Students as Partners – Konferens i Hamilton

I maj reser fem personer från Malmö högskola till Hamilton i Kanada för att delta i en fyra dagars konferens/workshop om “Students as Partners”. De åker dit för att hitta vägar till en högskola där samarbetet mellan lärare, studenter och representanter från tredje part går bortom ett samarbete som bygger på bevarande av traditionella roller som kanske lätt resulterar i ett vi och dom. Som namnet på konferensen antyder, “Students as Partners”, handlar det snarare om att hitta sätt att organisera och genomföra högskoleutbildning som bygger på ömsesidigt ansvarstagande för både planering och genomförande och utvärdering.
Under konferensen bygger vi fem medlemmar ett vi som enas om möjliga strategier för fortsatt arbete på hemmaplan. Resan möjliggjordes i samarbete mellan Fakulteterna Lärande & samhälle och Kultur & samhälle, samt Centrum för Akademiskt lärarskap (AKL) och Avdelningen för Innovation och utveckling. Nedan följer våra olika perspektiv och tankar ifrån dessa dagar.

Jens Sjölander, projektkoordinator och innovationsrådgivare.
Lika eller olika barn leka bäst? Fick du som barn vara med i laget, eller valdes du bort och reducerades till en åskådare? Var du “inne” eller “ute”? Förhållandet mellan kollektiv och individ, tillhörighet och uteslutning är förhållanden som framträder i våra politiska ideologier och samhällssyn, barnens lekar på skolgården såväl som på utbildningens och forskningens syfte och rollfördelning. Om vi betraktar forskning och utbildning synliggörs motsättningar mellan traditionella synsätt byggt på separation, mellan de som vet och de som inte vet, och en syn på kunskapsutveckling som bygger på en mer inkluderande och demokratisk grund. Där studenter ses som likar och partners som bjuds in till ett aktivt deltagande inom utbildning och forskning. Om vi vidgar perspektivet på utbildningens och forskningens roll i samhället, medför även det att kunskapens tempel öppnas upp för ett aktivt deltagande även från företag och organisationer, från såväl privat som ideell sektor. Betraktelsesättet implicerar även en uppluckring mellan kärnverksamhet och stödverksamhet, där alla ses som medmänniskor, medborgare och kollegor i ett kollegialt kunskapsbyggande vars syfte kan vara bara ett: Att skapa en hållbar och rättvis värld för alla.
Min förhoppning är att denna resa i Kanada, blir till en del av Malmö högskolas resa mot ett lärosäte som verkar enligt en utmaningsbaserad logik, där kunskap och normer liksom gemensamma arbetssätt utvecklas, för att aktivt skapa ett samhälle för alla. Ett samhälle där alla får vara med i laget, där just olika barn leka bäst. Resan kommer inte vara enkel, men jag lovar, högst intressant, rolig och givande.

 

Per Dahlbeck, lärarutbildare.
Jag åker till Kanada med en dröm om att arbeta på en högskola dit studenter, lärare, forskare och människor från ”tredje” part går med lätta steg. En högskola som förmår vara i ständig rörelse och förändring så att den blir en nödvändig plats för nödvändiga möten och nödvändigt lärande. En sorts oemotståndlig magnet helt enkelt. Utopi?
Jag tänker att det är en stor utmaning att skapa den högskolan. Jag tänker också att den högskolan per definition inte skapas en gång för alla, utan att det snarare handlar om en ständigt pågående process, eller processer. Då är det ganska givet att vi alla behövs för att medverka till, och upprätthålla dessa processer. Så att som lärare bjuda in studenter till detta gemensamma och spännande kunskapsbygge där tänkande, forskande och lärande hela tiden pågår, inte som en möjlighet utan som en nödvändighet.
Kommer resan, samtalen, bråken, skratten, gruppens slutsatser och förslag till konkreta händelser och beslut att medverka till att skapa dessa nödvändiga processer? Processer som alltså kräver allas medverkan för att lyckas? Det återstår att se, men just nu känns det faktiskt så.

Pär Widén, lärare och forskare
Under fyra intensiva dagar samlas vi, studenter, lärare och forskare från hela världen för att begripa och utforska temat; ”Students as Partners”. Lärande i detta sammanhang är något som förenar lärare och studenter och andra aktörer i ett ömsesidigt och gemensamt projekt, snarare än ett projekt som separerar lärare och studenter efter fixerade mönster och strukturer. En struktur som bygger på logiken att det är läraren som vet allt, som sitter på de rätta svaren och kan förmedla dem så att studenterna lär sig.

