Hashdofter och ställtid

Som vanligt sprang jag till bussen idag för att inte missa den. Påvägen möter jag en haschdoftande man i övre medelåldern som på ett mycket lugnt sätt och med en slags ”surfarattityd” gör mig varse om galenskapen i att springa till bussen:

– Coomåååån maan, whats the hurry?!
Jag måste med bussen ropar jag tillbaka, lätt anfådd.
– Jiiiizzes, svarar han, there are busses comming and going all day, maaaan.

Visst har han rätt. Hade jag missat den så kommer en ny och missar jag även den så kommer det ytterligare en och en till osv. Visst stressar vi för mycket, påväg till jobbet, på jobbet, till dagis och i kommunikationen och i relationer med vänner och ovänner. Det är lätt att slå ett slag för att leva i nuet, lugna ner oss, planera bättre, stressa mindre. Men jag slår gärna ett slag för stressen, samtidigt som jag är medveten om det idiotiska i det.

image
Ställtid i Auckland

Tänk om jag producerat lika mycket varje dag under hela den period jag varit i Nya Zeeland som jag gjort idag, tänker jag på bussen påväg hem. Då hade avhandlingen mer eller mindre varit färdig nu. Men det är såklart omöjligt att ständigt producera på topp (vad det nu betyder) och jag tror att ”produktionen” kräver prokrastinering för att återknyta till ett kärt ämne för denna resedagbok. Bodil Jönsson kallar det för ställtid vilket egentligen är ett bättre eller ivarje fall vackrare ord för att skjuta upp saker till morgondagen. Med ställtid menar hon tiden som ägnas åt att mentalt förbereda sig, eller tänka på en kommande uppgift. Ni känner säkert igen det. Ni har en tenta att skriva, ett telefonsamtal att ringa eller en muskel att träna och redan långt före upgiften utförs processas den i ert huvud: -skall jag ta med den eller den litteraturen till tentan, vad är viktigt att jag får sagt i telefonsamtalet eller hur skall jag på bästa sätt köra musten ur den tänkta muskeln? I ett ”ställtidsperspektiv” är det dumt eller oförenligt att prata om prokrastinering eller uppskjutande av arbete då denna process också är arbete. När du väl sätter igång med uppgiften är processen redan igång och dessutom inte så svår som du inledningsvis tänkte dig, tack vare ställtiden – processen som på något vis kalibrerar dig för att utföra vad som finns framför dig.

Tänk på det nästa gång du slösurfar, uppdaterar facebook och instagram på arbetstid eller lyssnar på nya motorhead-singeln – det du gör kallas kalibrering, ställtid och är en del av vad du såsmåningom kommer prestera!

Produktionsvakuum och Patrik Sjöberg

En liknande känsla som den prokrastineringen medför (se förgående inlägg) kan man få dagen efter en prestation. Men jag finner inget bra ord för det! Jag tänker på den känslan som infinner sig då man slutfört eller lämnat in en del av ett större arbete, i mitt fall en text som skall presenteras och diskuteras om en vecka, som försätter en i ett slags produktionsvakuum. Det är ju inte det att jag inte har massor att göra, men känslan av att ha skickat in, oavsett kvalitén på vad som skickats, får mig att glädjas lite och också unna mig friheten att inte göra något vettigt.

Jag googlade postkrastinering men fick inga svar. Försökte även med post achievement trauma utan framgång. Hittade däremot ett par psykologer från Pennsylvania State University som har försökt lansera begreppet Pre-Crastination – en slags motsats till prokrastinering. Inte riktigt vad jag sökte, men de menar att känslan av att få bocka av en uppgift som utförd skapar en skön mental lättnad som är värd så mycket att vi ibland är beredda att jobba i onödan för att uppnå den. Man hugger gärna i lite extra för att frigöra arbetsminne i hjärnan menar de.

Jag menade kanske egentligen del-mål, påvägen, som misstolkas som slutliga mål. Som att Patrik Sjöberg 1987 hade stannat vid 2.35 och sagt: 2.35, gutt! nu tar vi en öl. Eller att Zlatan tagit bollen från moståndarlaget vid mittplan, sprungit ändfa fram till straffområdet och där stannat: Titta vad långt jag sprang utan att någon tog bollen! Nu går vi på möllan och äter falafell (utan något som helst intresse för idrott borde jag verligen sluta med liknelser som dessa). Nu återgår jag till mitt riktiga jobb istället!

Slöfock med frihet

Dagens ord: Prokrastinering innebär vanemässig och kontraproduktiv senareläggning, förhalning eller undvikande av planerade handlingar. Eller som den småländska fonetiken lärt oss: [slœ̞ːfock], alt. [hannlingsfattih]. Tendensen att slöfocka, eller prokrastinera, är inte uteslutande ett personal-på-vift-beteende utan kan återfinnas på såväl ordinarie arbetsplatser som hemma i den privata sfären. Beteendet är tätt knutet till tid, och då framförallt upplevelsen av för mycket tid: Det där kan jag göra i morgon! Detta renderar allt som oftast i en inre monolog där man rättfärdigar sig själv genom att hänvisa till olika ”svårigheter”: Jag kan inte skriva nu, jag måste läsa en massa först. Jag kan inte läsa nu, måste låna eller köpa mer eller rätt böcker först, eller jag kan inte låna böcker för jag har inget lånekort.

Då jag har som mest att göra blir jag som bäst på att producera onödiga nödvändigheter. Jag har i dagarna ordnat ett lånekort för att kunna låna böcker som jag inte riktigt behöver. En sådan till synes enkel och snabb aktivitetet tog mig på en färd runt stora delar av universitet, involverade mig i en lång diskussion om biblioteksteknikaliteter på Nya Zeeland, rundvandring av vakt samt en lång väntan på att bli fotograferad av en webbkamera. Men det var värt det.
image1
Vi kan väl alla behöva läsa lite extra om dynamiken i offentlig sektor, Aktörs- och nätverks teori samt morötter, käppar och predikningar.

Prokrastineringen är också resultatet av för mycket frihet. Friheten är inte alltid något härligt eftersträvansvärt utan kan vara ett ok som tynger oss. Friheten att välja elbolag, pensionsförvaltare, telefonabonnemang etc. är exempelvis saker som tynger mer än de hjälper. Inom organisationsteorin pratar man om organisering i mer fria och flexibla former i syfte till att undvika stelbenthet, hierarki och byråkrati. Detta menar dock flera forskare (Iedema, Salaman, Josserand mfl) mest är humbug. De kallar det dock inte humbug utan pratar om hur organisationer adopterat en post-byråkratisk retorik medan de alltjämt behåller traditionella hierarkiska strukturer. En studie av Skandia (Maravelias 2003) visar exempel på en organisation som infört en friare och flexiblare organisationsform där få regler och rutiner för hur arbetet skulle genomföras fanns och det var upp till individerna själva att bestämma vad som kunde uppfattas som lämplig arbetsbelastning. Detta resulterade i massivt överarbetande: “what drove the individuals to work harder and smarter was not a pressure to subordinate to a distinct culture, but a lack of any clear system to subordinate to” (2003:557).

Vi är inte längre underordnade förmannens och företagets regler och förmaningar utan slavar under våra egna viljor att göra rätt för oss. Ytterligare en, i viss mån, kontraproduktiv senareläggningsstrategi är att uppdatera resedagboken!