Familjeliv, turistande och reflektion av Nicole!

Oj vad tiden flyger iväg. Vi hade inte internet där vi bodde mellan 6–19/4 vilket såklart gjorde det något svårt att blogga…

Jag (Nicole) ska nu sammanfatta dessa veckor och ifall någon i min situation vill söka MFS kan detta med fördel läsas som exempel och alternativ. Den situation jag syftar på är att jag började plugga senare än de flesta och därmed hann skaffa familj innan. Jag har tre barn som är mellan 7–14 och att vara iväg från dem under två månader har varit svårt och konstigt. Att jag ändå ens började fundera på att söka MFS och sedan gjorde det, är grundat i att jag tror på att ta tillfället när det kommer samt att jag vill visa barnen att allt är möjligt, även om det inte är enkelt. Jag har också haft fullt stöd av min man annars hade det inte gått!

En förutsättning för att jag skulle åka var att vi kunde ordna så att familjen kom och hälsade på, och det var precis vad de gjorde under den här perioden. Passande nog var det ju påsklov. Min flygrädde make övertalade min syster och svåger så att han skulle slippa flyga själv med barnen och hela gänget (8 st) landade i Kapstaden den 6/4! För den här tiden hade vi hyrt ett hus i Fish Hoek, lite utanför Kapstaden där vi alla fick plats, inklusive Nikki som fick smaka på vårt smått tokiga familjeliv med fem barn (mellan 7 – 14) och fyra gapiga vuxna (med serbiskt påbrå så flerspråkigheten flödade!). Eftersom Nikki inte är av den blyga tysta typen så smälte hon bra in och under två veckor var fokus snarare på att utforska Sydafrika/Västra Kapprovinsen/Kapstaden än plugg.

Det var ett bra tillfälle att läsa på om teorier om metod och analys som vi ändå behöver för examensarbetets del. Men i ärlighetens namn var det Nikki som gjorde mest läsning och anteckningar, det är helt enkelt så det är att plugga när man har barn. För att med gott samvete kunna sätta sig och odelat läsa kurslitteratur och annat så måste i alla fall jag känna att jag gett barnen full uppmärksamhet när det behovet finns. Det är så jag har tagit mig igenom fem års studier. Jag har fått vara lite striktare i min planering av min studietid än mina kursare som inte har barn. Efter fem veckors bortvaro var behovet stort, vilket jag anat så jag hade läst lite mer innan, och kommer få ta igen läsning nu efter medan Nikki kan streama serier på Netflix… Det var det värt!

Vi hann med en hel del på nästan två veckor. Pingvinstranden Boulders Beach i Simons Town, Hop-on-sightseeingbussar, Kirstenbosch Botaniska trädgård, Akvariet i V & A Waterfront, World of Birds med fler än 400 olika fågelarter, köra Chapmans Peak Drive, Drakenstein Lion Park som räddar illa behandlade lejon från hela världen och ger dem ett värdigt liv. Robben Island som blev en historielektion där jag och Nikki fick förklara, översätta och anpassa fakta till barnens referensram – bra lärarträning! Turen ner till Cape Point och Godahoppsudden med en utsikt som hissnade i magen där uppe på den helt oskyddade klippan som störtade rakt ner i de vilda vågorna nedanför. Inte ett staket, rep eller ens en markering som visade var det var lämpligt att stå. Som svensk är man van vid ett helt annat säkerhetstänk och jag drömde mardrömmar om barn som snubblade hela natten efter den utflykten.

Jag är väldigt glad att mina studier gett mig möjligheten att komma hit och erbjuda mina barn den här upplevelsen. Även om jag (och maken) fick jobba extra under hösten för att få ihop till resan, och även om det innebär att sommaren tillbringas hemma så är jag övertygad om att det är något de kommer att ha med sig. Kanske bli inspirerade till att själva ge sig ut, söka stipendier, plugga utomlands och framförallt våga ta de chanser som erbjuds. Jag är oändligt glad och tacksam för att Nikki upptäckte MFS och att vi la ner så mycket tid på ansökan att vi faktiskt fick stipendiet! Och så är jag glad att MFS finns! Mitt råd till alla och envar är att söka! Lägg mycket tid på ansökan, projektplanen och planeringen i förväg så har man störst chans att njuta av upplevelserna på plats.

