Minor Field Studies – MFS – Sida 36 – Malmö University's MFS students' blogs!

13 juli, 2015 av Frida Lind - Inga kommentarer

Tanzania – a last reflection

During three months, I did a field study in Tanzania about aid and women’s education. I investigated two projects that focus on young women’s education. One of the projects is the Mama-course program, which gives pregnant girls a second chance to education, and the other is the Help-to-help foundation, which offers scholarships and skill-training to ambitious students who wish to study at university but don’t have the economic means to pay the tuition fees. After interviewing numerous people, I strongly believe that both of these programs are important, and that they include a new way of thinking about aid. In my opinion, these projects respond to the local needs, build human capacity, and provide ground for making long-lasting changes in the society. They alter social norms, help people to be independent, and thus, empower the poor and marginalized.

The time I spent in Tanzania was valuable, and I learned a lot. I will certainly miss the friends I got and the adventures I woke up to every day. I am very grateful to all the people who helped me with various things, participated in my study, and made my stay a blessed one. In very few places, I have received so much love.

Nevertheless, there are numerous issues in Tanzania that are problematic and hinder its development. The country has been dependent on foreign aid for decades, and this without showing much progress. One might ask if the external support impede on the government responsibility to provide political goods to its population. Is aid a solution for development, and if so, how should the external support be carried out?

The government aspires for Tanzania to be a middle-income country in the near future. And indeed, it is a country with resources, and the economic growth has been high for several years, with an annual growth rate around 7 %. However, the majority of the population is still living in poverty, with a huge gap between the rich and the poor. Gender equality is far from reached. Women are still doing most of the work in the household, they are often discouraged to make their voices heard, and they might not have the right to decide over their own bodies. Forced marriages, early pregnancies, and sexual violence occur. Domestic violence is more a rule than an exception. In many schools, children are beaten by their teachers if they don’t behave in a disciplined way. The pupils might be punished if they fail an exam, have a sexual relationship, or are late to school because they had to work in the morning.

Nonetheless, most Tanzanians I met were proud of their reputation of being so peaceful. But from my view-point, it seems to be a long way to go before peace has occurred at all levels in their society.

A sustainable development must include empowerment of the disadvantaged. All people should have the right to a decent life, without discrimination or violence. I went to Tanzania with the idea that education is the ground for development. But education is not enough. It must be qualitative, based on individual needs, and it should provide for life-long learning. To have a school system in which the students are worried about not being able to pay the school fees, are afraid to be beaten, and are not allowed to ask questions or think critically, and where boys and girls do not have the same chance to finish their studies, it might be very difficult to develop to a middle-income country. The change must come from within. Economic development is not the same as sustainable development. Education is a step, but it must be carried out in a way that provides for the people to be able to build the country. If aid should be a way to reach these goals, it must help people to help themselves towards a sustainable development. I hope that people will get the chance to understand their capacity to change their lives and to improve their conditions. It’s time that Human Rights become global norms.

The blog was originally published on: http://fufkorrespondenterna.com/2015/07/13/tanzania-a-last-reflection/

10 juli, 201510 juli, 2015 av Sandy & Cecilia - Inga kommentarer

Oi Goiania

Äntligen!!

Efter 28 timmars resetid har vi äntligen kommit fram till Goiania, Brasilien!! Dock är rätt slitna och mörbultade bara några ord för att beskriva vårt tillstånd efter väldigt hektiska timmar den senaste tiden!! Men satan vilket äventyr vi är ute på – det har vi redan börjat känna av!! :)Färden började för min del vid 14 tiden från ett extremt lökigt 30 gradigt Lund där mina föräldrar kom och hämtade mig och min 20kg reseväska för att därefter åka och möta upp Sandy och hennes föräldrar i Malmö. Därefter började resan på allvar!

Kastrup -> Frankfurt -> Sao Paulo blev första resefärden!Färden mellan Kastrup och Frankfurt gick på bara någon timme medan flyget Frankfurt till Sao Paulo tog 11 timmar och 30 min.. Kändes lite ångestladdat att vi skulle sitta på ett flyg så himla länge, men tur nog vad flyget över all förväntan med extremt god mat, allt för många bra filmer att välja mellan och bästa stolarna som kunde fällas till en helt okej sovbar position!! 🙂

11715886_10155686167205577_71215029_n_559a7e1bddf2b34ce6cbbb54

Men trots detta så blev vår natt rätt sömnlös och vi landar i 12 gradiga (!?!?!) Sao Paulo – minst sagt schletna och frusna!! Så grundlurade vi kände oss när vi gick av på flygplatsen i klänningar och shorts och alla andra gick i vinterjackor och långa byxor.. Dessutom behövde vi byta till en annan flygplats i Sao Paulo och slussas runt bland diverse transferbussar innan vi slutligen kom rätt!

Jaao, de blev minst sagt ett par kalla timmar på Sao Paulos flygplats i väntan på nästa flyg som skulle ta oss till vår slutdestination Goiania! Men TACK OCH LOV så anlände vi därefter till ett soligt Goiania med en temp på 22 grader som kunde tina upp oss som hunnit bli grymt kalla!

Väl i Goiania så blev vi upphämtade på flygplatsen av tre tandläkarstudenter som studerar vid Federale Universitade de Goias; Vanessa, Sarah och Gustavo! Lättnaden var obeskrivlig med tanke på hur trötta och virriga som vi var vid det här laget, lätt uttorkade och sömnbristkickade! Sarah och Gustavo hade vi redan träffat sedan tidigare i februari när de var utbytesstudenter i Malmö, så det var riktigt skönt att ha några bekanta ansikten som direkt tog över allt ansvar och körde oss till vår nya lägenhet som dom ordnat till oss!!

Vi drog snabbt upp och lämnade väskorna och bytte om innan dom drog iväg oss på en mini road-trip á la Goiania! 🙂 Färden tog oss först förbi skolan och vidare till ett köp-center där vi gick och åt kvällsmat! Den största skillnaden vad gäller restauranger här i Goiania är att man lägger upp sin egen mat och plockar från buffeer, istället för att man sätter sig ner och beställer en rätt! En klar favorit!

11721202_10155686165835577_1212503519_n_559a8372ddf2b34c2ba238d1

Vanessa, Sandy och Sarah!

Därefter gick vi och handlade lite mat på super-market till frukost etc! Det som var rätt påtagligt ända sedan vi anlände i Brasilien är att knappt någon kan ett enda ord engelska. Och vi kan definitivt inte ett enda ord portugisiska heller haha! Så språkbarriären är påtaglig och att bara gå och handla mat är en utmaning i sig! Så tur nog kunde tandläkargänget hjälpa oss igenom kassasystemet och agera som tolk!

Därefter fortsatte färden både hem till Vanessas föräldrar och Sarahs föräldrar som samtliga bor i Goiania! Helt otroligt snällt nog hjälpte alla 3 studenter oss att samla ihop av sina personliga saker, bestick, tallrikar, stolar, bord, täcken, kuddar etc till vår lägenhet för att vi ska slippa behöva köpa allt det själva! 🙂 Så stor tumme upp för att dom ställt upp så mycket!!

Sist men inte minst avslutades världens längsta dag av att vi kom hem till lägenheten och hann precis bädda och packa upp våra väskor innan vi total kollapsade i våra sängar vid 7 tiden brasiliansk tid och vaknade först en 13 timmar senare haha! Så fruktansvärt behövt!! :)Snart kommer en annan tandläkarstudent, Lukas, från den internationella styrelsen vid skolan och ska ta oss ut och visa runt i Goiania lite till och ta oss ut för att käka! Därefter imorgon kommer vi att träffa vår brasilianska handledare, Rejane, som lär visa runt oss på skolan – något som lär kicka igång denna resa och vårt projekt på riktigt! Ska bli mucho kul!!

11713473_10155686164240577_657344465_n_559a85169606ee14d5527540

Helt OK utsikt från vår lägenhet!

15 juni, 2015 av Elin och Marcus - Inga kommentarer

Finito

Hej!

Så – tre månader senare tänkte vi runda av lite här. När vi skrev senast hade vi precis kommit hem från Valle de Vinales och hade typ två veckor kvar av resan. Efter Vinales stannade vi en kort sväng i Havanna, och reste sen vidare till den lätt överskattade världsarvsstaden Trinidad, för att sedan svänga vidare till universitetsstaden St Clara och paradisön Cayo Coco. St Clara var överlägset roligast att vara i – liten bubblig stad där det poppar upp små konstgallerier och punkkonserter i var och vartannat hörn.

