Same, same but different

Upprepningen och återkomsten är teman som sedan urminnes tider fascinerat människan och skapat grogrund för såväl eldbefängda riter, filosofiska seminarier som alkoholstinna kvasiexistentiella diskussioner längs bardisken. Ett gemensamt drag i dessa diskussioner kan sägas vara en viss upptagenhet vid den egna existensens natur och egenart: Vem är jag, vem är vi och vad gör vi med våra liv, egentligen? Frågan upptar så klart oss som individer men även grupper som organisationer, företag och nationer, vars organisatoriska egenart manifesteras genom symboler som kläder, flaggor och allehanda varumärken.  Oavsett svaret på frågan om vi är mer lika än olika, så befäster vi vår särskildhet genom att gång efter gång manifestera den. Som om upprepningen i sig övertygar oss och alla andra om att kejsaren verkligen inte är naken.

I EU förs det tidvis diskussioner om EU:s särskildhet, som politisk företeelse, samt vad som förenar och skiljer dess medlemsstater. Vi som är innanför. Innanförskapet bejakar ett visst inflöde av utanförskap, men bara så pass mycket att vår s.k. identitet och särart bevaras. På sistone tycks det som om det särskilda, såväl mellan oss medlemsstater som i förhållande till vår omvärld har tagit större plats och fått oss att sluta oss alltmer kring oss själva. Som om EU drabbats av en kollektiv psykos, och plötsligt ser väderkvarnar snarare än fyrtorn. Gårdagens seminarium om högre utbildnings insatser för att hantera migrationskrisen, rundade jag av med en sen middag och en öl på en av stadens centralt belägna afrikanska restauranger. Passande nog var natten varm, så som om den ville omsluta min afrikanska soaré med ett hölje av tropisk fuktighet och värme. Maten var ok, och stämningen magisk. Ifrån min utpost betraktade jag människorna omkring mig. Mörkhyade blandades med vita, kostymklädda med jeansdraperade, och bildade liksom en väv, vävd av globalisering, kolonialism, diktatur och demokrati, skeenden som på olika sätt definierat den plats som jag då befann mig på.

På hörnan av gatan såg jag en barbröstad mörk man med en öl i handen. Jag hade sett honom där tidigare, alltid överförfriskad och högljutt sjungande. Hans bara överkropp gungade i takt med stegen under hans fötter. Eventuellt var gatan hans hem och hans sinne en främling i hans egen kropp. För mitt inre hörde jag hur hans sång spred sig ut över staden och blandades med kostym- och dressbeklädda EU-institutionsmänniskors samtal om utsatthet, utmaningar, EU och samhället. För mitt inre föreställde jag mig hur hans för mig obegripliga verser föll ner och bildade bokstäver på officiella dokument om EU:s färdplan framåt. Mest troligt är dock att han sjöng för sig själv och de försäljare som vid hans sida erbjöd blad och frön med kraft att föra de som ville, långt bort mot en annan tid och plats. Runt denna skara såg jag gröna män med k-pistar som till följd av den senaste tidens tragiska attentat, numera bevakar Bryssels gator. Jag hoppas att slutenheten och hoten upphör, och att utvecklingen framåt blir just så gemensam och positiv som Hans Roslings lek med klossar visar. Att det gemensamma och olika kan samsas. Jag tänker åter på upprepningen och återkomstens mysterium och hummar drömskt för mitt inre: En ros är en ros är en ros, är en ros är en…..

2 svar på “Same, same but different”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *