skriv skriv skriv

Hej hallå,

Allting löste sig tillslut i Mumbai, alla intervjuer avklarade, alla papper påskrivna och efter att ha transkriberat sitter jag nu och skriver på uppsatsen dagligen. Har haft besök från Sverige, som tog lite tid, så nu håller jag på att komma ikapp. Istället för att skriva i Mumbai har jag förflyttat mig till Goa, så nu bor jag på ett resort med pool och jobbar med uppsatsen på deras innergård. Det är otroligt mysigt. Har också börjat komma till den roliga delen av uppsatsen, diskussionen. Ska bli intressant att titta på mina intervjuer från Deweys ögon. Annars händer det inte mycket. Har en fin rutin av yoga, bada, skriva, läsa, äta. Väldigt skönt med egentid också, från att ha bott i ett dorm i en våningssäng i en månad har jag nu eget rum, och massa tid att fokusera.

Hej så länge!

/ Michaela

Where to begin? Covering three weeks in one post

I know, I know, I have been quiet recently. Actually, it is not because I am lazy – believe it or not – or because nothing happened. On the contrary, a lot happened and the past weeks have included lots of interesting and inspiring interviews, the classic traveller’s stomach problems, six-hours train rides and bum-hurting tuktuk rides on a muddy river island.

So, how do I cover all this in one single blog post? The easy solution: I don’t 😉 After the bihu festivities, the rest of April mainly went with conducting interviews and transcribing so these days I will just mention quickly. The women activists I have met here are all very informative and willing to talk and I have found a very diverse group of participants spanning from the well-educated middle class lady to the village woman who has seen too much violence and torture during the past decades’ insurgencies in Assam. They have all been incredibly open to talk to me so the past weeks have been busy but effective.

But now, after conducting my interviews and half of the transcriptions, it is time for the fun stuff! The past days I have spent outside my safe base in Guwahati more specifically, in Jorhat in Upper Assam, where I first was introduced to one of the coolest ladies I have met and her organization Purva Bharati Educational Trust (PBET) and later, visited a tea garden and got to meet the strong activists of the local adivasi women’s association. Besides interesting stories, the tea garden visit also included stunning views over green fields and a long-awaited tranquility after one month in bustling Guwahati.

Meeting with adivasi women’s activists in a tea garden

Momos (dumblings) with some of the PBET people

In the weekend, I went to Majuli – a small, but nevertheless Asia’s biggest, river island in the mighty Brahmaputra. The island is famous for its satras (monasteries for monks following the Vaishnavite branch of Hindu religion). One of my participants told me about this form of Hinduism in the interview so I was very excited for experiencing the culture that, according to her, created a more liberal caste system and better living conditions for women in Assam (I have my thoughts about the caste system, including the Assamese, but I will leave that discussion out of the blog).

After arriving on the island, I soon discovered that exploring Majuli and the satras is just easier with your own vehicle and a local guide as both public transport and English-speakers are scarce. However, I tried to make the most of it by hitching a ride on all possible vehicles – scooters, cars and tractors – to make it to the first satra (I also accidently paid 200 rupees for a ride but luckily most people were too nice to take advantage of a confused tourist, who did not do her research before going).

Majuli landscapes

Satra prayer house

My whole trip changed completely when I was on my way back from visiting the first satra, out of the five I planned to, and a car stopped right by my side. The door was opened and a father, mother and two children gestured at me to make me get in. Few minutes later I found myself drinking tea in the family’s home and desperately trying to understand Assamese chit-chat from the cutest 4-year-old boy, who did not seem to care about my limited vocabulary and confused sign language.

I spent the rest of the weekend with Prasanta and Banalata and their children. After knowing me for approximately one hour, they offered me to stay in their house and show me around the island. Prasanta took me to three more satras and a tribal Mishing village, where one of his friends invited for spicy but delicious lunch and home-made rice beer. I also had the pleasure of meeting Prasanta and Banalata’s neighbors and drinking endless amounts of tea. I was really sad to leave Majuli after just two days but back in Jorhat, the reunion with Smita, Arup and Sinumoni from the awesome PBET crew (and some more rice beer) cheered me up.

Beautiful wetlands on Majuli

My sweet sweet Majuli hosts

Tribal bamboo houses

Masks for paunas (religious Hindu dramas)

I think it is safe to say that the hospitality and helpfulness of Assamese people is the most overwhelming and heart-warming I have experienced yet. Everybody has welcomed me like a member of their own family and shared their home, their food and lots of smiles with me. I am already planning another trip to Jorhat and Majuli just to meet these treasures again and I STRONGLY recommend everyone travelling to India to make a trip to the North East! I simply don’t have enough words for expressing how good the Assamese people have been to me.

