Tillslut kom min vän Sam och räddade mig när jag låg och vred mig utav smärta på akuten. Det kändes väldigt betryggande att ha honom där och kunde tala för mig. När han väl var på plats kom läkarna och förklarade att sjukhuset inte hade någon elektricitet och att jag behövde röntga mitt knä innan de kunde dra det rätt. Den frustrerande känslan infann sig av att “kan de inte se att mitt knä är ur led och bara dra tillbaka det?”

Men det var bara att infinna sig med att det behövdes ytterligare en bilresa innan mitt knä kunde dras rätt. Under denna resa fick jag åka liggandes men det var verkligen den mest smärtsamma resa jag någonsin har gjort. Vägarna här nere är inte alltid asfalterade och väldigt guppiga och självklart var det den mest guppigaste vägen vi var tvungna att köra (Vi har åkt den vägen nu i efterhand och vägen är verkligen guppig!)´Resan kändes som en evighet och det enda jag kunde göra var att hålla Sam i handen och skrika. Jag måste säga att jag var inte vid fullt medvetande under hela resan. Väl framme på den andra kliniken tog vi röntgen bilder och väntade på att få åka tillbaka till sjukhuset. Resan tillbaka var lika smärtsam som resan dit.

Tillbaka på sjukhuset flyttade de mig till kirurgavdelningen och berättade att elektriciteten fortfarande inte var tillbaka och att jag bara fick ligga och vänta till den kom tillbaka. På avdelningen fick jag smärtstillande så smärtan började tillslut bli hanterbar efter fyra timmars väntan. Att ligga på ett sjukhus i Ghana utan elektricitet är väldigt svettigt kan jag lova men mina fantastiska vänner Sam och Chris var mycket bra sällskap. Efter två timmars väntan kommer tillslut elektriciteten tillbaka och jag kan äntligen bli körd in till operationen Mina ord var att ge mig all smärtstillande jag kan få. Jag lovar att vakna efter. Inne på operationen fick jag massa bedövning och kände att jag bara försvann bort.

När jag vaknade upp var mitt ben hel gipsat och smärtan borta! Jag var tvungen att spendera natten på sjukhuset  vilket var lite läskigt. Dagen efter var allt fokus på att få åka tillbaka till vandrarhemmet. Jag fick ett par kryckor och en man som jobbar för mitt försäkringsbolag körde tillbaka mig. De nästkommande veckorna spenderades huvudsakligen i sängen med mycket vila…

Nu är det några veckor sedan allting har hänt och jag har haft min underbara vän Lina här på besök en vecka :).Jag kan gå igen trots att jag haltar lite. Det har varit några fler födelsedagar. Internetet är halvt funderande då och då. Livet är fortfarande en fest och förhoppningsvis kommer det fler uppdateringar snart! 🙂

Marissa och Poppy

Laura och Kelly

Laura och jag på en konsert. Man kan ha roligt trots gips och kryckor.

Multi-tasking.

Det blir aldrig som man har tänkt sig. Oväntade saker händer och oftast går det på mindre än en sekund och man hinner inte att fundera över det.

Förra veckan satt jag inne hos min granne och jag måste erkänna (att jag klagade) över att jag var väldigt trött, att det var varmt och att jag inte ville gå på seminariet som var obligatoriskt. Efter många om och men tog jag mig tillslut till seminariet och lärarassistenten var 20 minuter försenad. Jag mådde inte jättebra men jag tog mig igenom det. Efter seminariet gick jag emot busshållplatsen för att ta bussen tillbaka till vandrarhemmet. Jag ser bussen komma och ser att bussen inte är helt full (vilket är en lättnad). Jag kliver på bussen och ska precis sätta mig ner när jag känner hur mitt högra knä inte riktigt följer med utan vrider sig. Insikten kommer direkt KNÄT HAR HOPPAT UR LED. Knät har hoppat ur led två gånger tidigare och min läkare sa då att det är bara att vänta på den tredje gången men att det skulle hända när jag var i Ghana och när jag bara skulle göra något helt odramatiskt som att sätta mig ner på en buss räknade jag inte riktigt med.

