Fermenterad haj och vulkaner på agendan

Vi är på Staff Training Week på Iceland University tillsammans med ett 60-tal andra kommunikatörer och internationella koordinatorer från ett 30-tal länder. Första dagen har bjudit på mycket isländsk historia och grundlig genomgång av Islands universitets tillblivande men vi har också känt av den isländska stoltheten och provat på isländska rätter som fermenterad haj.

En bra icebreaker var när vi presenterade vår egen matkultur för varandra – vi hade såklart med oss Kalles Kaviar och knäckebröd! Men vi drack också estnisk likör, provade spansk ost, tysk leverpastej, norsk brunost och skinka från Ungern.

Vi ser fram emot de kommande dagarna då vi förhoppningsvis får byta mer erfarenheter med kollegorna runt om i världen!

Bestu kveðjur

Ida och Maria på kommunikationsavdelningen

 

 

Backar, lövskog och u-länder

I dag handlade det om Joint degree-samarbeten med utvecklingsländer. Jag kommer utveckla det mer senare, för nu ska jag ut och åka båt på Meuse.

Dagens lokaler låg i lite mer nybyggda hus en bit från stan, i någon slags backig lövskogsidyll. Så som backarna ser ut här är jag både glad och ledsen (mest ledsen) att jag inte tog med min racercykel. Äsch, vem försöker jag lura, jag hade inte vågat cykla i den här trafiken i alla fall!

Posters, post-its och fördomar

Kulturella skillnader åsido, det här med grupparbeten, post it-lappar och snabbt hopsnickrade posters verkar vara universellt. Dagen bjöd på en rätt så bra övning där man på väldigt kort tid, först solo och sedan i grupp skulle hjärnstorma fram lösningar på problem som kan uppstå när man sysslar med utbildningssamarbeten och gemensamma examina. Problemen formulerades också av gruppen, på post it-lappar. Sedan skulle lösningarna sorteras, graderas och presenteras på säljande posters.

Var bra på sociala medier, välkomna utländska studenter, var tydlig i informationen om studenters rättigheter och skyldigheter hamnade någonstans i topp. Bland mycket annat.

Efter lunch var det dags för små presentationer, både av en professor som dragit igång ett joint degree-program med bland annat Luleå tekniska universitet om råvaruteknik som som jag fattade rätt är ett tvärvetenskapligt program som innefattar både teknologi och naturvetenskap. Sedan hade Ekonomihögskolans  chef för internationella avdelningen en dragning om hur de har gått till väga när de skapat olika typer av samarbeten. Det var mycket lösningar som jag inte tror skulle funka i en svensk kontext.

Men innan dessa två gavs den presentation som egentligen var eftermiddagens stora behållning. En student från Colombia som gått ett Joint degree program i bland annat Liège berättade om hur mycket det gett henne både kunskapsmässigt som student, och som människa – hur hon fått sina fördomar om så väl spanjorer som muslimer krossade, och med hennes egna ord – förändrats djupt i själen.

Som avslutning på den här bloggposten så blir det lite exteriörer från den gamla industristaden Liège. För att vara så liten som den är med sina 190 000 invånare så är det ett förvånansvärt stort urbant centrum där butiker och bostäder samsas om platsen, det känns nästan som en miljonstad då man strosar omkring, det finns både stora boulevarder och torg, och gamla delar med gränder och prång som verkar vara planerade på medeltiden.

    

 

 

Samarbetsproblem och nykomponerad musik

Eftermiddagen den första dagen ägnades åt ”Joint programme : What is it ?” med underpunkterna ”General framework after the Bologna Process : in Europe, in FWB” samt ”Added value and challenges of joint degrees”. Ni vet att en del larviga människor brukar säga confused but on a higher level efter att de försökt lära sig eller lära ut något. Jamen då är jag väl en tönt då. Men klarare än någonsin är att ingen helt klart kan säga vad som är en double degree, joint degree och/eller joint programme. Vi pratade länge och väl om vem som ska signera vad för att det ska vara det ena eller det andra, samtalet smög sin in på Brexit, och hur gör man med avgiftsbelagda studenter? Tja, alla länders regelverk ser ju lite olika ut.

Efter det passet kändes det bra med en rejäl bensträckare i de backigare delarna av Liège. Med kullarna här blev det ju inte någon 50-minutersmil precis.

Kvällen bjöd på underhållning i form av nykomponerade musikstycken av elever på kompositörsutbildningen på det kungliga konservatoriet. Temat för kvällens uppförande var rymden, och det kanske förklarar varför i stort sett alla stycken var experimentella, i alla fall för mig som inte är så bevandrad i modern ”klassisk” musik. En glädjande sak var att nästan alla stycken uppfördes av bland annat tvärflöjt. Tvärflöjt är ju som ni vet chefsinstrumentet (och nej, det är inget som jag fått för mig efter att ha sett Anchorman, jag har varit nere med tvärflöjten sedan Gunilla von Bahr gav ut Solflöjtskivorna.)

Det bändes på strängar, hostades i flöjter, valthorn fistades och flygeln spelades inifrån, direkt på strängarna (det är inte det som är preparerat piano vad?) Mest minnesvärt var ett stycke för Cello, altfiol och två violiner som malde på i stort sett samma ackord i en bestämd rytm för att ibland glida ett halvt tonsteg och mer sällan överraska med stråkattacker. Gud var jag är utanför min kunskapszon nu. Några, efter en lyssning, minnesvärda melodier var det inte. Men, det tror jag mycket väl kan bero på temat för kvällen och uppgiften de fått. Tolka rymden liksom, det blir väl inga evergreens av det – eller vad säger du major Tom?