Cheers in home-made rice beer!

Reunion in Jinja!

In the past week, I have worked on transcribing my interviews and met with YOLRED (Youth Leaders for Restoration and Development – an initiative founded by former abductees and others who were affected by the war to support youth).

I went to Jinja last Friday. The journey started with a canceled bus at 8 AM and a one-hour delayed post bus from Gulu to Kampala. The trip was quite long (7 hours) as the bus stops several times on route. In Kampala, I changed to a matatu (the shared taxis) to Jinja with the help of the brother of my contact. The drive was … interesting. There are at least 15-20 persons in the car with all their luggage (be it bags of corn, rice, weekend bags). After dark, much rain, and delays due to queues, our driver decided to drive off-road – against traffic! After 3.5 hours, I finally arrived in Jinja where Matilda picked me up. Matilda and I met at the MFS preparation course in Hӓrnӧsand. It was so much fun to reunite in Uganda. On Saturday, we went river rafting, sightseeing in town, and had a delicious dinner right next to the Nile. Unfortunately, I had to go back already on Sunday morning to reach the last afternoon bus to Gulu which leaves at 1 PM. After the experience with the matatu on Friday, I decided to go with a safer, more comfortable, and expensive option: The Pineapple Express. I can only recommend it. We arrived in just 2.5 hours and that included a stop at the bank. The service is a hire car and driver, which takes you from point A to B with whatever stops you desire (hence, the higher cost).

This time, I will be back in Gulu for just three days as Matilda and I are going to Bwindi Impenetrable Forest to track the gorillas. I am so excited!

The first rapid aka. a four-meter waterfall

The boat actually did not flip but 50 % of the crew went for a swim

On our way to the rafting site in an open truck

Monkey on one of the main roads in Jinja

Local artist in Jinja

The Nile (Jinja)

Slut

Det var ett tag sedan min senaste uppdatering eftersom jag har haft fullt upp och imorgon är det redan dags för hemresa. De två senaste veckorna har jag låtit uppsatsen vila helt eftersom jag har fått besök och har tillägnat tiden till att semestra. Runt två tredjedelar av hela arbetet är skriven och sista delen får arbetas på hemma. Har lite smått panik över att stora delar av den känns splittrad, men jag vet att jag kommer att kunna få ordning på det hela när jag väl är hemma och kan se till att jag får mer sjävldisciplin än nu. Tror även att det är nyttigt att ha fått lite distans från något som man arbetat så intensivt med under en längre period.

Har hunnit resa runt i norra Vietnam för att se vackra utsikter i Ha Noi, Hai Phong, Cat Ba, Ha Long och Son Tay. Har varit riktigt mysigt och har utöver längre bussresor även prövat på lokal kollektivtrafik. Priserna är galna!! Åkte mellan Son Tay och Ha Noi för 9000 dong (ca 3kr!!!!!!), alltså en resa på 4 mil.


C
at Ba, Monkey Island
Ha Long Bay30/4 i Ha Noi, firande av Reunification day (när kriget tog slut och syd friades för att enas med nord). Snacka om att det var mycket folk ute!!
Ba Vi nationalpark
Hittade en svensk bok bland livsstilssektionen!! Såklart om att man ska leva lagom.

Det har överlag varit två underbara månader i Vietnam och imorgon landar jag på svensk mark igen för att så fort som möjligt börja skriva skriva skriva igen.

VALPARAISO

Under veckan som varit har vi begett oss till Valparaiso. Valparaiso är en fin gammal hamnstad som ligger två timmars bussfärd från Santiago och väldigt känd för sin street art. Här har vi gått runt och fotat massa men främst har vi suttit och skrivit. De går undan nu! Alla transkiberingar är klara, metoddelen är nästan klar och vi sitter och försöker föra in all relevant fakta i resultatdelen. Det är för det mesta kul men stundvis behöver vi våra pauser. Under helgen unnade vi oss en vistelse till de några fina vingårdar som ligger runt omkring Valparaiso. Mycket gott va de! Denna veckan tänkte vi stanna i Valparaiso och fortsätta med vårt pluggande!

Hoppas ni alla har de bra!!!

Varma hälsningar från Chile

3210 meter

Tja!!

