Therese och Alexandra – Minor Field Studies

20 maj, 2013 av Therese och Alexandra - Inga kommentarer

Det är här allting börjar.. och fortsätter..

Vid ett vattenfall mitt ute i djungeln förstår jag varför jag befinner mig i det här landet. Det här är anledningen till att jag är här. För att få uppleva och förstå vart allting börjar. Just här börjar livet. Jag slås av tanken att allting här liknar saker som är familjära för mig, mönster, färger, ljud. Sedan inser jag att det många av mina referensramar baseras på är födda just här, att människan har plockat upp saker från naturen och gjort dem till sina egna. Men naturen besitter så mycket mer. Vartenda träd och varenda liten insekt har sin roll i en gigantiskt ordnad helhet. Samtidigt som jag också är en del av denna helhet, vår jord, Pachamama, Gaia eller vad man nu vill kalla det.

Det är också här min säck knyts ihop. Jag inser att mina val i livet har tagit mig till den plats jag är idag och jag känner mig tillfredsställd vad jag hittills åstadkommit och tacksam för allt jag upplevt. På något sätt blir denna djungelvistelse en tid för eftertanke och det kanske inte är så konstigt. Vi hade lärt känna en Leon i Rurre som är uppvuxen i skogen och ibland arbetar som guide. En pålitlig och ung herre tyckte vi, dessutom var han en mästare på biljard. Så ja, mat och tält inhandlades, å dagen efter tog vi färjan över floden och började vårt äventyr. Å det var verkligen ett äventyr, att traska runt bland träd, lianer och blommor där Leon hela tiden stannade och berättade om vad ett träd eller en planta kunde användas till, allt från redskap och kläder till medicin, eller helt enkelt bara gift för att döda sina fiender i skogen.. Efter 3 dagar hade vi fått lära oss mycket men när vi sa det skrattade Leon och sa att även om vi skulle vara med honom här ute i 2 år skulle vi inte kunna allt.

Tiden här i Rurrenabaque börjar lida mot sitt slut, idag flyger vi tillbaka till La Paz. Vad som från början skulle vara ett par dagar resulterade i 2-3 veckor och vi hade inte kunnat ta ett bättre beslut. Vi har fått uppleva och möta underbara människor och natur och åker vidare med hjärtat fyllt med än mer kärlek än innan vi landade.

För ett par dagar sedan pratade jag om foto med en nyfunnen vän här i Rurrenabaque. Jag pratade om hur svårt det är att fånga ögonblicket. Hur svårt det är att fånga soluppgången på bild. Han skrattade och sa, men den går inte att föreviga, den du vill visa soluppgången för får du ta med dig till den platsen. Å ja, jag önskar att jag kunnat ta med mig folk till denna underbara plats som jag befunnit mig på de senaste veckorna. Upplevelser som dessa gör en ödmjuk inför hur liten man är i världen och samtidigt som jag känner att varje ögonblick, varje sekund betyder någonting. Kan inte säga annat än att jag älskar livet.

Nu lämnar vi Rurre med tårar i ögonen och en stark längtan om att snart vara tillbaka.

12 maj, 2013 av Therese och Alexandra - 2 kommentarer

Bad, plugg och kalasande!

Rurrenabaque är stället att skriva uppsats på. Eller möjligen inte. Vid 10-tiden börjar det bli så varmt att vi svettas i skuggan och koncentrationen sipprar långsamt ur oss. Efter lunchtid är det tryckande hett. Vilket betyder att det smartaste draget är att gå en promenad genom djungeln för att efter någon halvtimme komma ut på en öde sandstrand som ligger omsluten av regnskogens träd och berg. Att sen slänga sig i den svalkande floden får hjärnan att vakna till liv igen. Men framförallt är det en lisa för själen.

Här har verkligen morgonstund guld i mun. Vilket jag vanligtvis sällan upplever då få saker kan få mig upp ur sängen tidigt på morgonen. Vet inte hur många soluppgångar jag planerat att se, de flesta har jag i alla fall missat. Men här är det annorlunda. Jag vet inte om det beror på att Alex är en riktigt morgonmänniska, eller att jag inte längre känner det som jag missar allt det roliga om jag går och lägger mig klockan 10 på kvällen, kanske är det ljuset i det här landet som lockar upp mig. Vilket som är det något jag nu börjat uppleva, la madrugada, gryningen. Här i Rurrenabaque är det något alldeles speciellt då dimman vandrar ner från regnskogen över staden, människor börjar vakna till liv och hettan har ännu inte lyckats tränga sig fram. Just nu läser jag Haruki Murakamis bok What I talk about when I talk about running. Väldigt inspirerande och jag inser nu att detta är tiden på dagen då jag skulle kunna börja umgås med mina benmuskler igen efter en alldeles för lång paus. Både jag och Alex saknar yogan men ingen av oss orkar riktigt ta tag i det här. Hettan är för påtaglig och bikramyoga är ingenting vi ser vitsen med.

