Produktionsvakuum och Patrik Sjöberg

En liknande känsla som den prokrastineringen medför (se förgående inlägg) kan man få dagen efter en prestation. Men jag finner inget bra ord för det! Jag tänker på den känslan som infinner sig då man slutfört eller lämnat in en del av ett större arbete, i mitt fall en text som skall presenteras och diskuteras om en vecka, som försätter en i ett slags produktionsvakuum. Det är ju inte det att jag inte har massor att göra, men känslan av att ha skickat in, oavsett kvalitén på vad som skickats, får mig att glädjas lite och också unna mig friheten att inte göra något vettigt.

Jag googlade postkrastinering men fick inga svar. Försökte även med post achievement trauma utan framgång. Hittade däremot ett par psykologer från Pennsylvania State University som har försökt lansera begreppet Pre-Crastination – en slags motsats till prokrastinering. Inte riktigt vad jag sökte, men de menar att känslan av att få bocka av en uppgift som utförd skapar en skön mental lättnad som är värd så mycket att vi ibland är beredda att jobba i onödan för att uppnå den. Man hugger gärna i lite extra för att frigöra arbetsminne i hjärnan menar de.

Jag menade kanske egentligen del-mål, påvägen, som misstolkas som slutliga mål. Som att Patrik Sjöberg 1987 hade stannat vid 2.35 och sagt: 2.35, gutt! nu tar vi en öl. Eller att Zlatan tagit bollen från moståndarlaget vid mittplan, sprungit ändfa fram till straffområdet och där stannat: Titta vad långt jag sprang utan att någon tog bollen! Nu går vi på möllan och äter falafell (utan något som helst intresse för idrott borde jag verligen sluta med liknelser som dessa). Nu återgår jag till mitt riktiga jobb istället!

Slöfock med frihet

Dagens ord: Prokrastinering innebär vanemässig och kontraproduktiv senareläggning, förhalning eller undvikande av planerade handlingar. Eller som den småländska fonetiken lärt oss: [slœ̞ːfock], alt. [hannlingsfattih]. Tendensen att slöfocka, eller prokrastinera, är inte uteslutande ett personal-på-vift-beteende utan kan återfinnas på såväl ordinarie arbetsplatser som hemma i den privata sfären. Beteendet är tätt knutet till tid, och då framförallt upplevelsen av för mycket tid: Det där kan jag göra i morgon! Detta renderar allt som oftast i en inre monolog där man rättfärdigar sig själv genom att hänvisa till olika ”svårigheter”: Jag kan inte skriva nu, jag måste läsa en massa först. Jag kan inte läsa nu, måste låna eller köpa mer eller rätt böcker först, eller jag kan inte låna böcker för jag har inget lånekort.

Då jag har som mest att göra blir jag som bäst på att producera onödiga nödvändigheter. Jag har i dagarna ordnat ett lånekort för att kunna låna böcker som jag inte riktigt behöver. En sådan till synes enkel och snabb aktivitetet tog mig på en färd runt stora delar av universitet, involverade mig i en lång diskussion om biblioteksteknikaliteter på Nya Zeeland, rundvandring av vakt samt en lång väntan på att bli fotograferad av en webbkamera. Men det var värt det.
image1
Vi kan väl alla behöva läsa lite extra om dynamiken i offentlig sektor, Aktörs- och nätverks teori samt morötter, käppar och predikningar.

Prokrastineringen är också resultatet av för mycket frihet. Friheten är inte alltid något härligt eftersträvansvärt utan kan vara ett ok som tynger oss. Friheten att välja elbolag, pensionsförvaltare, telefonabonnemang etc. är exempelvis saker som tynger mer än de hjälper. Inom organisationsteorin pratar man om organisering i mer fria och flexibla former i syfte till att undvika stelbenthet, hierarki och byråkrati. Detta menar dock flera forskare (Iedema, Salaman, Josserand mfl) mest är humbug. De kallar det dock inte humbug utan pratar om hur organisationer adopterat en post-byråkratisk retorik medan de alltjämt behåller traditionella hierarkiska strukturer. En studie av Skandia (Maravelias 2003) visar exempel på en organisation som infört en friare och flexiblare organisationsform där få regler och rutiner för hur arbetet skulle genomföras fanns och det var upp till individerna själva att bestämma vad som kunde uppfattas som lämplig arbetsbelastning. Detta resulterade i massivt överarbetande: “what drove the individuals to work harder and smarter was not a pressure to subordinate to a distinct culture, but a lack of any clear system to subordinate to” (2003:557).

Vi är inte längre underordnade förmannens och företagets regler och förmaningar utan slavar under våra egna viljor att göra rätt för oss. Ytterligare en, i viss mån, kontraproduktiv senareläggningsstrategi är att uppdatera resedagboken!

Helgdag vardag.

En tillsynes självklar sak är ju att det även i Nya Zeeland är vardag ibland. Känslan av att det alltid är helg när man är på en helt främmande plats håller dock i sig lördag såväl som torsdag. Men faktum är att man även här värmer mat i mikron, byter blöjor, blir hård i magen eller tar den tomma gastuben till bensinmacken sent på kvällen för att fylla på, då spisen slutat fungera mitt i fisksteket. Gastuben bär man dessutom i en tom barnvagn då man inte har bil, känner att taxi är för dyrt och bussen inte vill ha gastuber som passagerare.
dsd

Mitt botemedel för detta (hård i magen= katrinplommon) är att gå upp lite tidigare än vanligt, äta frukost och helt enkelt tvinga sig själv att jobba trotts känslan av havsbad, grill och vin ständigt hängande över en. Jag är tungt belastad av lyxbördor.

