På vägen till jobbet passerar jag stadsdelen Kilbirnie och det slår mig igen hur lika världens städer verkar vara. Trotts de många olikheterna mellan exempelvis Wellington och Malmö så finner jag i båda städerna Mc Donald, Röda korset, Subway, HM och så vidare. Jag finner också affärer som är precis likadana men som heter olika: skivbutiker, diverse ”engelska ”pubar, skateboardaffärer, och såklart ICA, Maxi och COOP eller New World, Countdown och Pak n´save.
Många hänvisar till globaliseringsprocesser. Världen blir mindre, vi ”lär” av, och blir mer lika, varandra och dystopin (eller utopin beroende på läggning) innebär att allt bli likadant överallt. Gällande exempelvis kläder och mode tycker Jerry Seinfeld (har ni aldrig hört talas om J. Seinfeld så är han en stor Sociolog och/eller Etnolog) att vi helt och hållet kan ge upp. Vi går ändå mot en värld där alla klär sig likadant: ”One-piece silver jumpsuit, V-stripe, and. Boots”. De empiriska bevisen för detta hämtar Seinfeld från den uppsjö av science fiction filmer där vi alla från planeten jorden verkar unisont bestämt vilka kläder det är som gäller.
Sen finns det såklart mottrender och motstånd. Microbryggerier är väl kanske ett sådant motstånd, där önskan om att vara unik och lokal skjuts fram – detta speciella öl, producerat på bakgården i ett gammalt badkar, med extra torrt humle från svårt belägna dalar (eller var man nu hittar humle), går bara att dricka här. Det lite ironiska är ju att detta är något som återfinns i både Malmö, Wellington, Göteborg, Hong Kong, New york osv. Men iden är ändå att det lokala, egna är något unikt och specifikt. Frågan blir då hur lokal och egen man kan vara före man blir en del av ”likhetstrenden”. Hur stort kan ett microbryggeri bli före det blir serverat på tapp i varje håla runt om i världen? När går det kreativa entreprenörsskapet till överdrift och blir kapitalisttörstande ångvält?