Smärtan kom direkt och jag började gråta och skrika, snälla kan någon hjälpa mig. Men ingen av dem andra passagerarna gjorde någonting och jag skrek än en gång snälla kan någon hjälpa mig. Efter en stund då den värsta chocken hade lagt sig bland passagerarna så skrek någon kör henne till studentkliniken på campus. Jag hade satt mig ner i mittgången och bara fortsatte gråta och försökte samla mig lite sådär. På vägen till studentkliniken tog fortfarande bussen upp passagerare och släppte av dem. Jag måste erkänna att frustrationen var total och smärtan var hemsk. Väl vid kliniken stoppade bussen och några killar försökte hjälpa mig ur bussen. Deras taktik var att lyfta mig i mitt högra knä (vilket fortfarande var ur led) och att jag sedan skulle gå därifrån. Paniken började komma och jag bara skrek och sa att jag klarar att ta mig ur på egen hand bara de inte tog i mitt onda knä. Efter lite om och men hade jag ändå tagit mig ur bussen och killarna stöttade mig till studentkliniken.

Väl där inne så fick jag sätta mig ner på en stol och försöka förklara om vad som hade hänt till en kvinna som endast försökte säga till mig att sluta gråta. Jag kanske grät ovanligt mycket men för er som har varit med om ett knä har hoppat ur led vet att det gör ont. Efter en snabb konsultation på kliniken beslutades det att jag skulle bli körd i en ambulans till universitet sjukhuset. Ambulans det låter ju bra? Det visade sig dock att jag skulle hoppa upp i framsätet och sitta där under bilfärden. Väl inne i bilen så insåg jag att jag måste verkligen ta mig samman och fixa det här. Jag försökte ringa mina vänner men mobilnätet var nere och sedan ringde jag min pappa i panik och berättade att knät hade hoppat ur led. Framme vid sjukhuset bad chauffören mig att hoppa ur ambulansen och sätta mig ner i en rullstol. Men det där momentet att hoppa ur ambulansen ner till rullstolen var inte det lättaste. Mina tankar var på hur det skulle fungerat i Sverige då en ambulans hade kommit direkt och jag skulle fått smärtstillande och smärtan skulle ha försvunnit. Här hade det gått cirka en timme sedan det hände och jag hade fortfarande inte fått något smärtstillande.

Inne på akuten fick jag förklara än en gång vad som hade hänt, vad som var fel, vad som behövdes göra och att jag måste ha smärtstillande. En kille som hade följt med från universitetet fick gå och köpa smärtstillande så att sjuksköterskorna kunde ge mig, jag fick tillslut lägga mig ner på en brits och samtalet till min kompis kopplades äntligen fram och han var påväg…

Fortsättning följer.

Jag kan tro att allting händer utav en orsak. Under hösten fanns känslan utav instängdhet och ovisshet om framtiden närvarande under större delen av dygnet. Sedan kom informationen om utbytesstudier i Ghana och jag hoppade på det tåget. Här ligger jag nu i en inte allt för skön säng,  det är endast kalla duschar, internet uppkoppling som fungerar sådär, skolsystem som jag inte får någon koll på, mat som ger mig magproblem och inte alls tillräckligt med sömn. MEN ändå har jag the time of my Life. Känslan utav instängdhet och ovisshet om framtiden är borta. Här i Ghana hänger man bara med i tempot och man stressar inte över saker man ändå inte kan göra någonting åt. Jag vet inte om jag helt har anammat den ghaneiska kulturen och att leva som en sköldpadda (jag stressar fortfarande till lektionerna trots att jag vet att de alltid börjar cirka 10 min försent och jag är stressad över inlämningsuppgifter som jag egentligen inte behöver vara).

Dagarna nu spenderas i skolan med föreläsningar och tutorials. Det känns verkligen som att skolan har kommit igång och att det är dags att lägga i en extra växel men hur gör man det i 35 graders värme? 😉 Alla mina kurser är intressanta och jag lär mig mycket nytt. Socialt arbete i en ghaneisk kontext skiljer sig mycket ifrån den svenska. Det finns mycket att arbeta på här nere i Ghana men det är även spännande att som svenskstudent komma ner hit för det går att visualisera vilka förändringar som bör ske här för att det sociala arbetet ska fungera. Man får testa sina kunskaper :).