Vi hann också göra några sista intervjuer, och fick såklart tag på de bästa kontakterna under sista dagarna. Under näst sista dagen hängde vi i ett kollektiv i Havana Vieja där vi bland annat träffade en snubbe som jobbade som DJ som bland annat pratade om hur hysteriskt svårt det är att få tag på musik – de få gånger han har råd att sätta sig på ett Internetcafé har han bara råd med en timme åt gången, vilket gör att det blir en kamp mot klockan för att få ner nya låtar att spela ute. Han hade dock andra sätt att lösa problemet på, och så fort en vän skulle åka utanför Kuba skickade han med en hårddisk för att få med sig låtar hem.

När vi åkte hem var vi supernojiga – en tjej vi träffade på den förberedande MFS-kursen hade berättat för oss om sin vän som hade fått sin dator beslagtagen på vägen hem från Kuba, och vi var övertygade om att vi också skulle bli stoppade på flygplatsen. Innan hemresan hade vi också backuppat allt material på en massa olika sätt med olika USB-minnen och hade mailat allt material till oss själva. I slutändan var det dock inga problem alls och vi valsade igenom kontrollerna utan några anmärkningar.

Nu har vi som sagt varit hemma ett par månader och har nyss skrivit klart vår uppsatsen . Vi har dessutom arbetat med ett reportage som vi ska försöka att sälja in till tidningar och båda texterna går att få tag på här – http://wpmu.mah.se/mkvstudent/category/studentarbeten/

Det var nog det hela – kul att ni har läst!

Ciao

11 juni, 2015 av Frida Lind - Inga kommentarer

A Second Chance to Education

Imagine that you are a teenager in Tanzania. You come from a village. Every day you go to school, and you love studying. You study hard because you know that your parents are poor and they struggle to afford paying your school fees. But you are planning to do well, and find a job. Your future seems bright.

Then suddenly, you see that your body is changing. You hope that everything will be alright. But you know that it will not. You have become pregnant. What is going to happen next will possibly destroy your dreams.

Soon you are suspended from school in accordance with Tanzanian law. Your friends laugh at you and wonder how you could be so stupid. Your family is angry and disappointed. Maybe you are not welcome in their house any longer. The boy you thought was in love with you says that he does not like you any longer, and he denies that it is his child.

Instead, he continues with his studies. But you cannot: because you are a girl, and you have become pregnant. You are on your own now. The future you thought lied in front of you seems to be very far away…

This is a common situation for young girls and women in Tanzania. If one gets pregnant in primary or secondary education, she is forced out from school, and the community disregards her. Some might get support from their families or relatives. Others are completely rejected. They have lost their chance to education, and the way they thought would lead to a better life.

So, one might ask if this practice in accordance with the International Human Right Charter that claims that every child has the right to education? Or if it follows the UN’s Sustainable Development Goals that will promote equal and qualitative education for all, at all levels of education? The answer is: No. And still, it is happening on a daily basis in Tanzania.

Moreover, this issue is well-known. And for some of these young women, there might be a second chance to education. One program that I believe gives the opportunity is the Mama-course program provided at six Folk Development Colleges in Tanzania. I have visited three of those, and I was surprised by the change they seem to bring.

Firstly, the Mama-course program gives the young mothers free education for two years. They live on the college with their child together with 14 other young mothers. They learn things such as entrepreneur skills, life skills and English, and they get vocational training, for example in cooking, farming, or electrical installation.

The positive effects of the two years program are prominent. The young mothers get more than education. They regain self-confidence. They see the possibility to become independent. They get respected by the community again. The parents are happy and they can help to support them with knowledge and skills. Their children become healthier at the college, and they learn new things in kindergarten and get friends during the program. The mama-course students now see the chance to get employed, start their own businesses, or (if getting enough capital) continue with secondary education.

Still, as with many good programs in Tanzania, there are issues with the capital. Only 90 students every two years are able to enter the program, and currently there are problems with the funding. The mama-course students at Ilula FDC had to interrupt their studies after the Winter-break due to lack of finance. They, and their children, are still waiting for a chance to enter the program again.

I sincerely hope that the Mama-course program can expand and provide education to more of these young mothers who always should have a second chance to education. And I wish that the government will take actions to provide for a better future for those capable young women. Hawa wanawake vijana wanaweza! (These young women can!)