Människorna i den här staden upptar också mycket av vår tid. Vår couchsurfer-host Miguel har tagit oss under sina vingar och öppnat upp sitt hem för oss. Hans familj är underbar. Lillasyster fyllde 11 idag och självklart var vi inbjudna på kalas. Bolivianskt barnkalas bestod av tårta, empanadas och hysterisk inspelad födelsedagsmusik. Miguel har även introducerat oss för andra gringos som bor här, vi hänger i deras kollektiv ibland och tänker att det var ett bra beslut att inte flytta in där. Det är alldeles för trevligt och vår prioritering hade lättare landat i umgänge än studier. En snusande bolivian som bott många år i Norge har fångat vårt hjärta, hans mor äger den bästa restaurangen i staden och hon har definitivt fångat våra magar. Hemmagjort yoghurt och cassava-inbakad ost slinker lätt ned.

Men med uppsatsen då, jo, det går framåt. Analysen börjar sakta träda fram och vi inser att vi kan vårt material ganska bra vid det här laget, vi har ju trots allt levt med detta ämne i x antal veckor och månader nu. På ett sätt känns det konstigt att sitta i en liten by i regnskogen där vattnet rinner ur kranarna samtidigt som vi mentalt befinner oss i en annan del av landet där kylan har börjat ta över staden och människor lever ett hårt stadsliv utan adekvat tillgång till vatten och sanitet. Men vi håller huvudena kallt och fokuserar så gott vi kan. En morot är vår planerade djungeltur med stadens galnaste guide. Varje gång vi träffar honom blir jag nervös för han hoppar runt å å spottar ut ord och ljud, som en sprattlande fisk på land. Vilket han också är, djungeln är hans liv och staden gör honom stressad. Vi tänkte därför lägga våra liv i hans händer om ett par dagar. Vi får se hur det går. Fram tills dess fortsätter vi skriva, bada, analysera å njuta av detta paradis som börjat bli vårt hem.

7 maj, 2013 av Therese och Alexandra - Inga kommentarer

Ett land fyllt av överraskningar

Varje morgon när vi vaknar vet vi inte vad som kommer hända de närmsta timmarna. Vi har börjat vänja oss vid att det ALDRIG blir som man tänkt sig.. Mycket har hänt sedan vi lämnade Cochabamba. En natt spenderades i La Paz, vilket var en vacker upplevelse. Vi inkvarterade oss hos en av Alex vänner, där vi fick uppleva lyxen av dusch och varmvatten. Underbar känsla. Har även fått hans hemmanyckel så vi e välkomna när vi vill igen!

Morgonen därpå tog vi flyget till Rurrenabaque, som ligger vid kanten av regnskogen i norra Bolivia. Vanligtvis är jag ganska flygrädd och att sätta sig i ett litet propellerplan med 10 sittplatser kändes sådär. Men att glida fram mellan Andernas snöklädda toppar och möta regnskogens grönska och flodsystem var något av det vackraste jag upplevt. Att vi sen vid landningen möttes av en tropisk hetta gjorde inte upplevelsen sämre heller.

Dagarna innan hade vi lyckats hitta stadens enda Couchsurfer, Miguel, som genast tog oss under sina vingar. Vi har bott hos hans familj i ett par dagar, innan vi drog ut på en turisttur i ”Las Pampas”, våtmarkerna vid kanten av Amazonas. Trots blandade känslor inför att umgås med turister som mest pratar och skryter om vart de varit och vart de ska näst så var det en fin upplevelse. Vi åkte runt i små båtar på flodsystemet, upplevde natur och djurliv, blev myggbitna, badade med delfiner och gick på ormjakt i sumpmarker. Det sista bangade jag ur i sista sekund då vi innan jakten hittade en död orm vid en fotbollsplan. Det upplevelsen räckte för att mitt adrenalin skulle pumpas i överflöd genom min kropp under nån timme innan jag återfick något slags lugn igen. Planen att övervinna min ormskräck får vänta lite.

Det här med uppsats har fått ligga på is ett tag, men i förrgår skulle vi ta oss i kragen! Bara ta ett litet snabbdopp i floden efter lunch.. sen dyka ner i plugget.. På riktigt! Men på vägen hem till hotellet blir vi inropade av ett gäng killar på en restaurang som definitivt vill dricka kaffe med oss. Sagt och gjort. Sen visar det sig att denna restaurang ägs av en kvinna vars son spenderat halva sitt liv i Norge och till min stora lycka bjuder mig på snus. Svenskt snus. Å för en stund är jag i himlen, i den bolivianska/svenska himlen. Några timmar av poolhäng med utsikt över regnskog och flod och uppsatsen är ett minne blott. Många timmar senare däckar vi i säng. Å ja, det blir helt enkelt aldrig som man tänkt sig..

Vi känner också att det här med att åka hem till Sverige.. det känns lite opepp.. därför har vi bestämt oss:

27 april, 2013 av Therese och Alexandra - Inga kommentarer

En månad har gått..

Nu har vi varit i Bolivia en månad. Tiden springer fram. Det känns som om det var 3 månader sen jag mötte upp Alexandra den där tidiga kyliga morgonen då vi skulle ta tåget till Kastrup. Jag kände stress över att inte ha med mig mobilen. Hur skulle jag klara mig utan den? Nu minns jag knappt hur det är att vara beroende att av ständigt ta upp den i fickan för att kolla om någonting viktigt har hänt. Men vi har ändå haft en mobil under denna månad, som folk i Bolivia har kunnat nå oss på. Vi har dock inte kunnat ringa från den. Ett världsligt problem tyckte vi. Men för ett par dagar sen blev Alex bestulen på både mobil, pengar och kreditkort. Även detta en världslig sak tyckte vi. Mitt kort är ju fortfarande med oss, så allt är lugnt!

Igår förflyttade vi oss från Cochabamba till La Paz, 8 timmar på en stekhet buss. Med världens vackraste utsikt, högsta altituden vi gled förbi låg på 4500 meter. Under bussresan fick jag tid att summera vistelsen i Cochabamba och det har varit en omtumlande tid. Jag har befunnit mig i situationer som påverkat mig starkt. Situationer som brutit ned mig, situationer som stärkt mig. Jag har kommit närmare min vän och reskamrat och jag har kommit närmare mig själv. Jag har fått vänner för livet och som alltid önskar jag att de kunde vara med mig varje dag. Jag önskar att världen skulle vara lite mindre så att avstånden från alla underbara människor jag möter skulle vara lite kortare.

Jag har börjat lära känna ett land och en kontinent fylld med kärlek, stolthet och framtidshopp. Jag har börjat lära känna ett land och en kontinent fylld med motsättningar, rasism och ondska. Inte minst ondskan som kommit hemifrån, från Europa. Jag har fått se hur detta är närvarande varje dag, i varje handling för många människor. Jag har mött människor som kämpar. Som varje dag kämpar för sina liv, de som kämpar för någon annans liv. Kampen är så närvarande att den blir vacker och stolt. Vilket hela tiden får mig att fundera över hur enkelt det är att leva ett liv i Sverige. Där kampen inte är lika närvarande och direkt.

Jag vill vara en del av den här kampen. Jag vill vara en del av den här världen. Jag vill kämpa för alla dem som inte kan kämpa själva. Jag vill kämpa för rättvisa, för att ditt och mitt liv ska vara lika mycket värda. Jag vill kämpa för Pachmama (moder jord) som ger oss förutsättningar för dessa liv. Jag vill kämpa för att våra barn ska få ett tryggt och värdigt liv. Jag vill kämpa för allt det här, sida vid sida med alla de andra som är en del av denna kamp. Jag vill kämpa för medkänsla, värdighet och kärlek.

Idag åker vi vidare till Rurrenabaque där vi ska ut i nationalparken Madidi och sen vidare och besöka projektet ArBolivia som hållbarhetsbyrån U&We samarbetar med. Med andra ord, vårt äventyr fortsätter!

20 april, 2013 av Therese och Alexandra - Inga kommentarer

Cochabamba levererar

Efter dagar med mycket flängade fram och tillbaka i micros å taxi, mellan informanter och organisationer, bestämde vi oss igår för att ta en dag ledigt. Vi hade ännu inte utforskat turistmålen i vår nya hemstad och bestämde oss därför att passa på, innan vi drar vidare och lämna värme och föroreningar bakom oss.

