Risk

Det första som slår en när man anländer till Bangladesh är trafiken, ja, bortsett från värmen då. Trafiken i både Dhaka och Chittagong kan sammanfattas med ett ord; kaos! Det är så fruktansvärt trångt på gatorna, rickshaws, (cykeltaxi), CNGs (trehjulingar som kör på naturgas) och alla andra typer av fordon trängs på gatorna. Ibland kan även ett led kossor göra anspråk på gatuutrymmet. Utsläppsnivåerna är, milt uttryckt, ofantligt höga. Därtill används tutan frenetiskt av allt och alla, vilket skapar en mindre välkomponerad orkester av oljud. I början tyckte vi oss ana någon form av systematik gällande allt tutande, men nej, det tutas för att det tutas skall. Men någonstans fungerar det (vi kommer trots allt fram), om än trögt och skräckinjagande. För tillfället är det författande på agendan, det går hyfsat bra men avsaknaden av ett lugnt och pluggkompatibelt ställe försvarar en del; vi kommer med all sannolikhet skriva på uppsatsen till sommaren också.

Via båt har vi även fått se hela kuststräckan där skeppen ligger strandade. Vissa av skeppen är omöjligt stora, vilket gör det ännu svårare att föreställa sig att dessa snart ska nedmonteras för hand. Känslan när man ser hela scenen är obeskrivlig, någonstans är man imponerad av dessa jätteobjekten samtidigt som bakgrundskunskapen gör att man ser de i ett annat ljus. Människor dör i arbetsrelaterade olyckor och diverse kemikalier och oljerester dumpas direkt i havet. Vidare kan ett dödsfall innebära att en familj försätts i en fruktansvärd position, de förlorar inte bara en bror och son, utan riskerar även att bli av med huset och leva ett liv i absolut fattigdom. En tjej som jag pratade lite kort med när jag var i Dhaka sa: ”Sometimes I feel like we are living with a everyday high risk, by chance”. Hennes pappa hade gått bort i en trafikolycka. Att drabbas av en olycka i Bangladesh kan innebära att livet vänds upp och ned, oavsett om den sker i trafiken eller på arbetet. I fallet med vår industri kan man fundera kring var skeppen kommer ifrån, var de hamnar, och vem som tar risken.

/Erik & Andreas