Författare: Bo Peterson

Efter drygt fyra veckor i Dakar är det dags att åka hem. Det har varit fyra intensiva men roliga veckor. Jag har till exempel lärt mig att det går att undervisa på franska, men att det kräver mycket förberedelser och är riktigt ansträngande. De sista dagarna hade jag inte hunnit förbereda mig för att undervisa på franska, utan fick växla mellan franska och engelska och det gick det också. Det var till och med så att det uppskattades av lärarna eftersom de tycker det är viktigt att studenterna lär sig engelska, något som inte är en självklarhet för dem. Universiteten i Senegal har många internationella samarbeten men nästan uteslutande med franskspråkiga länder (i huvudsak Frankrike, men även Belgien och Kanada). Eftersom undervisningen fallit väl ut är nu den stora utmaningen att bygga vidare så att det blir ett fortsatt samarbete med ömsesidigt utbyte. Jag hoppas att jag och kollegor i Malmö får möjlighet att åka hit igen, och att Mah har möjlighet att ta emot någon från Senegal som gäst.

Jag kommer att sakna solen och musiken men det ska bli skönt att
– komma hem till familjen igen
– slippa sova under myggnät
– slippa äta malariapiller
– äta annat än ris och fisk (inget fel på maten, men lite enformig)
– inte behöva kämpa med franskan varje dag

Trälejonet fick jag i avskedspresent av institutionen, och därhemma väntar lejonet Kurre.

Idag är Dakar inte sig likt. Tyst, lugnt och stilla istället för folk överallt. Till och med de små skjulen som säljer enkel mat och dryck och som nästan alltid är öppna är stängda idag. Tabaski (eller Hajj som Micke S firar i Bangalore) är en stor familjehögtid här, och det verkar som om de flesta Dakar-bor har åkt till släktingar utanför staden. Mina vänner hade inte möjlighet att åka till sin släkt, så vi har firat här i Dakar. Varje familj ska helst slakta sitt lamm utanför huset. När vi kom till festligheterna var lammet redan slaktat och jag är glad att jag slapp se när det slaktades, men det låg kvar utanför porten och en man skar bort kött från den medan andra delar från den redan höll på att tillagas. När vi kom serverades vi först lite lammlever som frukost (vid 14-tiden). Några timmar senare blev det lammrevben som försmak på lunchen. Vid 18-tiden var det dags för lunch, tredje omgången lamm, och då var det en slags lammgryta. Alla äter med händerna ur samma gryta. Efter allt lamm var vi trötta och gav oss hemåt, utan att ha ätit fjärde omgången lamm, den egentliga middagen. Men jag tror inte att jag hade kunnat få ner minsta lilla lammbit till.

Nu har jag snart hållit kurs i två veckor. Det har gått bra, men lite långsammare än vad jag hoppats på. Sista dagarna har det varit mycket ”Waiting for device to become available…” i alla försök att få Processing för Android att funka på Mac, Windows XP, Windows 7, Windows 7 med Atom processor etc. Trots smärre teknikstrul har det mesta funkat och alla verkar nöjda med kursen. För att kunna fortsätta efter att jag åkt hem vill de köpa den utrustning jag hade med mig, eftersom den är svår att få tag på här.

Förutom intensiva dagar på universitetet har jag gått kurs i hur man lagar Senegalesiskt te. Först ska gröna teblad koka länge i lite vatten. Sedan häller man på socker. Mycket socker. Sedan kokar de lite till. Sedan lägger man i mynta. Koka lite till. Sedan häller man upp i små glasmuggar, och häller fram och tillbaka, fram och tillbaka med hög stråle mellan muggarna. För varje gång man häller mellan muggarna blir det mer skum så att teet blir vackert. Teet är gott men onödigt sött. De använder mycket socker i både te och kaffe och diabetes är tyvärr ett stort problem här.