Sista dagen på kontoret

Jag kommer sakna de heltäckningsmattsbelagda väggarna i hissen på vägen upp till våning 5, min utsikt över skog/busch från rummet, de smala korridorerna som påminner om en finnladsfärja, mannen i rummet bredvid som hela tiden säger att jag sysslar med intressanta saker och att vi snart skall gå ut och äta eller dricka öl ihop (har aldrig blivit något konkret av det, men jag gillar snacket), närheten till ganska många, hyfsat billiga och faktiskt riktigt goda matställen.

Jag kommimageer också sakna tidsskillnaden till Sverige. Det är skönt att den flora av mail jag får under en dag i stor utsträckning har kommit till mig under natten och finns där färdig att hugga tag i på morgonen. Produktionen kan starta omedelbart och sedan slutar mailen att komma och jag kan fortsätta arbeta relativt ostört.

Gällande just lunch så är annars ”kulturen” här lite avig. Tre alternativ: skippa lunch helt och gå hem lite tidigare. Gå ut och ät eller ät micromat/hämtmat vid din dator. Mitt lunchande har i stor utsträckning ägnats åt alternativ tre.

En arbetsplats utan ett bra gemensamt lunchrum är faktiskt ganska mycket sämre än en arbetsplats med lunchrum Även om jag vid min ordinarie arbetsplats i Malmö allt som oftast sitter ganska tyst, äter min mat och slött bläddrar i den tidining som råkar ligga framför mig i lunchrummet, så sitter jag där, tillsammans med två till tio andra kollegor beroende på vad klockan är. Diskussionerna har en tendens att handla om hur bra eller dåliga olika människor är på att springa, ta emot, stoppa, passa, sparka, eller stå bredvid och säga till andra hur de skall springa, ta emot, stoppa, passa eller sparka, en boll. Det kan handla om helt aktuella bollhändelser, något som hände nyligen, eller skeenden i historien när någon var extra duktig på att exempelvis stå vid sidan om 11 män eller kvinnor (i 90% av fallen handar diskussionen om män som springer efter eller brevid bollen) och försöka få dom att göra som dom borde. Trotts min en gång så ungdomliga entusiasm för att framförallt sparka på bollen så har jag inget att tillägga i dessa diskussioner. Men jag uppskattar dom ändå,  och det händer att det också diskuteras uppforstran, hiptsters, lägenhetsförsäljning, musik, insekter eller betygssystem.

Istället för att deppa över att tiden här är över så väljer jag att fokusera på det positiva som ligger framför mig. Lunch!

Hashdofter och ställtid

Som vanligt sprang jag till bussen idag för att inte missa den. Påvägen möter jag en haschdoftande man i övre medelåldern som på ett mycket lugnt sätt och med en slags ”surfarattityd” gör mig varse om galenskapen i att springa till bussen:

– Coomåååån maan, whats the hurry?!
Jag måste med bussen ropar jag tillbaka, lätt anfådd.
– Jiiiizzes, svarar han, there are busses comming and going all day, maaaan.

Visst har han rätt. Hade jag missat den så kommer en ny och missar jag även den så kommer det ytterligare en och en till osv. Visst stressar vi för mycket, påväg till jobbet, på jobbet, till dagis och i kommunikationen och i relationer med vänner och ovänner. Det är lätt att slå ett slag för att leva i nuet, lugna ner oss, planera bättre, stressa mindre. Men jag slår gärna ett slag för stressen, samtidigt som jag är medveten om det idiotiska i det.

image
Ställtid i Auckland

Tänk om jag producerat lika mycket varje dag under hela den period jag varit i Nya Zeeland som jag gjort idag, tänker jag på bussen påväg hem. Då hade avhandlingen mer eller mindre varit färdig nu. Men det är såklart omöjligt att ständigt producera på topp (vad det nu betyder) och jag tror att ”produktionen” kräver prokrastinering för att återknyta till ett kärt ämne för denna resedagbok. Bodil Jönsson kallar det för ställtid vilket egentligen är ett bättre eller ivarje fall vackrare ord för att skjuta upp saker till morgondagen. Med ställtid menar hon tiden som ägnas åt att mentalt förbereda sig, eller tänka på en kommande uppgift. Ni känner säkert igen det. Ni har en tenta att skriva, ett telefonsamtal att ringa eller en muskel att träna och redan långt före upgiften utförs processas den i ert huvud: -skall jag ta med den eller den litteraturen till tentan, vad är viktigt att jag får sagt i telefonsamtalet eller hur skall jag på bästa sätt köra musten ur den tänkta muskeln? I ett ”ställtidsperspektiv” är det dumt eller oförenligt att prata om prokrastinering eller uppskjutande av arbete då denna process också är arbete. När du väl sätter igång med uppgiften är processen redan igång och dessutom inte så svår som du inledningsvis tänkte dig, tack vare ställtiden – processen som på något vis kalibrerar dig för att utföra vad som finns framför dig.

Tänk på det nästa gång du slösurfar, uppdaterar facebook och instagram på arbetstid eller lyssnar på nya motorhead-singeln – det du gör kallas kalibrering, ställtid och är en del av vad du såsmåningom kommer prestera!

Dialekt och Maurirespekt

Nya Zeeland har ca 4 miljoner invånare. Det största språket i landet är Engelska – med en dialekt där bokstäverna a och e uttalas som i och där flera ord enkelt förkortas och avrundas med ie. Exempel: barbie (från barbique), vilket betyder att grilla, eller samie (från sandwich) som kort och gott är smörgås. Detta påminner lite om hur man i de nordligaste delarna av Sverige förkortar ord och fraser:

  • int vet i = Det där känner jag inte till
  • wo äh heijn = wo kan här betyda både var och vad och heijn kan i olika sammanhang betyda nästan vad som helst.

Ytterligare ett kännetecken för ”Pitebon” och hens geografiska grannar är, som vi väl alla vet(?), att de tenderar att svälja mitt i pågående mening vilket ger en känsla av skön bakåtlutad slapphet – något som även återfinns på Nya Zeeland. En hypotes till orsak/ursprung är att det handlar om att spara energi – i nordsverige för att det är kallt och på Nya Zeeland för att man utöver prata skall orka surfa.

Utöver engelskan är Mauri ett officiellt språk med omkring 170.000 talande. Det låter inte som så många men Maurikulturen och språket är högst påtagligt i landet och verkar hanteras med största respekt. Överallt möts man av hälsningsfrasen Kia Ora, många skyltar finns på såväl engelska som Mauri, det är inte helt ovanligt att stöta på en Haka – en dansant ritual där man fysiskt och muntligt förolämpar en moståndare, och så gott som alla (har jag förstått)  statligt anställda igenomgår en pōwhiri – en välkomstrit i flera akter som avslutas med att du gnuggar näsan med dina chefer som tidigare genomgått samma initiering.

Maurifolket kom från ”sällskapsöarna” till Nya Zeeland någon gång på 1100 talet och var ca 150.000 st. då brittiska kollonisatörer runt 1800 talets slut destruktivt halverade mauriska befolkningen och trotts ett avtal mellan ”parterna” även roffade åt sig hälften av all mark. Sedan 1960 och framåt pågår dock en målmedveten upprustning av maorikulturen med tyngdpunkt på frågor kring landrättigheter och utbildning på maorispråket.  Som ett led i detta har man på senar tid även tagit tillbaka de Mauriska namnet på flera av orterna i landet. Enligt en säker källa (kollega som jag fikat med) så berättar de Mauriska ortsnamnen hur staden är belägen och vad som karaktäriserar den. Malmö skulle på Mauri heta något i stil med havsnära-brobefäst-platt-och-parkförgylld-stad. Ett väldigt behändigt sätt att benämna platser på då man bara genom namnet förstår hur staden ser ut. Orden blir dock lite långa ibland och för en lätt dyslektiker (som jag) är vissa ord helt omöjliga. Smaka på Ngauruhoe, Wairarapa eller Whakarewarewa och lägg till detta en bakåtlutad attityd och a som uttalas som i. Inte lätt alltid att hitta rätt här i NZ.

Inte längre ensam

IMG_1252
Påväg till lunch blir jag, lite överraskande, uppmärksammad på att min trevligt solitära vistelse på universitetet är över. ”Sommarlovet” är slut och studenter ockuperar nu korridorerna. Det betyder dock att flera lunchställen öppnas och mina kunskaper om studentlivet i Nya Zeeland kan mångdubblas. En första lärdom är att man här, på samma sätt som i amerikanska collegefilmer, har olika ”klubbar” man kan och eventuellt också förväntas delta i – Sci-fi klubben verkar exempelvis söka medlemmar ser jag!

Ölseminarium och serendipiteter

En av fördelarna med att komma hit i januari-februari är, som jag nämnt tidigare, att universitetet är så gott som tomt på folk då detta är Nya Zeeländarnas Juli-Augusti. En nackdel med att komma denna tid är påsamma gång att universitetet är just tomt.

image
För två veckor sedan var jag planerad, på egen begäran, att hålla seminarium på Shool of Governement, en avdelning elller institution på Victoria U. Den exalterande svenska kommunala projektorganiseringen var, tänkte jag mig, en garanterad publiksamlare. Så visade det sig naturligtvis inte vara. Efter det att ansvarig för seminariet dessutom visat mig och opponenten (personen som fått det hedersamma uppdraget att läsa min text i detalj) till fel lokal dök föga överraskande ingen upp. Det fina i kråksången är ändå att ”seminariet” istället för att avbokas eller ombokas förflyttades till närmaste pub med vacker uteservering så diskussionen om projektifiering av offentlig verksammhet kunde hållas under sol och en smärre alkohålpåverkan.

I efterhand fick jag höra att två stackars doktorander hade befunnit sig på avtalad plats i väntan på seminariet. De båda hade dessutom läst texten. Dessa två har jag nu fixat separata dejter med. Så Ett seminarie har nu blivvit tre mindre men förhoppnigsvis kvalitativa diskussioner istället. Vad vi lär oss av detta summerar jag i dagens ord: Serendipitet– en oavsiktlig upptäckt, en positiv överraskning vid sökandet efter eller utförande av något annat.