flyttat till Tbilisi för att plugga eller är uppvuxna här fast har kvar de flesta av sina släktingar i Samegrelo och upplever sig som megreler snarare än Tbilisibor. Informationen som jag kommit över är komplex och det finns väldigt få raka svar på de frågor som jag ställer. Det verkar som att det som jag är intresserad av (megrelskhet) är något som tas för givet utan att det finns några direkta klara svar på vad det är egentligen. Alla nämner språket men många säger också att du kan vara megrel även om du inte kan megrelska. Det hänger på efternamnet och om du älskar Samegrelo. Ett intressant påpekande som jag har hört från ungefär hälften av de studenter jag intervjuat med bakgrund i Samegrelo är att megreler från Abchazien inte är riktiga megreler. Deras familjer är för uppblandade med tex. abchazier, ukrainare eller ryssar. Detta har jag främst stött på i Tbilisi. Megrelska elever från Abchazien ser inte den här primordiala kopplingen som särskilt relevant. De ser livsstilen som man hade i Abchazien som den yttersta formen av en megrelsk livsstil där gästfriheten att inkludera alla oavsett bakgrund var fundamentet för megrelskhet. “Megrelsk” i den här situationen och från detta perspektiv är snarare något socialt som inkluderar även andra som inte är “riktiga” megreler. MInnet av den abchaziska livsstilen är väldigt närvarande även bland de studenter/elever som aldrig upplevt den. Livsstilen är väldigt romantiserad och utgör en stor del av vad de förlitar sitt identitetsskapande på.

Annars så har det varit påsk och den firas lite annorlunda jämfört med hur vi gör det hemma i Sverige. Först och främst så är människor generellt mycket mer religiösa här överlag än hemma i Sverige. Då det inte är påsk så är alla kyrkor välfyllda under gudstjänsterna. Ibland är det  så många människor i kyrkan att det står hoper med människor utanför ingången. Under påsken så är det ännu mer människor. Många georgier fastar i 40 dagar innan påsk och då är det helt förbjudet att äta under vissa dygn och andra dagar så utesluter man vissa produkter så som kött- och mjölkprodukter.  Under gudstjänsten på på påskafton, som börjar klockan 00.00 och vara fram till 08.00 på påskdagen, så befann jag mig utanför en georgisk kyrka som ligger granne med en rysk större kyrka. Klockan tolv börjar klockorna från båda lyrkorna ringa och det dånande ljudet från klockorna som varar i 25 minuter gör att man blir helt yr i huvudet. Människorna runt om dig gör korstecknet otaliga gånger. Man skrattar och gråter om vartannat. Georgierna sjunger påskböner i gemensam ton och prästen välsignar alla närvarande. Ljudet, ljusen, kyrkoklockorna, människorna, liturgiska sången /bönen, ikonerna och krucifixet som bärs i en procession runt kyrkan bidrar till en stämning och upplevelse som är svår att beskriva i ord. Slutligen tystar klockorna för en kort stund och prästen kommer ut ur kyrkan och ropar “Kristus är uppstånden” alla svarar i en kör “Sannerligen uppstånden”. Sedan börjar klockorna och bönerna igen. Var man än gick så hörde man människor säga Jag stannade runt en timme sedan så var jag helt utschasad av upplevelser och intryck. På vägen hem hörde jag människor som gratulerade varandra och “Kristus är uppstånden-Sannerligen uppstånden” hördes överallt.

På påskdagen så sker det inte så mycket men på annandagen så besöker man sina avlidna släktingar på lyrkogården. Denna traditione skiljer sig lite från när vi besöker gravarna under allahelgonahelgen. Man dukar ofta upp picknick vid den avlidne släktingens grav och man spenderar hela dagen där och man dricke, äter, umgås och minns de avlidna. Jag var och besökte en av Tbilisis äldsta kyrkogårdar och var rädd at jag skulle störa i sörjandet. Så fel jag hade… Det var människor överallt, vid varje grav var det en familj eller kompisgäng som dukat upp mat och vin. Otaliga gånger blev jag bjuden att deltaga i måltider vid någons grav. Jag fick vin och mat i mängder och skålade med människor som jag aldrig sett förut. När jag försiktigt frågade om jag störde så var det som om ingen förstod min fråga utan de betonade hela tiden att jag som gäst var mer än välkommen. Jag stannade hos en familj lite längre (tre timmar) och det var väldigt trevligt. De som bjudit mig till sin släktings grav  sjöng, läste dikter, skålade och grät om vartannat. På det hela taget var det en varm tillställning och man mindes den avlidne/de avlidna med att hylla och skåla för dem.  När jag vänligt berättade att det var dax för mig att gå så tog avskedsritualen åtminstone en timme. Alla skule skåla (i vin, hemgjort sådant) till min ära och till slut så fick jag chansen att säga min skål. Jag sjöng en snapsvisa och berättade en historia om broderskap över nationsgränser. Detta föll alla i smaken vilket bidrog till vi skulle skåla och sjunga lite mer. Sedan fortsatte skålandet, diktrecitationerna samt  sjungandet. Till slut lyckades jag frigöra mig från mina nya “bästa vänner/bröder”. Otaliga välsignelser skjöldes över mig när jag lämnade det muntra sällskapet. 

Senaste veckan har varit full av intryck och jag hoppas på att denna vecka kommer bli en lika effektiv som förra var munter.

Fortsättning följer!!!

 

 

Vårvärme och produktivitet

Vår, värme och romantik har kommit till Tbilisi! Alla förfrusna tbilisibor börjar sakteliga tina och staden lever som alrig förr. Unga förälskade par promenerar gatorna fram eller sitter på parkbänkar och tittar trånande på varandra. Kärleksrelationer är ett känsligt ämne i Georgien och trots alla västliga influenser i landet så är det sällan man flyttar ihop innan man gift sig. Att flytta ihop är inte riktigt heller så som vi är vana vid. Denna situation innebär att man allt som oftast som tjej/fru flyttar in hos sin killes/makes familj. Att gifta sig ung hör också vanligheterna till. De jag pratat med säger att det inte är ovanligt att gifta sig som femton- sextonåring. Efter ett till ettochetthalvt år anses det vara på tiden att gifta sig. Det råder ett romantiskt skimmer över giftermålet i Georgien som inte känner lika starkt hemma i Sverige. Denna romantik och giftermålspraxis kopplat till första förälskelsen bidrar sannolikt till tidiga äktenskap bland unga Georgier. Man kan tycka vad man vill om detta såklart men det ger en angenäm och hoppfull stämning till staden!

Ur studiesynpunkt kan jag tillägga att jag varit produktiv då jag intervjuat ett flertal megreler med rötterna i Abchazien. Dessa har aldrig levt i Abchazien då de är för unga för att minnas men de av föräldrarna och andra äldre släktingars överförda känslor och minnen av ett förlorat hemland är påtaglig. Mina senaste intervjuer har särskilt riktats till megreler med Abchazisk bakgrund och deras tankar och berättelser är mycket intressanta. INtervjuerna görs alt som oftast på ryska då jag märkt att abchaziska megreler ofta pratar utmärkt ryska. Att de får uttrycka sig på det språk som de känner sig mest bekväma i gör mycket för kvaliteten på det som de berättelser de förmedlar. Har pratat med min kontakt på universitetet här och de har lovat att hjälpa mig med fler personer att intervjua. Känns som att det går framåt!!!

Då Tbilisis människor vaknat till liv så har det även skett en markant skillnad i innerstadens djurliv. Det är på inga sätt som i Zugdidi men stadens katter är lite mer framme och rör på sig. Jag har märkt att vartannat foto i min kamera är på tbilisika katter i olika positioner och situationer. Bland mina georgiska vänner så har det numera blivit känt att jag hyser speciella känslor för dessa små djur och jag går under namnet “katt-Bobby” eller “Bobby som bara fotograferar katter”, eller Bobby- han som gillar katter så mycket du vet”.  Tror jag saknar mina katter hemma lite… (Ingen djup självanalys men högst sannolikt att det är så…). Det finns en katt som jag speciellt gilar. Den är lite ruffig och stryker omkring utanför dörren där jag bor. Den syns allt oftare nu när jag börjat ge den lite korv vid de tillfällen jag ser den. Min matning av denna katt baseras på ett helt ologiskt subjektivt urval då jag helt enkelt “tycker lite synd om” just denna katt. Ägaren till mitt boende har sagt till mig upprepade gånger att han inte vill ha någon kringstrykande katt utanför sitt etablissemang men jag nekar bestämt till att jag är inblandad i något som kan uppmuntra till detta. Jag matar den i smyg och det verkar alltid som att den är jättehungrig. Den är ganska skygg men den vågar komma fram till mig nu och den jamar alltid högt och ljudligt när den ser mig. Precisi som om den tycker om just mig. Har tänkt på att variera kosten lite men när jag gav katten bröd såg den lite besviket på mig och sniffade endast snabbt på skalken innan den började jama lite förtretet. Jag förstod genast att denna katt är en finsmakare och jag hämtade lite korv som den genast satte i sig med god aptit. Nu har jag testat och märkt att katten föredrar korv framför bröd. Detta innebär att jag inte behöver känna mig villrådig i fortsatta situationer när jag går till affären för att handla mat till den. Känns skönt.

När det gäller min studie så blir det inte lika intensivt framöver då det snart är påsk och mid term finals för eleverna på universiteten. Ska själv antagligen fira påsk i Zugdidi nästa vecka. Georgien är ett ortodoxt kristet land vilket innebär att deras kyrkoår ser lite annorlunda ut. Det verkar som att jag ska fira påsk med en georgisk familj och det ska bli kul att se hur deras påsktraditioner ser ut.

Fortsättning följer och glad påsk!

 

 

 

შვედეთიდან DJ (DJ från Sverige)

Då har man varit i Zugdidi och kommit tillbaka till Tbilisi igen, “There and back again” så att säga (obs. nördreferens till The hobbit 🙂 Zugdidi är megrelernas (ni borde veta vilka de är vid det här laget) huvudort i i Georgien. “Staden” är belägen i ett bördigt subtropiskt område på gränsen till de facto självständiga Abchazien. Zugdidi är en ort med ungefär 130 000-150 000 invånare och ungefär hälften av invånarna är IDP:s (Internally displaced persons) som flydde från oroligheterna i Abchazien under början av 1990-talet. Mitt syfte med besöket var att insupa atmosfären i Zugdidi samt att träffa personer att intervjua. Ville se huruvida perspektivet hos en megrel i Zugdidi skiljer sig från en Tbilisimegrel.
     “Staden” i sig är ett speciellt ställe. Jag har valt att sätta begreppet stad inom situationstecken då det snarare kändes som en stor by/trädgård/lantställe/bondgård. Stadens bebyggelse utgörs främst av megrelska tvåplanshus med en stor trädgård som vetter mot vägen. I trädgården odlas det vilket innebär att grönsaksland och frukträd är ett måste i en megrelsk trädgård.
     Överallt i Zugdidi ser man djur som antingen betar, tar det lugnt i något gatuhörn eller strosar i diket längs vägarna. Bland den semidomesticerade faunan inkluderar jag byrackor (i mängder), kalkoner, höns och tuppar, kor, grisar (ulliga/pälsiga sådana) samt katter så klart. Efter att förbryllat frågat vilka dessa kor, grisar etc. tillhör så förklarades det att invånarna i Zugdidi har en bonde-/lantmentalitet och då är det är brukligt att hålla sig med kreatur. Däremot så har man anpassat sin livsstil till det faktum att betesmarkerna är inne i själva orten. Kreaturen släpps ut på morgonkvisten innan man går till jobb, djuren betar i trädgårdar, diken, parker, väggrenar samt bekantar sig med andra  djur från övriga områden i Zugdidi. När kvällen kommer styr de kosan hemåt och väntar snällt vid grinden tills husbonden släpper in dem (obs. denna beskrivning inkluderar ej byrackor, då de på ett mer fritt sätt strövar omkring i staden. De betar inte och verkar sakna husse och matte. De har således heller inte någon “egen” trädgård som de kan referera till som  “hem”. Detta hindrar dem dock inte från att smita in i trädgårdar när tillfälle ges).
     Vikten av att stänga grinden till sin trädgård betonades .Kreaturen kan ibland tycka sig se något gott och denna glupskhet kan i värsta fall ödelägga de grödor man så omsorgsfullt har planterat och kultiverat. Det faktum att man i en “stad” samsas om utrymmet med kreatur bidrar till en känsla och amosfär som jag inte upplevt tidigare.    
     När det gäller min studie så har jag tack och lov haft en sådan tur att jag råkade ha en svensk bekant (numera vän) i Zugdidi vilket gjorde att jag med lätthet kom i kontakt med megreler som var villiga att bli intervjuade. Således gick allt som jag hade planerat för min studie smärtfritt. Alla svar hjälpsamma och tyckte bara att det var kul att någon så långt ifrån intresserade sig för megrelernas histora, seder och bruk, språk osv.
     En intressant incident är värd att beskriva lite mer ingående. Efter att ha ätit en megrelsk middag hemma hos min kompis värdfamilj bestämde jag mig för att ta mig tillbaka till mit boende i utkanten av “staden”. På vägen träffade jag en ansenlig mängd byrackor och de var alla intresserade av nykomlingen som strosade gatan fram. När jag väl kom fram till mitt vandrarhem visade det sig att det hade varit fest. Jag tänkte att jag var trött och ville lägga mig tidigt för att vara utvilad för morgondagens intervjuer. Då jag hade svårigheter att på ett obemärkt sätt smyga förbi de berusade georgierna som hade kraschat festen tilldrog jag mig deras uppmärksamhet då jag artigt råkade hälsa på en av dem. Då det visade sig att jag kunde prata ryska vägrade de låta mig att vara ifred och lovade mig guld och gröna skogar bara jag hängde med dem in till “staden” lite snabbt. Efter många om och men satt vi i en taxi och hela tiden förklarades det för mig vilken fin, klok, och bra person jag var. Spritdoften var påtaglig. I vilket fall som helst så var de mycket trevliga och de ville verkligen att jag skulle känna mig bekväm i deras sällskap.
    Väl framme vid destianationen för vår nattliga utflykt (klockan var kanske runt ett-halv två) så visade det sig att de jobbade på en radiostation som sänder dygnet runt. De förklararde att på grund av att jag var en så hedervärd gäst så skulle jag få nöjet att spela en låt under radiosändning. Jag träffade radioprataren och han berättade att denna kanal nådde ut till hela Samegrelo (nordvästra Georgien). Jag valde att spela Timbuktus nya låt “Fallskärm” vilket visade sig falla mina nya “bästa vänner/bröder” väl i smaken. Vi dansade och sjöng och det blev en påtaglig feststämning i radiobåset. Efter det spelade vi sovjetiska barnvisor som vi alla kunde sjunga med i. Efter en stund så började mina nya vänner spela teater och dansa efter en koreografi som de övat på tidigare för speciella tillfällen. Allt va mycket muntert, glatt och högljutt!
     Efter några timmar lyckades jag övertyga dem att det minsann fanns en morgondag och att jag var tvungen att gå upp tidigt vilket de motvilligt accepterade. De ringde efter en taxi och plötsligt var vi sex personer i taxin som alla skulle se till att jag kom hem ordentligt. Vi stannade för lite mat och jag fick med mig lite ostbröd och annat gott hem. Jag lovade att höra av mig igen nästa gång jag kommer till Zugdidi.
     Faktum är at jag har tänkt att åka till Zugdidi om ungefär två veckor och det ska bli kul att träffa dem och alla andra som jag blev bekant med där igen. Många andra saker hände i Zugdidi men jag håller mig till denna incident då den står ut lite. Kontentan är att återigen så uplever jag georgisk gästfrihet. Vart man än kommer så är alla justa och intresserade av att lära känna och hjälpa en i den mån det är möjligt. Känns bra!!

Denna vecka ska jag intervjua några fler ungdomar med megrelska rötter på ett universitet här i Tbilisi. Ska bli kul!!!

