Idag är Dakar inte sig likt. Tyst, lugnt och stilla istället för folk överallt. Till och med de små skjulen som säljer enkel mat och dryck och som nästan alltid är öppna är stängda idag. Tabaski (eller Hajj som Micke S firar i Bangalore) är en stor familjehögtid här, och det verkar som om de flesta Dakar-bor har åkt till släktingar utanför staden. Mina vänner hade inte möjlighet att åka till sin släkt, så vi har firat här i Dakar. Varje familj ska helst slakta sitt lamm utanför huset. När vi kom till festligheterna var lammet redan slaktat och jag är glad att jag slapp se när det slaktades, men det låg kvar utanför porten och en man skar bort kött från den medan andra delar från den redan höll på att tillagas. När vi kom serverades vi först lite lammlever som frukost (vid 14-tiden). Några timmar senare blev det lammrevben som försmak på lunchen. Vid 18-tiden var det dags för lunch, tredje omgången lamm, och då var det en slags lammgryta. Alla äter med händerna ur samma gryta. Efter allt lamm var vi trötta och gav oss hemåt, utan att ha ätit fjärde omgången lamm, den egentliga middagen. Men jag tror inte att jag hade kunnat få ner minsta lilla lammbit till.
Idag firas Hajj och tempot sjunker lite
… så då passade jag på att genomföra en stadsvandring som var både spännande och skakande. Kanske för att jag såg vilka kontraster Bangalore har inbyggt i sig. Det är svårt att beskriva, men på något sätt är Bangalore både polerar och oborstat på en gång. Som ordning och kaos, fattigdom och rikedom, lugn och tempo samtidigt. Inget rubbar kon på motorvägen även om förarna tutar intensivt. Tutandet här verkar inte ilsket, det hör bara till. Här kommer jag… se upp, ja som en vänlig gest helt enkelt.
Dagens vandring, jo idag var trafiken så lugn att det gick att ganska tryggt vandra runt delar av stan. Jag började på Mosque St. vilket ju börja bli en vana.
Efter en stunds vandring på Wheelers Rd. når jag en port som fångar mitt intresse. Denna markering är entrén till Shian Chetty Garden. Hit går alla som vill ha något tryckt eller kopierat.
Här finns också en hel del mekaniska verkstäder med full aktivitet även idag.
Det har varit en varm dag så första stopp blev redan på ett gatukök eller ståkafé en bit in i kvarteret. Det fick bli en Coca Cola eftersom jag har misstanke att vattnet som var den vanligaste måltidsdrycken nog kom direkt från kranen ner i återvunna flaskor. Än har jag nog inte Indisk mage!
Stärkt av socker och ganska sval dryck så fortsätter jag vandringen. På Dickenson rd. börjar gatan med enorma guld- och ädelstensvaruhus. Insprängt precis bredvid bak gallerstaket finns denna lilla by uppbyggd av skjul.
Skillnaden mellan fattig och rik är enorm. Det visste jag redan så det kom inte som en överraskning men att inte beröras är omöjligt och omänskligt. Två verkligheter sida vid sida. Guldbutikerna som idag var fullproppade med förväntningsfulla människor, och bara några meter bort i skjul, de boende i området.
Själv är jag lite mer modest i min shopping och målet nu är att köpa in lite frukt till kvällen och frukosten imorgon. Ahlsab erbjuder mig att prova de indiska apelsinerna, de är mer som en blandning mellan mandarin och apelsiner och jättegoda. Även de små fina indiska bananerna går med, för att inte säga den gröna frukt som jag tycker Ahlsab kallar pineapple – men där måste jag nog ha missförstått honom.
Att prova nya frukter är ju alltid spännande. Så vet du vad det är för frukt jag har framför mig får du gärna lägga en kommentar. Smakomdöme kommer efter frukosten imorgon. Tack till Ahlsabs vän Ohsam som tog bilden.
Kokosnötsfrukost och stadstur
Började dagen med att John bjöd på en stor kokosnöt. Han högg ett hål i toppänden med en kniv och sa till mig att dricka. Enligt hans uppfattning det renaste och godaste vatten man kan dricka. Jag håller inte riktigt med. Sedan fick jag en sked med vilken jag kunde skrapa ut kokosfettet och den mer lokala frukosten var avklarad. Ett kokt ägg, några finska hårda bröd och en stor kopp kaffe kompletterade.
Var med som åhörare när de studerande presenterade sina paper. Dagens presentationer handlade om olika fobier och missbruk där man sökte psykologiska och miljömässiga förklaringar. Några studerande hade ett uttalat Pacificperspektiv vilket gjorde det extra intressant. Alla använde sig av PowerPoint och en mall för sina presentationer – lite obra, tycker jag.