Over and out från mig! Det kommer fler uppdateringar om vårt arbete snart!

Pingviner på Boulders Beach i Simon’s Town

Canopy Walk i Kirstenbosch Botaniska trädgård. 13 m över marken på vissa ställen!

Sydvästligaste punkten i Afrika. Helt utan staket eller liknande…

Mängder med fåglar i härliga färgen på Birds of Eden

Utsikt över Hout Bay från Chapmans Peak Drive. Magiskt!

Kapstadens version av Nobeltorget! Nobel Square med stayer av 4 Sydafrikanska nobelpristagare: Albert Luthuli 1960, Desmond Tutu 1984, FW de Klerk 1993 och Nelson Mandela 1993.

Vecka 6

Hej

Den här veckan har varit tyngst hittills. Jag är inne på det som jag trodde skulle vara halva resan och känner att jag inte har fått någonting gjort alls. Det har varit otroligt mycket svårare att få tag på de människor jag behöver få tag på, ingen vill svara på frågor, jag blir runt-skickad till andra hela tiden och det tar minst en vecka innan jag får svar på mina mejl – håller på att bli tokig. Håller fortfarande på att försöka identifiera de nyckelpersoner jag behöver få kontakt med för att komma vidare.

Jag har börjat ställa in mig på att jag kommer få stanna längre än planerat för att hinna klart med alla datainsamling jag behöver och även att jag eventuellt kommer få lov att opponera i augusti för att hinna och det har varit svårt att acceptera.

Har dessutom varit rejält dålig i veckan och det hela slutade med ett besök på akuten igår. Fortfarande oklart vad det är, men klart är att magen inte är helt imponerad av Guatemala. Förhoppningsvis blir det nya tag nästa vecka och jag får tag på den som gör att jag kan komma vidare.

Mitt besök på akuten.

Vecka 4 och 5

Hej!

Ligger lite efter med skrivandet.. Det händer så mycket och så lite på samma gång så det lite svårt att ta tag i det.

Vecka 4 finns det egentligen ingenting att skriva om. Eftersom jag har rätt mycket kontakt med svenska ambassaden här och även umgås en hel del privat med några av de anställda, gjorde attacken i Stockholm att allt stannade upp lite. Kändes som luften gick ur lite. Många av de anställda är från Stockholm och det blev ganska snabbt ett fokus på att följa nyheterna i Sverige. Jag kände själv att jag hade lite svårt att fokusera på annat.

Rent praktiskt gick en stor del av veckan åt för att läsa delar av det material som finns om projekten, vilket är ungefär fem pärmar, maila fram och tillbaka med ambassaden gällande vilka personer från Oxfam som skulle vara intressanta att prata med och slutligen ta kontakt med Oxfam själva.

Av de fem personer som jobbade med projektet från Oxfam har alla lämnat Guatemala utom två och endast en av dem jobbar kvar. Det är ett av problemen som jag stött på i mitt arbete, det faktum att människor ofta byts ut eller byter arbetsplats inom utvecklingsarbete. Veckan har gått åt att försöka identifiera dem och få kontakt med dem utan att lyckas och det tog över en vecka att få svar från en av de två.

Det hjälpte så klart inte att vecka fem var påsk vilket i ett katolskt land som Guatemala är en stor grej. Det är processioner överallt och stan tömdes på folk. Kontor är stängda och många tar semester hela veckan. Eftersom det var så otroligt svårt att få tag på människor och få svar, bestod vecka fem därför av mycket eget pluggande på egen hand och en tvådagars tur till Rio Dulce som ligger vid Atlantkusten. Det är en sötvattensflod med träsk och nästan en djungel runt om och vi skulle bo i en bungalow mitt ute i ingenstans.