Jag drivs av en längtan efter att undersöka och få syn på vad det är för typ av lärande som sker i våra lärarutbildningar. Hur lärandet hänger ihop med hur vi examinerar studenters kunskaper. Under konferensen enas vi om att syftet med lärarutbildningen (eller vilken annan professionsutbildning som helst) är att forma framtidens goda lärare, eller sjuksköterskor, ingenjörer osv. Men vi kommer fram till att det inte ger oss några enkla svar på hur en sådan utbildning ska utformas. Ska vi utbilda morgondagens lärare enligt en logik som bygger på att någon, lärarutbildare, vet exakt vad en god lärare är? Eller tänker vi att det inte finns givna eller slutgiltiga svar på vad som utgör en gott lärarskap? Vi har arbetat med liknelsen att utbilda bra kockar, där det nödvändiga lärandet reduceras till en förmåga att göra en jordnötssmörgås på ett korrekt sätt, alternativt ses som person som kan använda kända recept och kunskaper på ett nytt sätt för att skapa nya rätter. Att skapa en egen meny, helt enkelt. Det förra låter sig enkelt mätas och examineras, det senare kräver både andra arbetssätt och examinationer. För att hitta och möjliggöra dessa arbetssätt och examinationer är det rimligt att tänk att vi alla behövs; studenter, forskare, lärare såväl som personer från tredje part.

Katarina Elmberg Jonsson, lärarstudent

Students as partners visar på ett för mig nytt sätt att se på utbildning, speciellt utifrån mitt perspektiv som student. Innan jag kommer med i detta projekt känner jag ofta en frustration. Jag känner att utbildningen fortskrider men att något saknas, en djupare mening och en starkare röd tråd kopplad till mig som människa, som student och som blivande lärare. Jag upplever att utbildningen ser mig som en mottagare av kunskap istället för en medskapare av kunskap. Detta ser jag som en orsak till en kultur av omotivation som växer fram bland oss studenter. En bristande motivation som uttrycks som “det räcker med ett G”. I en kurs möter jag helt plötsligt ett annat sätt att kunskapa. Jag känner att jag har hittat det jag saknat. Här vill jag vara, här vill jag få VG om man kan se betyget som en indikator på lust och motivation till lärande och undersökande. När kursen är över återgår utbildningen till traditionell undervisning med ett tydligt utlärande och mottagande. Min lust liksom dör. Jag är tillbaka i “bara klara ett G”. Min frustration ökar och ett tvivel på hela utbildningen växer fram. Jag vill tillbaka till kursen där jag får växa och undersöka, där jag hittar lusten. Jag väljer att kräva detta av kommande kurser och jag lyckas. Med min röst och med mina kollegors stöttning så lyckas vi få till ännu en kurs där det krävs ett partnerskap och deltagande från oss studenter på en helt annan nivå. Mitt agerande och min önskan att ta ansvar för kurser leder till att jag blir deltagare i denna resa till Kanada.

Nu är vi här i Kanada, studenter och lärare med ett gemensamt mål att undersöka, förändra, lära oss och vi ger oss ut på en upptäcktsresa på individnivå, gruppnivå och organisationsnivå. Allas expertis, kunskaper och erfarenheter används i vårt arbete. Det innebär att det blir synligt att allas medverkan i processen behövs. Vi bygger ett vi, ett partnerskap med respekt för våra olikheter och likheter, vi lär tillsammans. Plötsligt får jag syn på hur det skulle vara möjligt att kunna utbilda förändringsagenter på Malmö högskola!

Resan har öppnat en dörr för mig både som student, men även som människa, en dörr ut mot samhället, en dörr som inte går att stänga. Vi måste medverka till att alla studenter kan öppna dessa dörrar och öka lusten och medvetenheten om att vilja veta mer. Tillsammans.

Rickard Stjernqvist, lärarstudent

Vi har tillsammans under fyra dagar bråkat med utmaningen att skapa och möjliggöra en lärandemiljö där viljan att lära är minst lika viktig som att klara tentor. “Students as Partners” ändrar och utökar studentens roll, från konsument till medskapare av kunskap. Synsättet innebär dessutom att relationerna mellan studenter och lärare ändras. Att se studenter som partners innebär en lika stor förändring för lärare och föreläsare som för studenter.

Min roll i processen här i Kanada har bland annat varit att ge ett studentperspektiv på hur vi kan skapa förändringar i rådande strukturer och försöka konkretisera ideér samt arbeta med dokumentationsarbetet.

Från konferensen tar jag med mig en ökad förståelse av lärande och lärandemiljöer, men också konkreta ideér som är realiserbara i praktiken. Mellan sessionerna har vi knutit kontakter och initierat samarbeten med många andra internationella institutioner. Roligast av dessa är nog det med University of Southampton. De tänker sig ett koncept där de samlar studenter, lärare och intressenter från tredje part, tar med sig ett samhällsproblem och reser med en båt till universitet i andra länder. Isolerade till havs arbetar de intensivt med det identifierade problemet, eller utmaningen, och när de nått fram till destinationen fortsätter de arbetet med fler deltagare från den gästande hamnen. Som första samarbetspartner vill de arbeta med Malmö Högskola. Vår förhoppning är att de ankrar bredvid Orkanen tidigt 2018.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *