It has come to an end

Här ligger jag i min säng i mitt rum på ISH. Det är helt ofattbart att det här är min sista natt här och att det redan har gått fyra månader. Bara genom att skriva det här inlägget gör att jag får tårar, att åka på en utbytestermin är bland det bästa jag har gjort i mitt liv.

Alla underbara människor som jag har träffat och som kommer ha en inverkan på hela mitt liv. Den gemenskapen som vi har byggt upp här tillsammans på ISH vi har verkligen delat några dåliga stunder men även helt fantastiska. Bara att ha möjligheten att gå ut ur sitt rum och direkt vara omgiven utav sina vänner. Det har varit som att leva i en bubbla men en underbar sådan. Även alla mina kurskamrater har varit helt underbara, de välkomnade mig med öppna armar och har hjälpt mig att ta mig igenom den här terminen.

Att ha en skoltermin i Ghana har varit utvecklande och ibland svårt. Skolsystemet här är helt annorlunda emot det i Sverige. Att läsa sex kurser på en och samma gång för att sedan avsluta dem med sex salstentor när hände det i Sverige? Föreläsningarna och lärarna har varit bra och mycket intressanta. Det är en stor skillnad emot socialt arbete i Sverige och socialt arbete i Ghana, men det är spännande att se och intressant hur man kan utveckla socialt arbete i Ghana. Ghana har en lång väg att gå när det kommer till socialt arbete men det går att se förbättringar och att det finns en vilja att utveckla det.

Att resa runt i själva landet Ghana har varit intressant. Det är definitivt inte som någonstans jag har varit förut. Att åka till ett utvecklingsland för första gången blev för mig en chock. Det finns inga riktiga “affärer” utan man köper allting på marknader. Det är högljutt, stressigt, folk har temperament, man måste pruta och istället för bussar är det minibussar. Fast efter ett tag kommer man in i det och det är inte alls lika läskigt som det var i början. Även om jag måste erkänna att pruta inte är min grej. Alla ställen vi har besökt har varit helt fantastiska och naturen i Ghana är ofattbar. Ghana är ett grönt land. Människorna är hjälpsamma och man kan alltid be om hjälp om det är någonting.

Det sista som jag känner att jag vill få fram i det här något känslomässiga och röriga inlägg är hur Ghana har förändrat mig personligen. När jag kom hit så lämnade jag Sverige som en socionomstudent och nu när jag lämnar Ghana kan jag nästan räkna mig själv som socionom. Jag lämnade Sverige dels för att jag kände att jag behövde en förändring i min dåvarande situation jag kände att jag inte nådde min fulla potential. Jag värdesatte inte allt jag hade som jag borde. Jag upplevde att jag behövde förändras som person. Nu när jag lämnar Ghana kan jag säga att jag trivs med den jag är och har blivit. Jag ser framemot att arbeta som socionom framöver. Ghana har verkligen tagit fram det bästa av mig.

Som sagt det kommer vara med tårar jag lämnar Ghana imorgon men inte av att jag är ledsen utan över att jag verkligen tog den här chansen och att den har förändrat mig…

Music Unites

As I mentioned before, my stay in Newcastle didn’t provide me with an infinite number of of outstanding experiences. Thus, I really did my best to enjoy every one of them ‘thoroughly’.

The one I am about to describe now started one day before my birthday, on the 14th of March, when me and my English Studies’ classmate I came here with went to an opening event at a vintage shop here in Newcastle, called Small Change. As promised in the ad of this event, they had free coffee, live music and friendly people hanging out in a creatively decorated loft-like space with plenty of fancy/hipster’ish/oldschool/vintage clothes, shoes, hats, accessories, linen bags etc.

Half an hour after we went in, we found ourselves at the hat section with 3 other people we didn’t know, trying on the most ridiculous hats, laughing, commenting and chatting like old friends for an hour or so, I think. This is something I will remember for a long time, and this experience also contributed to the wonderful image of locals I will have with me upon my departure.

But wait, the story doesn’t end here. There’s more.

A few minutes before we left the shop, I found myself at a dashboard covered in post-its. As soon as I realized there were musical band-related ads on them, I felt I could not leave  that place until my ad was on there, too. Following this, I walked to the cashier, asked for a pen, and after a few minutes of impatient waiting (he was combing a chest of drawers searching for it). It turned out the shop is supporting local music bands, making it easier for them to form. So, I left a post-it with my email address on it, saying something like that:

Female drummer is looking for a band to play with! If you’re in search for some wicked beats for your songs, let me know!

Even though I didn’t feel like I could play too well anymore because I haven’t played for two years – however, before that I played a drum kit for 2 years (over 1 of which I spent playing drums in a band along with solo sessions) – I just wanted to have fun and make friends outside of university. Despite all my hopes, there was still some doubt on whether anyone was going to actually contact me about this. Long story short, I received the first invitation a week later and there were 3 of them in total, out of which I picked one since the other two bands wanted someone a bit more long-term than 2 months. The two guys, Phil and Mark, are both British and they get together as a garage band to make their own indie rhythms. Since I am leaving Newcastle tomorrow, we had to say our good-byes on our third and last rehearsal on a cozy music studio where all the local bands gather to play. Looking back at all this experience, I can surely say I made two really good friends outside of university and had some unforgettable time with them which I’m sure I’ll never forget.

To finish this up, here’s a picture of the three of us in the studio.

 

Mark. Phil and I

Mark. Phil and I

So, did you really think it was going to end with the five of us commenting on ridiculous hats at a vintage shop?