Killen i korridoren och antal som måttstock för framgång

Efter drygt två vecka på mitt egna kontor på femte våningen i ett hus som kallas Murphy building börjar det sakterligen gå upp för mig att jag är ”den där killen”. Ni vet han som har ett eget, nästan tomt, lite förstort kontor. Han som ingen verkar känna. Han som man också är lite skeptisk till: – vad gör han där inne egentligen. Rummet är ju så gott som tomt! Han pratar lustigt i telefonen, bär gula byxor (only a Swede can where yellow trousers, har jag hört) äter lunch på fel tider och verkar gå på toaletten alldeles för ofta.

Väljer man att åka till Nya Zeeland i januari skall man ha helt klart för sig att det för Nya Zeeländare är juni/juli samt att de har tre, inte två, skolterminer (Bizaro world). Detta innebär också att många arbetsplatser, som min, är så gott som tom denna tid. Vi är fyra-fem stycken som smyger omkring på våning fem och när man är så få märks allt man gör. Det extremt lilla kök (finns ingen stans att sitta, inga tallrikar eller besting, men här finns en brödrost) som finns här ligger precis utanför mitt kontor så jag har redan en god bild av vem som dricker te när och värmer mat hur.

Forskningstid är, som jag förstår det, inbyggt i allas (Lektorers, Docenters, Professorers) tjänster, vilket innebär att en hel del forskning pågår här. En av mina nya kollegor påpekar dock att om du är intresserad av att få din undervisning att bli bra så är procenten forskning i din tjänst en teoretisk konstruktion som inte riktigt går ihop med praktiken. Men om du trotts detta ägnar dig åt forskning och inte undervisar under tredje terminen (när vädret är som bäst) så stannar du hemma och läser/skriver. Verkar både rimligt och glassigt. Men du utvärderas såklart utifrån din prestation och din prestation mäts i antal publiceringar (artiklar bättre än böcker, Internationella bättre än nationella). Har du inte publicerat tillräckligt är det god grund för avsked. Jag får en känsla av att Sverige är påväg (och redan kommit en bra bit på vägen) åt samma håll, alltså en jakt på en viss sorts publiceringar. Men jag är lite för ung i mitt akademiska liv (i mitt privata liv är jag alldeles lagom gammal) för att kunna uttala mig seriöst om det.

Ibland beskrivs organisationer drivas av två olika men ömsesidigt beroende logiket: en utvecklingslogik, som förordar kreativitet, framtidsinriktade strategier och kunskapsutveckling, samt en produktionslogik som domineras av en strävan att främja ett effektivt och tillförlitligt utförande av en uppgift. Det är viktigt att göra saker rätt och snabbt. Iden med dessa logiker är såklart att finna en balans då organisationer behöver dem båda. Hetsen efter publiceringar inom universitetsvärlden verkar dock helt drivas av en produktionslogik där forskaren förväntas publicera så många ”pinnar” som möjligt (för att låna ett bespottat uttryck från Försäkringskassans värld). Risken är såklart att kvalitén blir något lidande när ”kravet” på antal artiklar är viktigare än vad artikeln faktist handlar om eller kommer fram till. Eller rättare sagt, man överlämnar kvalitetsdiskussionen till tidskriftsredaktörer – sålänge dom håller koll på vad våra lärare/forskare gör kvalitetsmässigt så kan vi räkna antal. Men som sagt så är jag för ung.