Shakthidhamas restaurang och skrädderi

I förra inlägget beskrev jag att organisationen Shakthidhama, där jag genomför min studie, arbetar med empowerment av kvinnor.  Det gör de genom en rad olika tillvägagångssätt. Många av kvinnorna kommer till Shakthidhama för att de är i behov av boende, och i många fall ett skyddat sådant. När de har landat och fått hjälp med eventuell sjukvård och några första samtal så kan de välja vad de vill engagera sig i; det finns en restaurang, ett glasskafé, skrädderi, trädgårdsarbete med mer. Personalen berättar att de flesta kvinnorna brukar vilja arbeta; “om du bara sitter på rummet så tänker du för mycket och då är det lätt att stanna kvar i depression. Om du är aktiv så är det lättare att må bra.” Dessutom ingår arbetandet, och speciellt lärandet av nya sysslor, i en långsiktig plan från Shakthidhamas håll. Om kvinnorna kan arbeta och försörja sig själva så kan de ta beslut kring sina egna liv utifrån vad de vill och önskar. Då behöver de inte stanna kvar hos sin mans familj av anledningar som boende och ekonomi. Att kvinnorna uppnår ekonomiskt självförsörjande är en av grundstenarna i Shakthidhamas vision kring att nå jämställdhet för kvinnor i det indiska samhället. Idag finns fortfarande en stark kultur av skam och tabu kring skilsmässor, och speciellt skilda kvinnor, i Indien. Ett giftermål förväntas vara hela livet, i folkmun till och med i sju reinkarnationer. Så även kvinnor som skulle kunna leva självständigt kan dra sig för att skilja sig på grund av allt skitsnack och social utestängning de skulle möta. Men genom åren har personalen på Shakthidhama sett fler och fler kvinnor ta steget till skilsmässa, speciellt om de vet att de har ett arbete och därmed kan fixa ett eget boende.

Bangalore – Azim Premji University

 

Nu har jag nyss landat för femte gången i Bangalore, Karnataka. Första gången jag var här var 2005 och varje år sen dess har tävlat med det föregående om att hinna med flest förändringar. En viktig skillnad för mig personligen är att jag nu har flera olika vänner i Bangalore att bo hos, bland annat syskonen Vibha och Vijetha. De var mellanstadiebarn när jag först lärde känna dem år 2005. Nu läser Vibha sin master i pedagogisk utveckling på Azim Premji University så jag passade på att hälsa på där ett par dagar. Universitetet klassas som det “mest vänster” universitetet i Karnataka och nästan alla program har någon social inriktning. Eleverna jag pratar med har alla gjort praktik eller gjort intervjuer på organisationer som arbetar med kvinnors rättigheter, elevers känslomässiga utveckling i grundskolan, sophantering och liknande. En eftermiddag kommer ett gästspel till skolan, en teaterpjäs som heter “Just a woman”. Det är en monolog som har spelats i Indien och England med totalt 200 föreställningar. Pjäsen hanterar ämnen som barnäktenskap, stigmatisering av kvinnor och feministisk kamp. Efter föreställningen berättar skådespelerskan att hennes farmor brukade låsa dörren och inte släppa ut familjen om hon visste att de skulle göra något roligt, till exempel gå på bio. Farmodern hade aldrig fått göra sådana saker i hela sitt liv, så hon var helt enkelt avundsjuk. Skådespelerskan menade att det tar extremt lång tid att förändra normer och regler, och ibland kan det finnas oväntade anledningar för det. Jag hoppas och tror att jag kommer att få en hel del oväntade argumentationer under mina intervjuer när jag kommer fram till organisationen Shakthidhama i Mysore.