Författare: Lotta Anderson

Under dessa tre veckor har jag i stor utsträckning befriat mig från det sedvanliga nyhetsflödet såväl politiskt, ekonomiskt som kulturellt. SVT Play har haft mycket dålig täckning så jag gav upp att låta mig informeras. Det som stått till buds är CCTV News med fokus på relationerna Kina-USA, mestadels det pågående presidentbesöket. Hörde faktiskt om VW-skandalen och den bilmodellen finns det många av – i denna trakt i alla fall. Nog om detta.

Igår lunchade jag med Sun Yaling, professor och director på YNNU och specialiserad på läroplansteori och lärares arbete. Det utspann sig ett intressant samtal kring detta område. Det visade sig att frågor och dilemman i stort sett är desamma. Hon förärade mig boken ” West meets East. Best Practices from Expert Teachers in the U.S and China”. Ett flerårigt projekt med focus på ”best practice”.

Innan dess besökte Angela och jag den idrottsvetenskapliga institutionen. Kan ni tänka er att Angela inte besökt denna institution, men gladdes storligen åt detta! Så kan det vara med det tvärvetenskapliga samarbetet, trots fysisk närhet! Juryn i Let´s Dance kunde ta sig en utflykt hit – de skulle raskt kunna finna många instruktörer i modern dans; 2017 utexamineras de första studenterna med detta huvudämne. Vi såg också basketbollträning på fyra olika planer- dock grabbarna inte det berömda flicklaget, som fått svensk support.

Jag utlovade ju också en liten berättelse efter studiebesöket och utflykten under veckan. Jag börjar med specialskolan för elever med utvecklingsstörning. Vid det efterföljande samtalet och lunchen med lärare och rektorer visar det sig att vi brottas med likartade frågor, möjligheter och hinder; kartläggning, undervisning, bedömning, ””kommunikation och samverkan med föräldrar. Någon form av alternativa kommunikationsformer såg jag dock inte röken av. Det som till mångt och mycket skiljer sig är lokaliteter och läromedel. Inom kort delas verksamheten för att flytta till nyare och i viss mån ”lokalintegrerade” lokaler. Jag mötte lärare och chefer som älskade sitt jobb och blivit vid sin läst i decennier. Ungefär 60-70 % har specialpedagogisk utbildning, om inte så erbjuds de kompetensutveckling. En lärare bedrev ett tvåårigt projekt kring ”Music and Writing”. Skolan bestod av ca 100 elever med vad jag skulle bedöma som måttlig till lindrig utvecklingsstörning. Alla reser hem efter skoldagens slut. Glada elever som gärna vill hälsa på en till utseendet avvikande person som jag både med ett ”ni hao” eller ”welcome, my name is…nice to meet you”. Likt på hemmaplan är föräldrar inte alltid till freds med den undervisning som skolan erbjuder utan letar efter extra undervisning för sitt barn, som i detta fall engelska. Kunming har tre specialskolor för denna elevgrupp. Var finns då övriga elever- jo en del får hemundervisning (om det finns lärare), medan andra enbart tillbringar sin tid i hemmet. Detta trots att det gäller allmän skolplikt från 1996.

Vi besökte lektioner som: vardagsaktiviteter, motorik, datakunskap, musik och bild. Skolan bedriver också lekterapi med support av en professor i psykologi. Analyser görs online. Skolan hade också erövrat många priser vid tävlingar i Special Olympics. Några bilder kan ge en känsla av skolans arbete:

 

   

  

 

Vi besökte också en ”primary school” med ca 1300 elever, där elevantalet i varje klass var runt 50 elever. Professor Yaling menade att en svårighet för kinesiska lärare är att finna arbetssätt för att organisera stora grupper så att varje barn blir sett. Vi besökte en lektion i engelska (på skolan kunde föräldrar komma till skolan och bidra med sina kunskaper), som leddes av en förälder som var engelsklärare på en annan skola. Där var det tempo vill jag lova och eleverna fantastiskt aktiva. Varje dag har eleverna en övning som kallas ”visual exercice”.

 

I torsdags morse begav sig Zena och jag med chaufför (som sadlat om till universitetschaufför från att tidigare haft eget företag i mobiltelefonbranschen – mindre stressigt numera menade han) till Stone Forest ett av UNESCO´s utsedda kulturarv. Det finns ett antal sådana i Yunnanprovinsen. Jag har ju umgåtts med Zena så mycket att många samtal och ömsesidigt utbyte om länder, kultur, ekonomi, politik, universitetsstudier, synen på lärande m m hunnit utspinna sig. å även denna långa dag. Skulle kunna påstå att vi lärt av varandra. Denna masterstudents högsta önskan är att kunna bedriva studier utomlands- jag hoppas att hon verkligen får denna möjlighet!

Ja vad finns då att förtälja om detta kulturarv- förvisso har årtusendens geologiska förändringar gjort den till en märklig och vacker plats som drar miljoner besökare och bergsklättringsentusiaster. Men har jag blivit luttrad och kräsen? Kanske är det så, eftersom jag måste erkänna att jag sett både vackrare och märkligare platser i världen. Kanske är det min smala lycka att jag inte skriver detta på kinesiska! Jag ska dock ge er en bild av detta kulturarv så må ni själva avgöra sant eller falskt.

 

 

 

Hur som så skiljer sig Yunnan-provinsen från andra delar av Kina i många hänseenden både till klimat, grönska och kultur m m.

Jag vill Tacka Linnaeus-Palme projektet Sverige -Kina för att jag fick denna fantastiska möjlighet att ta del av så många intressanta samtal, träffa så många spännande människor såväl lärare som studenter, göra så många lärorika besök, inmundigat så många kulinariska rätter – det har berikat mitt sätt att se på utbildning och gett mig mängder av erfarenheter att överföra i lämpliga portioner och situationer på hemmaplan.

Redan nästa onsdag kommer en delegation från provinsen och universitetet till MAH med förhoppning att diskutera nya former av samarbete. Att det blir så är även min personliga förhoppning.

Ikväll är jag och Zena bjudna till Angela på avskedsmiddag och i morgon hämtar mig en av universitetets chaufförer kl 5 för att köra mig till flygplatsen. Återstår att se om hemresan blir lika äventyrlig som hitresan?

Då är det dags att säga xiè xiè för all mi fàn, miàn tiáo , mi xiàn och shu caì, likaså xiè xiè  till alla lao shi och xúe sheng (er)! Bái bái och kanske vi zaì  `jiàn  igen?

 

Till att börja med måste jag berätta att jag igår kväll efter avslutad undervisning plötsligt blev inviterad tillsammans med Angela och Ying och Conie från internationella kontoret att äta middag med prefekten på institutionen för idrott och hälsa. Vi bilade i prefektens tjusiga Lancia till en mycket vackert belägen restaurang på sluttningen av berget. Under samspråk om allehanda ting intog vi en delikat middag (bestående av som vanligt många kryddstarka rätter, inklusive sötvattenfisken nedan som lever på gräs!) och jag smakade den kinesiska ölen för första gången under denna resa. Riktigt gott! Det har blivit mest bara vatten och the för övrigt.  Ni vet väl av de senaste forskningsrönen att chilipeppar är bra för hälsan och ger ett långt liv. Här är det chili i så gott som all mat!

Ikväll har Angela inviterat till the hemma i hennes lägenhet på campus. Många lärare har två boenden en i stan och en här ute på ”vischan”.

 

Så har då även mina undervisningsuppdrag slutförts och de har blivit många såväl i grupper som med enskilda studenter eller par. Kära nån så många timmar det blivit i samspråk med enskilda studenter – ömsesidigt utbyte; de har övat sin engelska och jag har fått massor av lärdomar såväl officiella som inofficiella. Några små anekdoter: studenterna betalar mer för sin lunch än vad lärarna gör och det tror de beror på att lärarna är mer betydelsefulla än dem själva. Med den stora respekt som studenter har för sina lärare reser de sig upp i bänkraden och högt och tydligt berättar eller läser innantill vad de nedtecknat.

Jag ska väl inte sticka under stol med att jag inte förberett mina lektioner – för de har varit grundligt förberedda och sen har jag kanske ändå fått ändra och improvisera i stunden. Jag har haft tre olika tolkar och två av dem har varit bra men Zena har förstås varit super. Hon har sannolikt förberett sig lika mycket som jag! Klassen grade 2 i Special Education känns nu som min egen klass. Från att ha varit mycket försiktiga och blyga till att de idag var spontana, pratsamma och med glädje tog sig an mina reflektionsuppgifter. De kommer med små presenter och glada tillrop. En ung studentska, som deltidsjobbar på hotellets SPA ( hon tycker att det är mördande tråkigt att serva folk med skor och visa dem vägen (b la mig) som hon säger och har därför en liten padda i fickan så hon kan ta alla stunder i akt för att läsa böcker. Rowling, som hon heter, frågade om hon fick följa med på dagens lektion, eftersom hon aldrig träffat annat än kinesiska lärare. Efteråt undrade hon om vi kunde hålla kontakt – kan man tänka sig.

