Most crazy and unbelievable night ever!!!!

Hejsan alla!

Så här kommer ett litet avstickande inlägg men jag känner att jag bara måste dela med mig av vad som hände ikväll. Så jag och några bekanta var ute och hade en farväl middag  på en restuarang bara några gator bort från där jag bor (ca 6 gator). När vi skulle hem bestämde sig mitt sällskap att vi skulle promenera för att det var så nära (även fast jag visste sedan tidigare att det finns en hög risk för rån på gatorna) och vad tror ni händer!!? Jo tro faan att vi blev rånade, eller snarare sagt, JAG blev rånad! Dem ryckte väskan från mina axlar och sprang iväg med den. Jag hade inte mycket pengar i väskan men min smartphone låg också där i samt mina nycklar. Jag var helt förstörd och försökte lista ut hur jag skulle kunna få tag på en annan mobil i det här landet (det var genom mobilen som jag hade tillgång till internet nämligen), men lo and behold, när vi börjar närma oss vårt compound så kommer det upp en shared taxi med typ 5 män. De hoppar ut och börjar prata med oss (eller försöker i alla fall) och berättade att de såg vad som hände och hade jagat ner våra tjuvar, varav en av dem satt i bilen. Jag, som har skit svårt att förstå vad de säger, tror att dem hade fått tillbaka min väska och därmed börjar jag (av lycka) krama personen dem pekar på. Visar sig att han var tydligen en av tjuvarna så lite awkward blev det >.<  Medan vi står där och jag försöker lista ut vad som händer så kommer det en kille med nån typ av skjutvapen, (stor var den men kan inte säga vilken typ). Visar sig att polisen har ett kontor precis mitt emot oss, tur va!? Fast hoppet var väl inte så stort hos mig att vi skulle kunna få tillbaka mina saker för jag vet hur dåliga polisstyrkan är här i att utreda brott men dem lovade att ringa mig när dem vet mer. Medan jag står där och pratar med polisen så kommer en man upp med min väska!! Se där du. Dock fanns bara nycklarna kvar i den men det var ändå något.  Anyway, jag gav upp för natten och gick hem men så messar min kompis Lovisa till mina rumskamrater, som var med mig, och säger att min telefon finns på att hämta på Royal hotell (där vi hade middag). Vi (jag och mina rumskamrater) försökte ringa upp henne igen men hon svarade inte så vi bestämde oss för att dra tillbaka till hotellet för att se ifall den var där, FYI det var den inte. Men när vi kom hem så bestämde vi oss för att ringa telefonen själva. Visar sig att någon snubbe hade tagit tillbaka den från tjuvarna och var villig att komma till compoundet för att lämna tillbaka den till mig vilket han gjorde!!! SÅ trots att jag blev bestulen på pengar, nycklar och telefon så, i slutet av natten så var det bara dem 20 dollarna jag förlorade!! Sånt jäkla lyckligt slut på denna eländiga berättelse! Måste verkligen tacka mina rummies som hjälpte mig jättemycket ikväll och våran vakt som lovat att följa med mig till polisstationen imorgon för att signa ett statement.

Nu ska jag försöka få lite sömn innan jag drar till stationen imorgon.

130109–Karibu Kenya!

I’m in Nairobi! Sitting on the floor in my new livingroom grasping the fact that I’m for the first time in my life ”south of Sahara.” The journey here felt much shorter than I was expecting–even though it was snowing i Istanbul and I was rerouted via Amsterdam. I arrived this morning and D. and O. the couple I’m living with had sent a driver to come and pick me up. The driving here is almost even more crazy than in Riyadh, but my new ‘rafiki’ (friend in Swahili) and driver David felt safe. However, I don’t think I will be heading out on the roads driving by myself anytime soon. Today I’ve spent getting acquainted with my neighborhood Kilimani, just north of the city center. This will be my base for now. But my goal is to explore as much as possible. Of course I’ve already gotten lost once, but during the day time most places around here feel and are safe, and people are in general very helpful. Looking for a small supermarket a woman guided me in the right direction, offered me some nuts and told me a little bit about her work with a local NGO. For now things are pretty relaxing. Tonight we are having dinner at an Ethiopian restaurant and I’m going to try and get a hold of a Kenyan number so I can start contacting people to talk to about my project. And I need to figure out what I want to do and where I want to go when I’m here–as I feel and fear that these eight weeks will pass much faster than expected.

Tuonane baadaye–See you later!

/ Irina Bernebring Journiette