Just give them the chance that is every person’s right. The possibility and right to: Education.

The blog was originally publiced on: http://fufkorrespondenterna.com/2015/06/11/a-second-chance-to-education/

31 maj, 201531 maj, 2015 av Frida Lind - Inga kommentarer

Time travels fast…

The rain has just passed, the sun is slowly coming out, and the wind is decreasing. Soon the sky will be blue again and the temperature will rise. I’m sitting on the balcony, looking at the palm trees, and listening to the songs from the birds. Today I have been in Tanzania for two months. I am back in Dar es Salaam.

For the past five weeks, I have been travelling around Tanzania, working on my projects, making interviews, talking to people. My first impression when I arrive here was that people are very friendly and helpful, and this view remains. In all places I have been, I have made many new friends. People say that the Tanzanians are peaceful and warm people, and I am keen to agree.

Nevertheless, there are many problems facing people here in Tanzania. Corruption is common, poverty is widespread, children are out of schools, and every day some people fight for survival. They struggle to meet their basic needs. Some people in the villages just eat once in a day. The food is simple: ugali (a local porridge of maize flour) or perhaps rice and beans. If being lucky, maybe they can add some vegetables, fruits, or eggs. It varies from one day to another. Moreover, the value of the dollar is increasing right now, and it does affect the Tanzanians. The Tanzanian shilling is getting weaker. Food, hygiene articles, medicine, oil etc. are likely to become increasingly expensive. The external support they were receiving from other countries is weakened. For some of the people, life is hard.

Frequently, people ask me for money. They hope that I could help them. They think that the solution might come from external givers: that we in the West have the money and capacity. I understand how they think, and in some senses they are right. We are extremely lucky to be born where we were born. But I do not believe that the solution is external support in that way. I believe that Tanzania has all the potential to decrease the gaps, reduce poverty, and to prosper. Tanzania has resources, they have human capacity, they have willingness to develop, and the people want to have a good and peaceful life. The main problem is that many are lacking capital and/or knowledge how to proceed with their future objectives. And there, I believe external support could help, to give the main tools for development. Then, external support could be sustainable, and help in the long-term perspective.

Even so, the way towards sustainable development might be a long journey to walk for Tanzania. But change could also happen very fast here. Already, I notice that there is a shift in people’s mindsets and many Tanzanian I talked to believe that good education and equality is vital for their future development.

In October this year there is an election in Tanzania. My fingers are crossed that people will use their right to vote, and that good governance, provision of political goods, and human rights will be prioritized and implemented by the political party that wins.

The blog was originally publiced on:

http://fufkorrespondenterna.com/2015/05/31/time-travels-fast/

31 maj, 2015 av Josefina & Jonathan - Inga kommentarer

Robben Island

Hej på er!

När det började närma sig de sista dagarna i Kapstaden så tog det fart med aktiviteter.

Ett måste var givetvis ett besök på Robben Island. Efter att ha läst Mandelas självbiografi så var det både ett nyfiket men också viktigt besök. Mandela spenderade 18 år på fängelseön efter Rivoniarättegången och har i sin bok skrivit detaljerade skildringar ifrån sin tid på ön, likt om tiden i vilken kontext han befann sig; i apartheidregimens och segregeringens era.

Det gjorde stort intryck att se den lilla odlingsplatsen han spenderade mycket av sin tid att sköta ( och gömma sitt manus till boken i), och även se hans cell, korridorerna och rastgården. Efter besöket kunde man plötsligt få en verklig bild av det Mandela beskrivit som sin vardag i 18 år.
Under de guidade turerna berättades det inte så mycket om Mandela (de antar väl att de flesta där redan vet det mesta), men däremot fick man en liten historielektion om Robert Sobukwe (Pan African Congress-ledare) vilket var väldigt intressant! Många personer inom ANC och även andra organisationer som kämpade emot apartheid glöms ju så ofta bort när en man blir idoliserad och personifierad med kampen så som Mandela blivit.

Andra aktiviteter som vi bockade av sista veckan var Woodstock (för några år sedan ett kriminellt, farligt och utsatt område i Kapstaden, men nu under uppbyggnad av hipsters) och ännu en bergbestigning; Lions Head! Denna gången hade Josefina inte feber och klarade hela vägen utan hyperventilerande, hon gick till och med före Jonathan vid flera tillfällen.

Här kommer blandande bilder från sista veckan, se och njut:

Ciao!
Josefina & Jonathan

28 maj, 2015 av Simon Johansson - Inga kommentarer

Adios

Yooo,

kanske har man fått smak för att blogga? Trycker i alla fall in ett sista inlägg innan jag drar HEM, på ett sätt smärtar att det säga det. Men klart, finns inte flosker som borta bra, hemma bäst utan anledning… Att det börjar börjat tryta med kläderna är ett bittert faktum att inse på resande fot, framförallt strumporna har jag gjort en grov felkalkylering på så ska i alla fall bli gött att komma hem till en ren, fräsch garderob.

Tycker jag har gav hela Mexico trippen ett värdigt slut här i Cancún, lyckades timea det ganska bra. Är tydligen fortfarande någon form av lågsäsong, så man undvek den värsta anstormningen av gringos.
Det var i alla fall definitivt en härligt plats att koppla av på, något mildare temperaturer för en skånepåg…

DSC08579 (1024x768) — Ok stränder, ok vatten = Badkrukans omdöme

Känns så klart småbittert att lämna vännerna som man har skapats sig här. Men även att lämna Mexico och den latinamerikanska kontinenten som man såklart skapat sig ett speciellt band till. Men kommer försöka följa vad som pågår så gott det går hemifrån. Händer mycket för tillfället som knyter samman hela kontinenten till den politiska utveckling som finns. Tyvärr är det mycket våld, våld mellan polis, självförsvars grupper och droggäng i Michoacán, våld i San Quintin som har liknande karaktärsdrag med de våld som orsakat tre döda och flera skadade i Peru vid protester mot öppnandet av en gruva.

Problem som är ganska främmande hemma för oss hemma i Sverige, men icke desto mindre relaterade till oss.

Jaja, förhoppningsvis får man höra några upplyftande uppsatser nästa vecka. Tror jag kommer bli oerhört imponerad av att få höra på oppositionerna av klasskamraternas uppsatser, tveklöst en mängd intressanta uppsatser!

Må internet få vila i ytterligare 22 år innan jag terroriserar det igen med mina försök till blogginlägg.

DSC08650 (1024x768) — Ögongodis från luften

Kärlek och styrka

/Simon

25 maj, 2015 av Max och Jakob - Inga kommentarer

Små lätta moln

Hej bloggen!
Det har varit ett tag sen förra blogginläggen men vi haft fullt upp med skrivning och andra roligheter. Nu är vi här igen.

Efter en tid av regn och lite kallare väder har Sao Paulo åter visat sig från sin bästa sida, och solen lyser starkt.
Vi har avslutat vårt fältarbete, men ska göra ett återbesök imorgon. Skolan och lärarna ville gärna höra mer om den svenska förskolan. Vi har också känt att vi ville ge något tillbaka. Vi ska därför hålla i en 3 presentationer med skolans 50?! lärare. Som vi fått höra är Sao Paulos största förskola. I övrigt är vi inne i slutfasen av vårt skrivande, två veckor kvar, och börjar känna av pressen. Men vi kämpar på.

Vi har varit i Santos ”2 timmars bilfärd, utanför Sao Paulo”, besökt det lokala kaffemuseet och gick förbi Pelemuseet på vägen. Brasilien är bestämt ett fotbollstokigt land, och i nästan varje gathörn visar de någon aktuell fotbollsmatch. och vi ser ofta fotbollsspelande ungdomar på gatorna. Vi såg Santos FC ta emot delstatsrivalerna Sao Paulo som slutade 2-1. Bra tryck på arenan och härligt häng utanför.

//Jakob & Max

23 maj, 2015 av Simon Johansson - Inga kommentarer

På resande fot

Bueno,

har anammat lite mer utav en reselivsstil, alltså lite lökigare, lite mer spänning. Första stoppet var som sagt ruinerna vid Palenque, turistigt till tusen men ganska feta byggnader speciellt när man förställer sig omständigheterna de har skapats under.

