Påväg till lunch blir jag, lite överraskande, uppmärksammad på att min trevligt solitära vistelse på universitetet är över. ”Sommarlovet” är slut och studenter ockuperar nu korridorerna. Det betyder dock att flera lunchställen öppnas och mina kunskaper om studentlivet i Nya Zeeland kan mångdubblas. En första lärdom är att man här, på samma sätt som i amerikanska collegefilmer, har olika ”klubbar” man kan och eventuellt också förväntas delta i – Sci-fi klubben verkar exempelvis söka medlemmar ser jag!
Ölseminarium och serendipiteter
En av fördelarna med att komma hit i januari-februari är, som jag nämnt tidigare, att universitetet är så gott som tomt på folk då detta är Nya Zeeländarnas Juli-Augusti. En nackdel med att komma denna tid är påsamma gång att universitetet är just tomt.
För två veckor sedan var jag planerad, på egen begäran, att hålla seminarium på Shool of Governement, en avdelning elller institution på Victoria U. Den exalterande svenska kommunala projektorganiseringen var, tänkte jag mig, en garanterad publiksamlare. Så visade det sig naturligtvis inte vara. Efter det att ansvarig för seminariet dessutom visat mig och opponenten (personen som fått det hedersamma uppdraget att läsa min text i detalj) till fel lokal dök föga överraskande ingen upp. Det fina i kråksången är ändå att ”seminariet” istället för att avbokas eller ombokas förflyttades till närmaste pub med vacker uteservering så diskussionen om projektifiering av offentlig verksammhet kunde hållas under sol och en smärre alkohålpåverkan.
I efterhand fick jag höra att två stackars doktorander hade befunnit sig på avtalad plats i väntan på seminariet. De båda hade dessutom läst texten. Dessa två har jag nu fixat separata dejter med. Så Ett seminarie har nu blivvit tre mindre men förhoppnigsvis kvalitativa diskussioner istället. Vad vi lär oss av detta summerar jag i dagens ord: Serendipitet– en oavsiktlig upptäckt, en positiv överraskning vid sökandet efter eller utförande av något annat.
Metersystem och väderleksrapporter
Som jag nämnt tidigare så har jag haft svårt att uppleva livet här som vardag och därför prokrastinerat mig genom dagarna. I veckan gjorde jag ett brott från detta och tog semester från ”semestern”. Vi åkte till nordliga delen av sydön (se bland annat: www.hopewell.co.nz), kollade på och tog del av den otroligt vackra naturen, drack vin och badade, till skillnad från det vackra Wellington i vilket jag skådar fin natur, badar o dricker gott vin – kändes skönt med omväxling.
Utöver att köra på fel sidan vägen så har Nya Zeeländarna ett bra förhållningssätt till metersystemet. Om man frågar hur långt det är till något så får du allt som oftast svaret i form av timmar och/eller minuter. En väg som är 3 mil kan nämligen ta flera timmar att köra beroende på dess utformning. Google-earth föreslog exempelvis att jag mycket väl kunde gå från centralstationen till mitt kontor här i Wellington, men jag blir fullkomligt utskrattad när jag själv föreslår detta för kollegor, då det kräver en smärre bergsbestigning för att komma hit.
En liknande förtydligande funktion finns för vädret, vilket jag värdesätter. Utöver själva gradantalet så görs en uppskattning av hur det känns och hur mycket kläder som behövs. Idag är det exempelvis 18 grader men det känns, enligt mettservice.com, som 19 grader och du behöver bara ett lager kläder. Detta är ju väldigt klokt förstår vi alla som bott i såväl de norra delarna som de sydliga delarna av Sverige. – 2◦C i Piteå betyder exempelvis något helt annat än – 2◦C minus i Malmö. I Malmö betyder det allt som oftast att du kan ta på dig i princip hur många lager kläder du vill utan att hålla dig varm medan det i Piteå betyder att man kan knäppa upp jackan och eventuellt ta kaffet ute på verandan.
Australien.
Läderbyxor, boots och microbryggerier
På vägen till jobbet passerar jag stadsdelen Kilbirnie och det slår mig igen hur lika världens städer verkar vara. Trotts de många olikheterna mellan exempelvis Wellington och Malmö så finner jag i båda städerna Mc Donald, Röda korset, Subway, HM och så vidare. Jag finner också affärer som är precis likadana men som heter olika: skivbutiker, diverse ”engelska ”pubar, skateboardaffärer, och såklart ICA, Maxi och COOP eller New World, Countdown och Pak n´save.
Många hänvisar till globaliseringsprocesser. Världen blir mindre, vi ”lär” av, och blir mer lika, varandra och dystopin (eller utopin beroende på läggning) innebär att allt bli likadant överallt. Gällande exempelvis kläder och mode tycker Jerry Seinfeld (har ni aldrig hört talas om J. Seinfeld så är han en stor Sociolog och/eller Etnolog) att vi helt och hållet kan ge upp. Vi går ändå mot en värld där alla klär sig likadant: ”One-piece silver jumpsuit, V-stripe, and. Boots”. De empiriska bevisen för detta hämtar Seinfeld från den uppsjö av science fiction filmer där vi alla från planeten jorden verkar unisont bestämt vilka kläder det är som gäller.
Sen finns det såklart mottrender och motstånd. Microbryggerier är väl kanske ett sådant motstånd, där önskan om att vara unik och lokal skjuts fram – detta speciella öl, producerat på bakgården i ett gammalt badkar, med extra torrt humle från svårt belägna dalar (eller var man nu hittar humle), går bara att dricka här. Det lite ironiska är ju att detta är något som återfinns i både Malmö, Wellington, Göteborg, Hong Kong, New york osv. Men iden är ändå att det lokala, egna är något unikt och specifikt. Frågan blir då hur lokal och egen man kan vara före man blir en del av ”likhetstrenden”. Hur stort kan ett microbryggeri bli före det blir serverat på tapp i varje håla runt om i världen? När går det kreativa entreprenörsskapet till överdrift och blir kapitalisttörstande ångvält?