Vid ett vattenfall mitt ute i djungeln förstår jag varför jag befinner mig i det här landet. Det här är anledningen till att jag är här. För att få uppleva och förstå vart allting börjar. Just här börjar livet. Jag slås av tanken att allting här liknar saker som är familjära för mig, mönster, färger, ljud. Sedan inser jag att det många av mina referensramar baseras på är födda just här, att människan har plockat upp saker från naturen och gjort dem till sina egna. Men naturen besitter så mycket mer. Vartenda träd och varenda liten insekt har sin roll i en gigantiskt ordnad helhet. Samtidigt som jag också är en del av denna helhet, vår jord, Pachamama, Gaia eller vad man nu vill kalla det.
Det är också här min säck knyts ihop. Jag inser att mina val i livet har tagit mig till den plats jag är idag och jag känner mig tillfredsställd vad jag hittills åstadkommit och tacksam för allt jag upplevt. På något sätt blir denna djungelvistelse en tid för eftertanke och det kanske inte är så konstigt. Vi hade lärt känna en Leon i Rurre som är uppvuxen i skogen och ibland arbetar som guide. En pålitlig och ung herre tyckte vi, dessutom var han en mästare på biljard. Så ja, mat och tält inhandlades, å dagen efter tog vi färjan över floden och började vårt äventyr. Å det var verkligen ett äventyr, att traska runt bland träd, lianer och blommor där Leon hela tiden stannade och berättade om vad ett träd eller en planta kunde användas till, allt från redskap och kläder till medicin, eller helt enkelt bara gift för att döda sina fiender i skogen.. Efter 3 dagar hade vi fått lära oss mycket men när vi sa det skrattade Leon och sa att även om vi skulle vara med honom här ute i 2 år skulle vi inte kunna allt.
Tiden här i Rurrenabaque börjar lida mot sitt slut, idag flyger vi tillbaka till La Paz. Vad som från början skulle vara ett par dagar resulterade i 2-3 veckor och vi hade inte kunnat ta ett bättre beslut. Vi har fått uppleva och möta underbara människor och natur och åker vidare med hjärtat fyllt med än mer kärlek än innan vi landade.
För ett par dagar sedan pratade jag om foto med en nyfunnen vän här i Rurrenabaque. Jag pratade om hur svårt det är att fånga ögonblicket. Hur svårt det är att fånga soluppgången på bild. Han skrattade och sa, men den går inte att föreviga, den du vill visa soluppgången för får du ta med dig till den platsen. Å ja, jag önskar att jag kunnat ta med mig folk till denna underbara plats som jag befunnit mig på de senaste veckorna. Upplevelser som dessa gör en ödmjuk inför hur liten man är i världen och samtidigt som jag känner att varje ögonblick, varje sekund betyder någonting. Kan inte säga annat än att jag älskar livet.
Nu lämnar vi Rurre med tårar i ögonen och en stark längtan om att snart vara tillbaka.
