Cochabamba levererar

Efter dagar med mycket flängade fram och tillbaka i micros å taxi, mellan informanter och organisationer, bestämde vi oss igår för att ta en dag ledigt. Vi hade ännu inte utforskat turistmålen i vår nya hemstad och bestämde oss därför att passa på, innan vi drar vidare och lämna värme och föroreningar bakom oss.

Morgonen började uppe hos Chrille på berget, även kallad Christo de la Condordia. Alltså en lite större version av Kristus i Rio. En skranglig linbana tog oss upp till toppen, vilket jag inte alls uppskattade. Utsikten var otroligt vacker, men inte ens här uppe kunde vi andas frisk luft. Smogen låg tät över dalen. När vi ville ta trapporna ner blev vi avrådda, då vi förmodligen skulle bli rånade för vi hade en kamera, å våldtagna för att vi var så söta. Yeye, vi valde tillslut att lyssna på denna inrådan och åka i skrangliga lilla hytten ned igen.

Eftermiddagen spenderades på la Cancha, en av Latinamerikas största marknader. Efter två timmars letande efter de perfekta dojjorna kände vi oss nöjda å drog hem för siesta. Under veckan har det varit klassisk festival i staden och kvällen till ära fick jag följa med våra vänner Laila och Martina på renässanskonstert. Det spelades Bach och min lycka var total!

DSC_0018

DSC_0153

DSC_0177

Idag har semestern slutat och vi börjar dyka ner i allt material som vi producerat innan vi lämnade Sverige. En del behöver bearbetas men i stora drag har vi lyckats få ihop mycket relevant som matchar vårt empiriska material vi samlar på oss här borta. Så ja, idag känner vi oss som genier! Samtidigt finns det så mycket vi skulle vilja skriva om, snom alltid när man involverar i något man brinner för å det är alltid hårt när man måste “kill your darlings”. Vem vet, vi kanske kommer tillbaka till den här staden och detta brinnande ämne för mastersuppsats. För ett par dagar sedan var vi på universitetet här, San Simon och presenterade vår uppsats och hur vår arbetsprocess ser ut. Det var imponerade av hur målinriktade vi är och hur snabb vår process är. Vi får väl säga att vi är tacksamma för all hjälp och all information vi får från alla människor vi möter. Nästa vecka ska vi återigen till universitetet och presentera en del av det vi kommit fram till och få utbyta erfarenheter med andra forskare från universitetet som fokuserar på vattenfrågor. Sjukt spännande! Det är också väldigt skönt att återigen befinna sig i den akademiska världen, det känns hemma.

Ungefär en vecka återstår av vår vistelse i Cochabamba nu, sen drar vi vidare på andra äventyr och fortsätter vårt ihärdiga arbete med att få uppsatsen klar i tid!

6 veckor mot syftet

hej hej

vi är mitt uppe i analys och resultatkreativitet. som inte alltid känns så kreativt. det är inte lätt, det här. för oss båda är det första kandidatuppsatsen, och som vanligt ger övning färdighet, men vi har ingen än. men men, det går framåt.

annars så rullar livet på i byn. vi trivs. vi var på kakkalas igår. vi bakar mycket. kladdkaka, choklad-banankaka, scones, paj, lagar mat med fräskt närodlade fantastiska grönsaker… ja… förkylnigen har börjat släppa, så nu är det ut o springa igen, och ladda för nästa äventyr – livingstone. vi satsar på att lämna mpongwe och uppsatsarbetet om en vecka cirka, för att ge oss ut o resa o upptäcka mer av zambia.

det har börjat bli kallt, tro det eller ej.

