Vatten

Förra veckan var jag på en minisemester och åkte till ön Phu Quoc som ligger söder om Kambodja och Vietnam. Det var riktigt härligt och fint. Ön lever på sin turism, men är än så länge inte överexploaterat. Det märktes dock när jag åkte runt att det håller på att byggas nya hotell lite här och där. Jag hoppas på att den kan få behålla sin naturliga omgivning utan att förstöras för mycket i framtiden.  Denna veckan har jag fortsatt med mina intervjuer och jobbat med min uppsats i samma fart. Snart har jag varit här i fyra veckor, vilket innebär att jag har varit här cirka hälften av min planerade tid redan! Det känns lite bisarrt att det har gått så snabbt. Sommaren börjar rulla in och vädret blir långsamt varmare. Får uppdateringar från anhöriga i Sverige hela tiden om hur det snöar där hemma igen, att det är jättekallt och att det stormar.

Eftersom mitt arbete handlar om hushållsanvändning av vatten så känns det extra intressant hur jag själv får ta del i min frågeställning, eftersom jag har behövt utföra handlingar som kräver vatten i vardagslivet. Hur jag använder vatten här skiljer sig så mycket från i Sverige där jag är van vid att kunna sätta på kranen och dricka så fort jag blir törstig. I Vietnam bör vattnet kokas, och allra helst filtreras, för att det ska kännas säkert att drickas. I de flesta hushåll har man därför alltid flera termosar och olika vattenbehållare med kokat eller filtrerat vatten hemma som är redo att användas när det behövs.

Avsked, safari och semester

Visst är det märkligt hur snabbt fem veckor går? Det känns som att det var förra veckan som vi för första gången mötte Grahamstown’s småstadscharm. Å andra sidan så har vi hunnit med mycket under vår tid där. Vi har hittat favoritrestauranger och affärer, bra pluggplatser och mysiga ställen att hänga vid en solig eftermiddag. Och alla varma och hjälpsamma människor! Vi har mött så många nya människor och i fredags sprang vi vid minst tre tillfällen på folk som vi lärt känna. Vi har kassörskan på Fusion Speciality Food Shop, där jag (Nikki) fann mycket av mina veganprodukter, Mariane som vi lärt känna genom Kjetil och en av de sex lärarstudenterna som hade sin praktik på skolan som vi samarbetat med. Det är alltid lite sorgligt med farväl men jag måste ändå säga att veckans avsked framförallt var fina. I måndags sa vi hejdå på skolan och en del av eleverna vi intervjuat höll under morgonsamlingen ett avskedstal till oss framför hela skolan. Man kan ju bli blödig för mindre! Lärarna bjöd på lunch och vi tackade för all hjälp vi har fått genom att bjuda på Marabou, Zoo, Gott & Blandat, Ahlgrens bilar och Djungelvårl (mohaha). I fredags bjöd personalen på Red Café, där vi spenderat många för- och eftermiddagar, oss på lunch och sen tog vi en runda för att säga hejdå till bland annat den gulliga damen på Earth Produce som hjälpt oss med tips samt vid två tillfällen kört oss hem för att hon inte tyckt att vi skulle promenera hem på kvällen. Vi tog farväl av Kjetil och gänget på Joza Youth Hub i lördags då de hade öppet hus. Ja, ni fattar ju själva! Tänk så många nya människor man hinner träffa på fem veckor om man bara är öppen för det 🙂

I lördags fick Nicole öva på att köra på fel sida av vägen när vi körde till Addo Elephant Park. Hon körde som om hon under alla år inte gjort annat än kört på vänster sida! Tack och lov för det eftersom att vi har mycket bilfärd framför oss de kommande veckorna, hehe. I alla fall, med oss hade vi våra nyfunna vänner Tessa och hennes dotter, Stella, och vi hade några mycket härliga timmar där vi såg massor av dyngbaggar, två elefanter på nära håll och ytterligare tre på avstånd, olika antiloparter samt hela Pumba’s släkt. Det var en mycket rogivande färd i fantastisk natur, när vi inte behövde väja för de utrotningshotade dyngbaggarna som ironiskt nog kryllade på vägen.

I går inledde vi vår minisemester med start i Port Elizabeth. Efter en god lunch med en fantastisk utsikt hängde vi på stranden där vi solade och badade (jag badade, Nicole hävdar att det för henne räcker med att doppa fötterna vid strandkanten. Pff!). Det var en härlig vibe nere vid stranden igår då IRONMAN African Championship, ett långdistanstriathlon bestående av 3,86 km simning, 180,2 km cykling och ett maratonlopp (42,195 km), var i full gång. Vilka kämpar! Vi träffade på en av deltagarna på restaurangen vi åt på under kvällen, Stephan Artursson från Sverige :P. Vi la märke till de svenska flaggorna som hans familj hade på kinderna och gick framför att hälsa. Han berättade om sitt projekt som man kan läsa om på deras Facebooksida ”Khayelitsha Triathlon”. Inspirerande!

Imorgon drar vi vidare längs ”Garden Route”, nästa stopp är Knysna (uttalas Najsna). Vägen dit går bland annat genom Tsitsikama National Park och vi kommer bland annat att passera en av världens högsta broar över en flod, Storms River. Tydligen ska det finnas möjlighet till Bungy-jump där, vilket vi kommer att njuta av att se på avstånd… ”Garden Route” är känt för att vara väldigt naturskönt och vi ser fram emot färden. På onsdag kör vi vidare mot Kapstaden, men först stannar vi en natt vid Cape Agulhas, Afrikas sydligaste punkt och mötesplatsen för Atlanten i väst och Indiska Oceanen i öst. På torsdag når vi Kapstaden och ska hämta upp Nicole’s familj på flygplatsen. Glädjescenerna lär bli storartade då 6 veckor är lång tid att vara utan sina barn…

Som en liten parantes kan tilläggas att vi, trots att vi bestämt oss för att ha ledigt dessa dagar, spontant blev sugna på att läsa på mer om de teorier som vi baserar vår studie på. Så när vi låg vid poolen vid vårt Guest House kom vi, utan att det ens kändes som jobb, fram till en del grundläggande gällande analysmetod av vårt insamlade material samt upplägget av examensarbetet. Vi är nöjda med vår undersökning så långt och riktigt taggade på att fortsätta skriva.

Det var vad vi hade så här långt, återkommer med mer spännande upplevelser i slutet av veckan!

Första elefanten som vi såg i Addo.
Denna elefanten stod bara en bit ifrån vägen. Fick en fin film men vet inte hur man lägger upp den här ^^
PUMBA!!!
Tessa och Stella njuter av utsikten.
Denna fantastiska solnedgången fångades på bild när vi satt och åt på restaurangen i Addo. Mysigt!
Vår lunchutsikt i Port Elizabeth. Vi hoppade poolområdet och solade och badade i Indiska oceanen (som syns i bakgrunden) istället 🙂

 

 

 

 

Hola!

Hej! Igar hade vi en till intervju. Eftersom att halsoministeriet blockerar oss fick vi forsoka hitta andra vagar. Darfor hjalpte mamman i familjen vi bor hos oss sa att vi kunde fa en intervju med kvarterets sjukskoterska. Vi var tveksamma till hur mycket det skulle kunna ge oss och var studie om preventivt arbete med hiv, men det visade sig bli en av de basta intervjuerna vi haft!

I eftermiddag ska vi har vara sista intervjuer och sedan blir det transkribering av dom innan vi aker ivag till vart lyxiga hotell pa cayo coco! Det kommer bli en himla skillnad fran vart Havanna-liv!

Nu ar det bara 2,5 veckor kvar for oss och det borjar kannas trakigt, vi vill ju inte lamna underbara Kuba! Men det ska ocksa bli skont att komma hem till nara och kara och ata svensk mat igen! Vi har dock hittat en svensk restauang i Havanna sa vi fick i oss lite kottbullar med mos och toast skagen, mycket nojda!

Vi hors snart igen!

Kram!

 

 

Ut pa tur aldrig sur

Hej hopp! Nu har vi antligen fatt tag i internet sa att vi kan skriva ett inlagg. Vi har sedan en vecka tillbaka varit pa resande fot for att se lite andra delar av landet och koppla av fran uppsatsen innan sista rycket. Vi befinner oss for narvarande i Livingstone som nog ar Zambias mest turistiga stad. Staden ar inte sa mycket att se, men har finns mycket att gora i omgivningarna. Den storsta attraktionen ar formodligen Viktorifallen som vi var och sag har om dagen, verkligen maktigt! Pa vagen har vi passerat huvudstaden Lusaka, som egentligen inte har sa mycket att erbjuda men anda ar kul att ha varit i. Dar hamtade vi upp Lottas bror som ville insupa lite Afrika-kansla i drygt en vecka.

Det basta sa har langt har helt klart varit det mobila safarit vi var pa i tre dagar. Vi hade formodligen tur dubbelt upp, var guide verkade vara en av de mest offensiva och erfarna, men han erkande att han aven haft en del tur. Vi fick namligen se i princip alla de djur som ar mojliga att se. Forst och framst var det helt fantastiskt hur nara vi kom alla djur, pa ett satt vi aldrig trodde vi skulle. Pga att man har strikta regler for hur man ska hantera djuren, har det byggts upp en omsesidig respekt mellan djuren och alla de fordon som vistas i parken. Eftersom att tjuvjakt ar ovanligt har, kanner djuren sig trygga och kommer valdigt nara bilarna. Vi har sett flera hundra giraffer, elefanter, antiloper, buffalos, flodhastar och babianer. Har finns aven mangder av haftiga faglar, odlor, krokodiler och vartsvin, det ar galet vad lik pumba dom ar! 🙂 Tack vare guiden fick vi aven se en lejonhona med ungar samt en leopard. Sista kvallen nar vi var pa vag tillbaka till lagret stotte vi pa en stor hjord med sakert 200 antiloper. De betedde sig annorlunda och plotsligt vande sig alla om mot skogsbrynet. Nar vi tittade at samma hall sag vi en stor lejonhane. Han kommunicerade med antiloperna eftersom att de redan hade sett honom, han traskade sedan lugnt mot vart hall och markerade revir pa vagen. Till sist gick han ut pa vagen framfor oss och borjade vandra bortat. Har trodde vi nog alla tre att guiden skulle avvakta pa hall, men ack nej. Han korde efter lejonhanen hack i hal och lyste med helljuset for att vi skulle se honom battre i morkret. Han verkade dock inte sarskilt stord av oss utan tittade mer ut over vidderna. Nar guiden till slut kande att vi skulle forsoka ta oss forbi honom gick jaktinstinkten in och han borjade jaga var (oppna!) jeep. Ett tag var han sakert inte mer an 1-2 meter snett bakom sidan pa bilen. Helt absurd haftig och samtidigt laskig kansla! Tillslut orkade han inte hanga med langre, men vi fortsatte i hog fart hela vagen fram till vart lager, vilket inte var allt for langt… Lagret lag mitt ute i nationalparken dar vilka djur som helst kunde ta sig, men sa lange vi holl oss inom lagret skulle det inte vara nagra problem. Nar vi satt runt lagerelden och at var middag kunde vi hora lejonhanen pa ganska nara hall och det var inte utan att man undrade hur langsinta lejon egentligen ar! 😉 Det ar helt fantastiskt att ligga i taltet och hora djuren pa andra sidan taltduken och anda kanna sig trygg pa nagot satt. Detta var absolut en av hojdpunkterna i livet hittills, do it!

Nu stannar vi nagra dagar till i Livingstone for att ta det lugnt innan de tva sista veckorna av hart arbete med uppsatsen tar fart, phu! Vi har saklart massor av bilder, men dessa far vi lagga upp nar vi ar tillbaka i Mpongwe.

Ett land fyllt av överraskningar

Varje morgon när vi vaknar vet vi inte vad som kommer hända de närmsta timmarna. Vi har börjat vänja oss vid att det ALDRIG blir som man tänkt sig.. Mycket har hänt sedan vi lämnade Cochabamba. En natt spenderades i La Paz, vilket var en vacker upplevelse. Vi inkvarterade oss hos en av Alex vänner, där vi fick uppleva lyxen av dusch och varmvatten. Underbar känsla. Har även fått hans hemmanyckel så vi e välkomna när vi vill igen!

Morgonen därpå tog vi flyget till Rurrenabaque, som ligger vid kanten av regnskogen i norra Bolivia. Vanligtvis är jag ganska flygrädd och att sätta sig i ett litet propellerplan med 10 sittplatser kändes sådär. Men att glida fram mellan Andernas snöklädda toppar och möta regnskogens grönska och flodsystem var något av det vackraste jag upplevt. Att vi sen vid landningen möttes av en tropisk hetta gjorde inte upplevelsen sämre heller.

Dagarna innan hade vi lyckats hitta stadens enda Couchsurfer, Miguel, som genast tog oss under sina vingar. Vi har bott hos hans familj i ett par dagar, innan vi drog ut på en turisttur i ”Las Pampas”, våtmarkerna vid kanten av Amazonas. Trots blandade känslor inför att umgås med turister som mest pratar och skryter om vart de varit och vart de ska näst så var det en fin upplevelse. Vi åkte runt i små båtar på flodsystemet, upplevde natur och djurliv, blev myggbitna, badade med delfiner och gick på ormjakt i sumpmarker. Det sista bangade jag ur i sista sekund då vi innan jakten hittade en död orm vid en fotbollsplan. Det upplevelsen räckte för att mitt adrenalin skulle pumpas i överflöd genom min kropp under nån timme innan jag återfick något slags lugn igen. Planen att övervinna min ormskräck får vänta lite.

IMG_2489

DSC_0119

Det här med uppsats har fått ligga på is ett tag, men i förrgår skulle vi ta oss i kragen! Bara ta ett litet snabbdopp i floden efter lunch.. sen dyka ner i plugget.. På riktigt! Men på vägen hem till hotellet blir vi inropade av ett gäng killar på en restaurang som definitivt vill dricka kaffe med oss. Sagt och gjort. Sen visar det sig att denna restaurang ägs av en kvinna vars son spenderat halva sitt liv i Norge och till min stora lycka bjuder mig på snus. Svenskt snus. Å för en stund är jag i himlen, i den bolivianska/svenska himlen. Några timmar av poolhäng med utsikt över regnskog och flod och uppsatsen är ett minne blott. Många timmar senare däckar vi i säng. Å ja, det blir helt enkelt aldrig som man tänkt sig..

Vi känner också att det här med att åka hem till Sverige.. det känns lite opepp.. därför har vi bestämt oss:
IMG_2471