23 April

Oj, märkte precis att mitt förra inlägg jag skrev aldrig lades upp (förlåt!). Ibland är mitt internet riktigt segt här…

Önskar att jag hade kunnat skriva att det har hänt en massa spännande saker sedan mitt förra inlägg men så är tyvärr inte fallet. Jag har äntligen börjat komma igång med skrivandet men inte så långt som jag hade hoppats på. Jag vet inte hur det är för er men jag har alltid haft svårt för att plugga hemma så när jag sitter i min lägenhet här går det sååå segt. Tog mig i kragen förra veckan och besökte stadsbiblioteket i Castries, som ligger cirka 20 minuters bussresa från mig, och där började äntligen skrivandet lossna lite. Satte idag som “due-date” till att skicka vad jag har skrivit till min handledare, känns dock inte så bra när jag inte har skrivit så mycket som jag önskar att jag hade. Dock har jag ingen annan att skylla på än mig själv så denna kommande vecka blir det ett besök till biblioteket varje dag för att komma igång på riktigt.

Så vad har jag gjort förutom att skriva? Jag och mina mexikanska kompisar har varit iväg på lite mindre utflykter några gånger och besökt fina stränder här uppe i norra delen av ön. På fredagar har de alltid Barbeque och gatufest i Gros Islet så dit har vi också tagit oss några gånger. Så himla roligt att dansa loss med både lucians och turister, skönt att få glömma uppsatsen ett litet tag.

Min fantastiska “värdmamma” (borde dock kalla henne värdmormor istället eftersom hon är 72) tog med mig på ett kyrkevent uppe i bergen där det serverades en massa god mat och gott sällskap. Träffade en kvinna där som var 85 år gammal och som bara älskade livet samt en man som var 94 år gammal och fortfarande körde bil (!!). Är så tacksam när min värdmamma tar hand om mig på det sättet, så himla gulligt.

Nu ska jag försöka skriva lite på uppsatsen fast jag har en förfärlig huvudvärk. Glöm inte dricka ordentligt med vatten i värmen gott folk!

P.s. Av någon anledning går det inte att ladda upp några bilder så ni får klara er utan denna gången. D.s.

Bergsklättring och intervjuer

Är nu klar med alla intervjuerna och har till och med transkriberat dem allihopa. Så himla fantastisk känsla då jag tycker det är så himla tråkigt att transkribera. Jag tycker det är intressant att höra igen vad som sades under intervjun men inte att sitta och skriva ner ordagrant vad som sades. Nu är det iallafall gjort och resultatet var väldigt intressant. Så nu blir det att ta sig i kragen och börja skriva på arbetet.

Dock är det inte bara jobb och plugg som gäller härnere i St. Lucia. I lördags (8/4) åkte jag ner till Vieux Fort för att möta upp en av mina närmsta vänner och hennes klasskompis. Hur roligt är det inte att vi alla tre fick ett MFS-stipendium och att vi åkte till St. Lucia!? Det tråkiga är att de bor längst ner på ön medan jag bor högst uppe. Men skam den som ger sig, det var bara för mig att sätta mig på en buss ner till dem och ge dem en bamsekram innan vi satte oss i en taxi och begav oss till Soufriere för att bestiga ett av Piton-bergen. Om ni söker på St.Lucia på Google kommer samtliga bilder vara av två spetsiga berg. Det var alltså det stora av detta (Gros Piton) som vi valde att klättra upp för. Jösses vilken träning det var (lika bra efter alla dagarna liggandes på stranden). Vår guide sprang i princip upp för berget och större delen var det så brant att man fick använda både ben och armar för att ta sig upp. Men efter cirka 1h och 45min var vi uppe på toppen och jösses vad det var värt det. En helt fantastisk utsikt och en härlig vind som var mer än tacksam vid det laget.

Två dagar senare sitter jag fortfarande med träningsvärk. Det har dock inte varit ett större problem när man ändå bara har suttit och transkriberat intervjuerna. Imorgon ska jag försöka komma igång med själva skrivandet och försöka gräva lite efter tidigare forskning. Överraskande nog så ser jag faktiskt fram emot det.

Bara jag som är så gaaaaalet trött på kvällarna? Klockan är bara halv nio här men känns snarare som halv tolv. Tror jag fortfarande har svårt för värmen.

En av skolorna där jag genomförde hälften av mina intervjuer.
Ett av klassrummen i lokalen. Väggarna gick inte hela vägen upp till taket så man hörde allting från de andra klassrummen. Förstår inte hur de kan arbeta i en sådan miljö, mitt huvud skulle ha sprängts efter en timme.
Vår lilla resa till Pitonberget. En bra bit kvar upp till toppen.

Som ni ser så var det en ganska så brant väg upp.
Äntligen uppe på toppen!
Ingen dålig utsikt.

Den flygande tiden

Tog inte med mig mobilen till skolorna denna veckan så ni får nöja er med en bild på stranden cirka 15 mins gångavstånd från min lägenhet.

Men hallå, vad tog den första veckan vägen!? Det har redan gått en vecka sedan jag satte min fot på St. Lucia och jag insåg precis att jag har missat att skriva här på bloggen, ber om ursäkt för det.

Som sagt så rullar allting på här, nästan lite för fort om ni frågar mig. I lördags förra veckan blev jag upphämtad av min kontaktperson på flygplatsen. Fick stå och vänta på henne i cirka 1,5h efter avtalad tid vilket är väldigt vanligt här i Karibien (och något som jag fortfarande måste vänja mig vid).

Min kontaktperson skjutsade hem mig till kvinnan som jag hyr en lägenhet av, som är så himla go och rar. Blev väldigt tacksam när min kontaktperson gav mig några dagars ledighet innan jag skulle ut till C.A.R.E-skolorna för att träffa personal och studenter (eller trainees som de kallas). Under mina lediga dagar hann jag bosätta mig i min lägenhet men också träffa en volontär som jobbar på C.A.R.E. som visade mig runt i området och vilka bussar jag behövde ta för att ta mig till de olika skolorna. Verkligen guld värt med en sådan kontakt!

Så, i tisdags satte jag mig på bussen för att bege mig till C.A.R.E i Odsan där jag förhoppningsvis kommer kunna genomföra några av mina intervjuer. Jag träffade personalen och även eleverna i både Adolescent Development Programme (ADP),det program som de går första året för att bli bättre på att läsa och skriva men också för att utveckla en positiv attityd, och Skills Programme, ett- eller två års yrkesutbildning där lektionernas fokus ligger på den inriktning de valt, till exempel elektronik. Det märktes ganska snabbt att de inte var vana vid att ha en ung, vit kvinna på skolan då de alla stirrade på mig med ögon stora som golfbollar. Försökte att inte tänka för mycket på det och la istället fokus på att presentera mig själv och anledningen varför jag var där. Jag berättade om min fältstudie och att jag gärna skulle vilja intervjua åtta stycken studenter, fyra män och fyra kvinnor. Mitt första besök var endast till för att låta dem träffa mig, höra om min studie och ställa eventuella frågor. Vissa av dem verkade lite osäkra på mig men det fanns ändå ett gäng som var väldigt frågvisa och ville veta mer om mig, kul! Imorgon (måndag) ska jag åka tillbaka för att genomföra intervjuer. Tyckte det kändes bra att inte starta med intervjuerna redan första dagen då det gav dem en möjlighet att vänja sig vid mig och lära känna mig lite bättre.

I onsdags åkte jag ner till Anse La Raye för att besöka det största C.A.R.E-centret med cirka 70 stycken elever. Här var en större blanding av pojkar och flickor (gick inga flickor på Skills Programmet i Odsan), så hoppas på att iallafall få genomföra mina fyra intervjuer med flickor här. Personalen var otroligt trevlig och bjöd in mig snabbt i klassrummen och lät mig lära känna eleverna. Märkte direkt att många var intresserade av att genomföra intervjuerna så det ska nog inte bli några problem att få ihop dem.

I torsdags besökte jag centret i Soufriere, men eftersom de inte har något Skills Programme, utan endast ADP, kommer jag inte genomföra några intervjuer där. Anledningen till varför jag endast vill intervjua de som går Skills Programme är för att de har tänkt mer på vad de vill göra med sin framtid, vilket min fältstudie lägger fokus på. Men det var ändå intressant att få se lokalerna och träffa studenterna, som även här var väldigt nyfikna på vem jag var.

Nu kommer jag spendera söndagskvällen med att förbereda inför intervjuerna imorgon. Ska bli väldigt spännande att få höra vad de har att säga och jag håller tummarna att det kommer gå bra.

På återseende,
Louise