Ska vi göra affärer?

Så var det måndag igen, och sista veckan på IIIT-B har inletts. Denna vecka är ganska annorlunda atmosfär. I går var jag ute med några av våra internationella studenter som just haft sin sista examination. Vi hamnade på 13th Floor, en lounge med bästa utsikten i Bangalore och rätt ok plockmat.

Så detta är anledningen till att atmosfären idag är helt annorlunda. Tyst och lugnt, inga studenter, många åker hem eller vidare ut till olika semesterorter. I stort sett alla lärare sitter djupt insjunkna i sina papper och examensarbeten som just nu ska rättas. Några av lärarna som har de inledande kurserna har nu bara tre dagar på sig att rätta – målet är att studenterna ska ha sina resultat nästan omgående. Då jag frågar lärarna om det verkligen går, en lärare kan ju ha upp till 60 tentor, får jag till svar nja – det är ju en målsättning, men det kommer nog att ta en vecka till.

Utöver att förstå hur undervisningen går till här, så har jag nu också börjat lära mig mer och mer om entreprenörskap i Indien.

I förra veckan när jag var ute och gick en kväll, så mötte jag en IT-konsult som heter Prabhu. Det är inte ovanligt att komma i snack med lokalbefolkningen då man är ute på promenad. Prabhu berättade lite om sin vardag och att han var konsult på ett större IT-bolag, och jag delade också ganska frikostigt med mig av vad jag håller på med just nu.  Och eftersom vi hade en del gemensamt att diskutera bytte vi telefonnummer med varandra för ett eventuellt senare möte. I går, söndag morgon ringde han. Det var inte jättetidigt men tidigt nog för att jag inte skulle ha några andra planer för dagen. Det han undrade var om jag hade möjlighet att möta honom idag. Han hade några affärsmöjligheter han ville diskutera. Jag är ju ganska nyfiken av mig så detta tillfälle går ju bara inte att motstå. Nils som just kommit från Köpenhamn till Bangalore fick snällt följa med, vilket jag vet uppskattades. Kanske fanns här ett genombrott för oss att komma närmare in på hur IT-industrin fungerar i Bangalore, och kanske kan vi på detta sätt få någon bra kontakt för att testa våra idéer till vårt KIosko Magico – projekt som behöver lite luft under vingarna för att lätta. Eller varför inte kanske få några spännade möjligheter att göra något tillsammans med dessa konsulter i Sverige, Norge och Danmark. Storslagna planer smids.

Glada i hågen hoppar vi in i en Auto-ritcha och med mobiltelefonen i högsta hugget, där adressen och beskrivningen finns dit vi ska. Det blir en rätt mycket längre tur med den gula trehjulingen än vi tänkt. Efter ett par felkörningar är vi framme vid ett ganska fint bostadshus i utkanten av Bangalore. Vi har nu kommit fram till Prabhu och hans vänner som vi ska möta. Utanför huset står en ansenlig mängd skor, så det är helt klart flera affärsbekanta som kommer att delta idag. Det är alltså inte bara i Sverige vi har ovanan att gå i strumplästen hemma hos varandra.

När ni kommer in i huset så möts vi av en glad och välkomnande Prabhu, och vi blir placerade i en soffa lite vid sidan om den tillfälliga scenen som arrangerads framför 5 rader med stolar där cirka 20 förväntansfulla unga killar, som alla har någon form av koppling till Bangalores IT-branch, sitter i väntan på att det ska ske något. Det hela inleds med att vi alla hälsas välkomna och ännu mer välkommen är kvällen huvudtalare som ska tala om drivkrafter då det gäller att göra affärer.

Det börjar kännas lite som att detta möte nog kommer att bli något annat än vad vi förväntat oss. Efter 45 minuters brandtal om vad som driver oss i församlingen att göra affärer och finna lycka, så har vi ännu inte fått en enda ledtråd som förklarar vad för affärskontrakt de vill ha med oss i. Lugn bara lugn… Prabhu kommer snart in med en stor plastbox.

Han Stolt som Ricky Lake i en lyckad talkshow och med publikens stora stöd höjs temperaturen i rummet när han tar fram PRODUKTEN. Och nu avslöjas att för att bli lika lyckliga och framgångsrika som kvällens olika talare så ska vi börja sälja tvättmedel till våra nära och kära. När vi sedan är riktigt framgångsrika så kommer vi att själva hitta sådär en sex personer som vill börja sälja för oss och därefter är det sedan bara att håva in provision! Ja lätt som en plätt – detta skulle ju också gå att sälja i Skandinavien… eller? Efter en timmes artigt sittande på soffan smyger jag och Nils oss ut så obemärkt vi bara kan. Vi lyckades nog inte så bra! Och blev vi rika – nja en kul och spännande erfarenhet rikare är vi ju nu.

Fotnot: Firman heter Amway och är en internationell organisation och en av Indiens större aktörer då det gäller att sälja hygien och hälsoprodukter via personlig nätverksförsäljning.

Sista dagen i Suva

Idag blev jag intervjuad av en av universitetets informatörer. Vi talade om min bakgrund och min kompetens, vad jag gjort på USP och min uppfattning om universitetet. Jag blev också fotograferad tillsammans med medarbetarna på enheten. En artikel ska publiceras på universitetets nyhetsblad; den förste Mundusakademikern till USP.
Medarbetarna, under ledning av Morgan som jag mött endast en gång tidigare, på enheten bjöd på lunch på Suva Bowling Club nere i stan. I mitt tackanförande refererade jag till mina reflektioner över gårdagens möte med vägledare på Ministry of Education. Min uppfattning är att vägledningen i Fiji har en del att önska. Här finns så mycket att utveckla.
Jag talade också om hur intressant och givande mitt besök varit och hur mycket jag reflekterat över skillnaderna och likheterna mellan Fiji och Sverige. Efter en liten utläggning om abstraktionsnivåer, bussar, förståelse mm tackade jag för vistelsen och för lunchen. Därefter hade jag ett intressant samtal med Morgan om eventuell fortsättning på mitt engagemang i Fiji.
Tack och farväl till enheten, till International Office, och till städerskan i MQ5 och raskt iväg I tjugokronorstaxi till Holliday Inn och bussen västerut. Ett dygn på Tambua Bay (igen) blir bra. Under middagen samtalade vi med ett par som vi såg här förra helgen. De är från Australien och har varit ute och rest i tre månader och ska resa hem imorgon. Under samtalet frågade Glenn vad jag jobbade med och vårt samtal initierade följande reflektion vid tangentbordet lite senare:
Vilken rätt och varför ska jag bry mig om hur vägledningen fungerar i Fiji? Att såväl religionen och familjen har så pass stor betydelse för människors karriärval; är det bra eller obra? Och vad bör göras åt det, när och av vem? Att vi gått från yrkesvalslärarsystemet och börjat tillämpa modernare interventioner i vägledningen måste ju inte med nödvändighet betyda att utvecklingsländer måste göra på ett liknande sätt? Eller?
Om man skulle försöka ta i det här med att ungdomarna är så styrda av såväl kyrka som familj; i vilken takt, hur och vem är det som bör göra detta. Vilka nya metoder behöver utarbetas för detta? Här finns mycket att fundera vidare på och det är lätt att tro att man själv har en hel del av lösningarna till svårigheterna som finns här (på vägledningsområdet).
Tide tabellen är idag viktigare än time tabellen… Det fick bli morgonsnorkling därför att högvattnet inträffar kl 7 denna sista lördag. Skillnaden mellan ebb och flod är knappt en och en halv meter här. Den fantastiska undervattensvärlden bara väntade på oss och den gjorde oss inte besvikna. Några större fiskar den här gången. De var lite färglösa i jämförelse med de mindre. Vi såg en stor havsgurka och ett antal ormliknande varelser nära stranden. Koboltblå sjöstjärnor och småkrabbor finns det många av på stranden när vattnet ebbar ut. Några vadarfåglar och en små hägrar; en vit och en svart. Vi hittade några kokosnötter bredvid vår bure och en av de anställda visade hur man hugger upp den så att man kan dricka juicen och äta kokosköttet. Gott och nyttigt. Alla fijiander vi talat med håller kokospalmen väldigt högt och de säger samstämt att hela palmen används.

Snäckletning och strandpromenad innan vi tar bussen till Nadi och Smuggler’s Cove.

Egenansvar och mat

Det finns blott 48 vägledare i hela landet. Jag skulle få besöka en vägledare i Suva men besöket blev inställt antingen därför att vederbörande inte var utbildad och inte ville “visas” upp eller var vägledaren på den stora friidrottstävlingen för skolungdomar som hölls på Nationalstadion i går. Vem vet? Jag får ta ansvar genom att själv söka upp ungdomar på campus och fråga dem om deras uppfattning och erfarenhet av vägledning. Det gör jag och det är bra. Deras svar ger vid handen att det inte förekommer någon vägledning i den bemärkelsen som vi avser. Jag får detta bekräftat när jag idag har en lång diskussion med Tima om vägledning. Vi (jag) talar bland annat om Amundsons Karriärhjul och vi diskuterar de olika sektorernas betydelse för ungdomar i Fiji. Det är Significant others och Values som hon menar har den största betydelsen för deras karriärval. Min planering av deras karriärvägledningskurs påverkas så klart av detta. Det ger mig, i vanlig ordning, tankar om hur det är i den kalla Nord.
Vid kvällens reflektionsstund med hustrun kommer detta upp och vi diskuterar vår teoriarsenals relevans för människor som lever under så skilda förhållanden som vi gör. Jag relaterar också detta till de studerande som jag arbetar med på MAH; hur ser deras påverkansfaktorer egentligen ut? Hur adresserar vi detta? Vad som är PK i Sverige har ingen betydelse här och då blir min självklara slutsats att jag måste arbeta på ett lite annorlunda sätt med en del av de studerande för att de ska kunna utvecklas och bli bra vägledare. Jag måste våga ställa frågor om till exempel religion och ras (eller motsvarande benämningar) för att kunna förstå dem och deras situation. Detta är en förutsättning för att underlätta deras väg till självkännedom och kompetensutveckling. Utan detta tror jag att jag bara blir en i raden av bussiga, välmenande, förstående, kloka personen de möter på sin väg mot inkompetensen. Jag har gjort upp (nåväl, så gott jag kunnat…) med min egen begränsning och kan utan att ta i så jag blir medvetslös konstatera att jag kommit en bit i min egen självkännedom och kan MAD (Make A Difference; Gavins uttryck). En månad i Fiji MAD för mej. De av våra studerande som blir bemötta in på bara skinnet och verkligen får ifrågasätta sin egen person med allt det innebär har suveräna möjligheter att bli kompetenta vägledare. Det är ju det jag vill. Jag vill ju inte reproducera de jag ibland kallar “mähän”! När jag väl sagt detta har jag samtidigt förpliktigat mig själv att jobba på ett lite annorlunda sätt än tidigare. Det är bra!
Efter tre veckor på de denna fantastiska plats börjar jag mer och mer komma bakom stereotyperna; att det ska ta sån tid? Jag ser mer och mer som jag var blind för de första veckorna. Det är inte fråga om att ta på sig andra glasögon utan att pustsa de befintliga.
Jag har upptäckt att jag älskar indisk vegetarisk mat. Att äta med en plastsked eller med högerhanden  (gäller Roti, Papadam och Palau) ur rostfria små skålar på ett rostfritt fat tillsammans med enbart indo-fijier är rätt så häftigt. Lyckan ler. Att det i princip endast är indo-fijier, australiensare och nya zealändare som äter, där vilket är ett tydligt tecken på segregationen i det fijianska samhället, är en annan historia…

The relevance of career counseling?

För hur många människor är egentligen vägledning relevant? När man försöker besvara den frågan så bör man också fråga sig om frågan egentligen är relevant… Det mynnar kanske ut i att försöka definera vad vi egentligen menar med vägledning. Svaret på den rubricerade frågan kan förstås göras både enkelt och mer utvecklat. Det kan också vara klokt att fråga sig om vikten av regleringar och bestämmelser är bra eller obra. Det kanske är så att det är upp till den enskilde vägledaren och den enskilde hjälpsökande att tillsammans försöka komma fram till en rimlig arbetsallians och vad denna bör utmynna i. Det här är, i mitt tycke, en verkligt intressent ingång till vidare forskning; forskning som kan betyda ett skillnadsgörande för människor.
Snart tre veckor på en Söderhavsö ger upphov till många frågor och min världsuppfattning är klart påverkad. Det gamla talesättet “you can never swim in the same river twice” stämmer fullt ut.
Mitt uppdrag här är att ge, att bidra. Hur kan jag göra det? Betraktas jag som ytterligare en representant från den rika, vita världen som ytterst är ute efter att ta, att exploatera såväl deras naturtillgångar som deras hjärnor? Att jag dessutom är i en akademisk värld komplicerar det hela just med tanke på den framåtanda och den rimliga men kanske också lite stöddiga framtoningen som man visar…? Att jag dessutom är utrustad med en ringa akademisk rang har också sin betydelse. Men vilken betydelse har det egentligen? Har jag vunnit deras förtroende genom att vara den person jag är? Hur lyckas jag med Norms ord att skapa “a mattering climate” med de akademiska kollegerna på denna Söderhavsö för att få möjlighet att göra nytta och skillnad? Det är ju därför jag är här. Överdriver jag min egen betydelse? Nej, eftersom jag vet att droppen urholkar stenen så har jag en viktig funktion här.
Tropiskt regn igen. Ibland stanner det upp och man kan skönja en molnformation på himlen för att minuterna senare vara helgrått och öppna kranar. Väderutsikterna för veckoslutet är dystra: åskstormar med blixtar, 31 grader. Vi avbokar Nananu-I-Ra för vi vill ju inte riskera att bli kvar på en liten ö norr om huvudön på måndag. Vi bokar istället en bure på sydkusten.

Även kulturpoängen står som spön i backen; kavadrinking. På universitetets Oceania Center har man varje månad Blood in the Cava Bowl där fijiansk musik blandades med poesirecitationer medan kava serveras i kokosnötsskålar. Alla, i princip alla var klädda i sulus och satt på en stor matta med benen i kors. Jag försökte så gott jag kunde anpassa mig så mycket som möjligt till den lokala sedvänjan. Utan sulu men med bulaskjorta… Måste träna upp vigheten i benen och styrkan i ryggen!

MQ5 befinner sig i ett vattenfall

Nu har det ösregnat i 26 timmar. Vi är inne i regn- och cyklontiden. I vanliga fall regnar det ofta nattetid i Suva, till skillnad mot i Nadi som ligger på den torrare västsidan av Vitu Levu, som den största ön i Fiji heter. Normala årsdosen i Suva är 3 000 mm, i de inte delarna av ön (regnskog) 5 000 mm.

MQ5 befolkas under förra veckoslutet och början på den här veckan även av studerande. Tystlåtna, lite blyga sådana som det är svårt att kommunicera med. Det beror absolut på oss; att vi är främmande för dem samt att det finns ett klart respektavstånd mellan studerande och deras lärare här. Vårt nescafe’ och vårt köpta Fijiwater har förbrukats i en accelererande hastighet just i samband med den yngre generationens inträde i MQ5. Vi har ju helt klart olika förutsättningar och det går ju absolut ingen nöd på oss.
Vi har bokat en bure (typiskt litet fijianskt hus, av en friggebods storlek) på Nanunu-I-Ra, en ö utanför Rakiraki på nordsidan kommande veckoslut. Hoppas det slutar regna till dess och att inga cykloner är i antågande. Vi ska inhandla cyklop och snorkel för det vankas färggranna fiskar och koraller där. Ska bli spännande!
Mycket är annorlunda här. Vänstertrafik och Queen Elisabeth på sedlarna minner om en tid av brittisk överhöghet med kvardröjande medlemskap i Samväldet. Folkslag som lever sida vid sida med inte så många äktenskap över etnicitetsgränserna. Inten diskriminering pga etnicitet utan snarare en arbetsfördelning som liknar den i Västvärlden. Däremot en klar genusordning likt den vi finner hos oss om än mer uttalad här. Exempelvis inga kvinnliga bussförare och knappast några kvinnor (förutom några vita) som kör bil. Det är ett tydligt patriarkat. Religionerna lever sida vid sida likt de gjorde i det forna Osmanska väldet. De kristna är den största gruppen med metodister som största delgruppen, hinduer m.fl och muslimer följer. Fijier är största folkgruppen följda av indo-fijier (som för cirka hundra år sedan kom hit som gästarbetar i sockerrörsplantagerna), australiensare och nya zealändare. På USP finns alla representerade på alla nivåer. Det är en flagrant skillnad mot den mer uniforma och kritvita MAH… Men jag har inte sett så mycket av livet utanför campus.
Flip-flops är den helt klart vanligaste fotbeklädnaden här. Paraplyer som används både som skydd mot sol och regn. Det finns inga dammsugare. Vår städerska Rut borstar och våttorkar.
Så här på morgonen är det dags för några rättelser: De stora fladdermössen heter Flying Foxes, Polisutbildningen ges inte som distansutbildning. Den ges överhuvudtaget inte i USP’s regi (som på LNU) utan är helt statlig. USP sköter viss vidareutbildning av poliser så att kåren mer och mer ska akademiseras. Just nu planerar man att stärka deras kunskaper i engelska; en bra början.
Saker och snarare företeelser är inte var de synes vara som bekant; intressant och viktigt att alltid tänka på!
Lite senare på dagen:
Två studiebesök på campus idag. Först besökte jag Counseling Center där universitetets två counselors arbetar; en kvinna och en man. Det är en klart uttalad princip att alltid ha jämn könsfördelning på alla universitetets arbetsplatser som direkt möter de studerande. Det är bra.
Vi hade en för alla givande diskussion om deras arbetsuppgifter som handlar om relationer, ångest, vantrivsel, missbruk etcetera. De är även representater för USP när det gäller rättsärenden och besök på fängelset. De tycker att de har för mycket att göra och skulle behöva avlastning i enklare ärenden. På vägledningsområdet har de inte så mycket att erbjuda och kunde inte heller uppvisa någon särskild kompetens på området. Jag pratade om några tekniker du lätt kunde tillämpa då de faktisk har en grundläggande counselingutbildning. De fick veckans boktips och en metod-DVD. Gissa om de tyckte att mitt besök var givande!
Sedan besökte jag College of Foundation Studies, en mycket bra verksamhet, tycker jag. Där kan studerande som inte riktigt uppfyller behörighetskraven för universitetsstudier gå ett år och läsa högskoleförberedande kurser i princip i alla skolämnen på två nivåer: Preliminary respective Foundation. Jag har bara hört talas om att en del svenska universitet (bl.a. Lnu) har naturvetenskapligt respective tekniskt basår. Här tycker jag att vi har en del att anamma.

Det mest intressanta var att för att börja studera och även undervisa på USP måste man med godkänt resultat genomgå deras s.k. ELSA test; ett test i engelska. Vi på MAH borde ha motsvarande ELSA test i såväl svenska och engelska för våra egna studerande och för lärare. Det förslaget ska jag lägga fram för dem i Tornhuset! Ett mycket givande besök. Till butiken och provianterade jordnötter, oliver, kex, ost, vatten och vin. I kväll (strax) vankas det soppa med tillbehör.