En bitter eftersmak efter de sista intervjuerna

Det är blandade känslor av stolthet och skam som sköljer över mig när jag vandrar till bilen den varma lördagskvällen.

Efter att precis ha avslutat min sista intervju känner jag en viss känsla av tillfredsställelse över att ha lyckats med mitt uppdrag. Samtidigt skäms jag. Jag har precis, med bestämd röst, sagt nej till min sista intervjupersons vädjan om lite ekonomisk hjälp. Han var dock förstående och accepterade den alternativa gåvan, i form av en ficklampa, som jag gav honom efter intervjun. Men jag skäms. Min sista intervjuperson är en gammal man vars hus mer eller mindre blev totalförstört förra året. Han berättade i intervjun om hur han nyligen rest 10-tals mil bara för att jobba en kväll och tjäna ihop runt 70 kronor. Han jobbar några få dagar i månaden, mer jobb finns det inte. Hans mål är att så snabbt som möjligt köpa en säck ris till sin familj, en säck ris kostar ungefär 225 kronor och räcker i ungefär två veckor.

Innan intervjun har jag och min tolk förklarat mitt syfte med intervjun och att jag inte är där för att bevilja honom framtida bistånd eller ej, jag är bara intresserad av hans åsikter kring donatorernas eventuella ansvar att bistå. Hans vädjan om lite ekonomisk hjälp kommer ändock fram i slutet av intervjun när jag har fått honom att berätta om sin till synes hopplösa situation. Jag vet att de få pengar som jag har i min plånbok är av mycket större värde för honom än för mig och jag hade utan att känna av det kunnat ge honom 50 kronor. Samtidigt vet jag att jag de 50 kronorna inte kommer att lyfta den här mannen ur fattigdom. De 50 kronorna hade kanske främst lättat på mitt dåliga samvete över den vardag jag är van vid, en vardag som den här mannen troligen aldrig kommer att få uppleva. Mitt främst skäl till att inte ge honom lite pengar, och det var också det jag sa till honom, är dock att det skulle vara i konflikt med mitt uppdrag i Gambia. Genom att ge honom lite pengar skulle man kunna argumentera för att jag plötsligt blir en donator, och då har jag helt tappat den objektivitet som jag hoppas att jag har.

På vägen till bilen, i ett försök att undvika skuldkänslor, intalar jag mig själv att jag hjälper på mitt sätt. Jag intalar mig själv att mitt arbete här och i framtiden kommer att hjälpa fler personer och mer långsiktigt än någonting annat jag skulle kunna göra just nu. Kanske är det en lögn jag försöker banka in i mitt huvud, men hur ska man annars kunna möta så mycket fattigdom utan att det påverkar en så till den vida grad att man i slutändan inte kan fokusera på sin uppgift?

I övrigt gick resan och alla intervjuer bra. Det enda missödet var när vi skulle tillbaka med färjan från Barra till Banjul. För mycket lera i hamnen gjorde att en färja fastnade och blockerade hela hamnen så att inga andra färjor kunde lasta på eller av. Efter lite drygt en timme och trots försök att bogsera loss färjan, släppte dock leran taget på egen hand. Nu, hemma hos min värdfamilj igen, ska jag försöka jobba så mycket som möjligt på min uppsats innan avfärd nästa vecka. Jag har dock planerat in lite ledighet och besök i ett naturreservat här i närheten, vilket jag ser fram emot.

/ Daniel

Ett svar på ”En bitter eftersmak efter de sista intervjuerna”

  1. Jag har också precis avklarat min sista intervju. Grattis till oss båda! Men det känns lite tomt också.
    Jag förstår också vad du menar med de små ekonomiska medlen som inte betyder så mycket för oss men kan betyda mycket mer för de som hjälpt oss med att få in den information vi söker. Utan dem skulle vi inte kunna utveckla våra tankar, uppleva det vi upplever och skriva våra uppsatser. Men ändå står vi där fast beslutna om att vara objektiva. Det är inte lätt, det gör ont, känns fel och jag vet inte om det är rätt, men det är vad vi får lära oss att göra för att kunna utföra det vi vill på ett trovärdigt och objektivt sätt. Puh! Vet inte om dessa ord får dig att känna mindre skuldkänslor, vill bara säga att jag förstår vad du känner. Hur som helst är det något som väcker starka känslor inom en och det tänker jag är positivt, att ifrågasätta sig själv är att utvecklas.
    Njut av din ledighet i naturresevatet! Jag ska faktiskt också ta mig några dagar ledigt i ett naturreservat.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *