Students as Partners – Konferens i Hamilton

I maj reser fem personer från Malmö högskola till Hamilton i Kanada för att delta i en fyra dagars konferens/workshop om “Students as Partners”. De åker dit för att hitta vägar till en högskola där samarbetet mellan lärare, studenter och representanter från tredje part går bortom ett samarbete som bygger på bevarande av traditionella roller som kanske lätt resulterar i ett vi och dom. Som namnet på konferensen antyder, “Students as Partners”, handlar det snarare om att hitta sätt att organisera och genomföra högskoleutbildning som bygger på ömsesidigt ansvarstagande för både planering och genomförande och utvärdering.
Under konferensen bygger vi fem medlemmar ett vi som enas om möjliga strategier för fortsatt arbete på hemmaplan. Resan möjliggjordes i samarbete mellan Fakulteterna Lärande & samhälle och Kultur & samhälle, samt Centrum för Akademiskt lärarskap (AKL) och Avdelningen för Innovation och utveckling. Nedan följer våra olika perspektiv och tankar ifrån dessa dagar.

Jens Sjölander, projektkoordinator och innovationsrådgivare.
Lika eller olika barn leka bäst? Fick du som barn vara med i laget, eller valdes du bort och reducerades till en åskådare? Var du “inne” eller “ute”? Förhållandet mellan kollektiv och individ, tillhörighet och uteslutning är förhållanden som framträder i våra politiska ideologier och samhällssyn, barnens lekar på skolgården såväl som på utbildningens och forskningens syfte och rollfördelning. Om vi betraktar forskning och utbildning synliggörs motsättningar mellan traditionella synsätt byggt på separation, mellan de som vet och de som inte vet, och en syn på kunskapsutveckling som bygger på en mer inkluderande och demokratisk grund. Där studenter ses som likar och partners som bjuds in till ett aktivt deltagande inom utbildning och forskning. Om vi vidgar perspektivet på utbildningens och forskningens roll i samhället, medför även det att kunskapens tempel öppnas upp för ett aktivt deltagande även från företag och organisationer, från såväl privat som ideell sektor. Betraktelsesättet implicerar även en uppluckring mellan kärnverksamhet och stödverksamhet, där alla ses som medmänniskor, medborgare och kollegor i ett kollegialt kunskapsbyggande vars syfte kan vara bara ett: Att skapa en hållbar och rättvis värld för alla.
Min förhoppning är att denna resa i Kanada, blir till en del av Malmö högskolas resa mot ett lärosäte som verkar enligt en utmaningsbaserad logik, där kunskap och normer liksom gemensamma arbetssätt utvecklas, för att aktivt skapa ett samhälle för alla. Ett samhälle där alla får vara med i laget, där just olika barn leka bäst. Resan kommer inte vara enkel, men jag lovar, högst intressant, rolig och givande.

 

Per Dahlbeck, lärarutbildare.
Jag åker till Kanada med en dröm om att arbeta på en högskola dit studenter, lärare, forskare och människor från ”tredje” part går med lätta steg. En högskola som förmår vara i ständig rörelse och förändring så att den blir en nödvändig plats för nödvändiga möten och nödvändigt lärande. En sorts oemotståndlig magnet helt enkelt. Utopi?
Jag tänker att det är en stor utmaning att skapa den högskolan. Jag tänker också att den högskolan per definition inte skapas en gång för alla, utan att det snarare handlar om en ständigt pågående process, eller processer. Då är det ganska givet att vi alla behövs för att medverka till, och upprätthålla dessa processer. Så att som lärare bjuda in studenter till detta gemensamma och spännande kunskapsbygge där tänkande, forskande och lärande hela tiden pågår, inte som en möjlighet utan som en nödvändighet.
Kommer resan, samtalen, bråken, skratten, gruppens slutsatser och förslag till konkreta händelser och beslut att medverka till att skapa dessa nödvändiga processer? Processer som alltså kräver allas medverkan för att lyckas? Det återstår att se, men just nu känns det faktiskt så.

Pär Widén, lärare och forskare
Under fyra intensiva dagar samlas vi, studenter, lärare och forskare från hela världen för att begripa och utforska temat; ”Students as Partners”. Lärande i detta sammanhang är något som förenar lärare och studenter och andra aktörer i ett ömsesidigt och gemensamt projekt, snarare än ett projekt som separerar lärare och studenter efter fixerade mönster och strukturer. En struktur som bygger på logiken att det är läraren som vet allt, som sitter på de rätta svaren och kan förmedla dem så att studenterna lär sig.

Jag drivs av en längtan efter att undersöka och få syn på vad det är för typ av lärande som sker i våra lärarutbildningar. Hur lärandet hänger ihop med hur vi examinerar studenters kunskaper. Under konferensen enas vi om att syftet med lärarutbildningen (eller vilken annan professionsutbildning som helst) är att forma framtidens goda lärare, eller sjuksköterskor, ingenjörer osv. Men vi kommer fram till att det inte ger oss några enkla svar på hur en sådan utbildning ska utformas. Ska vi utbilda morgondagens lärare enligt en logik som bygger på att någon, lärarutbildare, vet exakt vad en god lärare är? Eller tänker vi att det inte finns givna eller slutgiltiga svar på vad som utgör en gott lärarskap? Vi har arbetat med liknelsen att utbilda bra kockar, där det nödvändiga lärandet reduceras till en förmåga att göra en jordnötssmörgås på ett korrekt sätt, alternativt ses som person som kan använda kända recept och kunskaper på ett nytt sätt för att skapa nya rätter. Att skapa en egen meny, helt enkelt. Det förra låter sig enkelt mätas och examineras, det senare kräver både andra arbetssätt och examinationer. För att hitta och möjliggöra dessa arbetssätt och examinationer är det rimligt att tänk att vi alla behövs; studenter, forskare, lärare såväl som personer från tredje part.

Katarina Elmberg Jonsson, lärarstudent

Students as partners visar på ett för mig nytt sätt att se på utbildning, speciellt utifrån mitt perspektiv som student. Innan jag kommer med i detta projekt känner jag ofta en frustration. Jag känner att utbildningen fortskrider men att något saknas, en djupare mening och en starkare röd tråd kopplad till mig som människa, som student och som blivande lärare. Jag upplever att utbildningen ser mig som en mottagare av kunskap istället för en medskapare av kunskap. Detta ser jag som en orsak till en kultur av omotivation som växer fram bland oss studenter. En bristande motivation som uttrycks som “det räcker med ett G”. I en kurs möter jag helt plötsligt ett annat sätt att kunskapa. Jag känner att jag har hittat det jag saknat. Här vill jag vara, här vill jag få VG om man kan se betyget som en indikator på lust och motivation till lärande och undersökande. När kursen är över återgår utbildningen till traditionell undervisning med ett tydligt utlärande och mottagande. Min lust liksom dör. Jag är tillbaka i “bara klara ett G”. Min frustration ökar och ett tvivel på hela utbildningen växer fram. Jag vill tillbaka till kursen där jag får växa och undersöka, där jag hittar lusten. Jag väljer att kräva detta av kommande kurser och jag lyckas. Med min röst och med mina kollegors stöttning så lyckas vi få till ännu en kurs där det krävs ett partnerskap och deltagande från oss studenter på en helt annan nivå. Mitt agerande och min önskan att ta ansvar för kurser leder till att jag blir deltagare i denna resa till Kanada.

Nu är vi här i Kanada, studenter och lärare med ett gemensamt mål att undersöka, förändra, lära oss och vi ger oss ut på en upptäcktsresa på individnivå, gruppnivå och organisationsnivå. Allas expertis, kunskaper och erfarenheter används i vårt arbete. Det innebär att det blir synligt att allas medverkan i processen behövs. Vi bygger ett vi, ett partnerskap med respekt för våra olikheter och likheter, vi lär tillsammans. Plötsligt får jag syn på hur det skulle vara möjligt att kunna utbilda förändringsagenter på Malmö högskola!

Resan har öppnat en dörr för mig både som student, men även som människa, en dörr ut mot samhället, en dörr som inte går att stänga. Vi måste medverka till att alla studenter kan öppna dessa dörrar och öka lusten och medvetenheten om att vilja veta mer. Tillsammans.

Rickard Stjernqvist, lärarstudent

Vi har tillsammans under fyra dagar bråkat med utmaningen att skapa och möjliggöra en lärandemiljö där viljan att lära är minst lika viktig som att klara tentor. “Students as Partners” ändrar och utökar studentens roll, från konsument till medskapare av kunskap. Synsättet innebär dessutom att relationerna mellan studenter och lärare ändras. Att se studenter som partners innebär en lika stor förändring för lärare och föreläsare som för studenter.

Min roll i processen här i Kanada har bland annat varit att ge ett studentperspektiv på hur vi kan skapa förändringar i rådande strukturer och försöka konkretisera ideér samt arbeta med dokumentationsarbetet.

Från konferensen tar jag med mig en ökad förståelse av lärande och lärandemiljöer, men också konkreta ideér som är realiserbara i praktiken. Mellan sessionerna har vi knutit kontakter och initierat samarbeten med många andra internationella institutioner. Roligast av dessa är nog det med University of Southampton. De tänker sig ett koncept där de samlar studenter, lärare och intressenter från tredje part, tar med sig ett samhällsproblem och reser med en båt till universitet i andra länder. Isolerade till havs arbetar de intensivt med det identifierade problemet, eller utmaningen, och när de nått fram till destinationen fortsätter de arbetet med fler deltagare från den gästande hamnen. Som första samarbetspartner vill de arbeta med Malmö Högskola. Vår förhoppning är att de ankrar bredvid Orkanen tidigt 2018.

Same, same but different

Upprepningen och återkomsten är teman som sedan urminnes tider fascinerat människan och skapat grogrund för såväl eldbefängda riter, filosofiska seminarier som alkoholstinna kvasiexistentiella diskussioner längs bardisken. Ett gemensamt drag i dessa diskussioner kan sägas vara en viss upptagenhet vid den egna existensens natur och egenart: Vem är jag, vem är vi och vad gör vi med våra liv, egentligen? Frågan upptar så klart oss som individer men även grupper som organisationer, företag och nationer, vars organisatoriska egenart manifesteras genom symboler som kläder, flaggor och allehanda varumärken.  Oavsett svaret på frågan om vi är mer lika än olika, så befäster vi vår särskildhet genom att gång efter gång manifestera den. Som om upprepningen i sig övertygar oss och alla andra om att kejsaren verkligen inte är naken.

I EU förs det tidvis diskussioner om EU:s särskildhet, som politisk företeelse, samt vad som förenar och skiljer dess medlemsstater. Vi som är innanför. Innanförskapet bejakar ett visst inflöde av utanförskap, men bara så pass mycket att vår s.k. identitet och särart bevaras. På sistone tycks det som om det särskilda, såväl mellan oss medlemsstater som i förhållande till vår omvärld har tagit större plats och fått oss att sluta oss alltmer kring oss själva. Som om EU drabbats av en kollektiv psykos, och plötsligt ser väderkvarnar snarare än fyrtorn. Gårdagens seminarium om högre utbildnings insatser för att hantera migrationskrisen, rundade jag av med en sen middag och en öl på en av stadens centralt belägna afrikanska restauranger. Passande nog var natten varm, så som om den ville omsluta min afrikanska soaré med ett hölje av tropisk fuktighet och värme. Maten var ok, och stämningen magisk. Ifrån min utpost betraktade jag människorna omkring mig. Mörkhyade blandades med vita, kostymklädda med jeansdraperade, och bildade liksom en väv, vävd av globalisering, kolonialism, diktatur och demokrati, skeenden som på olika sätt definierat den plats som jag då befann mig på.

På hörnan av gatan såg jag en barbröstad mörk man med en öl i handen. Jag hade sett honom där tidigare, alltid överförfriskad och högljutt sjungande. Hans bara överkropp gungade i takt med stegen under hans fötter. Eventuellt var gatan hans hem och hans sinne en främling i hans egen kropp. För mitt inre hörde jag hur hans sång spred sig ut över staden och blandades med kostym- och dressbeklädda EU-institutionsmänniskors samtal om utsatthet, utmaningar, EU och samhället. För mitt inre föreställde jag mig hur hans för mig obegripliga verser föll ner och bildade bokstäver på officiella dokument om EU:s färdplan framåt. Mest troligt är dock att han sjöng för sig själv och de försäljare som vid hans sida erbjöd blad och frön med kraft att föra de som ville, långt bort mot en annan tid och plats. Runt denna skara såg jag gröna män med k-pistar som till följd av den senaste tidens tragiska attentat, numera bevakar Bryssels gator. Jag hoppas att slutenheten och hoten upphör, och att utvecklingen framåt blir just så gemensam och positiv som Hans Roslings lek med klossar visar. Att det gemensamma och olika kan samsas. Jag tänker åter på upprepningen och återkomstens mysterium och hummar drömskt för mitt inre: En ros är en ros är en ros, är en ros är en…..

När förändringens vindar blåser

När det blåser kalla vindar, gäller det att hålla hårt i hatten. Så uttryckte sig ofta farbror Knut under sina dagliga promenader längs den sydskånska landsbygden. Knut var inte en man som var känd för sin vilja att förändras, utan vilade allt som oftast tryggt i sig själv och vetskapen om att hans sätt att betrakta världen var rätt och riktig. Hans övertygelse var så stark att han inte drog sig för att i tid och otid dela med sig av sin världsbild till dem han mötte. Kritik och ifrågasättande kommentarer avlivades resolut med ett, ”Ja men så är det bara!” Under promenaden hem igår efter en tangoafton, funderade jag mycket på rörelse och förändring. Hur vet vi att förändringens vindar blåser, och hur hanterar vi då dessa rörelser av tid och rum? Under dagens samtal med några samverkansparter, berördes detta tema, som ju på ett sätt utgör kärnan i mitt utforskande här i Bryssel: Hur vet vi vad som bör göras i varje given situation, när allt tycks vara i rörelse och förändring? Hur sätter man kursen på en skuta som ömsom rör sig framåt och runt sin egen axel? Jag talar givetvis om högskolan, som en samhällsaktör, en aktör med ambitionen att anta samhällsutmaningen och leverera ett svar i en komplex värld. Jag har alltid trott på kunskap och moral och på kunskapens  möjligheter att bidra till att skapa ett bättre samhälle. Men hur vet vi vilken kunskap som krävs, om den i sanning skall tjäna samhället? Vilken bör då vara agendan?  Bryssel kryllar av krafter, som på olika sätt vill definiera denna agenda. en del av dem är som Knut, som vet att det de vet är det de vet och så är det bara! Men här finns också de som tvivlar. Småsokrater som insisterar på motsatsen, som vet att de inte vet och att ja, så är det bara! Sen finns det säkert en hel del karaktärer mittemellan dessa arketyper. I mitt arbete att försöka främja innovation av olika slag, konfronteras jag ständigt med dessa arkekaraktärer. Å ena sidan tvivlets bevarande röster, de icke förändringsbenägna grå eminenserna .  Å andra sidan de som verkligen säger sig veta, och vars kunskap med tydlig och närmast messiansk klarhet sprids via käcka flödesdiagram och modeller ornamenterade med färgglada bilder och begrepp. I mitten står jag, förvirrad, men med en tilltro till kunskapens möjligheter. Att vi tillsammans kan enas om att vi vet OCH  intet vet, SAMTIDIGT, och att vi på denna grund är villiga att ta ett stag framåt, TILLSAMMANS. Som en kollektiv tango där alla för och alla följer. Bryssel och EU kan faktiskt i sina bästa stunder ses som denna danslokal. Även om det är styrt av formella regler och institutioner, så befolkas dessa av en mängd människor, med olika typer av kunskap och övertygelser och som vill något. Som vet att det inte är lätt, men som ser alternativet som oattraktivt. Som vill dansa och bjuder upp till dans. Ibland står paret bara stilla, i en till synes evig kamp mellan blicken som säger gå och ögat som manar till stillhet. Såklart händer det även att den som för, trampar och kör över den som följer.  Men i de bästa stunder så rör sig paret framåt i en vacker dans. Som två lysande själar vars innersta väsen tycks viska: Det jag vet det vet jag, men please let´s  just keep on dancing!

Vem är vi och vem är jag?

”Hör jag hemma här”? Frågan ekade i mitt inre medans jag betraktade en färgglad affisch från EU, som med texten ”Come and be part of it”, pockade på förbipasserande resenärers uppmärksamhet. Jag var på väg mot Region Skånes Brysselkontor, för att utifrån denna utpost, lära mig mer om högskolans Brysselsamverkan. Come and be part of it, jovars, men vad var det som var det, just ”it”? Såklart var det Europa som avsågs, men vems Europa? Är det ett Europa som vi på Malmö högskola är med och skapar och formar?  Mottot ”Haur du sitt Malmoe så haur du sitt varden” i kombination med högskolans betoning på begrepp som samhälsutmaningar och social innovation, antyder att så borde vara fallet: Allt finns både här och där och vi som högskola är med i matchen. Men jag som människa? En ständigt tvivlande,  svensk-dansk, metrosexuell varelse med själslig affinitet för tango och Argentina, var jag en del av detta? Resan hade redan börjat och jag fortsatte med bestämda steg min väg in mot Bryssel centrum, för att påföljande dag, påbörja mitt sökande.

Etapp 1: Jag har nu i två arbetsdagar och två vilodagar, befunnit mig i Bryssel. Jag har mottagits väl av min värdorganisation Region Skåne, försökt få igång denna blogg, och haft diverse möten med bl.a. Malmö stad, Vinnova och Region Sydjylland. Samtalen har kretsat kring frågan om hur dessa organisationer verkar i Bryssel samt hur de samverkar med akademin. Ledig tid har ägnats åt att finna min plats och en vardag med rutiner här i Bryssel. I samtal med de praktikanter som liksom jag nyligen anlänt ner hit blev paradoxen tydlig: Vi åker bort för att finna oss själva, för att  bryta med rutiner, men söker likväl omedelbart att på något vis återskapa  de rutiner vi har hemma, och som kanske just för att de är rutiner, är del av vår identitet, av dem vi är eller har blivit.  Sålunda betraktade erbjuder potentiellt då resandet en möjlighet att utveckla och förändra vanor och tankesätt som förlorat sin funktionalitet  och inte längre fungerar optimalt. Livet kallar på en förändring och resandet erbjuder ett möjligt svar. Eller så kommer man bara hem med en härligt bekräftande känsla av att borta är bra men hemma är bäst och med insikten att väldigt lite är nytt under solen och att det förvirrade tillstånd man sökte undfly inte är övergående, utan kroniskt.