Tid för reflektion 1. Halvvägs.

International Office at St Augustine
International Office at St Augustine

Två veckor har gått sedan jag landade här på denna gröna, bergiga något kaosartade  ö med sina alldeles galna och roliga innevånare. Tiden har vid några tillfällen känns som om det gått långsamt och det har funnits tidpunkter av frustration. Till exempel ha det varit jobbigt att inte kunna komma och gå som jag är van. Efter att mörkret faller (ca kl 18) är det inte säkert för mig som ensam tjej att gå ut. Några långsamma, ensamma kvällar har förflutit.Men mest av allt har dagarna flugit iväg och jag har liksom mest hängt med på resan.

Det finns likheter mellan vara två kontor: mina kollegor här är nästan (men bara nästan) lika fantastiska som de hemma, och har vänt att jag ibland blivit lite gråtmild med dem över Skype! Det är människor med stora hjärtan som jobbar hårt, men vet när det är dags att släppa loss lite och prata strunt en liten stund.

Sedan finns det också olikheter, och vi har båda saker att lära av varandra. Till exempel så har de en Exchange Partner Series. Dessa innebär att besökare till universitetet (akademisk eller administrativ personal) från partneruniversitet håller en kort presentation eller workshop på en timme om sitt hemuniversitet. På så sätt kan studenter och personal ta del utav information om (mobilitet) till detta lärosäte. Jag höll i en sådan for studenter i onsdags och det var riktigt roligt. Nu hoppas vi att kanske någon nappar på möjligheten att komma till oss på utbyte!

Nu ska jag erkänna att den presentation jag skulle haft i tisdags for personal blev framskjuten till idag och sedan inställd. Det pass jag skulle haft med personal kallas ‘a Brown Bag lunch session’ och det innebär helt enkelt att man multitaskar: intar information samtidigt som man intar lunch. Du tar med dig lunchlådan (Brown Bag) under armen och knatar iväg till valt klassrum där du blir inspirerad till att åka på personalutbyte av olika varianter, samtidigt som du blir mätt och belåten. Vilken oslagbar kombination!

Två veckor och jag känner att jag precis börjat förstå hur campus hänger ihop, var man kan köpa kaffet, den bästa maten eller var sjukstugan (med läkare!) finns. Men, det är nu dags att fortsätta resan och imorgon börjar del två: Cave Hill campus på Barbados.

Inför 11.11.11 – 11.11

Så kan jag  påpeka att vi var 4,5 timmar före er i Malmö … nå ja det hade nog inte så stor betydelse här mer än för ett fåtal numerologer. Det skulle i och för sig inte förvåna mig om här finns ett par numerologer just på vårt universitet.

Det har redan gått en vecka och jag börjar nu känna mig ganska hemma på min nya arbetsplats. Jag och Professor Jaya håller på att förbereda den workshop som IIIT-B kommer att vara värd för den 25 november. Deltagare är representanter från näringsliv och olika universitet från Bangalore.

Det var först efter att jag haft ett möte med min fantastiske och varme mentor Professor Dinesha som jag började ana att jag som vanligt nog missförstått min uppgift totalt! Professor Dinesha sa det inte rakt ut, men jag förstod på honom att, den föreläsningen jag hade på gång skulle nog bli riktigt bra om jag gav för masterstudenterna istället, och det ville han genast ta tag i och prata med lärarna om. Den workshop som jag ska delta i för Professor Yaya blev i  istället  för en workshop om vad interaktionsdesign är, bantad ner till att jag ska hålla ett inlägg om hur vi har tänkt i Malmö då vi skapade våra utbildningar i Interaktionsdesign. Och faktiskt detta är nästan en större och ännu mer spännande utmaning inser jag nu. Workshopen kommer att vara i två delar, där första delen består av att var och en av oss deltagare får 15 minuter till att presentera våra organisationer och den syn vi har på vad som är bra respektive saknas inom teknik och designutbildningar i Indien idag! Hur kan Indisk utbildning möta nya krav som ställs på industrin. Den andra delen blir en fri diskussion. Detta  bli enormt spännande tror jag.

Efter den lilla förändring i planerna så hade jag annat än utbildningsplanering i huvudet. Det börjar ju närma sig 11.11.11 och av någon anledning så hade jag fått önskemål från flera släktingar att de önskar vykort stämplade från Indien just denna dag. Inte långt från IIIT-B finns en fin liten gata med några kaféer och massor av kiosker som säljer kontorsmaterial, datortillbehör och annat bra att ha vid affärer, så här skulle jag säkert också finna mina vykort.

Jag går runt lite på gatan för att kika efter ett vykortställ, men fullt så välorganiserade är inte de olika kioskerna. Varorna visas lite mer slumpmässigt upplagda (eller korrekt är nog att säga uppslängda). På Konsum där jag har förflutet inom, hade vi något som vi kallade för bombexponering av varor. Här var typexempel. Jag ser en kiosk som har massor med pappersvaror och pennor just så där bombexponerade, så här finns också garanterat en låda med vykort… ack ja! Mannen jag frågar bak disk, vickar på indiskt  karakteristiskt vis på huvudet för att välkomna mig till kiosken, och glad i hågen frågar jag efter ”post cards” han ler och så tar han fram en kortlek. Nä inte riktigt det jag var ut efter. Jag gör ett nytt försök, ”picture post cards please” Den glade mannen lägger pannan i djupa veck och försöker förstå då en student kommer till hjälp. Studenten förklarar att – picture  cards det har nog bara postkontoret. Ok tänker jag, ett steg närmare att uppdraget är slutfört. Men inte så enkelt ändå, för just idag denna torsdag 10.11 så har alla postkontor en egen liten semesterdag, så postkontoren är stängda och öppnar först i morgon. Här gäller alltså att tåla sig ytterligare en dag. Dagen efter skyndar jag mig direkt på morgonen till det lokala postkontoret i Frazer town, och glad i hågen frågar jag damen bak träluckan om hon har vykort. Hon ser mycket förbryllad ut. Hon förkunnar barskt att detta är ett postkontor. Och snabbt inser jag att här var nog inget att hämta, istället så får jag passa på att köpa mina frimärken. Jakten på vykort pågår sedan i ytterligare någon timme innan jag ger upp. Ska jag ha vykort får jag göra dem själv! Ska jag ta gamla pizzakartonger eller vad?

Räddningen blir en diversebutik som har fina kuvert. De får duga. Som av en slump ser jag också limstift i butiken, och jag inser att där var nog mycket tid att vinna att ha ett privat limstift. Jo så här är det nämligen… Frimärken i Indien de sätter man fast på brevet genom att använda ett lim som finns i stora burkar på två små bord inne i postkontoret. Kön till limborden var lång och limresterna långt ner i burkarna. Med mitt nyinköpta istället för ”vykortskit” går jag nu till verket och producerar något som åtminstone går att få sänt med poststämplar – och ännu ett uppdrag slutfört!

Reflektioner

Vet inte hur jag ska komma tillrätta med min egen biologiska klocka; jag är lite ur led… En stor del av natten (den fijianska) ägnas åt tankar. Varför finns det inga cyklar här? Vilka fåglar är det som hörs? Är hundars skällande i natten en företeelse typisk för ett utvecklingsland? Hur smart är det egentligen att ta bort extremvärden när man gör analyser (visserligen främst av kvantitativ art) av empiri? Den senare i raden av tankar som dyker upp är ytterst relevant. När jag nu är här i Fiji så är ju mina erfarenheter av yttersta vikt och värde för mig och därigenom även för mitt arbete. Skulle mina erfarenheter av t.ex. en vistelse i Österrike vara bättre och effektivare för min professionella utveckling. Jag tvivlar starkt på det. Det är så lätt att underskatta vad man gör i utvecklingsländer då tanken på mycket av det som sker här just nu kan lätt betraktas som vara sådant som skedde och tillämpades hos oss för 50-60 år sedan. Min hjärna är alert men jag måste vakta min tunga vid de friare diskussionerna med mina värdar, jag måste se mig som en representant för Västerlandet och Malmö högskola. Det är inte alldeles okomplicerat.

Tropisk natt

Snacka om det… varmt, fuktigt, insektsnät för fönstren, många obekanta ljud och en rubbad dygnsrytm. Dessutom har även fijianerna justerat klockan. Här är det Daylight Saving Time, det vi kallar vintertid. Frukost på terrassen och därefter en mycket kort promenad till International Office för att ordna lite administration av mitt stipendium. Adminstratörerna i Portugal älskar dokument. Men jag förstår, det är ju EU-projektpengar…
Möte med min samarbetspartner Tima som jobbar på psykologutbildningen och den som ansvarar för vägledarutbildningen här. Varmt mottagande, en kopp te och lite småprat med kollegerna i personalrummet. En intressant diskussion om hur mindfulnessträning kan reducera självskadebeeende. Förklaringen skulle, enligt en nyligen publicerad australiensisk  forskningsrapport vara att kontakten mellan hjärnhalvorna stimuleras genom terrapin. Jag installerade mig i mitt arbetsrum och fick uppleva att även söder om ekvatorn lever datorer sitt eget liv; eller är det teknikerna som gör det! Men här, liksom överallt, gäller det att gilla läget. Det gör jag. Jag är den första Mundusstipendiaten här på USP och det innebär att jag förväntas och också faktiskt får samtala med en massa befattningshavare i hierarkin. Det är bra och intressant.