Två ljuvliga tips för en bättre vardag!

Nu har det snart gått fyra veckor här och då alla intervjuer är gjorda känns det istället som jag gift mig med min dator. Förutom att kärleken inte verkar särskilt ömsesidig… Batteriet har valt att över en natt halvera sin batteritid, och på något magiskt vis så slukar min dator i sig Internet. Det finns säkert en förklaring till detta, men google ger mig inga kloka svar så jag har gett upp att luska.

Den senaste tiden har jag vart virrigare än vanligt vilket är ganska illa. Laddat på min internetsticka med massor med pengar (tänkte att det va lika bra att brassa på då det som sagt försvinner i en rusande fart), dock inte min internet sticka visade det sig sedan utan jag gav fel nummer. Har även glömt att kliva av bussen, igen (iof fel buss) och insåg inte detta förrän 2 h senare när jag befann mig mitt ute i ingenstans. Om ni undrar hur detta är möjligt, alltså att inte komma på att man är på fel buss förrän 2 h senare så heter det “Bollywood”. Vissa stadsbussar här har nämligen tv och där visas alltid bollywood filmer, eller musikvideos. Jag älskar det lika mycket som att åka stadsbuss klockan 5 på eftermiddagen för då åker ALLA buss och man står som packade sillar och myser.

Sen har jag även funderat över om Lankeser aldrig är stressade. Själv går jag bakom och hasar med fötterna för att inte springa in i alla. Detta kanske mer är ett tecken till mig själv dock, att tagga ner på tempot lite. Och senaste tiden har jag även funderat över om lankesens bästa vän, dvs paraplyt, är förprogrammerat på 1,76. Det verkar nämligen inte spela någon roll om det är en kort eller lång lankes som bär på det. Av någon anledning får jag dem alltid i ansiktet, allra helst ögonen.

För att övergå till ett annat äktenskap så tänkte jag att det var praktiskt att säga att jag var gift här nere, för att slippa förklara mina 28 år som ogift kvinna och förhoppningar om att få vara ifred lite. Då den potentiella maken, kommer om 2 veckor lyckades jag äntligen få damerna här att börja lära mig sina matkonster. Sharmain, som är kvinnan jag bor hos tappade helt ärligt kastrullen i marken när jag sa att jag inte visste hur man lagade mat..(lite lögn och lite sanning) och dessutom va gift! Gift och inte kunna laga mat är ingen bra kombination här så det sattes genast in resurser för att detta skulle lösas. Sharmain sprang runt i sitt esse och letade pinaler och grönsaker som behövdes. Då denna lilla kunskap helt klart har förgyllt hela min söndag så tänkte jag dela med mig av receptet.

Man behöver torkad chili, salt, lime, en rödlök, en liten tomat och detta mortlas tills löken inte längre är lök utan mos. Då har man i kokos. Jag tänker att torkad kokos måste gå lika bra. Sen rör man runt och man har en lankesisk Sambal. Jag åt det med sked tills det var slut men detta kan ej rekommenderas då magen sa tvärt ifrån. Här äter man de med ris.

Tips två heter kassava eller Maniok som det heter här. Detta ska ja odla i min lägenhet när jag kommer hem. Igår var jag på 85 års kalas och då farbröderna där tyckte att det var katastrof att jag inte lärt mig Sinhala på 4 veckor så tror jag bestämt att jag ska inhandla ett lexikon under morgondagen. Födelsedagsbarnet utbrast “Sinhala som är så enkelt!”. Och så var det med det.

Ha det fint!

Bild 1. Kokosnötsskalare Bild 2. Resultat

IMG_8469 IMG_8759

Jodhpur

Jodhpur var fantastiskt! Och imorgon eftermiddag verkar det som att jag faktiskt ska få komma iväg till produktionscentret i Badgaon tillsammans med Sadhnas inköpsansvarige. Det ska bli spännande.

I Jodhpur turistade jag tillsammans med en annan svensk tjej, Therése, och tre underbara norskar, Rune, Maria och Lydia. Vi blev ett litet team Scandinavia. Det bästa med resan var nog det fantastiska enorma fortet uppe på ett berg ovanför staden där utsikten verkligen gav en förklaring till varför Jodhpur kallas den blå staden. Vi blev också inbjudna på födelsedagsfest av en jättetrevlig indisk kille vid namn Praveen. Vi fick följa med ut till hans kompis resort ute i öknen och bo i lyxiga tält och lyssna på traditionell musik och njuta av dansuppträdanden med bara en brasa som ljuskälla. Fantastiskt var det! Mindre fantastiskt var färden i så kallad “sleeper bus”. Trots namnet blir det inte mycket sömn i en sådan buss på sådana vägar. I början var det väldigt kul, lite som en berg-och dalbana, men när klockan börjar närma sig 4 på morgonen och man mest fått whiplash och ingen sömn så är det inte jättekul…

På en översta bilden åker jag och Therése “sleeper bus”, på den nedersta ser man en del av utsikten från Meranghar fort i Jodhpur.
sleeper bus

 

 

20141130_124735

kärleksbrev

hej!