Morgonen började uppe hos Chrille på berget, även kallad Christo de la Condordia. Alltså en lite större version av Kristus i Rio. En skranglig linbana tog oss upp till toppen, vilket jag inte alls uppskattade. Utsikten var otroligt vacker, men inte ens här uppe kunde vi andas frisk luft. Smogen låg tät över dalen. När vi ville ta trapporna ner blev vi avrådda, då vi förmodligen skulle bli rånade för vi hade en kamera, å våldtagna för att vi var så söta. Yeye, vi valde tillslut att lyssna på denna inrådan och åka i skrangliga lilla hytten ned igen.

Eftermiddagen spenderades på la Cancha, en av Latinamerikas största marknader. Efter två timmars letande efter de perfekta dojjorna kände vi oss nöjda å drog hem för siesta. Under veckan har det varit klassisk festival i staden och kvällen till ära fick jag följa med våra vänner Laila och Martina på renässanskonstert. Det spelades Bach och min lycka var total!

Idag har semestern slutat och vi börjar dyka ner i allt material som vi producerat innan vi lämnade Sverige. En del behöver bearbetas men i stora drag har vi lyckats få ihop mycket relevant som matchar vårt empiriska material vi samlar på oss här borta. Så ja, idag känner vi oss som genier! Samtidigt finns det så mycket vi skulle vilja skriva om, snom alltid när man involverar i något man brinner för å det är alltid hårt när man måste “kill your darlings”. Vem vet, vi kanske kommer tillbaka till den här staden och detta brinnande ämne för mastersuppsats. För ett par dagar sedan var vi på universitetet här, San Simon och presenterade vår uppsats och hur vår arbetsprocess ser ut. Det var imponerade av hur målinriktade vi är och hur snabb vår process är. Vi får väl säga att vi är tacksamma för all hjälp och all information vi får från alla människor vi möter. Nästa vecka ska vi återigen till universitetet och presentera en del av det vi kommit fram till och få utbyta erfarenheter med andra forskare från universitetet som fokuserar på vattenfrågor. Sjukt spännande! Det är också väldigt skönt att återigen befinna sig i den akademiska världen, det känns hemma.

Ungefär en vecka återstår av vår vistelse i Cochabamba nu, sen drar vi vidare på andra äventyr och fortsätter vårt ihärdiga arbete med att få uppsatsen klar i tid!

15 april, 2013 av Therese och Alexandra - Inga kommentarer

Tacksamhet och glädje råder!

Livet flyter på här borta. Vi börjar mer och mer få grepp om hur situationen kring vattendistributionen ser ut. Det klassiska citatet från alla våra intervjuer har hittills varit ”es muy complicado”, ja, det här med vatten till alla verkar inte vara en enkelt nöt att knäcka. Samtidigt är alla väl medvetna om att vatten är en mänsklig rättighet, vilket landets nuvarande president har varit väldigt tydlig med.

På tal om presidenten har vi fått kontakt med en av hans släktingar, och som alla andra underbara människor här så hjälper han oss med sina kontakter, tar oss till en högt uppsatt aktör inom vattendistributionen i staden och vi kan inte göra annat än att säga, tack tack tack!

Tacksamheten sprider sig också när jag (Tess) äntligen börjar bli frisk efter feber, magsmärtor och diverse efter lite mer än en vecka som sjuklind, då jag ständigt funderat över om jag kommer få behålla maten jag stoppar i mig. Att vara allergisk mot mycket är heller inte alltid det smidigaste här nere, men underbara frukter finns det alltid gott om!

Vi är glada över att ha träffat finfina svenska vänner här nere också, eller ja, Laila och Martina träffade jag redan på SIDA´s förberedelsekurs i Härnösand för ett par månader sen. Vi har även träffat Ida, en doktorand från Chalmers som de arbetar med. Dessa grymma kvinnor är också involverade i vattenfrågor här nere och det är intressant att utbyta erfarenheter.

Om ett par dagar ska vi till universitetet i staden och presentera vår uppsats. Förra veckan gjorde vi en intervju med en underbar karismatisk kvinna som arbetar på CEPLAG, fakulteten för ekonomi. Hon älskar vårt tvärvetenskapliga perspektiv, säger att vi är på helt rätt spår med både uppsats och andra karriärmässiga tankar. Vilket kom som en skön pepp i dessa dagar av ångest inför diverse mastersansökningar.

Det här med utveckling, tillväxt, pengar, allt sätts i perspektiv här borta. Det är skönt att rannsaka sig själv, det är en ständig process som pågår i bakhuvudet och jag älskar det. Jag är tacksam över vad jag har hemma, såklart, samtidigt som tankarna spinner kring hur vi ska lyckas förändra denna värld till en mer rättvis sådan..

Kärlek!

10 april, 201310 april, 2013 av Therese och Alexandra - 4 kommentarer

Downs and ups

I am obviously in the rollercoaster of the thesis – yesterday I felt like a complete idiot! Who do I think I am, coming from fancy Sweden and assuming that in two months I will have a better understanding than the locals about the extremely complex situation of the water management in Cochabamba?

Days like those I am incredibly happy to be with my partner in crime Tess – what would I do without her?! When I’m sobbing, she comforts me and rationally explains why we are not idiots, that our research purpose has a different approach which although it will not change the world, will result in a presentable thesis. Then she tells me I can have an ice cream, and everything feels manageable again.

We decided to broaden our perspective a little and include more stakeholders, and today we have conducted another two interviews. It is a little bit tricky since we cannot just go out in the street and ask anyone, but need representatives from selected stakeholders. But so far we have done five interviews, and we have possibly five more this week. All in all we might possibly end up with 15 interviews, which would be a huge amount of data. But then we are free to choose what will be interesting to us, which is way better than struggling with too little information.

On the personal level, we are still in awe of this country. We see so many beautiful things every day, and the people are incredibly nice and helpful wherever we go. This past Sunday was Día del Peatón, pedestrian day, which meant no motorised vehicles from 9am to 5pm. As I was doing a participatory observation from 8.30am to 10.30, I had to walk 45 min to get back home. What an experience! It felt like two weeks after the apocalypse, or post-oil-peak. So calm and quiet, and the air is less contaminated. I was walking in the biggest roads and saw entire families biking everywhere and people selling juice and ice cream in the middle of the streets. I was filled with joy and prosperity when I got back home. This happens three days per year here in CBBA, and it is surely an eye-opening experience…

4 april, 2013 av Therese och Alexandra - Inga kommentarer

Five desks later…

It seems like one day in CBBA is a compromised week. So much happens all the time! During the weekend we became culturally overwhelmed, with an excursion in the city that brought us to la cancha, which according to the rumour is the largest market in South America. From there we visited the last lagoon of Cochabamba – Cocha means lagoon and bamba means flat or flat land in quechua, the indigenous language spoken here. In the night we were taken to a chicha brewery called Chernobyl for a peña, a traditional folklore party. Chicha is a fermented corn drink, which not has that much alcohol but still managed to get my stomach out of order and kept me still for all of Sunday. The Bolivian experience.

This week our thesis has taken some big steps ahead – we have managed to book one interview and two meetings/interviews via email. We went to the local authority with a letter presenting us and asking for an interview, but ended up getting passed around from desk to desk and at table number five, we got an interview straight ahead which was complemented by another chat at the next desk. Feels really great to have started the data collection! The transcription however takes forever, since some subjects speak really fast and we have to translate from Spanish to Swedish or preferably English. So much hard work for a Bachelor thesis! But at the same time, after this job, everything else will feel super easy…

We also met up with Mathilda, another MFS grantee doing her study here in CBBA and we had a really nice time discussing our perspectives on Bolivia. She is writing about racism towards the indigenous population, such an important topic!

This continent is wonderland. There is so much magic here, that I somehow forget about when I’m in Europe. I forget the power that lies in truly believing, and I forget how to really listen to what is around – not only sounds, but also to wishes, desires, connections, heartbeats. Life is worth more here.

1 april, 2013 av Therese och Alexandra - 1 kommentar

Estamos enamoradas…

Waking up on our second morning in Cochabamba, and Sweden feels a lifetime away. After arriving to La Paz and realising that all flights to Cochabamba were full (maybe because of semana santa/Easter celebrations), we took a 9 hr bus ride to our final destination. After 60 hrs of travelling, we reached La Tinkuna, the house belonging to our partner organisation. At first, I was kind of a culture shock for us to think that we would live here. We had to climb up concrete steps and along a roof to get to our room, with solid beds and no pillows. The toilet facilities were… let’s say basic. But, we were completely knocked out and fell asleep within an hour.

After a good nights sleep however, this seems like the best place one could imagine for writing our kind of thesis. We have a view of the cordillera, mountains, outside our window. We have our own room, with light, we have a basic kitchen, functioning toilets and a shower (although none of us have tried it yet). After breakfast at the local market, we had our first meeting with the Red Tinku Team.