En bild från den gigantiska bron över floden Rio Dulce

Utsikten från frukostbordet

Vår bungalow med myggnätsklädda fönster där vi spenderade två nätter i en kakafoni av insekter och djur – kändes som att vara med i Trazan och Banarne introt och var svårt att sova. De många myggbetten vi lämnade Rio Dulce med talade också sitt tydliga språk.

Tortillastånd på gatan i Rio dulce.

 

Vecka 7 i Kapstaden

Hej!

Sjunde och näst sista veckan i Kapstaden har gått, det känns både som om vår vistelse har gått fort samtidigt som vi verkligen har hunnit med mycket! I lördags tog vi vår hyrbil (som vi hyrde inför safarin) och körde tillsammans med två vänner ner till Cape Point längst Peninsulahalvön. Vi stannade för att kolla på pingviner, promenera upp till fyren vid Cape point och för att käka på en mysig restaurang, himla härlig tur! I söndags hade vi strandhäng innan jag (Elin) åkte till Constansia för vinprovning innan vi gick på ett evenemang de har på en restaurang på söndagar – livemusik, tapas och massa folk!

I måndags var det annandag påsk men vi behövde plugga inför en delinlämning till vår handledare, vi satte oss på ett mysigt kvarterscafé i Tamberskloof som heter The Blue café. På torsdagen hade vi sedan handledning, vilken gick så himla bra. Det är verkligen givande att få kommentarer från någon utifrån då en lätt blir blind i sitt eget arbete.

Under resten av veckan har vi förutom studier försökt maxa ut sista tiden med restaurangbesök, umgänge med vänner vi träffat här nere och som idag – hajk! Vi bestämde oss för att återigen ta oss upp till Table mountain men genom att testa en ny led. Denna gång föll valet på India Vester vilken är klassad som en tuffaste och läskigaste rutten upp, vi var mycket taggade. Leden innehöll helt sjuka vyer och svår klättring, men det var så himla värt! Väl på toppen tänkte vi ta cable car ner, men då kön var väldigt lång bestämde vi oss för att gå ner också. Valet föll på Platterklipp Gorge som vi inte testat tidigare. Tyvärr hade jag lite övertro på min förmåga och lyckades göra ett framstupa fall.. Som tur var hann jag fram med händerna så förutom ett blått långfinger och ömt ben gick det bra.

Nu ska vi iväg och käka middag med vänner innan vi ska på en fest hos en local. Kul! Här kommer ett bildflöde av happenings i veckan. Ha det bra så hörs vi nästa vecka!

Pingviner i Simons town

Väldigt underhållande djur

Vyn upp över Peninsulahalvön från Cape Point

Så häftiga väglösningar på (den väldigt vackra) Chapmans peak drive

Tre vänner på vinprovning i Constansia

Ett vackert hus mittemot vårt pluggställe – The blue cafe i Tamberskloof

En gammal mjölfabrik i Old buiscuit Mill

En mycket glad Jakob med en mycket god pizza

Schysst streetart i Woodstock

Jag har en så stor förkärlek för hus likt detta, vilket ligger i Gardens

Jakob under en promenad i Tamberskloof

Så mycket härligare med scooter istället för bil!

Vy från India Venster hajken

Jakob pausar efter ett stycke tuff klättring

Elin uppe på toppen av Table Mountain

vecka 7, one week left…

OK, this is really creepy.

I am 100% sure that I wrote a blog post and uploaded it on Saturday. Apparently, I didn’t. I think I might have dreamt it? I honestly thought I did then I checked the blog today and couldn’t find my post so strange ”/

Anyhow, I am alive y’all! And I have had a heavy work with transcribing interviews, I decided to NOT transribe the remaing 2 interviews but take notes of the most important things said, that relate to my thesis. I did this because of time… Time is running out. ;O! And generally it is so tireing to transcribe. Anyhow that part is now done and I am going over the material again as I’m adding it to the analysis. Or actually building the analysis on the findings :p

Thesis work is no joke. I am really exhausted and cannot waaaait to submit this paper. It has been really fun collecting data, even analysing it and writing. But, now I really want to be done so that I can look forward to the actual graduation hehe.