idag käkade vi frulle på en restaurang för att samla krafter inför en intervju. vi har aldrig i vårt liv varit på en restaurang som många gånger som vi varit på faze 3 i Entebbe. sen tog vi boda bodan till hospitalet för intervjun, satt och chillade lite smått utanför sjuksköterskeexpeditionen i väntan på syster. sen pga. arbete var vi tvugna att postponera intervjun till fredag. bra tänkte vi som hursomhelst inte var särskilt upplagda för intervju, så gick vi ner till sjön via botaniska trädgården som slog oss med häpnad. så vackert! så lätt att andas!

uppsatswise går det framåt. vi är på sjukhuset typ varje dag och bekantar oss med olika aspekter av det ugandiska sjukvårdssystemet.

då Entebbe är en ganska liten stad där många känner många har vi lärt känna ganska mycket folk. riktigt sweet och härligt. nu kommer jag inte på något mer att säga mer än några få avslutande ord.

jag känner mig kär i livet, jag älskar min syster linnea och jag tänker på er därhemma, utan att direkt nödvändigtvis sakna er i onödan. soon we shall meet again.

eder, Madeleine ( Linnea är alltid med mig spirituellt)

Tre veckor i Kenya

Nu är vi nyss hemkomna från farmen där vi bor lite sporadiskt. På farmen bor Wendo och Sheiz, ägarna till Dandelion Africa som är organisationen vi bland annat skriver studien åt. Där bor dom med 4 underbara barn ,djur och voluntärer som jobbar för organisationen. Farmen ligger ca. 30 min från Nakuru och det är där vi blir ompysslade med god mat och fint umgänge. Det är ett perfekt ställe när vi vill komma ifrån hektiska Nakuru och bara ta det lugnt eller för att jobba med studien.

Helgen bestod av mycket dans till tidig morgon och Ellinor battlade med Kenyaner (som är betydligt bättre på att dansa än henne) på dansgolvet. Kan ju tala om att hon har rejäl träningsvärk i benen just nu och även svårt att röra sig, vilket Johanna har otroligt roligt åt. Men bra träningspass var det.

Men allt är såklart inte så fantastiskt hela tiden…I helgen fick Ellinor och en vän (Maja)bevittna något fruktansvärt. På väg hem från en restautang  (de sitter i en bil) hamnar det plötlsigt på en olycksplats. Bara sekunder innan har det varit en frontalkrock mellan 2 bilar. Ellinor och Maja + deras förare är de första som kommer dit men människor samlas snabbt. Ingen vet vad de ska göra så Ellinor och Maja går ut ur bilen eftersom de vill hjälpa till. Kaoset är ett faktum. På bara någon minut har det samlats ca.20 personer runtomkring. Föraren i ena bilen är i totalt chocktillstånd, på väg fram till bilen ser dom 2 personer släpa ut en ung tjej (som en trasdocka) ner på marken. Detta ser förfärligt ut och om hon hade haft en nackskada hade hon varit död direkt. En person lyfter upp den unga tjejen och går fram med henne till Ellinor och Maja. Tjejen är helt utan medvetande och täckt av blod och djupa sår.Folk går runt och skriker, bråkar, och ingen vet vilket nummer de ska ringa för hjälp. Som tur ringer Maja snabbt sin vän som ringer ambulans och polis på direkten. Ellinor försöker ta puls, kolla medvetande och andning men efter detta sliter de i stackars tjejen igen och kastar in henne i en bil som inte vill åka iväg i eftersom denna förare nu helt plötsligt blivit anklagad för krocken och står och bråkar med folk. Efter detta var Ellinor och Maja tvungna att kasta sig in i sin bil eftersom deras förare skrek åt dom att de inte kunde vara kvar eftersom det var så stökigt. Väl hemma var de båda väldigt tagna av händelsen och den unga tjejen är nog inte vid liv idag.

Vi har hört mycket om den Kenyanska trafiken och alla dess olyckor men nu fick vi oss en tankeställare. Den unga tjejen hade definitivt inte något säkerhetsbälte på sig och föraren var skapligt berusad. Vi ska verkligen tänka på hur vi transporterar oss här i fortsättningen. Man är inte odödlig trots allt…

Men nu till något bättre. Igår var också dagen då vi blev färdiga med alla intervjuer! Så otroligt skönt. Vi hade 4 intervjuer ute i en by utanför Nakuru. Eftersom det inte fanns något privat ställe att genomföra intervjuerna satte vi upp ett tält. Ett tält är inte att rekommendera när det är 30 grader varmt ute. I tältet känndes det som dubbelt så varmt + syrebrist. Svetten rann och huvudet känndes som en dimma, men det var inget som stoppade oss, fyra intervjuer blev det. Vi är båda tagna av alla historier vi fått höra och det ska bli riktigt intressant att sammanställa allt detta. Det känns verkligen relevant att skriva om det vi gör.

Nu ska vi sätta igång med sista transkiberingen på kontoret( läs: uppe på vår takterass) i solen!

Nakupenda

Bild1: En av byarna vi genomförde våra intervjuer

Bild 2: Nyfikna själar

Bild 3: Tält+intervjuer= ingen bra idé

Bild 4:Jobb på vår takterass

.

 

bynyfphototerass