Ramiro, our supervisor, started by asking us what we wanted to investigate. Then, he and the others started explaining what the situation is like today in Cochabamba regarding the water management. The municipal authority SEMAPA basically covers the north side, which is the rich part of town, and somewhat stretches towards the south, but nowhere near sufficiently. Therefore, neighbours in the south have gathered in small cooperatives and themselves financed wells, which they built together and pay for monthly. But the quality of the water is very poor, and therefore Darwin told us that in his community, they used water from SEMAPA to drink and cook, but as it was not enough water, they used salty water from a well to wash themselves, was clothes et cetera. So it seems like the further south, the less SEMAPA water. Where we live now, which is neither really south nor north, water is available three days a week for a couple of hours in the morning, which is when the tanks and tins are filled up. Then, what one can do is to try to use as little as possible and hope that it will last. Now there are ten people staying here, and I doubt that all of us could have a shower every day…

According to our informants, since the water war* in 2000, people have lost engagement and participation is dropping low in the cooperatives. Oscar Olivera used to be the profile of the resisting forces during the water war, but no one knows what he is up to now. La Coordinadora de defensa del agua y la vida* has dissolved, and there is no coordination of the initiatives to get water, no overall authority. There is a dam construction ongoing, but Ramiro seemed not to believe that it would be enough water for all. Much of the problem seemed to stem from rapid urbanisation, where the city and especially the south expanded faster than the municipal network could handle. The situation is not recent however, the SEMAPA network have been complemented by these local solutions for decades. When we asked about governmental involvement, they told us about MiAgua, which seems to be a less complicated way of getting water. We need to look more into that!

So much information, our heads felt like water melons! But wow, there is so much interesting things to look into, and Ramiro is a great supervisor who has many contacts we can make use of. This is gonna be great!

*The Water War of Cochabamba – in 2000, the municipal water system was privatised, which led to rising rates and cooperatively owned wells was turned over to the trans-national company Aguas del Tunari. The inhabitants of the city rioted, barricaded the city for several days and fought against the police and military until Aguas del Tunari was forced out of the country.

* La Coordinadora de defensa del agua y la vida – led by Oscar Olivera, this was the overall organisation behind the water war who fought for water to be a human right and not owned by foreign investors.

27 mars, 2013 av Therese och Alexandra - 3 kommentarer

Off to a start…

“Begin at the beginning,” the King said, very gravely, “and go on till you come to the end: then stop.”

As every good philosopher knows, there can never be one beginning. Was it the day at university when Tess overheard me talking about field studies in Bolivia and I caught her with the phrase are you coming with me? or was it when I, in Lisbon, was sweating over the application for the scholarship to fund our research? Or when we booked the tickets? Maybe it was even earlier, when I was in sixth grade and started studying Spanish. Or we could start by yesterday, when we headed out in the light of dawn to leave Sweden behind for a while.

The plan was to go Copenhagen – London – Miami – La Paz – Cochabamba. It worked out fine until we got to Miami, where we were met by ridiculous cues to get through passport security. With a tight schedule, we kindly asked if there was another way and got a sweet shout back. Nope. The dude who took our fingerprints on the other hand was all jolly and surprised when we told him that Denmark and Sweden are two countries. He told us Swedes are all nice because they like heavy metal and essentially, you are just like us Americans!. Oh fabulous. Running, running, got to the gate which was empty. What? Oh that’s right, I set my watch according to the air plane, which was still one hour behind. So we missed the flight.

23 hours until the next flight to La Paz. Great. We tried to sleep on the floor for a while, but it was just too cold. So after chatting with my mum (it was 8am at home, 3am here) she convinced us to take into the hotel om the airport. Very good decision, which we were just too tired and irrational to make on our own.

So here we are now. Tess is sleeping and I’m awake. So many thoughts running through my head.

This country, where the most fundamental right is freedom. Where giving your fingerprints takes a good two hours, research is biased, state money is spent on war overseas, healthcare is for the rich, and the equality is among the lowest on earth. This idea of freedom… Where to be free is to carry a gun and drive a car, to be able to step on anyone to get ahead in life. I really don’t want that kind of freedom.

Instead, I feel my longing back to that marvellous continent stronger than ever. So many memories from there that I’ve had to push aside to be able to lead a normal life in Sweden, that overwhelm me now. Freedom to me is having all I need strapped to my back and the road ahead, waiting, patiently. The driving force is my curiosity. I long for the language, the people, the Andes, the thin air, the green colour of the hills and trees.