Dagens lektion avslutades med klassfoto samt att tre studenter intervjuade mig och spelande in på Iphone. Inte kunde väl jag innan jag for iväg till Mittens Rike i min vildaste fantasi tänka mig att jag och mina presentationer skulle ”gå hem vid Ynnan Normal University”???!!! Dessutom tycker de att jag är ovanligt alert för att vara pensionär!!!! Här vid universitetet pensioneras kvinnor vid 55 och män vid 60, såvida de inte har höga positioner för då kan de jobba på lite till- kvinnor i alla fall till 60.

 

 

Nu återstår endast ett blogginlägg, innan det är dags att packa ihop det medhavda och inköpta för  återvända till Sverige, och det kommer efter morgondagens studiebesök och utflykten till Stone Forest på torsdag.

 

I fredags åkte Angela , Zena och jag i arla morgonstund in till Kunming för att besöka en specialskola som tar emot elever som är döva , blinda eller har hörselnedsättning. Skolan har i dagsläget 400 elever varav 100 som är blinda. Många långväga elever bor på skolan medan andra åker hem varje dag eller under veckosluten. Det finns ungefär lika många pojkar som flickor och undervisning sker från årskurs 1 och hela vägen upp. Skolan erbjuder också massörutbildning för de blinda eleverna och det berättades att de får bar jobb inom olika verksamheter.

Skolan var relativt ny, men kunde interiörmässigt liknas vid ett sjukhus med kaklade väggar i korridorer och trappuppgångar. Klassrummen var av annan konstruktion och bestod till 100 % av träbänkar i rad och läraren vid katedern. Liksom undervisningssalarna på campus bestod utrustningen av både grön tavla med tillhörande kritor och interaktiv teknik. Båda användes flitigt.

Vad fick vi då se; ja både intensiv ljud/talträning för elever med ung 90 dB´s hörselnedsättning- två lektioner /dag måndag till fredag. Vid första anblick blev jag bestört pga de handgripliga metoderna och den ”kalla” attityden. Både Angela och jag fick samma känsla. Det visade sig dock att läraren arbetat på skolan i 22 år, var teckenspråkig men måste specialisera sig inom ett område och att hon då valt att arbeta med talträning. Hon var en helt annan person utanför klassrummet, vilket också är värt att fundera över. Kan anta att eleverna lär sig tala till följd av denna ”kadaverdisciplin”, men de verkade inte ha kul under tiden. Skolan gör tidigt en bedömning av vilka elever som har förutsättningar att utveckla tal och vilka som inte har det. Det frodades en fördom om att teckenspråk hindrar talutvecklingen varpå eleverna separerades under helger så att de inte skulle komma på ”villospår”. Det fanns också rena ”dövklasser” med tecknande lärare också med lång erfarenhet. Läraren tecknade och talade, precis som det var hos oss för ett antal decennier sedan. Antagligen vilande på samma myt som den tidigare. Stämningen var dock varm och uppsluppen- vi fick vara med om elevernas första kalligrafilektion.

Grupperna bestod av alltifrån 8- 15 elever med eller utan hörapparat. Det fanns också en år 1 klass där alla 6 hade Cochlea implantat. Denna lärare arbetade mycket med begreppsförståelse. Ingen dövlärare så vitt jag kunde förstå, men eleverna tecknade med varandra i ”frirummen”.

Antalet i klasserna för de blinda eleverna och ungdomarna var färre. Vi besökte en klass med 5 elever i år 4 där läraren också var blind. De hade sång- och rytmiklektion. Någon av flickorna kunde jag se läste braille. Redan i år ett började eleverna att träna braille genom att ”spika” punkterna. Det fanns punktskriftsböcker à modell äldre. Läromedlen i stort var inte så omfattande. Undervisningen verkade generellt bygga på att läraren ger ut och eleverna tar in och visar upp.

Det är oerhört lärorikt att besöka andra skolmiljöer sätta in dem i en kontext och inte alltid tro att vi har de mest framgångsrika metoderna. Vi har också ”varit där”! Men generellt sett är antalet ”score” det som gäller – ibland på bekostnad av elevernas socio-emotionella liv menar Zena.

 

 

  

Efter detta besök var jag inviterad till Alan (som var hos oss på SOL i maj). Han håller precis på att bygga upp en skola som riktar sig till både barn och föräldrar. Jag visades runt i lokalerna och därefter var det dags för teceremoni.  Enligt ceremonins alla procedurer invigdes jag i  att inmundiga denna ädla dryck . Allt med vi samtalade om undervisning, kulturmöten, kinesisk skrivkonst, poesi och musik. Det var en riktigt livgivande eftermiddag. Därefter hämtade Deborah mig och vi vandrade runt på det ”gamla” universitetsområdet och vidare in i Kunmings gränder för att äta middag. Fredagen avslutades med att vi via taxi och tåg tog oss tillbaka till ”boplatsen” i regnet- Det blev en 11 timmars utflykt med många intryck och uttryck att smälta!

Lördag morgon blir vi också i arla morgonstund hämtade av en av universitetets chaufförer (Zena, Deborah, Lucy – ny student som förenat sig med oss – och jag) för att bege oss till Minority Village i Kunming. I Kina finns 52 olika etniska grupper varav 26 finns i Yunnanprovinsen, 25 av dessa betraktas som minoritetsgrupper till följd av sitt antal (den 26:e är Han). Den minsta etniska gruppen om 6000 medlemmar är Dulong och den största Yi som har mer än en miljon medlemma. 15 av dessa etniska grupper är unika och finns enbart i Yunnan provinsen, varav några exempel är Bai, Da, Wa, Jingpo, Jinu och Nu. 1995 byggdes denna by för att värna om och visa upp olika minoriteters sätt att leva, klä sig, äta och sedvänjor. Självfallet finns dessa minoritetsgrupper även i ”verkliga områden” i provinsen. Som allt i denna gröna stad,” Staden med evig vår” eller Yunnan – ”Söder om molnen”- är området storslaget, grönt, frodigt och omgärdat av vatten. Det finns mycket att berätta om dessa minoriteter, men vill ni veta mer så finns det tillgängliga böcker på engelska. Vi ägnade halva dagen åt att strosa runt i området – som i viss mån till syvende och sist var både artificiell och kommersiell. Men vi har ju både Kulturen och Skansen som ska värna om vårt kulturarv så man får förena det goda med lite business….efter denna kulturella daning så var det dags för shopping i denna storstad där e-bikarna far omkring som galningar och bilisterna inte är särskilt hänsynsfulla- alla har ju sitt mål i sikte. Men döm om min förvåning- HM är etablerad även här! Så finner ni inte vad ni söker därhemma så ta en sväng hit för här finns det mesta. Jag ska inte berätta vad jag handlat frö några hemligheter må jag behålla när jag i övrigt är så utelämnande.

  

 

 

Idag tog jag mig friheten att lämna universitetsområdet för att om möjligt vidga mina vyer. Vad upptäckte jag då- jo den galande tuppens och de kacklande hönornas näste. Den ena vägen bar till vägs ände- men bebyggelsen är igång och skulle jag eventuellt komma tillbaka hit så känner jag troligtvis inte igen mig. Så säger kollegan Angela om sin barndomsstad Kunming – områden som var bebyggda för en månad sedan är raserade nu och nytt skjuter i höjden. För så är det ju här- hus byggs på höjden – och mycket högt.

Den andra yttersvängen bar mot stan och dit vågar jag mig inte så långt  medelst apostlahästar utan det får bli med bil, taxi eller tåg.

Men under vägen, mot vägs ände, sällade jag mig till basketbollslagets hejarklack:

sa ”Ni hao” till en av ”Yunnan Flying Tigers”, dvs den ansenliga mängd väktare som gör universitetsområdet tryggt såväl dag som natt. Han ”nihaoade” tillbaka.

Jag kikade upp i ett studentrumsfönster och såg att det var tvättdag:

 

Promenaden gick vidare- tog en sväng om de svarta svanarna för att se vad de hade för sig- de stod på strandkanten och borstade sina fjädrar – ja det var ju tvättdag!

Sen gick jag på upptäcktsfärd till andra institutioner för att se på interiörer såväl som exteriörer. Det blev en snabbvisit till följande institutioner: Idrott och hälsa, Kultur och media, Ekonomi och Management och Social utveckling inklusive avdelningen för marxistiska studier.

 

                                                       

Slutligen började jag fundera på vart tar då avfallet från 30 000 studenter och 2 200 medarbetare vägen, eftersom det framgår följande:

men den vidare transporten kan ske på olika sätt ….

 

…..och sen då??????? Men jag har heller inte sett så många putsade lyktor, blankpolerade golv och hisspaneler, inte heller så välansade rabatter och sopade trottoarer eller gångstråk. Det putsas och fejas överallt, vilket också ger arbetstillfällen. Alla papperskorgar har ett fack för återvinning och ett för annat avfall. Allt kastas där, förutom fimpar och det röks mycket och överallt. Ibland kan dock papperskorgarna svämma över…..men inte så länge. Inne i Kunming är det på sina ställen inte lika ”skräpfritt”.

 

Nästa inlägg kommer att handla om studiebesöket på specialskolan för döva och blinda elever samt Minority Village.

PS……..och förresten så har jag blivit en ”hejare” på chopsticks menar mina ”assistenter”, däremot kan jag väl försiktigt tillstå att jag börjar bli trött på hotellfrukosten, däremot är all annan kinesisk kost till full belåtenhet…..DS

 

 

Det känns som om infektionstillståndet har lämnat mig för denna gång så även de efterhängsna små varelserna som kom genom fönstret. Både den geniala lilla apparaten och de starka preparaten visade sig ha långtidseffekt.

Halva tiden av min vistelse är nu till ända, tänk vad tiden rusar iväg även i en annan tidszon. Det har varit en vecka som gått i undervisningens tecken. Jag har träffat grade 1 och grade 2 studenter, de senare kommer jag att träffa 4 gånger innan jag reser härifrån. Lokalerna är ändamålsenliga för föreläsningar (även om dagens pampiga sammanträdesrum var överbefolkad i trippla rader) och teknikaliteterna likaså, inget som krånglat en enda gång. Eftersom området är stort så ligger lokalerna utspridda , men motion är bra sägs det och promenerar gör jag både kors och tvärs. Biblioteket är enormt med sina 12 våningar och 30 milj  böcker!

Ja och vad har då jag pratat om, jo så klart kära ämnen som Malmö högskola, vår fakultet, specialpedagogiska perspektiv och min egen forskning. Å kan man tänka sig att studenterna är intresserade, stannar kvar efter paus. Självfallet är kinesiska studenter väluppfostrade och ser upp till gamla mänskor som jag. Nog ska jag väl tillstå att det ligger många timmars arbete bakom varje PP men genklangen har varit över förväntan. Men idag tog det i alla fall priset. Jag skulle hålla en 3 timmars föreläsning för gradueted students och master students i specialpedagogik och psykologi(!?) och en del medarbetare. Xiaoyan (Angela)räknade med att ca 45 skulle komma- det var ändå deras fritid som skulle tas i anspråk – men ungefär 75 kom och! stannade hela tiden för att lyssna till när jag pratade om undervisning i specialskolan grundlig genomgång av specialpedagog- och speciallärarutbildning. Kan man tänka sig!!! Studenterna ställde t o m många frågor om vårt system, kurser och kursmål. Min trogna följeslagare Zena språktolkade samt två medarbetare ”kulturtolkade”. Ja det blev en riktig hit må jag säga. Sorgligt nog så avslutas ju nu utbytet med YNNU- när det känns som att det nu finns mycket att spinna vidare på….Nedan en lite bildexposé över storklass och mina trogna ”assistenter” Zena, Deborah, Flower och Cabi samt Angela som är ansvarig för ”Special Education”.

 

Jag utlovade ju en berättelse om Nordica. Där var jag igår  i flera timmar. Eskorterad  av Angela som självklart  både följde mig dit och sedan hämtade mig när vernissagen började gå mot sitt slut – Resor med buss, subway och taxi- ca 1½ timmas resa i vardera riktningen! Tala om att måna om sina långväga gäster. Nordica är en fantastisk kulturmötesplats för många olika konstarter och professionella utövare inom konst, musik och dans från såväl Norden som Kina. Igår presenterades ett stort antal konstnärer och deras verk. Många besökare hade kommit dit för att beskåda verken och träffa vänner. En av finansiärerna är Hyllie Park Folkhögskola. En grupp studerande från nämnda folkhögskola i Malmö vistas på Nordica under 3 månader i höst. Det blev tillfälle att prata med så många spännande människor. Tänk så viktigt det är med mötesplatser, utbyten, samtal oavsett vilket område det än må vara. En liten pusselbit fogas till den andra för att möjliggöra en bättre väld för oss alla.

 

 

Kunming är en stor stad, men liten med kinesiska mått mätt, tillräckligt mycket trafik, för att jag skulle längta hem till denna oas – en gång ”utkastad” hit till ”ingenstans”. Inte helt problemfritt har det varit har jag nu fått mig berättat.  På tal om trafik kan jag inte låta bli att förundras över alla framrusande vespor med ett eller två små barn klamrande sig fast bakom den vuxne och utan hjälm. Har inte fått någon olycksstatistik om detta, men hisnande ser det ut!

I morgon bär det av till en specialskola för döva och blinda – mer om detta och de kommande besöken längre fram