En liknande känsla som den prokrastineringen medför (se förgående inlägg) kan man få dagen efter en prestation. Men jag finner inget bra ord för det! Jag tänker på den känslan som infinner sig då man slutfört eller lämnat in en del av ett större arbete, i mitt fall en text som skall presenteras och diskuteras om en vecka, som försätter en i ett slags produktionsvakuum. Det är ju inte det att jag inte har massor att göra, men känslan av att ha skickat in, oavsett kvalitén på vad som skickats, får mig att glädjas lite och också unna mig friheten att inte göra något vettigt.
Jag googlade postkrastinering men fick inga svar. Försökte även med post achievement trauma utan framgång. Hittade däremot ett par psykologer från Pennsylvania State University som har försökt lansera begreppet Pre-Crastination – en slags motsats till prokrastinering. Inte riktigt vad jag sökte, men de menar att känslan av att få bocka av en uppgift som utförd skapar en skön mental lättnad som är värd så mycket att vi ibland är beredda att jobba i onödan för att uppnå den. Man hugger gärna i lite extra för att frigöra arbetsminne i hjärnan menar de.
Jag menade kanske egentligen del-mål, påvägen, som misstolkas som slutliga mål. Som att Patrik Sjöberg 1987 hade stannat vid 2.35 och sagt: 2.35, gutt! nu tar vi en öl. Eller att Zlatan tagit bollen från moståndarlaget vid mittplan, sprungit ändfa fram till straffområdet och där stannat: Titta vad långt jag sprang utan att någon tog bollen! Nu går vi på möllan och äter falafell (utan något som helst intresse för idrott borde jag verligen sluta med liknelser som dessa). Nu återgår jag till mitt riktiga jobb istället!