hoppas ni alla har det bra.
Haj

Hemresa

I går morse tog jag och en av killarna från min värdfamilj en promenad till ett annat bostadsområde inte allt för långt härifrån. Vid ett tillfälle gick vi längs med en väg där två stora träd stod på varsin sida om den röda jordvägen. Träden var placerade precis där vägen slutade och övergick i en fyrvägskorsning. Träden ramade in bilden perfekt och tycktes markera slutet på den här vägen, och övergången till någonting annat. En liten kille på kanske fem år stod mitt emellan träden och såg sig omkring, till synes osäker vilken väg han skulle fortsätta på. Detta ögonblick rörde mig djupt. Det var inte bara det att vyn var så fantastisk, jag tror det mer handlade om känslan när någonting man vistats i en tid övergår i någonting nytt. Sådana transformeringar kan definitivt skrämma mig, men lyckligtvis vet jag vad jag har för planer för de två kommande åren (jag ska läsa en master i international development and management) och ser verkligen fram emot det, men det känns väldigt sorgligt att lämna Gambia bakom mig när jag flyger tillbaka till Sverige ikväll. Jag hade tänkt ägna detta blogginlägg åt att sammanfatta mina upplevelser här, men jag finner verkligen inga ord. Jag har dock utvecklats på ett personligt plan och när jag flyger hem ikväll har jag med mig ett viktigt perspektiv på livet. Jag flyger också hem och känner mig inspirerad att fortsätta arbeta med frågor kring utveckling och mänskliga rättigheter. Jag är evigt tacksam för att jag fick göra den här fältstudien, jag är även tacksam över att de intervjupersoner jag har träffat har varit så pass öppna och villiga att dela med sig av sina erfarenheter. Intervjumaterialet kommer att utgöra grunden för min kandidatuppsats, för den som är intresserad av vad jag har kommit fram till kommer jag troligen att publicera uppsatsen via Malmö högskolas webb (MUEP:http://dspace.mah.se/handle/2043/599) i juni.

Tack alla ni som har stöttat mig både innan och under mitt MFS-uppdrag, och tack alla ni som har läst den här bloggen!

/ Daniel Wallinder, Gambia 2012

I väntans tider

Nu har det kanske gått lite väl länge sedan bloggen uppdaterades. Sedan mitt senaste blogginlägg har jag dock väntat och väntat på besked för när WFP:s planerade matdistribution ska komma igång, för att jag på så sätt ska kunna göra upp en plan för mina sista veckor i Gambia. I skrivande stund vet jag i alla fall att matdistributionen ska påbörjas på söndag och till största del äga rum i Central River Region (där jag genomförde mina fem första intervjuer). I och med det gick mina planer på att intervjua fem personer som precis har börjat ta emot matbistånd , i en annan region än den redan nämnda, i stöpet. Jag har därför tvingats prioritera; vill jag intervjua fem på personer på en annan geografisk plats än den förra, eller vill jag intervjua fem personer som precis har börjat motta matbistånd? Som en vän uttryckte det; man kan argumentera för eller emot båda alternativen. Jag har hur som helst beslutat mig för att intervjua personer på en annan geografisk plats eftersom jag är intresserad av att se om det råder olika förutsättningar för food security i olika regioner. I helgen ska jag dessutom förhoppningsvis,  som det var planerat sedan tidigare, följa med och observera matdistributionen. I skrivande stund väntar jag dock fortfarande på besked om jag kan få plats i något av de fordon som ska åka.

Sedan det senaste blogginlägget har jag emellertid, utöver att vänta, tagit lite semester i några dagar, då jag hade en kompis från Sverige som var här på besök, samt jobbat på uppsatsen. Det var minst sagt intressant att ta ett break och bara vara turist i några dagar. Turistnäringen är en ganska viktig sektor i Gambia och bidrog med runt 83 miljoner US dollar under 2008. Utöver fantastiska stränder är Gambia som turistland kanske mest känt för sin sexturism då det är en del, mestadels medelålders kvinnor, som åker hit och ärligt talat gynnas av fattigdomen. För det är ofta fattigdom som har lett till att gambiska män blir så kallade bumsters. Nu handlar det inte alltid om sex, ibland kanske det handlar om sällskap eller andra tjänster, men prostitutionen utgör en stor del av det och ibland finansieras hela familjer i Gambia via den verksamheten. Regeringen har visserligen försökt erbjuda alternativa försörjningsmöjligheter, men bumsters är fortfarande en ganska vanlig syn (åtminstone i turistområdena) i ett land med runt 80 % arbetslösa.

När det kommer till uppsatsen känner jag mig relativt tillfreds med var jag befinner mig, i brödtext har jag i princip skrivit hälften av de 15 000 ord vi ska skriva. Då strömmen går i princip dagligen, ibland flera gånger om dagen, har det dock stundtals varit ganska svårt att vara produktiv. Detta på grund av två anledningar, för det första att fläkten på mitt rum stannar, vilket gör det väldigt varmt och jag blir ärligt talat väldigt dåsig då, samt att mitt datorbatteri har en kapacitet på några timmar innan datorn dör. I och med att situationen endast är temporär har jag dock inga större problem med det, det går trots allt att anpassa sig till en annan levnadsstandard och det är ganska bra att få lite perspektiv på livet i Sverige.

En uppdatering kommer i nästa vecka om hur helgen har fortskridit!

/Daniel