Dagarna här nere försvinner fort. Jag vaknar, går till skolan och sedan helt plötsligt är det kväll. Att utföra saker såsom tvätt och skoluppgifter skjuter man på så länge som möjligt. Det är så mycket andra roligare saker man kan göra. Till och med roliga saker som att anteckna vad som händer här nere i min kalender och blogga faller efter för att det finns så mycket annat att hinna med. Fast egentligen om jag ska leva livet som en sköldpadda så tänker jag mig att de lever i nuet här och nu. Då får man ta in allt nu och sedan i efterhand reflektera. Fokusera på det som är viktigt! 🙂

THIS IS THE TIME OF MY LIFE (FOR NOW) OCH JAG STORMTRIVS! 🙂

Jag kan dela med mig om att det finns en liten tanke om att placera en liten sköldpadda någonstans på min kropp när jag kommer hem för att komma ihåg att alltid leva som en sköldpadda och komma ihåg Ghana. (Mamma och pappa bli inte helt galna, tack på förhand).

Bilder:

Middag på en fransk restaurang med Felicitas, Donnie, Claire och Laura

Hall week här på universitetet. Massa folk, god mat och bra musik 🙂

Dodowa- besök på barnhem för att ha sexualkunskap med dem lite äldre barnen.

Dodowa- besök på barnhem för att ha sexualkunskap med dem lite äldre barnen.

Dodowa- besök på barnhem för att ha sexualkunskap med dem lite äldre barnen.

Dodowa- besök på barnhem för att ha sexualkunskap med dem lite äldre barnen.

Dodowa- besök på barnhem för att ha sexualkunskap med dem lite äldre barnen.

Dodowa- besök på barnhem för att ha sexualkunskap med dem lite äldre barnen.

Middag på en libanesisk restaurang Shay, jag, Claire och fotografen Felicitas.

Födelsedagsmiddag för Chris. Från vänster: Shay, Poppy, Claire, Felicitas, Marissa, Melissa, Will, Sam, Chris och Stella.

Nu har jag försökt att uppdatera bloggen några gånger och internetet har svikit mig så jag tänker att vi gör det här inlägget kort och koncist.

Förra helgen var vi iväg på en lång weekend på en liten hippie resort. Det var jättemysigt och vi hade det mycket trevligt. Under dagarna låg vi vid stranden och besökte resturangen (de hade helt underbar mat). På lördagskvällen var det live musik och dans. På söndagen åkte större delen av gruppen hem, det var bara jag och Chris som stannade. Att bara vara två var annorlunda och skönt på något sätt. Vi hade bara varandra att ta hänsyn till. Även denna dagen spenderades i restaurangen och på stranden. Under kvällen satt vi och förtärde några drinkar och förberedde oss för en strandfest som universitetet anordnade på en resort i närheten. Festen var rolig men väldigt annorlunda emot dem svenska festerna.

Här nere i Ghana dricker man inte alls lika mycket alkohol som hemma i Sverige. Utan de flesta är nyktra när de går ut och dansar. Vilket jag kan förstå då kulturen är annorlunda och folk kan dansa utan att behöva dricka alkohol. Jag tror att många i Sverige väljer alkohol för att det hjälper en att slappna av och bjuda mer på sig själv. Om ni söker på Youtube: asonto och alkyida så kan ni få en aning om hur man dansar här nere i Ghana.

Nu till lite bilder. Kort och koncist blev väl lite sådär?

Chris

Felizitas, jag och Shay.

Big Milly’s.

Big Milly’s.

Gruppen på Big Milly’s.

Chris och Jag.

Jag.

Toaletten och duschen var utomhus. Det fanns väggar och golv men inget tak ;).

Big Milly’s.

Big Milly’s.

Big Milly’s.

Big Milly’s.

Big Milly’s.