Killen i korridoren och antal som måttstock för framgång

Efter drygt två vecka på mitt egna kontor på femte våningen i ett hus som kallas Murphy building börjar det sakterligen gå upp för mig att jag är ”den där killen”. Ni vet han som har ett eget, nästan tomt, lite förstort kontor. Han som ingen verkar känna. Han som man också är lite skeptisk till: – vad gör han där inne egentligen. Rummet är ju så gott som tomt! Han pratar lustigt i telefonen, bär gula byxor (only a Swede can where yellow trousers, har jag hört) äter lunch på fel tider och verkar gå på toaletten alldeles för ofta.

IMG_1008

Väljer man att åka till Nya Zeeland i januari skall man ha helt klart för sig att det för Nya Zeeländare är juni/juli samt att de har tre, inte två, skolterminer (Bizaro world). Detta innebär också att många arbetsplatser, som min, är så gott som tom denna tid. Vi är fyra-fem stycken som smyger omkring på våning fem och när man är så få märks allt man gör. Det extremt lilla kök (finns ingen stans att sitta, inga tallrikar eller besting, men här finns en brödrost) som finns här ligger precis utanför mitt kontor så jag har redan en god bild av vem som dricker te när och värmer mat hur.

Forskningstid är, som jag förstår det, inbyggt i allas (Lektorers, Docenters, Professorers) tjänster, vilket innebär att en hel del forskning pågår här. En av mina nya kollegor påpekar dock att om du är intresserad av att få din undervisning att bli bra så är procenten forskning i din tjänst en teoretisk konstruktion som inte riktigt går ihop med praktiken. Men om du trotts detta ägnar dig åt forskning och inte undervisar under tredje terminen (när vädret är som bäst) så stannar du hemma och läser/skriver. Verkar både rimligt och glassigt. Men du utvärderas såklart utifrån din prestation och din prestation mäts i antal publiceringar (artiklar bättre än böcker, Internationella bättre än nationella). Har du inte publicerat tillräckligt är det god grund för avsked. Jag får en känsla av att Sverige är påväg (och redan kommit en bra bit på vägen) åt samma håll, alltså en jakt på en viss sorts publiceringar. Men jag är lite för ung i mitt akademiska liv (i mitt privata liv är jag alldeles lagom gammal) för att kunna uttala mig seriöst om det.

Ibland beskrivs organisationer drivas av två olika men ömsesidigt beroende logiket: en utvecklingslogik, som förordar kreativitet, framtidsinriktade strategier och kunskapsutveckling, samt en produktionslogik som domineras av en strävan att främja ett effektivt och tillförlitligt utförande av en uppgift. Det är viktigt att göra saker rätt och snabbt. Iden med dessa logiker är såklart att finna en balans då organisationer behöver dem båda. Hetsen efter publiceringar inom universitetsvärlden verkar dock helt drivas av en produktionslogik där forskaren förväntas publicera så många ”pinnar” som möjligt (för att låna ett bespottat uttryck från Försäkringskassans värld). Risken är såklart att kvalitén blir något lidande när ”kravet” på antal artiklar är viktigare än vad artikeln faktist handlar om eller kommer fram till. Eller rättare sagt, man överlämnar kvalitetsdiskussionen till tidskriftsredaktörer – sålänge dom håller koll på vad våra lärare/forskare gör kvalitetsmässigt så kan vi räkna antal. Men som sagt så är jag för ung.

3 månader i Nya Zeeland börjar här.

Plötsligt stod jag där, utfanför Victoria University. Solen starkt brännande i nacken, shortsen lite för tighta kring rumpan, skjortärmarna uppvikta och med nykammat hår. Det känns som första dagen i skolan tänkte jag. Nya Zeeland är annars lite som ”Bizarro world” där allt är tvärt om. Om man kunde se mig från månen, stående utanför universitetet i Wellington, skulle det se ut som jag stod upp och ner och jag borde i all rimlighet trilla rakt ner i universums djup. Vattnent snurrar medurs när man spolar toaletten eller tömmer badkaret (en av många visdommar jag lärt av The Simpsons) man kör på vänster sida av vägen, norra delen av landet är varmare än södra och man kallar basket för nätboll och brännboll för kricket. Men Nya Zeeland är samtidigt ett väldigt familjärt ställe att resa till där barnmat, blöjor, bussresor, trafikljus, restaurangbesök, varuhus, bad och shopping verkar fungera precis som hemma.

Jag är här först och främst för att skriva. Men också för att upprätthålla utbytesavtal mellan högskolan och Auckland University of Technology. Jag är också här för att bada, äta och dricka gott, prata engelska, kolla vingårdar, besöka troll och orcher samt – och detta kom som en överraskning – bli ”fit”! Wellington är nämligen förlagd i en del av världen där du inte kan gå 100 meter utan att träffa på en backe, som i Skånska mått mätt handlar om ren bergsbestigning.