Mycket har hänt sen sist! Till att börja med så kan vi meddela att alla intervjuer är gjorda. Detta har varit en givande, stark och många gånger gripande erfarenhet. Det har varit en ära att få möta alla dessa starka människor som vågar dela med sig och det har varit så viktigt för oss att höra deras berättelser. Trots liv i uppförsbacke (både bildligt och språkligt) så är det få som klagar. De lägger istället sin energi på att saker och ting ska bli bättre. DETTA ger oss perspektiv.

Innan analysfasen av arbetet drog igång så tog vi ett par dagars ledigt och stack norrut – mot Himalaya. Från staden Pokhara så gav vi oss ut på en 3-dagars vandring med toppen av Poon Hill som mål. Det känns löjligt och lönlöst att försöka sig på en beskrivning av naturen. Vi var helt enkelt mållösa. Och andfådda!!

I grillande sol, regn och under kolsvart natt så vandrade vi ca 5-6 timmar om dagen. Det var en av de tuffaste fysiska ansträngningarna vi vart med om men samtidigt en av de finaste upplevelserna då vi är naturens nr 1 fanboys. På dag 3 nådde vi toppen på 3210 meter!!!

PS. Kan ju informera om att det är 1104 meter högre än Sveriges högsta berg… Så slipper ni UNDRA! Kebnekaise – more like Kebne-not-abig-deal-kaise! Bam!

Bilder kommer när vi sitter under ett mer stabilt Wifi-parasoll…

 

African Time….

This past week has been very busy and productive thanks to my local contact. It is just the second week of my field study, but I have already managed to conduct several interviews with both community leaders, professionals working in psycho-social care, and state officials. Last week one of the interviewees included a bishop from the district who is seen as a hero around here. He is one of the religious leaders that have taken a very active role in promoting reconciliation and aiding the reintegration process. I have even interviewed three formerly abducted persons about their experiences of return. While I am quite happy with the results, some challenges remain. First, African time is both a blessing and a challenge. I love not scheduling my whole day which makes me feel less stressed than usual. At the same time, calling interviewees at the time of our meeting to find that they cannot make it or are several hours late is not my favorite way to spend my time. Secondly, the day I was interviewing former abductees, my interpreter got sick (he is feeling better now!). Thus, I had to make use of another guy from one of our partner’s office. It was my first time doing interviews with the use of an interpreter and I am not sure whether I am fully satisfied with the translation. I, at least, felt like some details might be missing. The solution is that my interpreter will go through the recordings and transcription this week.

In the evenings, I had dinner with the founders of Gulu War Affected Training Center and Backup Uganda. Both were a very pleasant experience that must be repeated soon. On Saturday, I went out with my roomies and some friends to the restaurant O’ café for the Open Mic Night. We had Rolex (a wrap with eggs), some drinks, and enjoyed the dances, music, and spoken word performance. It is a biweekly event that is also used as a venue for raising funds to cover the medical bills of some local beneficiaries.

Now, I am looking much forward to tomorrow’s Labor Day celebrations and to visit my friend from the preparation course in Hӓrnӧsand, Matilda, who is doing her field study in Jinja. I am keeping my fingers crossed for good weather, so we can go river rafting and cruise the Nile.

Traditional huts and preparation of sim sim and millet (among others)

Delicious Ethiopian food at Abyssinia (highly recommendable!)

Laundry day in Uganda

Open Mic Night at O’ Café

 

Long time No see!

Vad har då hänt sen sist undrar ni.

Ja, vi har hunnit med att göra det som var tanken att göra här i Maputo, dvs. studera. Men självklart har vi också hunnit roa oss lite.

Förra veckan så tog vi en heldag vid poolen då temperaturen nådde 33 grader. Vi har firat Valborg (med kubbspel!), en vecka för tidigt men lika kul var det. Vi har spelat fotboll med andra tjejer på den skandinaviska skolan och i tisdagskväll så visades det utomhusbio med popcorn och svenskt godis fanns det att köpa till. Detta evenemang hölls också på den Skandinaviska skolan. En påse Ahlgrens bilar framför filmen Sameblod fick det bli.

I onsdags påbörjade vi att skriva på vår resultatdel på vår C-uppsats. Strålande sol utanför fönstret men det kan inte hjälpas. Vi får alternera ”det roliga” med studierna.

Annars går tiden så fort här. I tisdags hade vi dessutom varit i Maputo halva tiden, dvs. 4 veckor och vi kan bara instämma i att tiden går fort när man har roligt.

Varje lördag, som ni nu vet, springer vi med Hash house Harriers. 8-10 kilometer brukar det bli och igår blev det ”bara” 8 km, dock i 34 graders värme. Bara det gjorde att sträckan kändes dubbelt så lång. Efteråt belönas vi alla med en kall 2M =mozambikansk öl.

Vi har också hunnit med en välförtjänt frukost på Polana hotell där vi har laddat upp med läcker mat, så nu har vi fyllt på med kalorier vi förbrände igår. Så nej (Tinas) farmor, vi magrar inte. Som vanligt så bjuder vi på lite bilder också!

Adeus från oss i Mozambique!

 

Fika-paus från skrivandet

Fotbollsträning

Poolen på Hotel Polana där vi också åt frukost

Lyxar till det med hotellfrukost

Filippa och Laura som vi träffat här i Mozambique som jobbar på svenska ambassaden

Åker med det lokala transportmedlet chapa (minibuss)

Löpturen innehöll bland annat att hoppa över lite vatten (helst utan att plurra)

The most alluring thing a woman can have is confident.” -Beyoncé

Svenskt biogodis!

Judith som är ägare på HIV och AIDS centret vi fick besöka

 

 

Namaskar!

Hallå igen,

Så mycket olika saker har hänt den här veckan. Jag har börjar transkribera tre riktigt bra intervjuer från organisationen SAC samtidigt som samma organisation har slutat höra av sig. Har fått berättat för mig att indier helst inte säger nej till något, vilket innebär att även om de inte kan så agerar de med en positiv respons. Jag är dock glad för de intervjuer jag fått och försöker ha tålamod för att se vad som händer. Det är alltså mycket kulturkrockar gällande hur jag ska bete mig i relation till organisationerna, hur på jag ska vara, vad jag ska förvänta mig etc.

Igår var jag på Fulora Foundations utställning. Den varade i tio timmar och det kom förbi en del viktiga personer i syfte att uppmärksamma eventet och barnens situation. Jag själv blev tillfrågad att hålla ett tal, vilket jag nervöst gjorde och det gick bra! Berättade lite om min relation till konst pedagogik och studien. Fick även intervjua rektorn från ett av Mumbais omtalade konstuniversitet och fick en därmed en djupare kulturell inblick kring Mumbais perspektiv på konst, konstpedagogik och konst i relation till emotionella behov. Just nu har studien ett bottom-up perspektiv från en organisation (SAC) och ett topp-down perspektiv från en annan, Fulora Foundation. För tillfället sitter jag och transkriberar, och det är fruktansvärt intressant. Det finns starka normer i Indien gällande hur en pratar om känslor och det är tydligt hur konsten blir ett verktyg för barnen att uttrycka sig gällande saker de annars inte kan prata om.

Utöver det, har jag hunnit med picknick på tak, turista i Colaba, plugga på café, museum, och hamnade på sjukhus i veckan på grund av urinvägsinfektion, vilket var en helt galen upplevelse. Mår bra nu : ) Ikväll bär det av mot en magdansuppvisning!

Hejdå så länge

 

 

 

Forgiveness after the Atiak Massacre

“When there is peace, anything is possible” – Godfrey Canwat, Hope and Peace for Humanity, Uganda.

Thursday the 20th of April 1995, the senior LRA-commander Vincent Otti and his troops claimed the lives of over 300 people in the Atiak Massacre. Among those killed were 48 students and two teachers from the Atiak Technical School. Atiak is a village 71 kilometers North of Gulu town. It is situated in Kilak County (Amuru District). After the brutal killings, several young boys and girls were abducted. Some are yet to return, 23 years after the Massacre. A monument bearing the names of some of the deceased was raised in 1996 at the Atiak Trading Centre. Notably, several of the perpetrators live in the community alongside the victims and their families. Forgiveness is highly valued in the Acholi cultural region. It is believed that some things (e.g. murder) cannot be changed through retributive justice (as it cannot bring back the dead). Hence, the Acholi uses other procedures such as the mato oput ritual (the cleansing of the spirit) which seeks to reconcile the community, perpetrator, and victims.

Today, we participated in the 23rd commemoration of the Massacre and the inter-faith memorial prayer. Prayers and blessings were officiated by heads of the Protestant, Orthodox, Catholic, and Muslim faiths. The need for forgiveness was stressed throughout the prayers. Forgiveness for all engaged in the war and for “the brothers and sisters” that committed the crimes in Atiak.

After my first (and quite late) interview, I will spend the rest of my Friday night with my roomies and lots of music.