På eftermiddagen tog vi bussen in till Suva. En häftig upplevelse att med hög hastighet i en gammal dieselstinkande buss utan sidorutor med dundrande lokal musik i baktakt fara den kuperade vägen in till landets huvudstad. Kostnad för den femton minuter långa upplevelsen är 2,4 SEK. Suva är en mix av olika byggnader som alla säger något om den tid då de byggdes. Trähus i brittisk kolonial stil sida vid sida med mer moderna betongbyggnader med stora glasytor. En blandning av människor av olika etniciteter. En enorm grönsaksmarknad och en liten lite stinkande fiskmarknad. En hamnstad med många fartyg på redden. Om vi hade varit i Medelhavet hade det också funnits en marina med gott om privatägda båtar av olika typer och storlekar. Här såg jag inget sådant. Busstationen med ett gytter av bussar och människor och en bensin- och dieselavgaslukt som jag inte upplevt tidigare. Här är kontrasten mot den regnskogslika vegetationen och luften på campus så enormt stor. Tur att vi har förmånen att bo så nära jobbet!
Vi valde den säkra och enkla vägen och åt en god måltid på The Bad Dog, en modern bar/restaurang i tapasstil. Vi åt en Seafoodtallrik och en Tunafishtallrik; båda höjdare tillsammans med kallt lokalt öl. Bussen hem och en liten kort inköpsrunda i CostULessvaruhuset just utanför campus. En stund på verandan medan skymningen sakta faller och stora svarta fåglar uppenbarar sig över palmerna. De ser ut som måsfåglar i flygstil när man ser dem på långt håll, men när de kommer närmare ser man att det är fladdermöss. Kan det vara flygande hundar? En man går förbi vårt hus med en bananstock över axeln; skördad på campus. Mungos vid grannhuset. Några kvinnor plockar stora orange blommor på ett träd i närheten. Trafiken på vägen (in till stan och till flygplatsen) syns och hörs och bortom den ser vi palmer och längtst bort havet.
På plats – första dagen
I natt anlände jag Bangalores flygplats. En riktigt lagom storlek på flygplats, men ändå på något sätt så oväntat annorlunda. Kaos och ordning på en gång. Så många människor som var sysselsatta med att stämpla i pass. Tre personer stämplade, granskade och stämplade igen. Som turist ska du nämligen ha den speciella turiststämpeln också – den som berättar att om du inom detta visums giltighetstid lämnar landet så måste det vara två månader mellan dina besök i Indien – så där försvann möjligheten att lite snabbt ta en helg i något av grannländerna om andan skulle falla på.
Fast ärligt – det behövs inte – södra Indien kommer att ha tillräckligt att bjuda på. Det fattar jag nu efter min första dag.
Av någon konstig anledning så – i natt när jag just tagit mitt nya Bangalorehem i besittning så smög sig en underlig känsla av ensamhet på mig. Så många människor runt om och ändå, nu var jag ensam. Ja det är en känsla jag rätt ofta har när jag reser själv till nya och för mig ovana platser. Det är väl det som det handlar om när linjen utanför komfortzonen passeras.
På morgonen idag var dock all olustkänsla borta. Mitt botemedel brukar vara att uppsöka första bästa Café. Sagt och gjort …
Bästa sättet att lära känna en ny plats – ta en kaffe, spana in vad som händer runt omkring, snacka med de som är här. Här var förvisso rätt tomt, men tre unga affärsherrar hade viktigt möte, och de kunde ju lätt rekommendera vem jag ska gå till för att få ett simkort som fungerar för både telefon och internet… ja ni ser ju det funkade (jag är online via min telefon).
Nio unga killar krävdes för att få igång min I-phone så att både telefon och internet fungerade. Jo alla killarna bidrog på sitt sätt. Jag som enda kund och ändå kändes butiken trång på något sätt. Jo så var det en sak till – det tar lite tid att vänja sig vid indisk-engelska.
Jag hann också med att träffa några av grannarna – jag vet inte om dessa getterna hinner bli offrade inför den stora festivalen som har sin kulmen på måndag. Traditionen säger att till Hajj, som denna högtid heter, så ska varje muslimsk familj slakta minst ett lamm. Eftersom en del av befolkningen här är muslimer så har alla i Indien helgdag på måndag. Jag också.
Att göra skillnad
Lunch med International officemedarbetarna Michael och Ella. Micael är amerikan och har jobbat med internationalisering på sitt hemuniversitet och genom sina erfarenheter av detta dragit slutsatsen att för att göra skillnad, när det gäller människors möjligheter, är det mer effektivt att själv vistas och verka i ett utvecklingsland. Intressant och stort tänkande och agerande som jag blir ödmjuk inför.
Möte med dekanen för Fakulteten för lag och lärande – en kraftfull och mycket engagerad melanesik kvinna, utbildad i Bristol. Då jag är den första Mundusstipendiaten på USP vill hon, i samband med att jag överlämnade en gåva (en glasskål från Orrefors) att vi fotograferades för senare publicering i universitetets interna nyhetsmagasin. Vi samtalar om vad mitt bidrag till universitetet består av (vi har kommit fram till att jag ska hjälpa till att utveckla deras vägledarutbilding) och hon önskade att jag borde ha en gästföreläsning i universitetets största föreläsningssal öppen för alla. Jag tycker att det är en bra idé; fortsättning följer!