Gambia – the smiling coast – trots strul med den amerikanska ambassaden

Dag två i Gambia börjar gå till sin ände och jag är full av intryck. De två senaste dagarna har jag kastats in i den gambiska kulturen, vilket jag är väldigt glad för, men det är samtidigt en stor omställning från det organiserade och mer individualistiska Sverige. 2008 var jag i Ghana och volontärade under två månader, jag känner att erfarenheten från Ghana har gjort att jag tar det mesta med mer ro nu. Än dock känns det som om jag ständigt har väldigt stora ögon, likt ett litet barn som observerar sin omgivning. Generellt sett kan man säga att Gambia är ett land med en väldigt, nästan förvånansvärt, trevlig befolkning. I Gambia, Afrikas minsta land, där arbetslösheten är kring 80 % kan man kanske tycka att det bör finnas en del dystra miner; likt i Europa där arbetslösheten gäckar hela den politiska debatten. Folk här är dock väldigt trevliga och öppna. Även om någon nu kanske skulle argumentera att jag befinner mig i den euforiska “resefasen” och därför tror att folk är trevligare än de kanske egentligen är, är jag ganska säker på att just öppenheten och broderligheten som finns här i Gambia, är ett av de starkaste intrycken jag kommer att ta med mig.

Jag bor i en värdfamilj 20 minuters bilväg utanför huvudstaden Banjul, i vad som tycks vara ett typiskt gambiskt bostadsområde (jag kan ladda upp lite bilder i nästa blogginlägg). Jag är verkligen glad över det här tillfället att kunna bo med en gambisk familj och komma närmare den gambiska kulturen än jag skulle ha gjort i någon annan boendekonstellation. Två medlemmar från familjen; E. och M. har varit väldigt vänliga och erbjudit sig att visa mig runt och förklara de lokala sederna, någonting som jag ser som viktigt innan jag kan inleda mina intervjuer. Under dagen idag har vi ordnat med lite ärenden, bland annat en usb-sticka för internet, och när vi åkte runt i en taxi idag tog E. lite bilder på olika byggnader. Efter en stund åkte vi förbi den amerikanska ambassaden och E. tog även en bild på ambassaden, någonting som tydligen inte var okej. Vi kanske borde ha insett att ambassaden kunde klassas som någon typ av skyddsobjekt och därför inte får fotas, men det fanns inga skyltar som vittnade om det – istället blev invinkade till vägkanten av en säkerhetsvakt vid ambassaden. Vakten uppgav att man inte fick ta foton av ambassaden och bad oss att följa med honom, vakten var dock väldigt trevlig. Vi gick därefter in i en gränd som ledde till baksidan av ambassaden där vakten och flera av hans kollegor förklarade vad vi hade gjort för fel, bad att få se bilden och bad mig att radera bilden. Man bad även om att få se vår identifikation, av polisen i Sverige hade jag dock fått tipset att inte gå runt med mitt pass men istället ha med mig en kopia av mitt pass, vilket jag var glad för nu. Vi lämnade över våra dokument som de sedan tog kopior på. Slutligen tog de ett foto av oss, något som de ville spara som en “future reference”, vad det nu ska betyda. Under hela förfarandet var dock alla väldigt trevliga och förklarade att det mest handlade om att amerikanerna är lite paranoida. Jag kände mig dock ganska obekväm med att de tog ett foto av mig och en kopia av min passkopia och fick därför kämpa hårt med att hålla mig lika trevlig som alla andra…

Imorgon ska jag ringa min kontaktperson, Ansumana, vid University of the Gambia för att stämma träff med honom. Jag har för avsikt att diskutera bland annat mina intervjufrågor med honom och hur jag kommer i kontakt med intervjupersoner. Generellt sett känns det bra att vara tillbaka i Afrika och jag ser fram emot vart den här studien kommer att leda mig.

/ Daniel

4 svar på ”Gambia – the smiling coast – trots strul med den amerikanska ambassaden”

  1. Åh så avis jag blir att du bor i familj. Så roligt! Du skulle ju kunna passa på att göra en studie över säkerheten hos ambassaderna där du är. Besöka alla o fota alla o se resultatet… 🙂 Skojar bara, men skönt att du kom ur situationen på ett smidigt sätt. Hela kameran hade ju kunnat försvinna i näst värsta fall.

    1. Haha, ja men eller hur! Blev också rädd först att de skulle ta kameran ifrån mig och förberedde mig för en verbal fight, men det hela gick ändå relativt bra, så jag är glad för det.

  2. Jag får också känslan här ibland (i Indien) att folk är lyckligare än i Sverige, trots fattigdomen och den lägre levnadsstandarden. Det är väl som man brukar säga materiellt välstånd är inte alltid lika med mer glädje. Hur är det i Gambia, bor folk i stora familjer? Här är det en stor skillnad jämfört med Sverige, där ju så många lever ensamma. Här får gamla farmor leva hela livet tillsammans med barn och barnbarn. Och barnen sitter inte inne och tittar på TV eller spelar datorspel utan är ute och leker på gatorna. Lycka till med din studie! och lite reseeufori är bara bra, tycker jag.

    /Kerstin

    1. Det kan nog ligga mycket i det! Här är det också extended families, som du beskriver. Ibland är det väldigt svårt att hålla kolla på exakt hur alla är släkt eller känner varandra, men det är fantastiskt hur mycket socialt liv det finns i huset där jag bor. Om man har tråkigt finns det alltid folk någonstans där man kan gå och sätta sig. Det är absolut uppfriskande att uppleva de skillnaderna som du beskriver!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *