I fredags åkte Angela , Zena och jag i arla morgonstund in till Kunming för att besöka en specialskola som tar emot elever som är döva , blinda eller har hörselnedsättning. Skolan har i dagsläget 400 elever varav 100 som är blinda. Många långväga elever bor på skolan medan andra åker hem varje dag eller under veckosluten. Det finns ungefär lika många pojkar som flickor och undervisning sker från årskurs 1 och hela vägen upp. Skolan erbjuder också massörutbildning för de blinda eleverna och det berättades att de får bar jobb inom olika verksamheter.
Skolan var relativt ny, men kunde interiörmässigt liknas vid ett sjukhus med kaklade väggar i korridorer och trappuppgångar. Klassrummen var av annan konstruktion och bestod till 100 % av träbänkar i rad och läraren vid katedern. Liksom undervisningssalarna på campus bestod utrustningen av både grön tavla med tillhörande kritor och interaktiv teknik. Båda användes flitigt.
Vad fick vi då se; ja både intensiv ljud/talträning för elever med ung 90 dB´s hörselnedsättning- två lektioner /dag måndag till fredag. Vid första anblick blev jag bestört pga de handgripliga metoderna och den ”kalla” attityden. Både Angela och jag fick samma känsla. Det visade sig dock att läraren arbetat på skolan i 22 år, var teckenspråkig men måste specialisera sig inom ett område och att hon då valt att arbeta med talträning. Hon var en helt annan person utanför klassrummet, vilket också är värt att fundera över. Kan anta att eleverna lär sig tala till följd av denna ”kadaverdisciplin”, men de verkade inte ha kul under tiden. Skolan gör tidigt en bedömning av vilka elever som har förutsättningar att utveckla tal och vilka som inte har det. Det frodades en fördom om att teckenspråk hindrar talutvecklingen varpå eleverna separerades under helger så att de inte skulle komma på ”villospår”. Det fanns också rena ”dövklasser” med tecknande lärare också med lång erfarenhet. Läraren tecknade och talade, precis som det var hos oss för ett antal decennier sedan. Antagligen vilande på samma myt som den tidigare. Stämningen var dock varm och uppsluppen- vi fick vara med om elevernas första kalligrafilektion.
Grupperna bestod av alltifrån 8- 15 elever med eller utan hörapparat. Det fanns också en år 1 klass där alla 6 hade Cochlea implantat. Denna lärare arbetade mycket med begreppsförståelse. Ingen dövlärare så vitt jag kunde förstå, men eleverna tecknade med varandra i ”frirummen”.
Antalet i klasserna för de blinda eleverna och ungdomarna var färre. Vi besökte en klass med 5 elever i år 4 där läraren också var blind. De hade sång- och rytmiklektion. Någon av flickorna kunde jag se läste braille. Redan i år ett började eleverna att träna braille genom att ”spika” punkterna. Det fanns punktskriftsböcker à modell äldre. Läromedlen i stort var inte så omfattande. Undervisningen verkade generellt bygga på att läraren ger ut och eleverna tar in och visar upp.
Det är oerhört lärorikt att besöka andra skolmiljöer sätta in dem i en kontext och inte alltid tro att vi har de mest framgångsrika metoderna. Vi har också ”varit där”! Men generellt sett är antalet ”score” det som gäller – ibland på bekostnad av elevernas socio-emotionella liv menar Zena.
Efter detta besök var jag inviterad till Alan (som var hos oss på SOL i maj). Han håller precis på att bygga upp en skola som riktar sig till både barn och föräldrar. Jag visades runt i lokalerna och därefter var det dags för teceremoni. Enligt ceremonins alla procedurer invigdes jag i att inmundiga denna ädla dryck . Allt med vi samtalade om undervisning, kulturmöten, kinesisk skrivkonst, poesi och musik. Det var en riktigt livgivande eftermiddag. Därefter hämtade Deborah mig och vi vandrade runt på det ”gamla” universitetsområdet och vidare in i Kunmings gränder för att äta middag. Fredagen avslutades med att vi via taxi och tåg tog oss tillbaka till ”boplatsen” i regnet- Det blev en 11 timmars utflykt med många intryck och uttryck att smälta!
Lördag morgon blir vi också i arla morgonstund hämtade av en av universitetets chaufförer (Zena, Deborah, Lucy – ny student som förenat sig med oss – och jag) för att bege oss till Minority Village i Kunming. I Kina finns 52 olika etniska grupper varav 26 finns i Yunnanprovinsen, 25 av dessa betraktas som minoritetsgrupper till följd av sitt antal (den 26:e är Han). Den minsta etniska gruppen om 6000 medlemmar är Dulong och den största Yi som har mer än en miljon medlemma. 15 av dessa etniska grupper är unika och finns enbart i Yunnan provinsen, varav några exempel är Bai, Da, Wa, Jingpo, Jinu och Nu. 1995 byggdes denna by för att värna om och visa upp olika minoriteters sätt att leva, klä sig, äta och sedvänjor. Självfallet finns dessa minoritetsgrupper även i ”verkliga områden” i provinsen. Som allt i denna gröna stad,” Staden med evig vår” eller Yunnan – ”Söder om molnen”- är området storslaget, grönt, frodigt och omgärdat av vatten. Det finns mycket att berätta om dessa minoriteter, men vill ni veta mer så finns det tillgängliga böcker på engelska. Vi ägnade halva dagen åt att strosa runt i området – som i viss mån till syvende och sist var både artificiell och kommersiell. Men vi har ju både Kulturen och Skansen som ska värna om vårt kulturarv så man får förena det goda med lite business….efter denna kulturella daning så var det dags för shopping i denna storstad där e-bikarna far omkring som galningar och bilisterna inte är särskilt hänsynsfulla- alla har ju sitt mål i sikte. Men döm om min förvåning- HM är etablerad även här! Så finner ni inte vad ni söker därhemma så ta en sväng hit för här finns det mesta. Jag ska inte berätta vad jag handlat frö några hemligheter må jag behålla när jag i övrigt är så utelämnande.
