Livet i Myanmar är så lätt, men samtidigt så svårt. Jag har fått uppleva så många fina möten med generösa individer, ändå känns det hopplöst ibland med detta projekt. Då folk kommer flera timmar för sent till möten eller helt enkelt inte förstår vad en är ute efter är det lätt att vilja ge upp..
Jag har varit här i två veckor och två dagar och än så länge har jag inte gjort fler än 9 intervjuer. Det är verkligen supersvårt att få folk att vilja tala om konflikten och sina upplevelser och ännu svårare att försöka vara effektiv i ett land där tid är underordnat livet. Medan jag jobbar på att hitta fler informanter passar jag på att försöka nätverka med så många kunniga inom området som möjligt.. Det känns ganska ovant, då jag sällan gör detta i Sverige, men det verkar ge utdelning. Jag kommer nästa vecka att intervjua minst två personer från den coola generation -88 rörelsen, som kämpade för demokrati och rättvisa i den dåvarande totalitära militärstaten Burma under general Ne Win.
Det ser ut som att jag kommer att åka till Rakhine state, då det i nuläget är säkert att åka till i alla fall ett fåtal platser. Cyklonen, Mahasen, spåddes drabba alla IDP’s (internally displaced persons) som lever i tältläger i Rakhine, men drog istället mer nordväst. Dessa människor (både buddhister och muslimer) har ingenting och kommer med all säkerhet att lida av bl.a. svåra sjukdomsspridningar under regnperioden, men klarade sig relativt bra denna gång. Det har varit regnigt och oerhört blåsigt här i några dagar, men i övrigt märktes inget i Yangon.
De två Australiensarna jag bor med är båda bortresta, så nu har jag hela lägenheten för mig själv, vilket jag hoppas ska resultera i det magiska ögonblicket när jag påbörjar det evighetslånga transkriberandet…men vi får se, det kanske får vänta tills imorgon…