It feels so strange that I have one week left here. I will upload proably one more post this week where I share some reflections from this MFS journey and pictures. Then I will write once more before I travel, and then ciao ciao. Hope all goes well with the last few chapters I have left to fininsh. On Monday we are supposed to hand in 80% of our enitre thesis. Then a week after that we will have a green light seminar where we basically get to know if our thesis gets a pass, to the final stage and we proceed. OR, we have to make some changes and submit the paper in August.

With this said, I have to rush and continue working on the paper. I will update again though, maybe Friday or so.

 

Vecka 6

Jag kom precis på idag att jag bara har en vecka kvar tills jag måste lämna in en stor del av uppsatsen (typ mellan 80-90%) och jag har inte ens transkriberat klart ännu!! Jag börjar få lite stresskänslor men jag hoppas att dem kommer att vara en stor drivkraft den kommande veckan. Det känns i alla fall skönt att jag gjorde klart alla intervjuer under veckans gång men jag väntar fortfarande svar från en respondent som skulle försöka hjälpa mig att få tag på väsentliga dokument som jag behöver i uppsatsen. Jag hoppas innerligt att han skriver tillbaka nu i veckan.

Utanför uppsatsen har jag haft ett litet äventyr. Häromdagen drog jag och några kompisar in till West Point, vilket är en halvö på ungefär 0.5 km2  men innehar runt 75 000 invånare. Enligt vissa uppgifter finns det bara 4 riktiga toaletter och många utövar sina behov på stranden så sanitetsförhållandena är riktigt dåliga och under Ebolan var detta det enda område som spärrades av och sättes i karantän. Området befinner sig också på sunkmark och havet börjar att krypa in sakta men säkert. För inte så länge sedan sköljde havet bort ett litet område och tog med sig både bostäder och en del av vägen (det fanns bara två riktig väg där inne, sen är det bara små gränder där inte ens motorcyklar får plats alltid). Inom en snar framtid kommer kanske hela området att sjunka under vatten. Det är ett område där extrem fattigdom härjar tillsammans med mycket våld och droger men det finns också hopp. En organisation som heter More than Me arbetar med att bedriva skolor, varav en skola ligger precis utanför området där barn från West Point får tillgång till utbildning. Två av dem studenterna träffade vi på när vi var där inne och dem bestämde sig för att visa oss runt. Stämningen var lugnare än vad jag trodde att den skulle vara. Vi stötte inte på någon negativ bemötning men jag tror att utan dem så kanske det inte hade gått lika bra.  Jag besökte kliniken där inne förra året tillsammans i samband med ambassaden men då åkte vi bil direkt fram till kliniken så vi gick aldrig runt där inne så jag är tacksam att jag fick uppleva detta. Jag har tyvärr inga bilder att visa er men en i vårt sällskap tog några som han ska skicka till mig så jag kanske postar dem i nästa inlägg.

På återseende!

Här har ni en bild som visar hur stort, eller rättare sagt, hur litet West Point är. Jag kan fortfarande inte fatta att det bor ca 75 000 människor på detta lilla området. Det är mer invånare här än i Växjö stad!!!

Vecka sex i Kapstaden

Hej!

Hoppas ni alla har haft en bra påsk och att ni har fått njuta av långhelgen. Det blev ingen uppdatering på bloggen i fredags på grund av att vi var på safari i Inverdoorn ca 20 mil ifrån Kapstaden.

Den här veckan har det annars varit mycket fokus på transkribering av de intervjuer som fanns kvar. Det tar ganska lång tid att göra, men det är väldigt givande eftersom man får reflektera mycket kring vad intervjupersonerna säger och mycket av analysen går att göra i samband med att man transkriberar.