För att namedroppa lite bar det av åt Calakmul, Bécan, Uxmal och Chichen Itza. Och för tillfället sitter jag i ett Soligt Valladolid där värmen trycker på cirkus 35 grader. Så för en liten skånepåg är det otroligt varmt här, och ja då snackar vi den jobbiga fuktiga värmen som får den essentiella solkrämen rinna av 5 sekunder efter man fått på den…
Men ändå ganska chill när man kan hyra en cykel och ta sig till valfri Cenote för ett svalkande dopp.

Calakmul var nog det fetaste, noll turister, väldigt avlägset (därmed lite bökigare att ta sig dit också) men definitvit värt! Chichen är ett av världens sju nya underverk tydligen och det var ju fett, men man har blivit lite kräsen förmodar jag… Kommer busslaster dit med gringos från Cancún så kommer man på eftermiddagen (som jag) är där smockat med folk.

DSC08104 (1024x768) — Calakmul! (bilden skildrar ej dess egentliga storhet, my bad)

DSC08280 (1024x768) — Chichen Itza, lyckades få ett kort utan turister…

Summan av kardemumman är en jäkla massa bussresande, inget att klaga på här eftersom bussystemet är fräscht och billigt. Den enda kicken är kanske tidspassningen som ibland kan vara sämre än skånetrafikens. Eller för den delen mexikanska vägsystemet som har ”topes” (speed bumps) vare sig det går nedför, uppför eller rakt fram och då gärna med 10 m mellanrum.
En annan klassiker på de mexikanska bussarna (eller kanske alla långdistansbussar i Latinamerika) är AC som är inställd på några grader från nollgradigt samt B-action rullar på spanska som testar trycket i högtalarsystemet.

Ännu tidigt på morgonen här så planen är väl att senare idag ta mig till Tulum 1,5 h härifrån. Vilket blir första gången man får chansen att doppa fötterna i havet. Känns lite trist att man bara har typ 4 dagar kvar, men det ger ännu större anledning att inte spara på krutet, utan bara njuta!

Ses på playan

DSC08436 (1024x768) — Cenote, Valladolid

/Simon

22 maj, 2015 av Erik & Andreas - Inga kommentarer

Risk

Det första som slår en när man anländer till Bangladesh är trafiken, ja, bortsett från värmen då. Trafiken i både Dhaka och Chittagong kan sammanfattas med ett ord; kaos! Det är så fruktansvärt trångt på gatorna, rickshaws, (cykeltaxi), CNGs (trehjulingar som kör på naturgas) och alla andra typer av fordon trängs på gatorna. Ibland kan även ett led kossor göra anspråk på gatuutrymmet. Utsläppsnivåerna är, milt uttryckt, ofantligt höga. Därtill används tutan frenetiskt av allt och alla, vilket skapar en mindre välkomponerad orkester av oljud. I början tyckte vi oss ana någon form av systematik gällande allt tutande, men nej, det tutas för att det tutas skall. Men någonstans fungerar det (vi kommer trots allt fram), om än trögt och skräckinjagande. För tillfället är det författande på agendan, det går hyfsat bra men avsaknaden av ett lugnt och pluggkompatibelt ställe försvarar en del; vi kommer med all sannolikhet skriva på uppsatsen till sommaren också.

Via båt har vi även fått se hela kuststräckan där skeppen ligger strandade. Vissa av skeppen är omöjligt stora, vilket gör det ännu svårare att föreställa sig att dessa snart ska nedmonteras för hand. Känslan när man ser hela scenen är obeskrivlig, någonstans är man imponerad av dessa jätteobjekten samtidigt som bakgrundskunskapen gör att man ser de i ett annat ljus. Människor dör i arbetsrelaterade olyckor och diverse kemikalier och oljerester dumpas direkt i havet. Vidare kan ett dödsfall innebära att en familj försätts i en fruktansvärd position, de förlorar inte bara en bror och son, utan riskerar även att bli av med huset och leva ett liv i absolut fattigdom. En tjej som jag pratade lite kort med när jag var i Dhaka sa: ”Sometimes I feel like we are living with a everyday high risk, by chance”. Hennes pappa hade gått bort i en trafikolycka. Att drabbas av en olycka i Bangladesh kan innebära att livet vänds upp och ned, oavsett om den sker i trafiken eller på arbetet. I fallet med vår industri kan man fundera kring var skeppen kommer ifrån, var de hamnar, och vem som tar risken.

/Erik & Andreas