3210 meter

Tja!!

Mycket har hänt sen sist! Till att börja med så kan vi meddela att alla intervjuer är gjorda. Detta har varit en givande, stark och många gånger gripande erfarenhet. Det har varit en ära att få möta alla dessa starka människor som vågar dela med sig och det har varit så viktigt för oss att höra deras berättelser. Trots liv i uppförsbacke (både bildligt och språkligt) så är det få som klagar. De lägger istället sin energi på att saker och ting ska bli bättre. DETTA ger oss perspektiv.

Innan analysfasen av arbetet drog igång så tog vi ett par dagars ledigt och stack norrut – mot Himalaya. Från staden Pokhara så gav vi oss ut på en 3-dagars vandring med toppen av Poon Hill som mål. Det känns löjligt och lönlöst att försöka sig på en beskrivning av naturen. Vi var helt enkelt mållösa. Och andfådda!!

I grillande sol, regn och under kolsvart natt så vandrade vi ca 5-6 timmar om dagen. Det var en av de tuffaste fysiska ansträngningarna vi vart med om men samtidigt en av de finaste upplevelserna då vi är naturens nr 1 fanboys. På dag 3 nådde vi toppen på 3210 meter!!!

PS. Kan ju informera om att det är 1104 meter högre än Sveriges högsta berg… Så slipper ni UNDRA! Kebnekaise – more like Kebne-not-abig-deal-kaise! Bam!

Bilder kommer när vi sitter under ett mer stabilt Wifi-parasoll…

 

Tryckutjämna!

Hej igen!

Då vi väntar på att våra sista intervjuer ska bli av så har vi åkt på lite utflykter!

Vi tog oss därför till Patan som ligger i södra delen av Katmandudalen. Det här är en stad som genom året växt ihop med Kathmandu. Men även för det otränade ögat så märktes det viss skillnad. Kulturarvet inom konst och hantverk syntes överallt! I vart och varannat hus vi passerade, satt där en eller flera personer, beklädda i sågspån. Verken dem skapade var för fina för fotografier… (Aka jag glömde fotografera)

Philip tog sig även upp i bergen, nordost om Kathmandu. Efter 2 timmars bilresa nådde jag mitt hotell. Hotel at the End of the Universe. Och det var precis så det kändes. En idyll. Biltutorna och smoggen byttes ut mot fågelsång och friska vindar. Promenader genom barrskogar ledde mig till en 360graders outlook post på 2,200 meters höjd. Otrolig utsikt, men kanske ännu coolare var att behöva tryckutjämna påväg upp?

Hörs!

 

Transkribera mera!

Efter att två veckor har gått så börjar vi iallafall känna oss ljumna i kläderna och har börjat ställa in oss efter Kathmandus tempo. Exempel på detta är att vi nu går på rätt sida av gatan (vänster!), vi har vant oss vid strömavbrotten och vi vet PRECIS vad vattensprutan på toaletterna är till för!

Det efterlängtade besöket på härbärget här äntligen blivit av! Otroliga upplevelser som lämnar en ödmjuk inför svensk sjukvård! Huset ligger 10 min promenad från ett av stadens större sjukhus. Vägarna är fyllda med sten och hål. Men tar du dig fram till huset så märker du att det ligger i en oas, bort från stadens värsta brus.

Husets två första våningar huserar patienter med diverse cancerdiagnoser. Detta är patienter som rest långt för sina behandlingar på sjukhuset, men som inte har råd med tillfälligt boende i Kathmandu. Den ideella organisationen BAS erbjuder då dessa människor mat och logi.

På husets tredje våning finner vi åtta patienter med bla cerebral pares och autism. Dessa är hemlösa och har blivit övergivna av sina familjer. De människor behöver hjälp och omvårdnad dygnet runt och bor därmed permanent på härbärget. Det är omvårdnadspersonalen som tar hand om dessa personer som vi ska fokusera våra intervjuer på! På BAS önskan så letar vi efter vårdpersonalens behov vid omvårdnad av dessa personer.

Vi har hunnit med tre intervjuer som alla har varit intressanta och upplyftande! Transkribering är kul! Om man gillar intelligensbefriade sysslor!

På fredag firar Nepal nyår! Gott nytt 2075!!

// Philip o Franz-Josef

 

Namaste!

Namaste, bloggläsare!

Nu har vi spenderat en vecka i Nepal och det är först nu som vi börjar inse att det här inte är en feberdröm. Vi har blivit bombade med intryck och ska här göra vårt bästa för att omvandla dessa till uttryck!

Efter en lång men smärtfri resa landade vi i Kathmandu och välkomnades där av vår kontaktperson och hennes löjligt varma familj. Första intrycket av Nepal och Kathmandu har varit ett som kommer vara bestående. Chockartad trängsel i symbios med med inre lugn. Gatorna är trånga och fyllda av mopeder, bilar, turister, hundar och kor. Alla ska någonstans men ofta åt olika håll. Trots detta så ser vi ingen stress i människors blickar. Det får ta den tid det tar… Löning innan julafton i Malmö är värre, trust us!

Innan mötet med våra informater så har vi valt att tillbringa första veckan med att acklimatisera oss (aka turist;a). Vi har besökt Swayambhunath, Chitwuan Nationalpark och Thamel.

Swayambhunath eller “The Monkey Temple” är ett buddistiskt tempel beläget på toppen av den längsta trappan vi har försökt oss på. Där uppe får man en vacker vy över staden och ett face to face-möte med vår närmsta kusin i Darwins släktträd. Så håll hårt i era ägodelar!

Chituwan är ett område i Nepals södra delar. Här är det fuktigare, inga berg och mer inriktat mot turism. Nationalparken erbjöd djur från hela djungelboken. Resan dit tog ca 6-8 timmar med bil på trådsmala vägar genom bergen. Så spendera ett par nätter där! Det är värt det!

Thamel är mittpunkten som Kathmandu snurrar runt. Här har du allt från gamla palats och monument, turiststråk, och nedgångna krogar.

Men överallt så ser vi fattigdom. Vi ser människor som kämpar för sin överlevnad. Det värsta att se är stadens utsatta barn. Det är en ögonöppnare som förhoppningsvis kommer att göra oss mer ödmjuka gentemot det vi själva har i Sverige. Det är en klyscha, men ta mig fan så sann!

I nästa vecka ska vi besöka härgärget som vår kontaktperson driver! Det ska bli superspännande att träffa både patienter och personal!

Until next time!

ps. Vi kan tillägga att staden är färgglad utom beskrivning! Kathmandu får regnbågen att se ut som botten på min askkopp.