I onsdags slutade vi lite tidigare och tog båten ut till Robben Island och gick på guidad tur både på ön men också i det högsäkerhetsfängelse på ön där många av de politiska fångarna satt fängslade under Apartheidtiden. Robben Island har länge varit en ö där makten har placerat människor som inte var önskvärda, allt från människor som var spetälska, till kriminella och inte minst då politiska gångar. Kändast av dem alla är Nelson Mandela, men även Sydafrikas nuvarande president Jacob Zuma satt under en tid fängslad på Robben Island.

I fredags var vi som sagt på safari i en park som heter Inverdoorn som ligger cirka tre timmars bilfärd från Kapstaden. Vi hyrde bil över påskhelgen och har passat på att turista, mer om det kommer komma i nästa uppdatering.

På safarituren fick vi se fyra av ”the big five”, vi lyckades se både lejon, elefant, buffel och noshörning, bara Leoparden saknades för full pott. Vi såg också många andra djur som gnuer, zebror, giraffer, gepard och ett par olika antiloper. Vi såg också en giraffkalv som precis blivit född, helt fantastiskt. Det var väldigt trevligt att få komma bort från Kapstaden lite, även om det var väldigt kallt i de öppna bilarna som vi åkte med (det går ju mot höst i Sydafrika nu).

Här kommer lite bilder från veckan, ta hand om er!

 

Kapstaden sett från Robben Island,

Struts i Inverdoorn.

Camps Bay från en av topparna på Taffelberget.

Robben Island.

Världens högsta djur.

Vita noshörningar i Inverdoorn.

Vecka tre!

Hej!

Vecka tre började med att jag äntligen fick tillgång till ambassadens projektfiler och kunde börja kolla igenom de tillgängliga projekten som skulle kunna vara intressanta i mitt projekt. Det fanns inte många som passade in på det jag hade tänkt och valet föll på ett projekt som genomfördes tillsammans med Oxfam mellan 2013 och 2015. Projektet handlar om tillgång till marknader och ökad säkerhet kring tillgång till mat och är fokuserad på agrikultur. Inom projektet ingår sex lokala organisationer i samma område i Guatemala som jobbar med detta tema på lite olika sätt. Någon fokuserar på kvinnor, någon fokuserar på att stärka produktionen av grödor etc.

Eftersom det inte fanns så många lämpliga projekt att välja på har jag istället för att ta två hela projekt och jämföra deras genomförande, funderat kring att välja två av dessa lokala organisationer och jämföra deras arbete för att se om det går att dra några slutsatser. Veckan spenderades sedan med att maila med ambassaden för råd och kontakter samt läsa igenom delar av det material jag fått. Men, som så mycket annat i det här landet, är det en långsam process.

Under helgen gjorde vi ett par utflykter. Först spenderade vi en natt i Antigua som är en fantastisk plats.

Den färgglada staden Antigua, tidigare huvudstad, är en skön kontrast mot Guatemala City då säkerhetsläget är helt annorlunda. Här kan man promenera fritt utan problem

Gamla ruiner och takpannor i Antigua. Efter två stora jordbävningar på 1700-talet som krävde att staden byggdes upp bestämde spanjorerna att flytta huvudstaden och skapade då Guatemala City som inte alls delar Antiguas charm

Några av vulkanerna som omringar staden.

En ikonisk plats i Antigua är denna portal.

Vi åkte sedan till Stilla havskusten för att njuta av sol och lugn. Är ett helt annat tempo än i staden. Lyckades dock bränna mig, som vanligt, och har betalat dyrt för de 24 timmar som vi spenderade här.

Monterico vid Stilla havet

Bergsklättring och intervjuer

Är nu klar med alla intervjuerna och har till och med transkriberat dem allihopa. Så himla fantastisk känsla då jag tycker det är så himla tråkigt att transkribera. Jag tycker det är intressant att höra igen vad som sades under intervjun men inte att sitta och skriva ner ordagrant vad som sades. Nu är det iallafall gjort och resultatet var väldigt intressant. Så nu blir det att ta sig i kragen och börja skriva på arbetet.

Dock är det inte bara jobb och plugg som gäller härnere i St. Lucia. I lördags (8/4) åkte jag ner till Vieux Fort för att möta upp en av mina närmsta vänner och hennes klasskompis. Hur roligt är det inte att vi alla tre fick ett MFS-stipendium och att vi åkte till St. Lucia!? Det tråkiga är att de bor längst ner på ön medan jag bor högst uppe. Men skam den som ger sig, det var bara för mig att sätta mig på en buss ner till dem och ge dem en bamsekram innan vi satte oss i en taxi och begav oss till Soufriere för att bestiga ett av Piton-bergen. Om ni söker på St.Lucia på Google kommer samtliga bilder vara av två spetsiga berg. Det var alltså det stora av detta (Gros Piton) som vi valde att klättra upp för. Jösses vilken träning det var (lika bra efter alla dagarna liggandes på stranden). Vår guide sprang i princip upp för berget och större delen var det så brant att man fick använda både ben och armar för att ta sig upp. Men efter cirka 1h och 45min var vi uppe på toppen och jösses vad det var värt det. En helt fantastisk utsikt och en härlig vind som var mer än tacksam vid det laget.

Två dagar senare sitter jag fortfarande med träningsvärk. Det har dock inte varit ett större problem när man ändå bara har suttit och transkriberat intervjuerna. Imorgon ska jag försöka komma igång med själva skrivandet och försöka gräva lite efter tidigare forskning. Överraskande nog så ser jag faktiskt fram emot det.

Bara jag som är så gaaaaalet trött på kvällarna? Klockan är bara halv nio här men känns snarare som halv tolv. Tror jag fortfarande har svårt för värmen.

En av skolorna där jag genomförde hälften av mina intervjuer.

Ett av klassrummen i lokalen. Väggarna gick inte hela vägen upp till taket så man hörde allting från de andra klassrummen. Förstår inte hur de kan arbeta i en sådan miljö, mitt huvud skulle ha sprängts efter en timme.

Vår lilla resa till Pitonberget. En bra bit kvar upp till toppen.

Som ni ser så var det en ganska så brant väg upp.

Äntligen uppe på toppen!

Ingen dålig utsikt.

Tappat räkning på veckor hahaha^^

Hejsan!!!

Förlåt för sen uppdatering. Har aldrig haft en vana av att skriva en blogg eller något liknande tidigare så det händer ibland att det sipprar ut från mitt minne 😉 Men anyway nu är jag tillbaka! Så förra inlägget var jag lite för optimistisk haha. Jag trodde jag skulle vara klar med intervjuerna men självklart är det inte sant. Istället har jag kommit i kontakt med mer människor som jag kan prata med. On the plus side, jag känner att min intervju teknik bara blir bättre och bättre so yay! Så just nu sitter jag och transkriberar dem intervjuerna jag redan genomfört och det är såå extremt jobbigt… *suck. Dem gångerna jag inte kunnat spela in har fungerat minst lika bra så funderar på att skippa inspelning de sista intervjuerna och bara ta anteckningar istället… decisions decisions ;).

Själva skrivande fortsätter med sin snigel fart framåt men jag har en deadline som kommer upp på torsdag så så fort jag känner pressen då kommer kreativiteten, haha. Får bara inflika att min födelsedag är på onsdagen men tack vare deadlinen får jag skjuta upp firandet en kväll vilket är helt okej ändå. Ska bli trevligt att hänga med några kompisar och äta go mat. På tal om vänner, träffade några härliga personer som är bosatta i Kakata, vilket är typ nästan två timmar utanför Monrovia. Funderar på att hälsa på dem men ett evigt problem med resandet i detta land är bristen på kollektivtrafik så får räkna med att det kommer kosta en liten summa då jag måste ta en taxi hela vägen ut.

Annars är det inte mycket att skriva om. Eller ah, det inleddes en strejk i staden idag. Nästan alla affärer, inklusive matbutiker och frukt/grönsaks stånd, är stängde men vi stockade upp våra förråd i helgen så vi klarar oss nog. Men nu ska jag upp till en vän för en middag så vi ses!