Villovägar

Ja, då har ytterliggare lite tid förflutit. Har stött på några smärre hinder som gjort att min tidigare “glida på räckmacka”-status fått sig en törn. Några intervjuer har blivit uppskjutna och min planerade visit till en liten by på gerorgiskturkiska gränsen blev inte riktigt som jag tänkt mig. I denna by bor ett turkiskt folk vars språk “laz” springer ur samma urspråk “zan” som det språk som talas av megrelerna, dvs. den folkgrupp som ligger som fokus för min undersökning. Jag ville prata med dem och se om de kände något släktskap eller upplevde megreler som fränder. Men… På min jakt efter lämpliga intervjuoffer gick jag vilse uppe i bergsbyn. Jag kom längre och längre ifrån själva byn utan att märka det själv. Plötslig så märkte jag att jag började pulsa runt i snö och då antog jag att jag kommit “lite” vilse. Jag virrade omkting bland frusna citrusfrukter och granatäpplen i ett landskap som är ett av de mest storslagna jag nånsin sett. Berg,dalgångar, Svarta havet… Tack och lov var jag inte själv utan en amerikansk kille som jag träffat på mitt boende ville slå följe med mig vilket gjorde det lättare att hålla modet uppe. Efter flera timmars strapatser såg vi en klosteliknande byggnad som vi bestämde oss för att besöka. Bara för att sitta ner lite. Det visade sig att en ensam munk bodde i detta övergivna kloster och han har gkort så i fyra år. Varannan vecka kommer hans “hjälpreda” från byn med lite förnödenheter som naturen och trädgården inte kan bistå honom med. Munken bodde väldigt anspråkslöst och vi märkte att han varit isolerad från omvärlden ett bra tag. I vilket fall, han bjöd oss på middag vilket bestod av potatis, bröd, någon typ av soppa, te, massor av vin (i Georgien dricker man vin på längden och tvären), vinteräpplen och andra frukter. I den georgiskortodoxa kyrkan är det fastetid nu så man äter inget animaliskt under 40 dagar innan påsk, om man är troende vill säga. Ni kan ju gissa om den här killen fastade eler inte då han var en djupt religiös eremitmunk 🙂 Då han kunde ryska så var det inga problem med kommunikationen. Han erbjöd oss fristad i detta otillgängliga område och vi kunde stanna så länge vi ville. Artigt tackade vi nej men det kändes fel på något sätt, då han erbjöd oss allt han hade men vi inte ens kunde erbjuda honom lite mer av vår tid. Vi stannade hos honom i fyra-fem timmar. Vi fick med oss en flaska vin och massor av frukt som present. Jag lovade att komma och hälsa på honom en gång till innan jag återvänder hem. Även om jag inte hittade det jag sökte så fann jag något annat. Den georgiska gästfriheten som genomsyrar även den fattigaste och mest utsatte. Munken underströk gång på gång att gäster är en gåva från Gud och det är med största nöje man emmotar Guds gåvor. Jag vågade inte berätta för honom att vi inte är religiösa, kändes inte riktigt som att läget infann sig. Precis när vi skulle försöka gå ner igen så kom hans “hjälpreda” med lite förnödenheter. Hjälpredan erbjöd oss att han kunde visa vägen ner till byn så vi kände oss inte helt utelämnade. Tog runt enochenhalv  timme att ta sig ner. Väl nere i byn tog vi en minibuss tillbaka till den närliggande lite större orten varifrån man tar tåget till Tbilisi.

Nästa vecka så kommer jag förhoppningnsvis göra lite intervjuer och på torsdag tar jag nattminibussen till Zugdidi, megrelernas huvudort i landskapet Samegrelo där jag ska ta del av hur de megreler som bor där ser på sin situation i Georgien

 

 

Första veckan

Nu har man blivit lite varm i kläderna och saker och ting flyter på. Jag har upptäckt Tbilisi lite och inser att det finns fler kyrkor i staden än vad det finns i hela Sverige. Cultural note: brukligt är att göra korstecknet varje gång man åker förbi en kyrka. Med tanke på vad jag nämnde tidigare så blir det en del korstecken. Besökte söndagsmässan i den nybyggda katedralen varifrån man har en fantastisk utsikt över Tbilisi. Patriark Ilia den andre höll i liturgin och allt var mycket vackert. Körsången som ljöd genom hela gudstjänsten skapade en sorglig men ändå ljuv känsla som uppfyllde hela katedralen. Ska besöka ännu en gudstjänst nu på söndag i en mindre kyrka och de jag känner säger att i just den kyrkan är akustiken fantastisk.

Det är fortfarande kallt i stan men alla säger att det blir varmare snart. I Hope!!! Hade ett andra möte på universitetet och fick en privat föreläsning om språksituationen i Georgien. Blev också inbjuden till att närvara på en disputation senare i mars. Har försökt komma i kontakt med diverse NGO men de är dåliga på att svara på mail. Ska bege mig ut på en “knacka dörr”-expidition i nästa vecka. Annars har jag märkt att det är de informella kontakterna som hjälper mig mest. Träffar vissa på kaféer eller på barer som delar med sig av information som är värdefull för min studie. Min första regelrätta intervju kommer bli nu på lördag. Då är jag hembjuden till en man som jobbar för Georgiens regering och det ska bli kul att komma hem till någon. Personen tillhör just den folkgrupp som jag är intresserad av. Lite fler intervjuer ligger på lut och hoppas få göra dem snart.

Hade tänkt åka till nordvästra Georgien (Samegrelo) i nästa vecka men det har visst fallit jättemycket snö där så jag skjuter upp det till lite senare. Har lyckats fixa lite kontakter och så, som kan hjälpa mig med boende och andra praktikaliteter när jag ska dit. Istället så åker jag sydväst till området Adjarien till staden Batumi för att se lite annat av Georgien än huvudstaden eller det som är täckt av snö. I sydväst är vädret milt och det väntas vara runt tio grader i nästa vecka. Stannar två-tre dagar.

Ha det bäst!

Tbilisi Georgien

Då har man varit i Tbilisi i två dagar och jag kunde inte haft en bättre start. Blev mött av några tbilisibor på flygplatsen som jag kontaktat via facebook. Efter att de lämnat mig på mitt vandrarhem vilade jag lite bara för att bli upphämtad av dem efter en timmes tid. Sen for vi iväg till en restaurang av typen “sachinkle” dvs. ett ställe som serverar chinkali dvs. degknyten med massa justa grejor i 🙂 Då jag läst på lite om Georgien innan så visste jag att gästfrihet är en stor grej, men inte på det här sättet som jag upplevde det då. Jag blev bjuden på allt! Dricka och mat i mängder. En förstakväll som jag sent ska glömma. 

Nästa dag mötte jag mina lokala handledare och det var också mycket trevligt. Då det jag vill undersöka är en lite känslig fråga så tog det ett tag att få dem att förstå att jag inte vill placera mig politiskt i den här diskussionen. Vårt samtal började trvande på engelska men tack och lov upptäckte vi snart att vi alla kunde ryska och det underlättade allting. Slutade med att vi satt och pratade i två timmar plus att jag fick en present. Ska träffa dem igen på måndag.

Annars har jag upptäckt Tbilisi lite och det är en mysig stad omgärdad av snöbeklädda bergstoppar och trevliga människor som möter dig med ett leende. Alla är mycet hjälpsamma. I de området där jag bor är det små fina hus med vackra balkonger och ett virrvarr av trånga grände. Träffade några pojkar i 8-10 årsåldern och spelade lite basket med dem och det var roligt när vi halvt om halvt fattade vad vi menade när vi pratade med varandra. Deras ryska var inget vidare och min georgiska är i bästa fall ytterst bristfällig.

Fortsättning följer…

Sista förberedelserna

Okidoki, då bär det snart iväg! Georgia here I come!!! Har skickat mail till min lokala kontakt i Tbilisi och allt flyter på. Jag kommer till Georgien på onsdag och ska träffa henne på torsdag eller fredag. Med lite tur så kommer jag mötas av några lokala Tbilisibor som ska visa mig runt i stan. Känns juste! Fick just besök. Fortsättning följer