Lyckat fältarbete trots sjukdom

Vad är ett fältarbete i fjärran land om man inte drabbas av åtminstone någon liten tropisk sjukdom. Jag slog till på tyfus den här gången, något jag har erfarenhet av från tidigare Etiopienvistelser. I dagens Etiopien är det inte så som det påstås i Emil i Lönneberga, att man blir alldeles blå och sen dör. Det finns effektiva mediciner och behandlingen tar en vecka.

Trots tyfusen var jag tvungen att jobba på med fältarbetet. Nu hade jag ju äntligen tillgång till både elever och lärare i mina skolor. Det blev tre lyckade dagar i skola 1, där jag genomförde åtta observationer av undervisning och intervjuade två lärare. Men gissa om jag var trött när jag kom hem på eftermiddagarna. Som tur i oturen var mina två lärare i skola 2 på kurs under slutet av veckan så jag fick två välbehövliga vilodagar istället för att jobba vidare med fältarbetet. I helgen jobbar jag med transkribering och på måndag påbörjar jag de tre sista dagarnas skolbesök. Om allt går som det ska.

Materialet jag har samlat in så här långt är mycket intressant. Men det kommer ta tid att transkribera och översätta allt. Och det kommer bli svårt men nödvändigt att göra en rättvis analys. Trots alla brister jag sett i undervisningen, alla språkproblem och allt som saknas i skolorna så känner jag en stor respekt för de lärare som öppnar sina klassrum för mig och som har gett sig in i läraryrket trots alla svårigheter. Tänk er själva att undervisa en klass på 60 elever på ett språk som ni inte till fullo behärskar och som de flesta av era elever inte alls förstår. Jag är full av beundran och menar att elevernas lärande visserligen är lärarnas ansvar, men det yttersta ansvaret att ge lärarna en bra utbildning som förbereder dem för yrket ligger på skolpolitiker, lärarutbildare och skolledning.