Aussie = Awesome!

Har nu varit i Aussie i tre veckor kan man säga. Jag har skrivit in mig i 4 kurser som man måste här nere. Har varit inne i Melbourne några gånger nu, har ätit middag med flera andra utbytesstudenter, och även haft en lite skandinavisk middag. Super kul att få se staden lite och jag hann faktiskt med lite bilder.
Det har det varit mycket att göra sen man kom ner, busskort skulle fixas, bankkonto och simkort har fixas och säkert mycket mer som jag inte kommer på nu.
Jag bor på campus och rummet är helt okej, på min våning (korridor) bor vi 7 tjejer från olika ställen i världen. Kommer bli en bra termin då alla verkar vara super gulliga och snälla 🙂

Skolan har börjat nu och jag har haft en föreläsning och en workshop. Det känns bra med dessa ämnena än så länge. Min lingvistik föreläsare visade ett klipp från big bang theory i går, så jag gillar honom redan 😀
Har även hunnit planera mina veckor. Här ser skolan mer ut som i gymnasiet där man har fasta tider varje vecka, skönt tycker jag för det är lättare att planera. Dock är terminen bara 12 veckor och man läser 4 ämnen samtidigt, det är lite jobbigare då de flesta av mina inlämningar ligger samtidigt..

I går fixade jag så att jag ska börja ta ett dykarcertifikat, det kommer bli super kul! Jag ska bara klara mig igenom läkarundersökningen sen så får jag börja!

//Lotta

We want you.

 

we want you

Receiving a newsletter from a store, fashion label, human rights group and whatever you have sign up for to get a one-time-extra-discount and whatever you have sign up for when rushing through the streets of a busy city and got stopped by some teenager to sign something for a good cause, via mail is rather common. These constant mails, call them spam, inform you about important discounts or new arrivals or even if you should sign some petition to save the world from its utter evilness (means from us). However, after a time the inbox is filled with these kind of mails and it’s a mystery how some of the stores go you mail address. However, after a time the adverts just land directly in the bin and the attention is captured just by the tagline. Thus, the other day I got the weekly newsletter of some fashion label I used to buy my clothes from, I was about to delete it when I saw the headline:

‘We Know What Girls Want, We Know What Guys Like’

Well, I thought to myself ‘really?’ you know what I want, that’s interesting, so yes I clicked on it and voilà…

Obviously they didn’t know what I want, but I guess it’s a nice tagline to upset people like me. Hoping to be FINALLY enlightened in ‘what I want’

Nevertheless, my personal desires aside, I also noticed something else and I am pretty sure that I wouldn’t have noticed it some months ago.

Before I went to the University of Melbourne, before I took a class in Gender Politics.

Yes, this text will address feminism. So don’t stop reading.  In fact, I was convinced to do it. When I first started studying the course ‘Sexual Politics’ at Uni Melbourne I thought

‘Why should I engage in this class? I AM a woman, I am naturally a feminist, I know what it is about!’

631 brunswick street

My friend showing provokingly her unshaved armpit and our courseliterature

Also, I had a quite strong belief that many so called feminist are totally against men, in a mystical sphere of overanalysing and self-pitying ; basically, that they are somehow crazy. In fact, if you type in ‘crazy feminist’ on Google images you will be surprised how many memes and pictures are ridiculing that movement. However, a friend of mine said that it wouldn’t hurt to attend the course and she believed that I should go. Another thing that stroked me when I discussed it with her was something that some people would undeniable call a female reaction.

I was scared. I was scared that I might find out that feminist are not crazy, that they have a point, and that I not just belonged to the biological sex  which is supposed to be weak, but also that I wasn’t doing anything against it, that I was laughing about jokes which were sexist, but hey ‘it’s just a joke’, that I was one of the girls which laughed with the guys when a sexist joke was outspoken and that I judged  the girls who weren’t, that I looked at them and said:’ what a prude’.

I do have the strong but strange feeling that many women do feel like this, and that so many men don’t what to have the feeling of being ‘the evil one’ maintaining the system.

How stunning it is, how personal feminism is; as nowadays the decline of state-identity men and women tend to search for another identity-pool which is mostly to be a man or to be a woman, thus the theory (which was widely supported in the 60s) is instead condemned by ridiculing it, or by claiming it is too extreme. The radical voice is always the loudest, so in which theory don’t you hear about the radical views first?

Back to the newsletter I got the other day from the fashion label; the ad suggested that girls want:

Make-up

Hand- Bags

Nailpolish

Nailstickers

a hair straighter

Shoes

Trendy clothes

Feminine watches

and a book about fashion.

 

Guys liked (notice how the brand knows what girls want whilst they just know what guys like)

A pencil case

Shoes

Clothes

Two wallets

A case to put your eventual writings in it (uh wait, that could be something for for me but ahh.. no. that not what I would want.)

Headphones

A watch

2 books about hobbies

1 comic

… well, of course it could  be claimed that there is no difference and of course it could be said that this choice of products is based on demand, but then again:

That’s not the point is it? The point is that girls just want something which includes looks, whilst guys like something which includes action, includes reading something with content (not just plain picture of how you are supposed to look), having something which has an actual purpose: headphones-to listen to music, writing utensils, a wallet to put all themoney in which is earned.

we can do it

Clearly, as a girl I wish to have more choice and my choice to study feminism brought me closer to this wish.

Sleeping at Last.

Since July I am wandering through the majestic campus of the University of Melbourne. Surprisingly, my time here at University will soon be over and I have one last challenge to master:

The examination period (a little thunder would fit remarkably after this sentence).

The courses have their final exams in November and the students here are becoming slightly nervous. If not to say: they are panicking! Every morning I witness hysteric students at the university libraries, struggling to maintain a good position in front of the doors so they can get a seating place in the library with access to a plugin. I witness angry comments at the universities Facebook page condemning all students which are ‘blocking’ precious plugin access while just reading or making notes, seating at a plugin-place without using the plugin is not tolerated easily. I witness threats, like spilling holy Latte Macchiato over fellow students to get access to a university computer. I witness how every screen is structurally checked if fellow students are on avoidable pages such as Facebook, Twitter or their email account, and in case they are: loud protests are heard from the help-desk that ‘the twats can check their Facebook at home! I NEED THIS COMPUTER’

Yes, the examinations period is indeed a state of emergency; where the students mutate to zombies with dangerous coffee-cups. I have to say the sign ‘no drinks allowed’ gets a totally different meaning during this period. Also, when I talk about students becoming zombies I don’t mean the harmless zombies struggling to keep their eyes open; slurping from computer to printer. NO. I talk about the horrible dangerous once, being smart and aggressive like you can see in Marc Fosters World War Z or Francis Lawrences I am Legend. As they are reacting extremely aggressive to noises and are avoiding the sunlight; also they like to gather in groups and breathe simultaneously whilst studying with maniac eyes.

Giblin Library

 

Unnecessary to say that as a Swedish student I am not really used to this collective amount of stress at one place; having my exams evenly distributed at the end of each month. However, even though I am slightly irritated by the change of behaviour of my fellow students, I found it even more surprising that after an approximately 3h working session they take a nap (!) In Uni. Wherever they occupied their belongings, students fall asleep. It seems like the effort they put into snatching a seat in the earliest hours is so vast that they simply cannot leave their place, not yet to say that the effort in itself is rather tiring. Of course this totally contradictory behaviour of falling randomly asleep triggers the other students’ anger, who are still searching for places to work at. Hence, the hands holding coffee-cups are scarily starting to tremble when passing one of the sleepyheads. It seems to be a vicious cycle. Nevertheless, after the nap I found it even more astonishing to see how the person just forgets it and continues to work in a total serious manner, as if the dribble spot does not exists on his or her shirt. I would say: this is commitment, and since studying is always so extremely prized for its ‘best time of your life’ and it’s ‘you will never ever have so much fun’, I feel there is also a need to congratulate all students for their unbelievable strength in stress-coping.

Welcome to The Table of Men

Börjar kännas som att det är lite tid kvar här.  Jag trivs sjukt bra, hittat bra material att plugga som kommer vara intressant för framtida C eller D-uppsats. Det är lärorikt att studera kön och jämlikhet med Ghananer då vi har helt olika uppfattningar kring vad jämlikhet är och deras machokultur här känns väldigt komplex. Efter några åsiktsutbyten får jag reda på att män ofta känner större press på sig själva att prestera i klassrum när det kommer till presentationer och uppsatser. Om man ställer frågan varför det är så får man beskrivningen av att män upplever en viss skam i att vara underlägsen kvinnan och att de ofta får uppleva universitetslärarens jargong eller narr gentemot den manliga studenten som inte kan prestera bättre än den kvinnliga som sitter bredvid. Läraren ser till att peka ut studenten och få klassen att skratta åt dennes odugliga prestation. Mellan raderna ser man ett system där männen ska prestera bättre och måste satsa hårdare än kvinnan för att inte bli utsatt för ”skamkänslan” av att vara sämre. Jag upplever det som en indirekt empowerment för männen där institutioner tillåter mannen att prisas som det bättre könet, uppmuntras för att skapa ett icke jämställt samhälle.

Men problemet är inte så enkelt som det låter, att mannen har en enorm maktposition i samhället i alla nivåer som existerar är djupt rotat i samhället. Från mikronivå ser vi att kvinnan i princip ska göra alla sysslor i hemmet och utanför så mycket som möjligt, man ser också hur familjen värdesätter pojken i familjen mer än flickan och hur pojken hellre ska gå i skolan och flickan stanna hemma och göra hemsysslor för att sedan ha hopp om att hon ska gifta sig rik. I makronivå ser vi kvinnan alltid ska komma tvåa. Som ett exempel accepterar samhället aldrig en kvinnlig kandidat till president utan införstått ska kvinnan söka sig till vicepresident posten, och det gäller andra yrkesroller också.

Nu har jag inte gett mig in på afrikanska studier här men jag vet att i byarna så är det hövdingen som styr byn och som har sista ordet i frågor som skilsmässa och andra konflikter. Det är alltid en man som är hövding. Hur bryter man den onda cirkeln om hövdingen är den som ska bestämma om kvinnan har rätt att skilja sig efter misshandel, om hövdingen själv ser ett funktionellt äktenskap som ett förhållande där kvinnan ska lyssna på mannen för att det är han som lägger pengarna på bordet? Förtrycket är accepterat här och de flesta kvinnor, ofta från byar har accepterat sina levnadsvillkor för att mannen har sista ordet och makten att få jobba för inkomst. När vi reflekterar kring dessa frågor i en seminariegrupp diskuterar vi kring vad man kan göra för att förbättra kvinnornas villkor i byarna. Förslag som menar på att invånarna i byn kan engagera sig i teaterföreställningar kring maktförhållanden och folkhälsa är en av dem, att starta kvinnliga organisationer som ett skyddsnät för utsatta kvinnor är ett annat förslag som lyftes fram. Vidare diskuterade vi kring konsekvenserna av kvinnliga organisationer. Som västerlänning hade jag svårt att skapa en bild av hur stort motstånd som kan komma från byn där folket kan gå mot organisationen och se den som djävulskap som försöker förstöra äktenskap och skapa skilsmässor.

Tycker att min kurs Gender Issues är den mest intressanta kursen av dem alla sju jag läser, just för att vi har en doktorand som är sjukt bra och väldigt gripbar och strukturerad i sina föreläsningar. Vi får olika sorters material att studera och diskutera kring, dokumentärfilm, examensarbeten och fördjupningsuppsatser.

Jag är inte så van vid att skriva blogg eller skriva ner tankar för den delen och känner att jag tappar tråden ibland när jag skriver för att jag har så mycket tankar i huvudet kring allt här i Ghana. Men jag hoppas att ni gillar det ni läser och ni får gärna ge lite feedback genom att skriva en kommentar (och så att jag får lite bekräftat att ni faktiskt läser!).

Exakt två månader på resande fot

Den 4 augusti åkte jag till Japan, upplevde en fantastisk vecka i Hiroshima med erfarenhet som jag kommer ta med mig resten av livet. Mötena, relationerna, seminarium, intrycken och den japanska kulturen, allt var så lyckat. Att komma från en sådan kapitalistisk samhälle där allt fungerar felfritt, där allt är så punktligt och strukturerat till ett före detta koloniserat land där intryck och makt kommer från västerlänningar men där punktlighet och struktur inte existerar är en unik upplevelse.

Ghana är fantastiskt, för mig är det lite utav ett fenomen. Människorna är väldigt glada, men du kan också se lidande. Du kan se hur människor står en hel dag ute i solen och försöker sälja varor på gatorna för att kanske tjäna dagslön på 40kr om de har tur, du kan se barn gå upp 6.00 på morgonen för att lägga upp varor för marknaderna och hjälpa till med alla sysslor fram tills skolan börjar, för att sedan komma tillbaks från skolan och fortsätta jobba och sova under din disk som du har sålt varor hela dagen. Du ser ett land där aga i skolan fortfarande är tillåtet, Jag kan se hur mina klasskamrater skrattar åt att de alla har någon gång blivit slagna av lärare från grundskolan. Jag kan se hur religion är djupt rotat i samhället, du kan se mig en söndag i kyrkan i Accra för att få en upplevelse av vad hysterin kring Jesus verkligen är. Jag upplevde att jag var tillbaks till tiden där kyrkan hade makten. Upplevde att jag levde det liv som jag läst om i så många böcker. Där människor gav bidrag till kyrkan från deras inkomster för att hjälpa andra. Du kan se mig bland massa andra i kyrkan. Jag lyser med mitt närvaro och andra runt omkring mig skäms inte över att säga det,  Jag är en OBRONI, vit man. Jag är speciell, jag är rik, jag är oftast amerikan, jag är inte en utlänning som jag är i Sverige, jag är bara vit. Ibland är det skönt men ibland så känner jag avsky när människor ser mig som ett dollar tecken. Jag vill inte betala det tredubbla av vad en Ghanian betalar för ett simkort, jag vill inte betala 20 dollar för en taxiresa som egentligen kostar 2. Ibland känner jag att många är bittra mot mig. Kan vara jag som tänker för långsökt men jag tror att många upplever någon slags hat kring människor som kommer till Ghana och tror att de är änglar skickade från himlen för att vara stöd för ett dagis eller fosterhem, samma människor som för några generationer sedan slavhandla vid strandkusterna. Jag är en del av produkten som västerlänningar skickar till Ghana, vackra landet med så fin natur och kultur. Stränder och regnskogar så vackra med kontrast till varje hörn där plastpåsar och sopor slängs utan någon hänsyn als till vår vackra moderjord. Jag känner att mitt bidrag i Sverige att källsortera är så litet i jämförelse med hur mycket saker slängs här att det inte längre har någon betydelse. Jag skäms över att jag inte har en Ghanian som riktig vän än, vi är olika, jag är inte religiös, du går till kyrkan varje söndag och ber till gud flera gånger i veckan, det tar mig flera dagar att fråga efter ditt nr om jag känner mig bekväm, för dig tar det två meningar. Jag ringer dig en eller två gånger i månaden, men du ringer mig varje dag, just to check on you. Du kan inte vara min vän om du inte kan se i mina ögon och veta att jag inte mår bra och att jag kanske behöver vara för mig själv. Jag älskar TROTRO, alltid till hands, kollektivtrafik utan tidtabell, billigt, effektivt, farligt. TRÅTRÅ, fenomen precis som humlan flyger, precis som en vacker Ghanian bär flera kilo, flera liter på huvudet som att det inte påverkade hen als. Jag lever bra här. För bra. Men jag har inte varmvatten, och ibland har jag inget vatten als, ingen ström för den delen. Stör inte mig. Jag har ett brutet lillfinger som har läkt. Rika jag har en toppenförsäkring som skickade mig till ett fint sjukhus där jag fick precis samma vård som jag hade fått i Sverige, kanske till och med bättre. Basket är en farlig sport. Jag har fått nya vänner, delat fina vyer, historier och skratt med dem. Dessvärre bara obronis.
Jag ska göra mitt bästa för uppdatera och vara bättre på att skriva på min blogg. Det är fantastiskt, upplevelserna kan inga pengar i världen köpa. Sök till Ghana för att plugga här.

INU-Hiroshima 2012 avklarat!

Hej! För er som inte vet så pluggar jag till socionom på Malmö Högskola och läser nu termin 5. Jag blev beviljad att få åka på ett studentseminarium och sommarundervisning i Hiroshima tillsammans med andra länder i det som kallas universiteternas internationella nätverk. Årets tema handlade om kärnkraftens framtid eller icke-framtid i världen och berörde känsliga ämnen som klimatförändringar, internationell/nationell politik, sanktioner, preventioner, krig och sist men inte minst fred.
Utöver de intressanta ämnena vi hade som diskussionspunkter blev det även ett häftigt utbyte med andra studenter från andra delar av jorden där man kunde diskutera hur socialt arbete eller hur deras inrikespolitik fungerar. Det var inte bara politiskt intresserade som var deltagare i kursen och det var inte bara värduniversiteterna som närvarade utan även utbytesstudenter från bland annat Hiroshimas universitet som kom från länder som Haiti, Polen, Sydkorea för att bara nämna några.
Vi fick ett fint välkomnande och ett fint avslut som vi förtjänade efter hårt arbete inför sista dagen då vi simulerade ett FN-rollspel. Veckan innan rollspelet blev vi indelade i grupper i respektive land och tillslut skulle vi försöka lösa konflikter och ställa yttranden som skulle godkännas av FN länderna efter förberedelserna under veckans gång. Under vår vistelse hade värduniversitet planerat in studiebesök i bland annat Hiroshimas museum och till minnesceremonin då det var 63år sedan USA bombade staden och skapade förödelsen som människor än idag påverkas av både fysiskt och psykiskt.
Vi fick också träffa en Hibushka som är en överlevare från atombomben som berätta kring sina upplevelser från dagen. Allt detta gjorde starkt intryck på mig och har nu blivit något som sent kommer glömma i mitt liv. Jag känner mig så lyckligt lottad att ha fått ta del utav den här erfarenheten och fått nya vänner runt hela världen. Japaner visade en fantastisk gästvänlighet och en inblick i deras kultur. Efter ett avklarat INU program den 10 augusti, begav jag mig på en upptäcktsfärd för att se Kyoto och sedan Tokyo. Nu är jag i Tokyo och har en dag kvar innan jag drar på mitt nästa äventyr, Ghana, Accra.